Samtal, prat och konversationer inför sommaren

Nu är sommaren officiellt här! Det är inte bara högsäsong för läsning och boktips utan även för podcast och sommarprat av alla dess slag. Här listar vi förslag på litteraturrelaterad lyssning inför semestern: 

  • Samtal med vänner, en podcast om livet och litteraturen, som görs av Kaneli Johansson (som ju är en av oss i bokklubben) och Hanna Ylöstalo. Nytt avsnitt första kommer alltid första tisdagen i månaden. Missa inte senaste avsnittet som släpptes i tisdags, med temat klimatdystopier. 

 

  • Sivumennenen mycket skarp och rolig podcast om böcker och en hel del populärkulturella spaningar. Bra feministisk analys, om än lite tantig ibland. Görs av Jonna Tapanainen och Johanna Laitinen. (obs på finska)

 

  • Konversationer. En podcast som verkar ha slutat men som koncept är mycket bra. Det är samtal om kreativitet mellan två av vår tids ledande röster inom konst, teater, litteratur, film, musik och media. Till exempel Kerstin Ekmans och Sara Stridsbergs och Tone Schunessons och Sandra Beijers konversationer är fina. 

 

  • Sommarprat med författare: finns det något mer somrigt än att lyssna igenom gamla sommarprat. De flesta av dem håller ju tiden rätt väl. Författares sommarprat brukar vara rätt säkra kort, de är ju proffs just på att skriva och berätta. I bästa fall blir deras sommarprat som noveller, essäer, poesi. Förlängningar på deras författarskap helt enkelt. Några av våra favoriter är Fatima Bremmers från 2018, Linda Boström Knausgårds från 2017 och Bea Uusmas från 2014. 
Århundradets Bokklubb
08.06.2019 kl. 12:20

Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen.

 

Novellen som gav Larsson första pris heter Regnet slutar aldrig falla över fabrikerna i Łódź och handlar om två vänner som jobbar på ett universitet och om vänskapen som uppstår mellan dem. Jag-berättaren skapar ett narrativ om den andra personen som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

– Jag är ganska intresserad av föreställningar som man har om andra människor eller platser. Det blev en del av novellen. Den andra personen kommer från Polen och det handlar också om hur människor i Finland ser Polen, alltså också om fördomar.

Larsson har släkt från Polen, men har ännu aldrig själv besökt landet. När hon började skriva texten på jullovet märkte hon ändå att det delvis var dit texten var på väg.

­– Jag brukar oftast göra så att jag bara börjar skriva något och sedan far texten dit den far, så texten förändrades mycket på vägen. Jag började märka att jag behandlade personen som är polsk jättestereotypt och jag blev irriterad på mig själv. Skrivandet ett sätt att konfrontera det och fundera på vad jag som skribent har som ansvar i hur jag talar eller skriver om andra människor.

Jag tror att det här är något som präglar vår generation, att vi är medvetna eller försöker framstå som det. Känner du att det är ett hinder i ditt skrivande att undvika att av misstag trampa på någons tår?

– Delvis. Jag försöker undvika att tänka så för det kan bli för begränsande. Jag kämpar annars också med att jag är självkritisk och när jag skriver försöker jag att inte tänka på att något är fel att skriva. Men en viss medvetenhet finns alltid där. Just därför vill man lite gå dit, det blir lockande att utforska sådant som man inte får säga.

Larsson är snart magister i litteraturvetenskap och har jobbat på olika förlag. Hon är vad en kunde kalla en skrivande person. 

– Det har varit skönt att ha det skönlitterära skrivandet som motvikt och inte vara så bunden av ramarna av hur en gradu eller uppsats ska se ut. Men det har också varit svårt att lämna de strikta ramarna.

 

Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. 

Känner du att det är svårt att som litteraturvetare, som tränas i att kritiskt granska och analysera texter, sedan skriva själv?

– Det svåraste för mig har varit att acceptera att texten inte är så bra som man vill och det kanske aldrig blir så. I och med att jag är van att kritiskt granska texter blir jag också medveten om vad jag gör själv, vilket gör skrivandet svårt. Jag har kämpat med att försöka koppla bort min inre kritiker.

Det som hjälper är att flödesskriva, säger hon. 

–  Jag har gått en skrivutbildning sedan hösten och det har hjälpt jättemycket i och med att man där snabbt måste visa det man skrivit. Det har varit sjukt svårt, men det har hjälpt. 

Utbildningen som hon går heter Skriftskolan och den leds av Hannele Mikaela Taivassalo och Johanna Holmström.

Larsson säger att det alltid funnits någon form av skrivande i hennes liv, men att skriva skönlitterärt har hon börjat med senare.

–  Tidigare har jag skrivit dagbok och essäer, men först nu börjat skriva mer skönlitterärt. Det som driver mig är någon slags nyfikenhet och att det det finns så mycket man kan göra i en skönlitterär text. Det lockar mig.

Många Arvid Mörne-vinnare dyker snabbt upp i förlagens kataloger som debuterande författare. Att skriva något längre hör ändå inte till Larsson plan just nu. 

– Att tänka på något större projekt känns svårt, då blir det genast krav. Det är lättare att tänka att jag ska skriva en bit i taget, kanske det blir en helhet någon gång.

Prissumman på 5 000 euro ska Larsson använda till en resa till Polen med sin syster.

Har du några skrivtips?

– Det är nog bara att skriva. Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. Men med olika former av flödesskrivande kan man komma över det. 

Att ha en deadline fungerar också bra, säger hon.

– Jag editerar jättemycket efteråt. Jag försöker skriva först och editera sedan. Ibland känns det som att det aldrig blir färdigt. Det är självkritikerns eviga börda. Där måste man kanske bara ge upp och tänka att det är tillräckligt bra. 

Arvid Mörne-tävlingen ordnas av Svenska Folkskolans Vänner. Vartannat år gäller tävlingen lyrik och vartannat år noveller. Tävlingen är öppen för skribenter under 30 år.

 

Mathilda Larssons lästips:

♥ Annie Ernaux och hennes författarskap har inspirerat mig. Jag hittade henne då jag var på utbyte i Frankrike och vi hade en kurs om henne. Jag blev förvånad att jag tyckte så mycket om henne för oftast blir kurslitteraturen lite av ett tvång. Ernaux verk berörde mig starkt. Vissa av hennes böcker är översatta till svenska.

♥  Och hjärtat det var mitt av Sara Enholm Hielm tyckte jag också mycket om. Den rekommenderar jag för alla som skriver. Det känns uppmuntrande att hon lyfter fram så många av känslorna som kan finnas bakom en text.

♥  Just nu läser jag Hannele-Mikalea Taivassalos In transit som jag tyckt jättemycket om.

Saga Mannila
23.05.2019 kl. 11:15

Vad vi ser framemot på Helsinki Lit 2019

Litteraturfestivalen Helsinki Lit ordnas för femte gången den 17-18 maj på Savoy teatern i Helsingfors. Alltså nu på veckoslutet! 
Vi har listat de samtal som intresserar oss mest:

 Fre 17.5.

17.50 Kim Thuy – Silvia Hosseini

"Kim Thúy föddes i en välbärgad familj i Sydvietnam, upplevde kriget och Nordvietnams maktövertagande och lämnade Vietnam som båtflykting när hon var tio år gammal. Hon är sedan dess bosatt i Montreal med sin make och deras två barn, men har flera gånger återvänt till hemlandet Vietnam."

Thúys romaner tematiserar flyktingskap, kulturmöten och frågor om identitet. Men också frågor kärlek, minnen, gränsen mellan här och där, nu och då. Hennes två kortromaner Ru och Mãn hör till de vackraste jag läst. – Kaneli

18.50 Nina Lykke – Saara Turunen

"Nina Lykke skriver satir över privilegierade vuxnas dårskap. Romanen Nej och åter nej har inneburit ett genombrott för henne som författare." Lykke intervjuas av författaren och dramatikern Saara Turunen som bland annat skrivit romanen Sivuhenkilö samt pjäserna Tavallisuuden aave och Medusan huone, alla otroligt hypade

19.30 Andre Aciman – Boodi Kabbani

"Författaren till succéboken och sedermera succéfilmen Call Me By Your Name. André Aciman är född 1951 i Alexandria, Egypten. Aciman undervisar vid University of New York, där han är specialiserad på Marcel Proust." 

Jag kommer på mig själv med att läsa den långsamt och eftertänksamt. Jag dröjer mig kvar i meningarna och formuleringarna, läser den med inlevelse och vill aldrig lämna Italien och magin den här sommaren. – Malin om Call Me By Your Name.

Lö 18.5 

14.20 Malin Lindroth – Kaisa Haatanen

"Nuckan, finns hon? Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta."

I Nuckan lägger Lindroth ord på en livserfarenhet som för många tycks otänkbart skrämmande. Den är rå och ärlig, men också lättläst och underhållande. – Kaneli


15.50 Rachel Cusk – Philip Teir

"Rachel Cusk har vänt ut och in på romantraditionen med sin hyllade trilogi om den frånskilda huvudpersonen Faye." 

Århundradets Bokklubb
13.05.2019 kl. 10:00

Samtal med vänner

Ni har väl inte missat att en ny litteraturpodcast sett dagens ljus? (Århundradets bokklubb är lite partisk här eftersom ena hälften av podcastduon ju är medlem i bokklubben) 

I "Samtal med vänner" diskuterar litteraturvetarna och vännerna Kaneli och Hanna livet genom litteraturen. I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar de om hur de lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format deras vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv” diskuterar de hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv.

LYSSNA PÅ PREMIÄRAVSNITTET HÄR Eller var du nu föredrar att göra der. Finns där poddar finns osv. 

Missa inte heller intervjun i HBL (klicka på bilden för att läsa hela artikeln)





Bonusbild på en grå inspelningsdag i slutet av förra året när ett pilotavsnitt blev till: 

 

Århundradets Bokklubb
07.05.2019 kl. 09:00

Åtta tankar om "Ett system så magnifikt att det bländar"

En grej jag gillar i våra diskussioner med bokklubben är att tankarna och åsikterna där får vara ganska ofärdiga. När vi pratar om böcker finns inget krav på sammanhängande analyser utan tvärtom får samtalen sken iväg lite, kännas röriga och famlande. ​Den här typen av halvklara trassliga tankar syns sällan utåt, i recensioner har man ju slipat till det (vilket av uppenbara orsaker där är något att sträva efter). Men jag tänkte ändå att det vore roligt att dela med sig av de där mer impulsiva och omedelbara tankarna.

Här kommer åtta stycken om Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar: 

- Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den.

- En lite avig triangel som utgångspunkt känns väldigt typisk Amanda Svensson. Hörnstenarna här är trillingarna Sebastian, Clara, Matilda. Uppvuxna i Lund, utplacerade på olika håll i världen. Sebastian bor i London och jobbar på ett neurologiskt forskningsinstitut så stort att ingen verkar helt på det klara med vad de egentligen håller på med. Clara har åkt till Påskön för att göra ett reportage om en grupp klimataktivister som väntar på jordens undergång. Matilda leker familj i Västerbotten med sin pojkvän Billy och hans dotter Siri. En tragedi har splittrat deras treenighet, om den nu någonsin funnits.

- Logiken och detaljrikedomen i boken liknar det system som är verkligheten: alla micro- och macroenheter som hänger ihop på sätt vi förstår och sätt vi inte gör det. Människors (mig själv inkluderad) behov att skapa begripliga (förenklade) versioner gör mig matt. Inte minst när det kommer till klimatfrågor.

- Påskön. När jag blir påmind om den platsen upptar den alltid ganska mycket av mina tankar. Längtar liksom dit, men samtidigt skrämmer tanken på dess avlägsenhet mig. Clara berättar att om man räknar i ljudets hastighet tar det sju dygn för ett skrik på Påskön att nå Sydamerikas kontinent. Får klaustrofobi av den tanken, samtidigt som den är helt hisnande. I alla sin mytomspunnenhet, overklighet, ologiskhet känns Påskön väldigt självklar i såväl den här boken som hela Amanda Svenssons litterära värld.

- Hur tätt förenade galenskap och dess motsats är, hur man inte alltid kan avgöra skillnaden. Att det är en genomgående tematik hos många av mina favoritförfattare.

- Matildas upplevelse av att vara det svarta fåret, ond på något sätt, utan att mena eller vilja det relaterade jag otroligt mycket med. Eller liksom relaterade till en oförmåga att vara trevlig i en viss slags sociala situationer på det där sättet som alla andra verkar klara av helt smärtfritt. 

- Det finns något tafatt i alla tre huvudpersoner som gör dem mycket älskvärda. På tal om karaktärerna (inte bara trilligarna utan också Sebastians kollegor och patienter, Claras gäng på Påskön, Billy och Siri): de är alla som från en knäpp barnbok, udda karikatyrer, inte alls trovärdiga men samtidigt älskar man (att hata) dem precis för dem de är. Skulle vilja samla alla på en fest och bara observera. Saknade dem och deras värld när jag läst slut boken, vilket jag verkligen inte känner med alla fiktiva karaktärer jag möter.

- Det här är en massiv bok, i jämförelse med Amanda Svenssons tidigare, relativt korta verk. Men trots att den är större (och då menar jag inte bara den materiella aspekten), så känner jag igen en ton jag älskat från de två senaste böckerna: det lekfulla, överdrivna. Varken handlingen, karaktärerna eller det system som binder ihop helheten känns särdeles verklighetstrogna, men istället för att vara ett misslyckande är den bristande trovärdigheten en tillgång: inte helt olikt magisk realism får man som läsare helt enkelt acceptera skeendeförloppen och se vad de leder till. Var helt uppe i varv när jag läst klart.


Har nån av er läst den? Vad hade ni för (ofärdiga) tankar om den? 

Kaneli Johansson
02.05.2019 kl. 12:04

Vad vi läser i april

Kaneli

På flera sätt känns det som att jag vuxit upp tillsammans med Amanda Svenssons författarskap. Från hennes skräniga (odrägliga underbara) debut Hey Dolly (som jag för övrigt skrev min kandidatuppsats om back in the day och därför alltid har lite kärlek över till) via de vackra, sorgliga men också rätt pretentiösa Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant (älskade bägge två) till att nu med Ett system så magnifikt att det bländar landa i något mer moget. Förlåt för universums trassligaste mening. Boken beskrivs som ett episkt släktdrama om syskonskap och familjeband och hur långt de tål att töjas. (För övrigt ett tema som tycks vara populärt.) Hanna sms:ade mig i alla fall en bild på den och eftersom jag absolut inte ville vara sämre gick jag genast in på bibliotekets sida och beställde ett eget ex. Språket är lekfullt och klurigt i klassisk Amanda Svensson-anda och berättelsen byggs upp med varsamhet och humor.

Bonuspoäng för att ha läst de två första kapitlen på balkongen utan ytterjacka.   

Malin

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig på sistone. Jag brukar beskriva mig som en långsam läsare men 2019 har hittills varit mitt mest läseffektiva år, ja, kanske någonsin? Jag har läst så pass många böcker att jag måste rota runt i minnet för att sammanfatta vad jag egentligen tyckte om det jag läst, och det betyder väl också att mängden text varit lite för stor. Jag tror också att lästakten ökat av att jag äntligen bemästrat förmågan att läsa flera böcker samtidigt. Det känns lite som att dejta flera personer på samma gång (eller ja, parallellt). Ibland glömmer jag bort vilken jargong jag har med någon och vilka samtalsämnen jag redan avverkat med någon annan, men sen kommer det tillbaka så fort jag träffar dem igen.

Den senaste boken jag dejtat är Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi har hittills bara gått på en dejt så kan inte berätta så mycket mer än att det känns lovande och att omslaget är mycket tilltalande och skönt att föra fingrarna över (okej slut på dejtreferenserna lovar). Rich boy berättar om tre generationer kvinnor och ska handla om psykisk ohälsa, klass, ensamhet, kvinnlighet, våld och sexualitet och av flera säkra källor har jag hört att läsupplevelsen ska påminna om Ett litet liv och Maken. Lovande alltså. Tänker gå på en andra dejt i kväll. Lovar att berätta hur det går sen.

Saga

Jag är inne i en ganska dålig läsperiod igen och undrar när det ska vända. Slukar tv-serier om kvällarna i stället för romaner just nu och om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens ett dugg dåligt samvete. Tipsar därför om Netflixserien Störst av allt som baserar sig på boken med samma namn, skriven av Malin Persson-Giolito. Jag lyssnade på boken som ljudbok för ett par år sedan och måste säga att jag inte zonade ut en enda gång som jag brukar då jag lyssnar på böcker. Den höll mig helt enkelt i sitt grepp. Boken och tv-serien är perfekta för dig som gillar mörka thrillers och deckare som dessutom innehåller en vrickad kärlekshistoria och en gnutta klassanalys.

Men för att visa att jag inte gett upp böcker och läsning helt och hållet, vill jag ännu ta upp två godingar som jag också väljer att spendera lite (läs)tid med just nu: den hajpade Nora eller Brinn Oslo brinn som träffsäkert beskriver självdestruktivitet, svartsjuka och oändlig Instagram-stalking och det nyaste numret av Kontur med temat djur. I förordet skriver chefredaktörerna för numret, Kaneli Johansson (också känd som bokklubbsmedlem <3) och Mathilda Larsson, att "relationen mellan människan och djuret är ett enigma som aldrig tycks sluta fascinera" och det visar verkligen också texterna i Kontur. Läs läs och diskutera och fundera vidare!

Hanna

Jag valde att lyfta upp två böcker jag hittat via min syster när jag hälsat på henne nu i veckan. Homo deus: kort historik över morgondagen (2015) som är en fortsättning på den superpopulära Sapiens – en kort historik över mänskligheten och Une Année Studieuse (2012).

Harari skriver om mänsklighetens historia på ett ögonöppnande och skickligt sätt utan att egentligen komma med så mycket nytt info, den här andra delen blickar nu framåt, uppbyggt som ett tight paket som brett tangerar klass, konflikter, politik, humanism, religion och vår gemensamma framtid men på ett väldigt greppbart och bra sätt utan att bli ”för akademisk” och torr. Rekommenderar varmt båda två för alla i dessa tider av oro, klimatkrisande och allmän världsångest.

Anne Wiazemsky skickade år 1966 ett brev till den franska provokatören och filmskaparen Jean-Luc Godard som eskalerade till en början på ett långt samarbete där hon spelade i många av hans filmer och (såklart) inledde ett stormigt förhållande med. Försöker läsa på min extremt knaggliga franska, det går sådär. Men är så fascinerad av att för en gångs skull få ta del av hennes historia ur hennes egen synvinkel och följa med deras gemensamma eskapader från ”insidan”.

Sen läste jag ut en novell av Louisa May Alcott, Sisters som består av ett par utvalda delar av hennes verk Little Women och Good Wives. 100% mysig feelgood som kretsar kring fyra systrar och deras uppväxt vid medlet av 1800-talet. Alltid så svag för epokdrama, speciellt dynamiken systrarna emellan är så välskriven, känslosam och dramatisk till relaterbar.

Jenna

Att jobba, ha en familj att hänga med på kvällarna och dessutom vara preggo gör att det ibland är svårt att orka fokusera på läsning. Jag vet knappt när jag ska ta mig tid för att läsa. Men med ljuset har också min läslust sakta men säkert kommit tillbaka. Blev så glad när den här boken damp ner på hallgolvet. Matilda Gyllenbergs debut Det lugnsjuka huset. "Det är en berättelse om instängdhet och om förväntningar utifrån och inifrån. Om att slitas itu av behovet av trygghet och längtan efter frihet. Och om att tiderna inte har förändrats så mycket som vi kanske önskar." Så beskriver Förlaget boken. 

Jag har ännu inte hunnit läsa så mycket av den så kan inte uttala mig om innehållet, men jag hittills gillar jag det jag läst. Och det passar mig att den är lite lättare än alla de svåra romaner jag försökt mig på på sistone. Behöver lite mera lättläst för att komma tillbaka i läslunken. Det enda som hittills gjort mig besviken är omslaget. Vad är grejen med att deckare och thrillers alltid måste ha så himla stereotypa och fula omslag? Annars har de finlandssvenska förlagen varit riktigt duktiga på att få till snygga omslag de senaste åren, men när det kommer till den här genren misslyckas det tyvärr nästan varje gång. 

Århundradets bokklubb
11.04.2019 kl. 20:16

Normal people

 

Ofta när vi ska prata om böcker märks det att vi är en ganska homogen grupp läsare – våra åsikter skiljer sig oftast inte så drastiskt från varandra och vi utgår ifrån liknande referensramar. Därför är det mycket som vi inte behöver säga, mycket vi förstår utan att sätta ord på. Men Sally Rooneys Normal people, som ju handlar om unga personer som vi på många sätt kan känna igen oss i, utmanade oss att sätta ord på det där ganska oförklarliga i att vara ung i dag. Vi känner igen oss, men vad är det vi egentligen känner igen oss i? Vad är det i berättelsen om två ungdomar i Irland, i ett relationsdrama som sträcker sig mellan 2011 och 2015 som får oss att strecka under meningar, vika hundöro och stanna hemma och läsa i stället för att gå på fest? Det korta svaret: Normal people går att spegla sig i.

Vi pratade mycket om kommunikation och hur Connell och Marianne pratar i kors och missförstår varandra. Vi blev frustrerade av att läsa deras olika perspektiv och inse att de bara inte lyckas kommunicera sina tankar och känslor till den andra. De håller tillbaka, och antar ändå att den andra ska förstå vad de vill. Igenkänningen är, tyvärr, hög. Och jag tänker en, kanske naiv, tanke – tänk om alla bara skulle säga vad de kände? Om vi inte hade något att förlora? 

She thinks of the way she treated Jamie before he left, and rubs her face with her hands. Some milk-drinking culchie, Jamie called Connell once. It's true, she has seen Connell drink milk directly from the carton. He plays video games with aliens in them, he has opininons about football managers. He's wholesome like a big baby tooth. Probably never in his life has he thought about inflicting pain on someone for sexual purposes. He's a good person, he's a nice friend. So why does she go after him like this all the time, pressing him for something? Does she have to be her old desperate self around him always? 

Do you love him? Says Connell. 

Her hand pauses on the door of the fridge. 

Unlike you to take an interest in my feelings, Connell, she says.

Något som hela tiden är närvarande i Normal people är klassperspektivet och vi tycker om hur Rooney tar upp det på ett självklart sätt utan att det blir övertydligt. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes familj och trots det tänker varken Connell eller Marianne särskilt mycket på sina olika bakgrunder, eller ser det som något som skulle omöjliggöra en relation. För dem verkar det, i alla fall i början av romanen, inte spela någon roll. Däremot spelar en annan form av social hierarki roll – status och popularitet. Connell uppför sig som en riktigt idiot i början av berättelsen, inte alls i linje med (den oförtjänta) titeln som a good guy, då han undanhåller sitt förhållande med Marianne från deras klasskompisar för att hon inte ingår i den populära kretsen. Hon är annorlunda, och verkar, i Connells naiva ögon i alla fall, inte bry sig om att hon blir utstött. Genom berättelsen kastar Rooney omkull invanda maktförhållanden flera gånger. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som går hem hos de populära utan här passar Marianne in hos de rika ungdomarna som vill ha stipendium för att visa att de kan, inte för att de behöver pengarna.

He reaches for her hand and she gives it to him without thinking. For a second he holds it, his thumb moving over her knuckles. Then he lifts her hand to his mouth and kisses it. She feels pleasurably crushed under the weight of his power over her, the vast ecstatic depth of her will to please him. That's nice, she says. He nods. She feels a low gratifying ache inside her body, in her pelvic bone, in her back. 

I'm just nervous, he says. I feel like it's pretty obvious I don't want you to leave. 

In a tiny voice she says: I don't find it obvious what you want. 

Både Connell och Marianne är på något sätt medvetna om sitt förvridna maktförhållande. Att de håller tillbaka känslorna är starkt kopplat till makt och rädslan att förlora den. Att vara sårbar och ge upp sin makt, att underkasta sig, måste väl vara bland det mest skrämmande man kan göra. Vi pratade också mycket om sex och dess koppling till makt och det är kanske här som våra upplevelser skiljde sig mest från varandra. Dras Marianne till våldsamt sex på grund av att  hon känner sexuell njutning av det, eller är det ett utlopp för hennes desperation och därför hon dras till destruktivitet? En kombination, antagligen.

Normal people fick oss att reflektera över relationer men också över vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney fångar den där ständiga dragkampen mellan vad man vill och vad man borde, den egna blicken och de andras blick och hur svårt det är att bara få allt att fungera när man är, som The Guardians Sian Cain beskrev det: överutbildad, neurotisk och aningen för självmedveten.

Malin Öhman
04.04.2019 kl. 12:00

Detroits vildmarker

 

Ibland vaknar vi av att en albatross flyger förbi i korridoren utanför. Den är på väg mot de stora sjöarna, den flyger över kanalerna som leder mot Atlanten. Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.

Citatet ovan är från Sara Stridsbergs novell American Hotel, ett lågmält och förvirrande triangeldrama som utspelar sig i ett nedgånget Detroit. Huvudpersonerna Carter, Vladimir och Jack kretsar kring varandra, förenas i kärleks- och familjerelationer, men tycks förbli ensamma och främmande, lika mycket för sig själva som för varandra.

Främlingskapet speglas i, eller kanske till och med beror på, att allt annat runt omkring dem förfaller. Det som var en blomstrande storstad står nu övergivet och ödelagt av dess ursprungliga invånare. För mig blir just ödsligheten incitamentet i min läsning av i novellen. Istället för att läsa den som ett triangeldrama, som en undersökning i mänskliga sociala och kulturella beteendenormer och deras gränser, vill jag se det som en berättelse om, eller studie i, människans ensamhet i världen. Det är en ensamhet som grundar sig i arttillhörighet, men framförallt är ett resultat av en situation där det mänskliga inte längre är dominerande.

Ifrågasättandet av människans förehavanden och dominans ligger i högsta grad i tiden. Artiklar om klimatförändringens obestridlighet delas i medieflödena gång på gång, juli 2018 blir den varmaste och torraste månaden som någonsin mätts och min personliga klimatångest når nya höjder. Det är då kanske föga oväntat att jag dras till novellens undergångsstämning. Trots att Detroits förfall visserligen inte berodde på miljöförstörelse, utan snarare handlade om teknologisk utveckling, kvarstår faktumet att människans verksamhet verkar definieras av ohållbarhet.

I American Hotel konkretiseras ohållbarheten genom att novellen utspelar sig i och beskriver en tid där förfallet redan är ett faktum. Carter berättar att ”Allt som fanns när jag var barn var plötsligt borta: människorna, trädgårdarna, livet på gatorna. Ibland kändes det som om min barndom bara var en dröm”. Karaktärerna verkar nästan transparenta, de rör sig som vålnader genom sin egna berättelse. ”Livet har blivit så naket, som ett skelett berövat sitt kött” beskriver Carter det som. Att novellen först publicerats i tidskriften Grantas nummer med tema Spöken verkar mer än logiskt. Det spöklika accentueras av att den övergivna staden ligger i bakgrunden som en ödslig kuliss, det urbana landskapet övertas successivt av växter och djur. ”Gränsen mellan natur och stad har upphört, (…) Kanske har sådana gränser aldrig funnits” konstaterar Carter.

Den traditionella humanismen, och kanske slutligen alla områden av västerländsk kultur, gör en fundamental distinktion mellan kultur och natur, de bildar motsatspar. Människan tillhör kulturen och staden, djuren ingår i kategorin natur. Men i American Hotel verkar dessa tendenser vara i upplösning. De kastar fortfarande sina skuggor över berättandet, men tycks tillhöra en tid som inte längre finns. På så sätt resonerar novellen snarare med posthumana teorier, som kritiserar antagandet att människan är något frånskilt alla andra arter och objekt. De posthumana teorierna ifrågasätter och kritiserar både människans säregenhet i jämförelse med andra arter och det mänskliga förnuftets överlägsenhet som en källa till sann kunskap. Att naturen gör intrång i staden behöver alltså inte vara otäckt, tvärtom. I en posthuman verklighet är ambitionen att de här gränserna luckras upp. Istället för att konstituera motsatser omdefinieras de som kategorier som ingår i varandra.

I genklang med posthumanism är det inte bara djuren och växterna i American Hotel som erövrar mark i det urbana landskapet. Också sättet att beskriva människorna förändras: ”en kvinna sitter i en upplyst studio och gråter, hennes ansikte är så deformerat att hon lika gärna kunde tillhöra en främmande art, en katt eller ett lodjur”, löparna på springbanan liknar rovdjur, är nästan ”omänskliga”, Vladimir ”har en reva på ryggen, som märket efter en klo” och hans bror Jack beskrivs som ”rik och snabb som en orm”. Det djuriska sipprar in i beskrivningarna av människorna och möjliggör en glidning mellan motsatskategorierna.

Samtidigt gör djurliknelserna de mänskliga karaktärerna främmande för läsaren, de blir kusliga på ett liknande sätt som naturens intrång i det urbana spontant uppfattas spöklikt. Karaktärernas handlingar verkar vara intuitiva reaktioner snarare än resultat av genomtänkta handlingsplaner. De har kvar förmågan att känna och tänka rationellt, men kopplingen mellan dessa, det som anses ha skilt människan från djuren, tycks ha upplösts. I världen som fanns tidigare tävlade Carter i löpning, nu gör hon det inte längre. Hon kan fortfarande och antyder att hon längtar efter det, men hon springer inte. Hon älskar inte heller Jack, tvärtom, ”Vi hade inte särskilt roligt (…) jag tyckte inte om att ligga med honom, det var kallt och stelt”, ändå får de ett barn ihop. Vladimir älskar hon däremot bottenlöst, men honom skjuter hon på hans egna befallning, en befallning han själv ångrar direkt efteråt. Karaktärerna verkar vara rotlösa och vilsna, inför sig själva, varandra och sin omgivning. 

Just alienationen och förvirringen stiger vid sidan av ohållbarheten fram som ett genomgående tema i novellen. Ett möjligt sätt att begripa det är genom Levi Bryants koncept vildmarksontologi (wilderness ontology)1. Med vildmark avses i vanlig mening naturlandskap som är orörda och avskilda från människan, men Bryant avser med sitt begrepp något annat. Han menar att den sortens intakta vildmarker varken i praktiken eller teorin finns eftersom människan i så bred omfattning påverkat ekosystemen, och natur och kultur är koncept som omöjligt går att skilja från varandra. Bryants vildmark är däremot filosofisk.  Den tar avstamp i tanken om att världen består av objekt (byggnader, växter, inredningsföremål, stenar, städer, hårspännen, kläder, djur och människor) som står i en jämlikhetsrelation sinsemellan. Objektens existens är oberoende människan(s förnimmelser eller begripliggörande), de verkar samtidigt, på samma och olika håll, beroende och oberoende av varandra och människan är inte frånskild dem utan ett objekt bland andra. I den filosofiska vildmarken som dessa objekt bildar är människans hegemoni lika bräcklig som i ett faktiskt vildmarkslandskap.  

I American Hotel åskådliggör det förfallna Detroit på ett gripbart sätt den här filosofiska vildmarken: arternas och objektens makthierarkier har nedmonterats, ”rovfåglarna [har] intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue”, Carter beskriver hur ”Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar, jag känner kontinentalplattorna röra sig under oss och den avlägsna pulsen från Atlantens vågor som drar månens silver till sig”. Rovfåglarna och rådjuren och skyskraporna och kontinentalplattorna och vågorna och månen existerar och agerar parallellt med Carter, Vladimir och Jack, vars tillvaro onekligen i den nya situationen kan kännas främmande, förvirrande och enslig.

I slutändan är människans alienation inför sig själv och sin kultur ett grundläggande mål för såväl vildmarksontologin som posthumanismen. Genom att uppleva mänskligheten som något främmande vidgas förståelsen för andra varelser, objekt och perspektiv. Att förnya och förändra sig själv och sitt förhållningssätt till omvärlden blir nödvändigt för överlevnaden. Vladimirs oförmåga till detta driver till slut fram en förlust av mening som får honom att bönfalla Carter att skjuta honom. Hur det går för de andra karaktärerna är upp till läsarens tolkning. Novellen avslutas där den började, med albatrosserna i skyskrapans korridorer.

Havsfåglarna flyger mot de stora grå sjöarna […] De flyger över Detroit Rivers mot Atlanten. Trädens rötter får asfalten att bukta, på vissa ställen har rötterna trängt igenom det grå. Som om naturen bara har väntat. Träden kommer att glömma oss, att vi varit här. En mikrosekund av evigheten. 

Jag väljer att se det som att Carter i alla fall nåtts av insikten att hon är en del av något större, en räcka i ett längre tidsbelopp, delaktig men samtidigt försvinnande liten, på en plats där kategorierna satts i rörelse.

 

Text och bild Kaneli Johansson



1 Bryant, Levi ”Wilderness Ontolgy” i Preternatural (red.) Jeffery, Celinda, Punctum Books, New York, 2011


Citaten ur American Hotel är från versionen publicerad av Novellix 2016


Texten publicerades ursprungligen i Kontur #3-4.

Kaneli Johansson
21.03.2019 kl. 12:32

På mitt nattduksbord just nu

Ännu ett nattduksbord hos oss, den här gången mitt (det vill säga Jennas). Där ligger oftast böcker som jag ska läsa, eller håller på att läsa. Vissa har varit där längre och vissa har just kommit dit. Vissa har jag påbörjat och andra väntar ännu på det magiska "när jag har tid" (som aldrig verkar komma...). Vi kan väl börja uppifrån.

Dikter & aforismer av Edith Södergran köpte jag för ett par år sedan på bokmässan och fick komma fram ur bokhyllan efter att jag sett på Helt Lyrisk med Molly Sandén. Läser i den nu som då när jag har lust. Tycker omslaget är väldigt fint!

Det lungsjuka huset av Matilda Gyllenberg kom på posten för någon vecka sedan. Ska läsa den så fort jag hinner, tycker den låter sjukt spännande. 

Feministfällan av Nina Åkestam fick jag i julklapp i år. Har bara läst några sidor ännu men ska försöka komma igång bara jag skulle få undan alla andra jag måste läsa först (story of my life).

Merete Mazzarellas Om livets mening och Alma. Den första fick jag också i julklapp och den andra hade vi som bokklubbsbok i somras. Glömde den hos Malin och hann aldrig läsa klart den, men nu ska den bli utläst! Gillar den massor än så länge.

Denna dagen, ett liv av Jens Andersen. En biografi om Astrid Lindgren som jag antagligen aldrig kommer få utläst, men ändå läser i nu och då pga så fina och rörande historier. Älskar Astrid!

Frida Kahlo, en biografi av Hayden Herrera. Pressutskick som ligger och väntar på mer tid. Kanske den estetiskt finaste boken på mitt nattduksbord. 

Jenna Matintupa
14.03.2019 kl. 11:14

"Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över"

Kärlekens Antarktis har hyllats av recensenter och på flera håll lyfts fram som Sara Stridsbergs bästa bok hittills. Min läsupplevelse blev den raka motsatsen.

Det bör sägas rakt ut: jag tycker Stridsbergs verk hör till de intressantaste svenskspråkiga böckerna just nu. Men för mig är det något i Kärlekens Antarktis som slagit slint, eller helt enkelt gått för långt. Jag bollar läsupplevelsen med två vänner vars litterära omdöme jag litar på och hittar genklang i deras åsikter.

Boken inleds med att en kvinna blir strypt till döds av en man. Hon blir våldtagen, sedan styckad till bitar och placerad i olika vita kappsäckar längs vägkanten. Huvudet sänks ner i ett hål och underlivet blir utskrapat, föda till fluglarver. Den döda kvinnan berättar sin historia för läsaren, om drogmissbruk och prostitution, om sina två barn som blivit omhändertagna, eller frivilligt bortgivna. Om hennes lillebror som drunknade vid fyraårsåldern. Men framför allt: hon berättar om den sista bilresan ut till skogen, det onaturliga ljuset vid sjön, dödsögonblicket, och det som hände sen.

Han måste ha tagit fram kniven för nu flög små droppar av blod genom luften, mörka stänk i den mörka sanden, en del små som knappnålshuvuden. Snart låg jag utspridd i sju delar på stranden, snart hade han skrapat ut mitt underliv och dragit ut mina inälvor.

Stridsbergs böcker kretsar kring teman som galenskap och flickans och kvinnans villkor, inte sällan i förhållande till män som förövare. Kvinnokroppens materiella premisser gestaltas ofta genom sexualitet och sjukdom. Våld, misär och förfall återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla hennes verk, men att det skett genom en feministisk ansats har inte verkat undgå publiken. Det har funnits ett sug i berättandet, något febrigt i språket som fått mig att vilja läsa vidare. Egentligen finns förutsättningarna för det här också i Kärlekens Antarktis, men min läsupplevelse fångar inte upp de motiven, den hakar upp sig på något annat. Mörkret i den här boken är så kompakt att alla dess andra potentiella teman försvinner in i dunklet.

Om händelserna berättades ur ett annat perspektiv skulle genren vara lätt att känna igen: någon, en helt vanlig människa är ute och rastar sin hund, hunden börjar skälla och dra mot en övergiven resväska. I väskan ligger uppstyckade kroppsdelar, polisen kallas in, området spärras av, kommissarien dricker kaffe i ett rum med bilder på väskans innehåll uppklistrat på väggarna, fler kroppsdelar hittas i andra väskor, obducenten undersöker dem, offret ska identifieras, förövaren hittas. Det är en historia vi är mer än bekanta med. Men i en intervju för Svenska Yle säger Stridsberg att hon velat göra det klart att ett kvinnomord inte är underhållning. ”Jag har (…) skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att (...) om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.”

I Kärlekens Antarktis gör den inte det, döden sträcker sig över bokens 313 sidor och djupt in under huden. För såklart att den här texten berör. Som läsare blir jag inte härdad, tvärtom, det blir mer obehagligt för varje ny beskrivning.

Hans händer drogs åt som ett rep om min hals, hans ansikte och bröst utan hårstrån trycktes mot mig. Jag kunde inte andas, det bubblade i lungorna när lungblåsorna brast, jag försökte hosta (…) Sedan såg jag mig själv, jag såg det grådaskiga skummet och bubblorna ur min mun, en blandning av jord och blod och gråa sönderslitna slemhinnor. Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över.

Texten trycker mot bröstet, gör mig illamående, men jag kan inte vända bort blicken på samma sätt som jag reflexmässigt gör i film och på tv när det blir för våldsamt. Jag kan inte blunda och vänta på att det går över, jag måste läsa mig igenom. Jag uppfattar det som att det varit Stridsbergs intention: att få oss att stirra våldet (mot kvinnor) i vitögonen, inte trivialisera det. Problemet är bara att hur mycket protest det här än är mot alla döda kvinnor underhållningsvåldet frossar i kvarstår våldet fortfarande i Kärlekens Antarktis.

I sitt sommarprat i juli 2018 pratar journalisten och författaren Katarina Wennstam om skillnaden i hur män dödar män och hur män dödar kvinnor. Hon berättar att statistiskt mördas fler män än kvinnor, men våldet kvinnor utsätts för tenderar att vara mer uttänkt, det kräver ofta närkontakt och riktar sig medvetet mot platser som ansikte och kön. När män utsätts för våldsgrepp förväntas allmänheten inte vara intresserad av de så kallade ”makabra detaljerna” kring mordet. Däremot är intresset för den mördade kvinnan(s kropp) stor: vad hade hon på sig, hur såg hon ut då hon hittades, vilken ställning låg kroppen i, i vilken vinkel gjordes potentiella snitt och så vidare. Wennstam menar att det i vårt samhälle finns en (sexuell) fixering vid döda kvinnokroppar och att allmänintresse ibland riskerar att förväxlas med nyfikenhet när uppgifter om uppmärksammade fall ska offentliggöras. Hon berättar att diskussionsforum på internet är fulla av mordintresserade privatpersoner som diskuterar olika fall och att det ständigt efterfrågas bilder på och detaljerade uppgifter om offrets tillstånd.

Sommarpratet dök upp i mina tankar när jag läste Kärlekens Antarktis, där läsaren inte besparas på detaljerna kring mordet. För den som tänder på döda kvinnokroppar tänker jag att det här vad Vladimir Nabokovs Lolita måste vara för en pedofil. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall en feministisk agenda rättfärdigar ett frosseri i den här typen av våld, eller om det ens är ändamålsenligt? Är det tvärtom inte lika motsägelsefullt som att kriga för världsfred? Jag är också trött på alla döda kvinnokroppar som ska fungera som katalysatorer för vår nöjesindustri. Därför föll inte Kärlekens Antarktis mig i smaken.


Text och bild: Kaneli Johansson

Kaneli Johansson
21.02.2019 kl. 13:00

Litterära samtal om kritiken, havet och Själarnas ö

Vad: I kväll ordnar Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker och Fria seminariet i litterär kritik ett seminarium om kritiken just nu. Bland annat kommer Kaneli att delta i ett samtal om kritik på bloggar och sociala medier. 

Var: Teater Viirus, Medelhavgatan 14

När: 14.3 alltså I KVÄLL, klockan 18-21

Facebookevenamanget finns här

Vad: About the Sea: Fotokonstnären Lotta Törnroth och författaren Monika Fagerholm pratar om havet och sina respektive konstnärliga processer. 

Var: Galleri Hippolyte, Georsgatan 8-10

När: Nu på lördag, 23.2, klockan 14–15

Facebookevenemanget finns här. 

Vad: KVINNORNA PÅ SJÄLÖ - Ett seminarium med Johanna Holmström, Jutta Ahlbeck och Ann-Luise Bertell. 

Forskaren Jutta Ahlbeck och författaren Johanna Holmström talar om kvinnorna på Själö hospital 1889–1944. Under perioden intogs närmare 200 kvinnliga mentalpatienter. Vilka var dessa kvinnor och hur kom de att definieras som sinnessjuka?

Var: Svenska teatern, Norra esplanaden 2

När: 5.3, klockan 19-21

Facebook evenemanget finns här 

århundradets bokklubb
14.02.2019 kl. 11:26

Böcker om klimatfrågan

Den här veckan ordnar Finlands naturskyddsförbund temaveckan Luonto Lainassa tillsammans med biblioteken i landet.

Årets tema är klimatförändringen och det betyder att biblioteken lyfter fram och tipsar om böcker som tangerar klimat- och miljöfrågor och det vill vi också göra! Här under hittar du tips på både skönlitterära böcker och faktaböcker du ska läsa när du har klimatångest och vill hitta nya perspektiv på. Vissa kan däremot rentav skapa mer klimatångest.

Petter Nissinen.

Bild: Petter Nissinen

Romaner 

Den globala uppvärmningen och därmed följande klimatförändring syns givetvis även inom skönlitteraturen. Klimatet och naturen är teman som alltid figurerat i litteraturen, men sättet att närma sig temat har varierat mycket i olika tider. En specifik genre som vuxit fram under de senaste årtiondena är ekodystopier. Här kommer några tips på romaner (dystopier) där klimatförändringen och dess följder står i fokus. Ekodystopier gestaltar, trots att de kategoriseras som scifi, framtidsscenarios som ofta överensstämmer med vetenskaplig forskning i ämnet, och de känns därför i den här kontexten vassare än andra böcker med klimattematik. 

Blå av Maija Lunde

Maja Lunde slog spinner i Blå ihop två parallella historier: 2017 seglar sjuttioåriga klimataktivisten Signe ensam ner från Norge till Frankrike för att konfrontera sin ungdomskärlek som godkänt utvinnandet av is från glaciären i deras hemby. 2041 flyr David med sin dotter undan torkan i södra Europa. De vill till vattenländeran i norr, men hamnar på ett flyktingläger där de hoppas kunna återse resten av sin familj.

Minnet av vatten (Teemestarin kirja) av Emmi Itämäki

Emmi Itämäkis prisbelönta bok Minnet av vatten utspelar sig i en framtid där världskartan efter någon slags (klimat?)katastrof ritats om. Samhället är en diktatur, sötvatten ransoneras, att gömma undan det hör till de mest allvarliga brott som finns. Ingen kommer riktigt ihåg tiden som var innan, bara i temästrarnas dagboksanteckningar finns minnesbilder bevarade. Långt inne i Lappland bor 17 åriga Noria, vars far skolar henne till att efterträda honom som temästare. Därmed får hon också i uppdrag att skydda en gammal hemlighet, en sötvattenkälla.

De hemlösas stad av Annika Luther

På finlandssvenskt håll är böckerna som på allvar behandlar klimathotet få, Annika Luthers De hemlösas stad är en av de få som gör det. Även här sker handlingen i en framtid där en klimatkatastorf redan inträffat. Efter 2035 täcktes södra Finland av vatten och invånarna i Helsingfors tvångsevakuerades till Jyväskylä där de nu lever i ett dystopiskt övervakningssamhälle. Men 15 åriga Lilja vill veta mera om sin bakgrund och rymmer till det som en gång var Helsingfors, som nu befolkas av andra folkslag som flytt ännu värre översvämningar.

Faktaböcker

För den som har klimatångest kan det vara bra att samla på sig fakta om vad som kan göras för att värna om klimatet. Det finns så klart otaliga böcker inom ämnet och för den mer akademiskt lagda finns det massor med vetenskapliga  journaler att plöja igenom.

Här kommer tre tips på faktaböcker som är lätta att ta till sig, men som ändå får en att tänka till.

Hyvän sään aikana - Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken?

Boken tar fasta på hur Finland hittills har närmat sig klimatförändringen och är skriven av den grävande journalisten Hanna Nikkanen och en arbetsgrupp bestående av 21 journalistikstuderande vid Tammerfors universitet.

Man ska läsa boken för att bli faktaklok på hur klimatförändringen påverkar Finland och vad vi här kan göra för att bättre ta hand om miljön.

This changes everything. Capitalism vs. climate av Naomi Klein

Boken är en verklig tegelsten och ganska tungläst för att den är fylld med många långa källhänvisningar och hårdkokta vetenskapliga fakta.

Boken lättar inte din klimatångest, men ger dig verktyg att förstå varför vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle måste förändras om vi vill ha kvar vår planet i framtiden.

En stor fördel med boken är också hur väl den tar upp ursprungsbefolkningars orättvisa situation, det vill säga att majoritetsbefolkningen på många håll i världen har tagit över och förstört landområden som hört till ursprungsbefolkningen, men när det diskuteras kompensation för detta vänder majoritetsbefolkningen örat till.

Denna insikt gör att man börjar tänka mer på hur man i Finland har behandlat samerna och deras landområden. Samma argumentation kan man också tillämpa när det gäller hur den så kallade västvärlden  ofta kritiserar utvecklingsländer som nu håller på att komma närmare den miljöförstörande levnadsstandard som man i väst redan är van vid och inte vill bli av med.

Zero Waste av Otso Sillanaukee

Vill du läsa något som ger dig redskap att själv göra en förändring rekommenderas Otso Sillanaukees Zero Waste som också finns som ljudbok. Sillanaukee förändrade sin livsstil för ett par år sedan då han stötte på begreppet zero waste som innefattar en ett tankesätt om att man ska konsumera så hållbart som möjligt och inte orsaka onödigt skräp i vardagen.

Boken börjar med en redogörelse för hur mycket skräp som Sillanaukee själv lätt producerade på en vecka, och hur han tänkte sig att det räcker med att återvinna och sortera skräpet i åtta olika soptunnor.

Han förklarar utan att predika och med personliga anekdoter målar boken en bild av att vem som helst kan klara av att bli av med ett skräpfyllt liv. Det enda som blir lite störande är hur Sillanaukee hela tiden påpekar att en zero waste-livsstil sparar tid. Problemet är väl att vi i våra hektiska liv gör dåliga konsumtionsval just för att vi vill spara tid och på så sätt ökar skräpberget i våra hem. Visserligen sparar zero waste-livsstilen tid från att behöva sortera skräp och gå till butiken, men i och med att så mycket behöver göras själv i vardagen (allt från deodorant till bröd till havremjölk, t.ex.) går det säkert åt en hel del tid till att leva sopfritt.

Men Sillanaukee konstaterar att förändringen inte måste ske på en gång, och att små steg också gör en skillnad och det känns hoppfullt och skönt.

För finlandssvensk zero waste-inspiration kan man vända sig till Julia Degerths blogg Grön i Åbo och kolla in hennes bok som nyligen kommit ut.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.02.2019 kl. 11:20

Fantasilandskap framom verklig tonårsskildring

Utbudet av ungdomsböcker i Svenskfinland är relativt litet. Fantasygenren mår väl visserligen bra, förutom Maria Turtschaninoff kan i alla fall Mia Francks trilogi Martrådar räknas dit. Men utöver fantastiken finns det bara enstaka titlar, ingen riktig genre att förhålla sig till. Dea Solin, 23, debuterar med en ungdomsroman som istället går i led med svenska författare som Amanda Svensson och Sanne Näsling, som låtit flickorna i sina böcker samtidigt vara såväl otyglade och bryska som vilsna och sköra. Solins En spellista för sömnlösa nätter är uppfriskande laglös och ärlig, men riskerar stundvis att fastna i tonårsklyschor och ett filmatiskt stämningsbygge.

Isabella blir stoppad av polisen på väg till sin flickväns begravning eftersom bilen för ett sånt oväsen. Fordonet har hon köpt på ett skogsrave och minnesstunden klarar hon inte av, istället drar hennes vänner med henne för att köpa chokladbollar. Hon klarar heller inte av att sova eller lyssna på de elva röstmeddelanden som flickvännen Natalie lämnat på telefonen natten hon tog sitt liv. Istället kör hon om nätterna runt i staden där hon bor. Hemma väntar bästa vännen Axel och hans pojkvän Rufus som försöker ta hand om Isabella så gått som två vilsna tonårskillar kan. Hennes konstnärsföräldrar har tröttnat på att driva ett hotell och flyttat utomlands för att bo i ett kollektiv i djungeln. Enklare blir det inte då den karismatiska Audrey gör entré i Isabellas liv, men nu har hon i alla fall någon att dela de nattliga åkturerna med.

Att en nittonårig tjej i en storstad med ”glittrande skyskrapor” äger en bil är i och för sig något otippat, men En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten.

Det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies spår tonsätter varje kapitel och Isabella älskar dem trots att ”deras repertoar består av typiska indielåtar med långa gitarrslingor och pretentiösa texter”. Den beskrivningen blir ett imaginärt soundtrack för hela romanen, men det (medvetet?) pretentiösa kunde med fördel ibland ha ersatts med autenticitet som brutit den filmatiska fasaden. Det hade kunnat ge fantasilandskapet ett ännu djupare skimmer.

Text & bild Kaneli Johansson


Recensionen publicerades ursprungligen i Ny Tid. Århundradets bokklubb läste En spellista för sömnlösa nätter hösten 2018. En sammanfattning av vår diskussion finns att läsa här. 

Kaneli Johansson
31.01.2019 kl. 10:12

Ellen Strömberg: Jag är inte Rakel

 

Ingen mår väl sämre av att dela med sig? frågar sig Ellen Strömberg. På bloggen Blejk Fejt & Fab är hon van att berätta om sig själv och att bjuda in läsare i sin vardag, men när det kommer till skönlitteratur är det inte det självbiografiska som lockar. 

 

Ellen Strömberg är mitt uppe i att städa bort de sista spåren av julen när jag träffar henne en lördagsförmiddag i januari. Hon lirkar ner en färgsprakande ljusslinga mellan glansiga julgransbollar, flaggor och tomtar och pressar ner julgranen i en låda medan hon berättar om sitt år som författardebutant. 

– Jag trodde att jag att jag skulle vara mer beredd på uppmärksamheten och responsen, men jag har en mycket mer avslappnad attityd till bloggen. Jag har ingen prestationsångest alls när det kommer till det skrivandet, men när man skriver en bok kan man ju inte gömma sig bakom eller påstå att man inte har ansträngt sig. Nu har jag för en gångs skull verkligen gjort mitt bästa och då blir det ju väldigt jobbigt om det inte duger, säger Strömberg och trycker in en låda i ett skåp i hallen. 

 

 

Ellens hem är som man kan tänka sig om man har följt hennes blogg. Uppfriskande icke-avskalat: växter och tavlor i överflöd, ett rum med knallrosa väggar, en storblommig tapet i köket, teakmöbler och loppisfynd. Hemmet återspeglar hennes bloggpersonlighet ”Blejk, Fejt & Fab”: En nyfiken och öppen personlighet som inte ber om ursäkt, utan tar plats, är frispråkig och bjuder in. Det är nästan lite väl symboliskt att dörren står öppen när jag kommer hem till henne.

– Jag kan störa mig oerhört mycket på att man ibland förundras över att jag kan vika ut mig så på bloggen. Men jag är ju inte så endimensionell att hela mitt liv ryms i en blogg och det jag skriver är ju ett medvetet val, säger Strömberg och får en bekymrad rynka i pannan när hon fortsätter: 

– Vi värderar integritet lite för högt. Vad får man ut av att ha jättemycket integritet? 

Det är också öppenhet hon efterlyser som jurymedlem i Schildts & Söderströms debutanttävling Läs mig!

– Det är väl inte så att jag går omkring och saknar att läsa en finlandssvensk sexskildring men om man jämför med Sverige så känns det som att vi i Svenskfinland alltid är snäppet mer prudentliga. Jag tycker att folk skulle kunna slappna av lite mer.

 

"Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit."  

 

”En aning neurotisk, ett stort kontrollbehov och inte så rolig irl” är hur Strömberg beskriver sig själv. Den neurotiska sidan syns inte det minsta under vårt samtal, snarare avger Strömberg ett avslappnat lugn när hon sitter i en stor fåtölj med en tekopp i handen, omgiven av växter och, såklart, böcker i massor – som sig bör hemma hos en författare. För trots att Ellen Strömberg själv har svårt att identifiera sig som författare (”Man tror att det ska vara som att gå igenom en rökridå i ’Sikta mot stjärnorna’ och komma ut på andra sidan som författare, men så är det ju inte”) är det faktiskt det hon är. Hon debuterade med Jaga vatten våren 2018 och uppväxtskildringen där berättaren Rakel står i skuggan av vapendragaren Hanna har sedan dess florerat i dagstidningar, Instagrambilder och blogginlägg. Romanen handlar till stor del om kvinnlig vänskap och maktstrukturer mellan vänner, men det som ofta uppmärksammas är hur sex skildras i boken. 

 – Jag vet inte om det är så att unga har en annan syn på sex än jag hade när jag var tonåring men det förvånar mig faktiskt att man kan bli chockad av sexet i Jaga vatten då det i min mening inte finns en enda renodlad sexscen i boken. 

För Strömberg var det självklart att det skönlitterära skrivandet skulle skilja sig från bloggen, som hon har skrivit i femton år. Bloggen är en plats där hon, enligt sig själv, är väldigt öppen och hundra procent ärlig och hennes vassa och roliga texter har lockat till sig en trogen grupp följare.

– För att sluta skämmas över sina dåliga sidor eller misslyckanden måste man lyfta fram dem i ljuset.

 

 

Det är knappast ovanligt att läsa texter biografiskt i dag när det finns så mycket som lockar till det. Författaren är i högsta grad levande – de skriver autofiktion, leker med gränsen mellan fiktion och verklighet och instagrammar sin frukostgröt. Vi berörs mer av berättelser som är ”based on a true story” och googlar författares familjesituationer för att hitta samband – en kontext utanför romanens verklighet. Strömberg menar att det här är oundvikligt, men att en biografisk läsning har fler nackdelar än fördelar.

– Man låser sig som läsare och jag tror att det förminskar ens läsupplevelse. Men samtidigt är det ju väldigt svårt att helt koppla bort författaren från texten. 

I Jaga vatten menar Strömberg att miljöerna och känslorna är självbiografiska – resten är fiktion. 

– Jag är jätteimponerad av författare som kan skapa en helt ny värld. Jag förstår inte ens hur man gör det. Jag måste utgå från det jag har och det är de österbottniska miljöerna och sammanhangen och det jag känt och upplevt. Men det betyder inte att det som händer i Jaga vatten har hänt. 

Samtidigt som vi får mer insyn i människors liv och det fula och icke-Instagramvänliga finns det också de som tröttnat på autofiktion och verklighetslitteratur, synligt till exempel i fantasylitteraturens popularitet eller debatten om gränslöshet och utelämnandet av personer i författarens närhet och privata sfär.

– Det är mycket prestige kopplat till det här. Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit. 

Ellen Strömbergs nya romanprojekt kretsar kring galenskap, sanningar och opålitliga berättare, men det självbiografiska får stanna i bloggsfären. 

– Jag tycker inte att man ska känna sig tvungen att vara en persona som författare och bjuda in till sitt liv, men är man okej med det så varför inte bjuda in? Det mår väl ingen sämre av?

 

 

Nu när det gått nästan ett år sen Jaga vatten kom ut och du kanske fått lite distans – hur har det varit att ge ut en bok?

– Det har varit roligt att se alla delar bakom bokutgivningen, till exempel marknadsföringen. Eftersom jag har ett visst kontrollbehov har det varit ganska jobbigt att släppa boken och bli van med tanken att folk får göra vad de vill med berättelsen och tolka den hur de vill. Att acceptera det  rimmar inte alls väl med min personlighet. 

Strömberg har bloggat aktivt om bland annat kroppspositivism men i Jaga vatten var hennes mål att beskriva kroppar så lite som möjligt och bara lyfta fram det mekaniska och funktionella i dem. 

Tror du att folk antog att Jaga vatten skulle handla om kroppsaktivism? 

– Jo, för oavsett vad man gör är man alltid först och främst sin kropp, och folk har alltid svårt att tro att man kan ha något annat intresse eller några andra sidor. Men jag tror inte på att skriva skönlitteratur med agendor. Jag läser hellre något som är bra än något som är politiskt.

Ellen Strömberg är i dag 31 år och hon är glad att hon inte debuterade tidigare, eftersom den psykiska påfrestningen är stor. 

– Folk tycker och tänker från höger och vänster och det hade åtminstone inte jag klarat av som tjugoåring. Och sen var det jag skrev när jag var yngre inte särskilt bra heller.

Att hitta sin egen röst som skribent är något som de flesta skrivande människor antagligen kämpar med i något skede. Strömberg minns hur hon under skrivutbildningen Litterärt skapande vid Åbo akademi med gråten i halsen frågade ”Vad ska man göra om man inte har en egen röst då?”. 

– Och då trodde jag att det var så – att jag inte hade någon röst. Så jag försökte härma andra, men det blir sällan bra på det sättet. 

Skrivandet har lärt Ellen Strömberg mycket, det viktigaste av allt kanske är empati. Hon menar att man genom att skriva tvingas föreställa sig andras världar och man öppnar sig för andras livssituationer. 

 

 

Hur går du till väga när du skriver? 

– Jag har inte någon tydlig plan för vad eller hur jag ska skriva men jag börjar vid något fenomen eller scen eller känsla som jag vill skriva och sen är det som att sätta en snöboll i rullning där det fastnar lite mer vartefter. Och så plötsligt har man en scen eller ett kapitel framför sig. Men en stor del av förarbetet gör jag genom att gå omkring i vardagen som en svamp och bara dra till mig alla intryck och fundera på hur olika färger och ljud och händelser kan beskrivas. 

Strömberg påpekar att skrivandet inte bara är något som händer automatiskt. För henne kommer inspirationen av att skriva och några tydliga rutiner finns egentligen inte. 

– Jag önskar att jag var en sån som stiger upp klockan sex på morgonen och skriver några timmar men jag misstänker att det aldrig kommer att hända. Men jag brukar sätta upp mål för varje vecka, typ att skriva ett kapitel. Och vissa veckor är målet att skriva fem. 

I det nya romanprojektet kommer kapitlen vara längre än i Jaga vatten

– Folk frågar ofta vad tanken bakom de korta styckena är och jag hade egentligen ingen speciell tanke bakom dem – jag orkade bara inte hålla koncentrationen uppe speciellt länge. Jag blir snabbt uttråkad och att skriva kort var ett sätt för mig att fortsätta skriva. 

Vilka är dina bästa skrivtips? Utöver ”skriv, skriv, skriv”?

– Skriv, skriv, skriv är nog det bästa men om det är taget så skulle jag nog tipsa om att gå en skrivutbildning. Jag tror att det i alla fall ger mål och ambition för skrivandet. För mig är det i alla fall lättare att skriva om jag har tydliga deadlines att hålla.

Strömberg lyfter också fram läsandet som ett lika bra skrivtips som att skriva. Hon påpekar också att man inte ska tänka för mycket och komplicera skrivandet i onödan, utan att försöka skriva det som kommer. 

– Jag tror inte att det finns något sätt som funkar för alla, något sorts recept för en perfekt roman – det funkar ju inte så. Men det bästa tipset är självklart bara att våga försöka. 

Ellen Strömbergs lästips

Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman. Det var länge sedan jag blev så tonårigt uppslukad av en bok. 

Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci. Den går som pjäs på Kansallisteatteri just nu och är skriven av en finsk man med kosovoalbanska rötter. Tack och lov sa min bokcirkel att vi skulle läsa den för annars hade jag knappast läst den. Jag har inte hört någonting om den på svenskt håll, fast den finns i svensk översättning. 

Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var en av 2018:s bästa läsupplevelser. Helt sinnessjukt bra. 

 

Text & Foto: Malin Öhman

Delar av intervjun har publicerats i Hufvudstadsbladet 18.1.2019

Malin Öhman
24.01.2019 kl. 11:30

På mitt nattduksbord just nu

Hej och välkomna till mitt (Kanelis) sovrum. Tänkte att vi skulle kolla närmare på vilka böcker jag för tillfället har på mitt nattduksbord. 

Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart. Vi tittar närmare på högen: 

Det här är min ”huvudbok” just nu. Försöker ta mig igenom den men det går långsamt. Den är så brutal och våldsam och sorglig så jag klarar inte av mycket på en gång. Får inte läsa den om kvällarna längre för drömmer så skumma drömmar sen. KUL bok med andra ord. Ska skriva mer om mina tankar om den när jag läst klart.  

De här två skickade min kompis till mig till min födelsedag i en brun papperspåse från Söderbokhandeln, med ett tillhörande kort där hon berättade hur hon valt just de här två. Man älskar ju noggrant utvalda böcker som kommer på posten <3 Har inte hunnit annat än bläddra i dem än så länge, men de ligger här och lockar på mig. 

Det här är Astras hundraårsantologi med texter skriva av ”Svenskfinlands främsta feminister”. Vi diskuterade ju Ida Kronholms text "Fruktbarhetens förtryck" som ingår här på Bokkalaset i Ekenäs. Har läst lite olika texter i den sen dess, de är alla helt fristående så det är tacksamt att bläddra och läsa någon text här och någon där när man har en stund över. 

Nordisk fauna är en samling noveller som på olika sätt befolkas av djur. Läste några av novellerna i oktober men sen glömde jag tydligen bort den. Är fortfarande nyfiken, men samtidigt imponerade novellerna uppenbarligen inte jättemycket på mig. Har inte flyttat undan den till bokhyllan än i hopp om att plocka upp den någon dag och läsa klart. 

Sist men inte minst! Vår följande bokklubbsbok! De jag känner som läst den har antingen älskat eller hatat, nyfiken på vilkendera kategorin jag kommer ingå i … 

Det var allt från mitt nattduksbord. Syns det att jag har mer böcker än tid? Känns i alla fall så just nu. Ska läsa dagens dos av Kärlekens Antarktis nu, det går framåt, långsamt, men det går.    

Hur ser era nattdukbord ut? Kör ni en bok åt gången eller slalomrace så som jag? 

Kaneli Johansson
17.01.2019 kl. 09:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!