Sommarpaus

 

Nu tar vi på Århundradets bokklubb en lite sommarpaus från den här bloggen, så att vi kan vara tillbaka med nya krafter och idéer på hösten. Men vi ska inte lämna er utan lästips för sommaren! Här kommer ett gäng böcker som vi tänkt läsa under sommaren: i hängmattan, på stranden, under lunchpausen på kontoret och så vidare.

 

Sagas sommarläsning:

Jag läser fortfarande Ferrante, men planerar att ta mig an några verk av Laurie Penny, Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli mellan varven.

Dessa böcker har jag reservat i biblioteksappen: Unspeakable things: Sex, lies and revolution och Bitch doctrine: essays for dissenting adults av Laurie Penny, Uppgång & fall av Liv Strömqvist och Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vår nästa bokklubbsbok är ju  Hanya Yanagiharas hajpade Ett litet liv så den ska jag också fascineras av i sommar, tänkte jag.

Kanelis sommarläsning: 

Jag fick en prenumeration på storytel i present av en kompis så därför kommer mina tips i ljudboksformat. Tänker mig att jag kanske inte är den enda som känner att ljudböcker passar ypperligt till sommaren? Ska plocka blåbär och ligga på bryggan och balkongen och insupa litteraturen och semestern. Eller som idag: lyssna på en bok medan jag rensar mitt klädskåp och mina lådor. Så egentligen kanske ljudböcker är mitt tips?

Fast jag hade faktiskt valt ut två specifika böcker också: Agneta Pleijels självbiografiska romaner Spådomen och Doften av en man. De lär vara nostalgiska och skrivna med varm precision, alltså perfekt sommarlyssning.  

Jennas sommarläsning:

För några veckor sedan hade Agnes och jag tumisdag, och då brukade jag ofta ha som program att vi åker till Akademiska Bokhandeln. Rimligt tycker jag, att vi ska köpa böcker ihop. Då plockade jag med mig Gruppen av Mary McCarthy som blivit min semesterläsning. Har också tänkt läsa klart Alma men den glömde jag förstås hemma hos Malin... Men den ska också bli min sommarläsning. 

Egentligen längtar jag mest efter augusti och september, då kommer alla höstnyheter och det är ju ändå det bästa. Och dessutom kommer jag ha semester först då hehe, så tänker mig att jag passligt nog kan läsa dem under den tiden. I veckan fick jag hem förhandsex av Maria Turtschaninoffs sista del i krönikor från röda klostret. Men efter som jag inte läst de första tänker jag att det blir perfekt sommarläsning! Och de kommer alla tre också komma ut som ljudböcker snart, ifall ljudboksformatet lockar mer (*ljudbokslover*). 

 

Malins sommarläsning

Varje sommar tänker jag att jag ska läsa de där böckerna som jag köpt men aldrig haft tid att läsa. Det brukar oftast inte bli så men i sommar är jag optimistisk, jag har tre hela veckor ledigt och ska både läsa och lyssna så mycket jag orkar. Förutom Ett litet liv vill jag läsa Hannah Lutz Vildsvin och Sara Stridsbergs Drömfakulteten (älskar Stridsberg så är ganska förvånad att jag inte läst den här ännu). De ljudböcker jag har sparat i min ljudboksapp och tänkt lyssna på när jag tröttnar på alla melodramatiska sommarprat är bland andra Kazuo Ishiguros Never let me go, Gruppen av Mary McCarthy, Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist och De oroliga av Linn Ullmann. 

Århundradets Bokklubb
01.07.2018 kl. 16:49

Det här läser vi just nu MAJ edition

vad vi läser just nu

vad vi läser just nu

Jenna: För några veckor sen damp Matilda Södergrans nyaste diktsamling Överlevorna ner på hallgolvet. Jag tycker att själva omslaget är så. himla. fint. Innehållet är jag dock inte helt hundra över ännu, men har bara kommit en bit så kan inte säga allt för mycket. Känner kanske att det är lite för *svår* poesi för mig? Äh, ska ge det en chans och så återkommer jag.

Den andra boken jag läst på senaste tiden är Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson. Den lilla boken med de två novellerna är en specialutgåva som Förlaget gjorde tillsammans med Oxfam, Moomin Characters, WSOY och Sort of Books. Jag läste ut den på typ en halvtimme och även om det osynliga barnet är en bekant text så slog det mig hur himla fin och välskriven den är. Den handlar om respekt, om hur man behandlar andra och hur det påverkar en om en blir konstant dåligt behandlad. Fin och viktigt berättelse som är lika aktuell nu som då den kom ut 1962. Granen var också en gullig liten berättelse, men kändes lite konstigt att läsa en julberättelse när sommaren håll på och slog ut utanför fönstret. Kanske en novell jag läser med Agnes varje år kring jul, det låter ganska mysigt eller hur?!

 

Kaneli: Just nu går jag runt med Lucia Berlins (också vilket namn!!) novellsamling A Manual for Cleaning Women i väskan. På baksidan beskrivs hon som en av Amerikas "best-kept secrets" som fått egentligt erkännande för sina verk först efter sin död. Hennes noveller är inte självbiografiska men nog influerade av hennes minst sagt händelserika liv. Jag var såld redan när jag läst klart förordet av Lydia Davis. Kan inte säga så mycket mer ännu, eftersom jag inte hunnit läsa och grubbla klart, men jag rekommenderar verkligen att lägga namnet på den här boken och dess författare bakom örat.

Saga: För att jag ska jobba på finska i sommar försöker jag konsumera mer böcker på finska än vanligt för att stärka mina språkkunskaper. Just nu läser jag Eveliina Talvities och Maryan Abdulkarims Noin 10 myyttiä feminismistä vars syfte är att spräcka myter om feminism och feminister. Många av myterna och argumenten mot feminism är sådana som jag också stött på många gånger i samtal med människor runt omkring mig, till exempel de här fjanterierna: "feminister hatar män", "feminism är glädjedödande" och "feminister tar bara på sig offerkoftor". Boken är skriven i dialogformat, vilket känns som ett bra grepp i och med att Maryans och Eveliinas utsagor också innehåller en hel drös humor och ironi. Varje myt presenteras först i form av en berättelse (i vissa fall även en saga med prinsar och prinsessor vilket i vissa fall känns lite fånigt) och sedan följer diskussionen mellan Maryan och Eveliina. I slutet av varje kapitel presenteras och förklaras dessutom en feministisk term. Boken är ett bra infopaket med en bra balans mellan humor och allvar.

Malin: Efter en riktigt omtumlande vår med minimalt med lästid eller -entusiasm försöker jag sänka tröskeln att läsa och därför satsar jag på korta böcker som en kan plocka fram var som helst och läsa några sidor av när lusten faller in. Perfekta för parkhäng också. Anton Tjechovs Damen med hunden och andra noveller (1899) tycker jag hittills känns lite för snabbt framskridande. Texten skyndar fram och jag hinner inte med i svängarna men det är samtidigt fint hur Tjechov med små medel målar upp scener framför mina ögon. Titelnovellen är en kärlekshistoria, och själva storyn är inte särskilt rafflande men berättartekniken gör den värd att läsa. 

John Steinbecks Of mice and men (1937) har jag haft på min läslista i evigheter (liksom Grapes of wrath. Har någon läst den? Är den läsvärd eller dammig?) och när jag fick syn på den här fina utgåvan av kortromanen kändes det som att det äntligen var dags. Det handlar om George och Lennie som försörjer sig genom att arbeta på olika gårdar. Lennie har en funktionsnedsättning och George tar hand om honom så gott han kan men det blir hela tiden svårare för George att hjälpa Lennie och kontrollera honom. Det tråkiga med klassiker är ju att en oftast har hört hur de slutar men jag kan tänka mig att boken skulle vara ännu mer spännande om jag inte kände till berättelsen. Jag läser oftast böcker där språket står i fokus och jag förvånas av hur skönt det är att läsa mer handlingsfokuserad litteratur där det är dialogen som för berättelsen framåt.

Hanna: Jag ska ta mig an en författare som figurerat i mitt liv länge som en intressant skribent och viktigt röst, men som jag aldrig läst ut något verk av ännu, nämligen Zadie Smith. Hon har varit på tapeten länge, sedan hennes prisade debutroman Vita Tänder (org. White Teeth) utkom 2000 tycks hon ha varit ständigt omskriven. För mig som tillbringat våren med bl.a konstfilosofi kändes ”Om skönhet” från 2005 också väldigt nära till hands. Råkade fynda båda två på loppis och såg det som ett tecken på att tiden är mogen :) Smith behandlar ämnen som berör mångkulturalism, postkolonialism, klassproblematik, upplevelser som tangerar religion, maktskillnader mellan kön, invecklade relationer m.m. --- och variationer på dessa ur olika generationers perspektiv (mycket inom Storbrittanien där hon är uppvuxen). Det känns verkligen som om hon besitter en kraft av att ta fasta på ”tidens anda” med att spinna in en massa viktiga teman (och ta plats i samhällsdebatten!) i sina dramatiska skönlitterära romaner som verkar hur aktuella som helst att ta in nu, så ser verkligen framemot att äntligen läsa dessa och kanske ännu fler senare.

Århundradets bokklubb
23.05.2018 kl. 12:08

Nu imorron: Att skriva feministiskt

I tisdags var det dags för vårens sista Nu imorron på Svenska Teatern. Litteraturevenemanget ordnas av Schildts & Söderströms, Förlaget och Svenska Teatern och vi på Århundradets bokklubb var bjudna med som publik*. Vi har tidigare skrivit om evenemanget här och här.

Temat för kvällens diskussion var att skriva feministiskt och upplägget en paneldiskussion med en panel bestående av Blaue Frau-duon Sonja Ahlfors och Joanna Wingren och författarna Mia Franck och Merete Mazzarella. Astras chefredaktör Nina Nyman hade rollen som moderator.

Efter en tankeväckande och stundvis hetsig diskussion satte vi oss ner med en flaska skumpa för att kontemplera det hela. Vi tog dessutom med Hanna som förstärkning.

Här får ni vår efterdiskussion i skriven form:

Hanna: Varför måste det alltid vara män som ställer mest frågor och tar mest plats och pratar så mycket?

Kaneli: Kan vi bara konstatera att män som uttalar sig i sådana här kontext skulle kunna tänka efter lite.

Mellanskål.

Saga: Jag funderade på att det är synd att när vi har en panel som ska tala om feminism så består panelen alltid endast av kvinnor. Men sedan tänkte jag att det kanske inte finns någon författarman som skulle ha förtjänat sin plats i det här sammanhanget. Att det kunde ha blivit fel att bara sätta dit någon för att han är man.

Kaneli: Jag tänkte lite på samma. De pratade ändå också mycket om att feminism inte är en enhällig ideologi. Jag kan tycka att det var lite synd att Ebba inte deltog som planerat i och med att hon så starkt representerar andra vågens feminism och hennes närvaro skulle kanske ha skapat en annorlunda dynamik mellan panelisterna. Jag håller själv mest med och identifierar mig med Blaue Frau-gängets feminism och sedan tycker jag att Mia Franck på ett fantastiskt sätt kunde säga rätt hela tiden utan att kategorisera sig så starkt.

Hanna: Men kanske det förhållningssättet kan bli lite luddigt också?

Kaneli: Jag tycker det behövdes någon som inte måste göra ett så stort väsen av sin egen identitet.

Saga: Jag tycker också någon yngre person kunde ha varit med i panelen. Också de frågor som publiken tog upp gjorde att det inte kändes som att diskussionen om feminism riktigt kom vidare eller att den mer stampade på stället.

Kaneli: När man pratar om feministiskt skrivande så verkar det som att man inte kan prata om det utan att först definiera vad feminism egentligen är och sedan sitter man fast i det träsket. Men det är ändå en relevant fråga.

Malin: Ja, men samtidigt kommer man aldrig in på annat.

Kaneli: Exakt. Därför kände jag ibland under diskussionen en frustration som fick mig att känna att jag inte kan vara där och hoppades på att evenemanget skulle ta slut. Det var också roligt att se på panelisternas, i synnerhet Blaue Fraus miner, för ibland satt de verkligen så där uppgivna med ansiktet i händerna .

Malin: Det bästa var nog när någon av de här männen i publiken höll lång monolog och ingen av panelisterna verkade riktigt hänga med.

Kaneli. Ja haha, men de måste ju försöka kommentera till skillnad från oss som bara kunde stirra ut på Esplanaden i kvällssolen och tänka ladiladilaaa.

Saga: Jag var många gånger väldigt nyfiken på och lite nervös inför vad panelen skulle säga, men jag tyckte om att Joanna Wingren tog en ganska pedagogisk roll och man märkte hur hennes röst sänktes och hon började tala långsammare.

Malin: Det är bra, men också ganska obehagligt på något sätt att man måste utbilda, när det handlar om typ några få män och så ska hela diskussionen styras enligt dem. Det blev lite vi mot dem-stämning också. Det är ju bra att någon ställer frågor och ibland dumma frågor men det känns lite så där att ska de alltid finnas i alla sammanhang och alltid få så mycket plats.

Kaneli: Jag tycker om Nu imorron jättemycket för där finns tid för långa samtal, men jag har tyckt mer om de tidigare gångerna då publikfrågorna mer tydligt tagits på slutet. För jag tycker att det var bäst då när de på scenen fick prata. Det blev ofta debatt, vilket var kul. Det skulle ha varit bättre om den debatten skulle ha fått eskalera på sin egen tyngd och inte så att publiken tog över.

Saga: Det är också alltid lite problematiskt med en panel i synnerhet när de var där för att tala om representation och sedan ser man på panelen och den är ganska ensidig. Eller när de ändå pratade om representationernas makt och om att dekonstruera och om att vara normkritisk och det är allt jättebra, men det är så lätt att kritisera sammansättningen av en panel som består endast av vita cis-kvinnor.

Kaneli: Därför tycker jag att de borde ha haft med någon som Johannes Ekholm eller Rafael Donner och i stället för att tala om att skriva feministiskt så tala om att skriva normbrytande eller sträva efter att ifrågasätta normer i texter eller något sådant.

Saga: Och samtidigt är det få icke-vita personer som över huvud taget fått ge ut böcker i Svenskfinland, men det skulle också vara fel att plocka in en person som bara skulle få stå för den rollen och när den här diskussionen redan nu spårade ur i vissa avseenden.

Kaneli: Här kommer vi igen in på i vilken bubbla vi själva lever i. Det känns frustrerande att man än en gång måste förklara vad feminism går ut på.

Hanna: Jag tycker verkligen att panelen borde ha tagit upp att de alla får skriva böcker och får sitta där och prata. Det är ett stort privilegium att de har fått tiden och möjligheten att utöva sitt konstnärskap.

Saga: Men samtidigt tyckte jag att det var skönt att när det ändå var en panel med enbart kvinnor att de inte bad om ursäkt för att de var där. Jag inser problematiken där också men min poäng är kanske att det här formatet kanske inte är helt optimalt.

Kaneli: Det här evenemanget tilltalar säkert också personer som är från samma sociala bubbla som vi och ändå kan vi inte enas och ändå kan vi inte komma bort från att definiera feminism. Det känns lite hopplöst. Hur elitistiskt ska det bli för att vi inte ska behöva ha den diskussionen? Och samtidigt är diskussionen sedan på en sådan nivå att den inte mer talar till allmänheten.

Hanna: Och jag skulle ha velat höra mer om texterna som panelisterna har skrivit. Vi var ju ändå där för att höra på ett litteratursamtal, men dit hann vi inte nästan alls.  Det var intressant att höra Blaue Fraus egna tankar om chattformatet och hur den har blivit till och jag skulle ha velat höra mer om just texterna för att genom att tala om dem så är de feministiska handlingar och genom att tala om texterna så kunde man på ett sätt få till stånd mycket mer än att diskussionen förs på ett mer filosofiskt plan. Fast å andra sidan är filosofiska diskussioner också intressanta.

Saga: Jag var också där för att höra mer om böckerna att det blev ganska mycket om Merete Mazzarellas roman Alma, vilket är kul för det är vår nästa bokklubbsbok, men vi fick inte höra så mycket om Mia Francks text till exempel.

Kaneli: Lite samma där att jag tycker som Saga att kvinnor ska inte behöva ursäkta sig för att ta plats, men samtidigt så tror jag inte att Blaue Frau är de enda med ett fantastiskt chattarkiv men ändå är det just de som har fått chansen att publicera den. Så det skulle ha varit kul att höra hur det hela egentligen gick till. Som en feministisk handling, men också som vad man måste göra får att få ta plats.

Malin: Det kändes på något sätt ganska ofinskt att diskussionen tog fart genast från början och det var synd att Merete var tvungen att gå iväg tidigare för att diskussionen blev mindre rapp då hon gick.

*Schildts & Söderströms sponsrade våra biljetter

Saga Mannila
11.05.2018 kl. 12:24

Bokens och rosens dag: boktips extravaganza

I dag, den 23 april, är det bokens och rosens dag och som tidigare vill vi gärna uppmärksamma dagen med att bjuda på boktips här på bloggen! 

De här böckerna ska du inte missa:

Kanelis tips:

I min post gradu-inlämnings utmattning befinner jag mig i ett (för mig) sällsynt tillstånd där jag knappt orkar läs något alls. Det är ovant och lite obehagligt då jag är van att omringa mig med böcker och text. Som en kompromiss tänkte äntligen ta mig an Karin Erlandssons Pärlfiskaren som hypats så mycket. Vill ju överlag slå ett slag för att i vuxen ålder läsa barnböcker. Har till exempel själv njutit oerhört av att återvända till Astrid Lindgrens och Tove Janssons barnböcker och har fått höra att Pärlfiskaren ska ha lite av samma magi.  

Sagas tips:

När min Italien-resfeber blir för hög botar Elena Ferrantes Neapelserie symptomen så att resfebern går att leva med. Jag har nyligen börjat läsa kvartettens andra bok, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome) och är verkligen hooked. Så här skrev jag om den första delen, Min fantastiska väninna.

 

Silvana Imam. SILVANA FUCKING IMAM. Ni vet, jag är helt såld av henne och allt som hon symboliserar. Som en äkta fangirl såg jag till och med dokumentären Silvana – Väck mig när ni vaknat två gånger på bio (helt fantastisk film förresten, se den!). När jag såg att Norstedts skulle ge ut en bok med foton på och texter av Silvana klickade jag hem den direkt. Nu bor boken på en speciell hyllplats i bokhyllan bredvid alla Lars kära designböcker. Jag bläddrar i boken när jag behöver lite extra pussy power eller inspiration.

 

 

Jennas tips: 

När en har en himla massa annat som tar tid är det alltid läsandet som för mig faller bort. Även om jag konstant längtar efter att få en lässtund, så är det just det som jag prioriterar bort först. Därför tycker jag det är ganska skönt att ta upp en bok sen en har läst förut, för den kräver inte riktigt lika mycket som en ny. Man kan läsa lite här och där, behöver inte vara fullt lika koncentrerad men får ändå den tillfredsställande känslan av att läsa något. 

Tove Janssons böcker är sådana som jag ofta går tillbaka till, och Kometen Kommer är en av mina favoriter. Att läsa den på våren och försommaren är extra mysigt just för att det är sommar i mumindalen i när de upptäcker ett sken på himlen. Jag gillar spänningen och hur Tove på ett väldigt intressant sätt speglat katastrofstämningen i mumindalen med stämningen under andra världskriget, boken är skriver just under det kriget. 

Untitled

Kör vidare på Tove Jansson-temat, men den här gången Bulevarden och andra texter som kom ut förra året. Den är ett samlingsverk med ett blanding av okända texter och illustrationer. Det finns allt från livskildringar och mumintroll, och texterna utspelar sig i bland annat 1930-talets Paris och Verona. I och med att texterna inte hänger ihop så är det här perfekt bok att ta upp ibland och läsa ur. Min senaste favorit är texten "ön" som handlar om kärleken och känslan i att känna en plats så väl. Om längtan efter ensamheten och lunget efter vinternsäsongen inne i stan. 

Untitled

Hannas tips:

Jag är lite partisk nu jag vet, men måste ta tlllfället i akt och lyfta fram Astras 100-års jubileumsantologi "Denna framtid är vår"! Ett snyggt paket där en stor samling feminister ur olika generationer bidrar med blandade texter, både teoretiska funderingar och mer personliga berättelser, intervjuer och dikter varvat med illustration, foto och konstverk.  Alltsammans bildar en spännande och fungerande helhet trots man kanske skulle kunna tro att intrycket blir lite spretig. Av bokens 245 sidor har mycket plats getts till den visuella delen med helsidiga bilder för ovanlighetens skull, vilket känns fräscht. Nina Nyman har sammanställt textdelen och Nina Grönlund står för den visuella identiteten. Passar bra att bläddra i och ta upp på nytt på valfritt ställe, inte bara läsa allt i ett svep, precis som tidningen som inspirerat till boken. Perfekt för välbehövd kämparglöd och framtidspepp nu in i den sista vårruljansen.

Malins tips:

Martina Haags senaste bok Livet går så fort. Och så långsamt är en tillbakablick på hur det är att växa upp, att vara osäker och försöka hitta sig själv i en verklighet där ens största önskan är att passa in och höra till. Jag kan relatera till Sonja och gång på gång känner jag mig glad att det är över, att jag inte behöver vara tonåring längre och misslyckas och ta trevande steg för att definiera sig själv. Men jag kan också minnas upproret, vilken enorm kraft som kom inifrån en själv och bara skulle ut. Hur svindlande den första ölen kändes. Hur obrydd och skitigt och oglamoröst allt var. Extra tips är att lyssna på ljudboken som Martina Haag läst in själv. Tycker det är så fint när författare själva läser in sina böcker och orden kommer till sin rätt.

Århundradets bokklubb
23.04.2018 kl. 16:39

Möte med Märta Tikkanen

 

I dag fyller den eminenta författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen år (HURRA! STORT GRATTIS) och det betyder att det äntligen är dags för er att få se vad det blev av vår novembereftermiddag med Märta.

Vi träffade Märta för att snacka om feminism, familjeliv, jobb och vardag, systerskap, brevväxling och framför allt om skrivande.

Märta berättade bland annat om hur hon skrev sig igenom sin barndom och vilka teman hon gärna skriver om i dag. Kolla, kolla vetja!

Intervjun gjordes i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms i november 2017.

 

Århundradets bokklubb
03.04.2018 kl. 08:00

Ruskeat tytöt

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där emellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik mot mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och alla sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk, tålmodig och lugn och än en gång förklara hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medieinnehåll för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan också delvis tas in i samma kritik. Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Saga Mannila
30.03.2018 kl. 15:00

Den unge Donners lidanden

 

 

27-åriga Rafael Donner har skrivit en självbiografisk essäsamling. Den ska handla om känslor, syna machokulturen och ge en inblick i hur det kan vara att växa upp med en känd kulturpersonlighet som pappa. Ändå är det inledningsvis svårt att förbise problematiken med att en vit cis-man som fått ett starkt socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital med fadersmjölken har getts utrymmet att skriva en bok där han genomgående tycker synd om sig själv. Det är provocerande att hans största törn i självförtroendet är att han i flera år delade namn med ett djur från en julsång. Ändå känns utgångspunkten lockande och vill vi väldigt gärna tycka om texten.

Boken är uppdelad i kapitel med stora och allmängiltiga ämnen som “svaghet”, “frihet”, “tro” och så vidare. Styrkan finns i de personliga anekdoterna, som känns ärliga och blottande. Donner skriver minnesvärda och starka scener till exempel om hur han tillbringar en natt i en fyllecell eller hur han i sin hunger stryper ihjäl en tupp på en utlandsresa. Tyvärr faller de flesta kapitlen platt när de i slutet ska knytas ihop med ett större samhällsperspektiv. Ofta känns kopplingarna forcerade och ibland ganska långsökta.

Donner försöker ge sina ämnen en personlig prägel genom att skriva med ett “nytt” manligt perspektiv, men glider beklagligt ofta ur det perspektivet och in i allmängiltiga samhällsfrågor där han slänger fram frågor som rör kapitalism, globalisering, klimatförändring, feminism med fler, utan att egentligen komma med något nytänkande. Och samtidigt: varför skulle han? Hade vi velat läsa en bok om dessa ämnen hade vi vänt oss till andra författare och böcker.

Däremot finns det säkert sådant som just Rafael Donner hade kunnat veta och skriva om bättre än många andra. I stället för att ta ställning till alla dagens brännande ämnen hade boken kunnat fokusera på “mindre” frågor, zoomat in i dem. Vilka livskriser har en snart 30-årig vit privilegierad cis-man? Vilka förväntningar har han, vilka rädslor? Vad drömmer han om?

Boken kunde med fördel ha fokuserat på att utmana rådande mansideal och faktiskt handla om författarens egna känslor. Den sköra och ibland också skadliga maskuliniteten och känslorna: skammen och stoltheten som är kopplade med manlighet hade varit mer intressant att gå vidare på, i stället för att försöka förklara och peka ut åt läsaren hur världen ter sig i dag. Donner rentav “mansplainar” för läsaren, han förklarar hur det är i stället för att ge läsaren alternativ på hur det kunde vara, hur det går att se på världen ur olika perspektiv. Det gör att många av argumenten faller i stället för att lyfta och få läsaren att grubbla vidare.

Många av kopplingarna blir problematiska och stundvis rent av kränkande. Ett talande exempel på detta är då Donner jämför namnbyte med könskorrigering. Att likna ett missnöje med det ganska vanliga förnamnet “Rudolf”, och valet att byta ut det, med den process som en könskorrigering innebär känns som ett slag i ansiktet för alla som kämpar för transpersoners rättigheter. Överlag hade boken gynnats av att tydligare diskutera begreppet tolkningsföreträde, vem som har rätt att definiera förtryck och vem som ska ta rollen som lyssnare.

Donner har en stark berättarröst, men språkliga finesser och precision kunde med fördel ha slipats med större omsorgsfullhet. Den känslan är egentligen övergripande. Boken har mycket potential men redigeringen både vad gäller språket och innehållet verkar ha blivit på hälft. Trots de ofta underhållande personliga anekdoterna blev det väldigt lite “kvar i handen” efter läsningen. Som läsare känner vi främst oss förbryllade över vad den här boken egentligen har för syfte. Denna lite bittra eftersmak påverkas också starkt av hur boken marknadsförs: far och son Donner i diverse morgonsoffor och tidningsartiklar. Frågan om vilka röster som får höras, och vilka självbiografiska berättelser ges plats inom den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit mer aktuell.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
14.03.2018 kl. 17:58

Århundradets bokklubb möter Märta Tikkanen

Snart snart är det dags för världen att få se! En novemberdag samlades bokklubben hemma hos Märta Tikkanen för att göra något helt nytt. Vi skulle nämligen under några timmar prata och filma Märta på uppdrag av Schildts & Söderströms. De ville gärna att vi skulle dokumentera Märtas berättelser, och sånt tackar vi förstås inte nej till. 

Nu, ett par månader senare, är allt klippt och klart. Vår eftermiddag resluterade i ett lite längre och några kortare klipp som ni riktigt snart kommer få se. Men före det ska vi förstås fira! Den 6.3 kl. 18:00 på Snellmansgatan 13 ställer vi till med releasefest. Det blir en AW med food and drinks, och så kommer vi förhandsvisa en av filmerna! 

Vi är så peppade och hoppas att ni vill komma och kolla, skåla och hälsa på oss! Klicka på bilden så kommer ni till evenemanget, det finns begränsade platser så om ni är sugna att komma är det bara att skicka iväg ett mejl fort som attan. 

FEST!

Århundradets Bokklubb
28.02.2018 kl. 12:05

Det här läser vi just nu februari edition

Malin: Ingen kan väl ha missat überhypade Call me by your name? Jag har sett filmen pinsamt många gånger redan och blev totalt head over heels förälskad i karaktärerna, miljön, berättelsen... och nu läser jag boken skriven av André Aciman år 2007 och älskar den ännu mer. Jag kommer på mig själv med att läsa den långsamt och eftertänksamt. Jag dröjer mig kvar i meningarna och formuleringarna, läser den med inlevelse och vill aldrig lämna Italien och magin den här sommaren. 

läser just nu

läser just nu

Jenna: Jag har en hel hög med böcker som jag försöker beta mig igenom just nu. Det går sådär. Försöker att fokusera på att läsa vår nuvarande bokklubbsbok, Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner, men ibland är jag otrogen med Elin Willows debutroman Inlandet. Den handlar om en ung kvinna som flyttar till sin pojkväns hemort uppe i norr. Förhållandet tar slut direkt men ändå bor hon kvar, börjar jobba i en matbutik och lämnar kvar. Den handlar om uppbrott och hur man blir del av något nytt. Ännu är jag inte helt såld, men har inte läst så mycket av den ännu så det kanske tar sig. 

Hanna: Jag läser för tillfället både lite och långsamt på grund av bristande ork och koncentration. Unnar mig mer en lugn stund mellan allt annat vardagsstök än kastar mig över nya böcker. Har lite halvt sparat på både Tripprapporter av Tone Schunnesson och M Train av Patti Smith - två kvinnor jag dessutom ser upp till och inspireras av. Rättframheten och tonen det råa, ofiltrerade språket i Tripprapporter är en skön och fräsh kontrast från allt annat jag läst på senaste tiden. Schunnessons sätt att beskriva stämningar, resor och möten känns intim och hon öppnar upp för ett känsloliv på ett sätt jag aldrig tidigare läst om. Jag älskade det poetiska språket och stämningen i Patti Smiths Just Kids, men valde att läsa på svenska nu istället för originalspråket. Får se om upplevelsen blir helt annorlunda på grund av det, och av att jag fått några års distans från hennes litterära värld och mina egna romantiserade minnen.

Saga: Jag fick Melissa Broders essäsamling So Sad Today som försenad julklapp häromveckan. Pärmen och titeln speglar en stor del av min tillvaro just nu, otillräcklighetskänslor och stress som gör mig ledsen. Jag har hittills läst ett par kapitel och kan konstatera att det kanske ändå finns hopp för mig. Även om tematiken i boken har hög igenkänningsfaktor känner jag mig inte lika nere efter att ha läst vidare i boken och Melissas beskrivningar om ångest speglar inte det jag känner just nu. Och det känns skönt.

Essägenren är förresten helt tydligt vårens grej i och med att det här är den andra essäboken jag läser i rad och nästa väntar i hyllan.

Kaneli: Det verkar inte bara vara Saga som gått och funderat på essäer på sista tiden. I december när jag skulle sammanfatta mål för följande år skrev jag att jag vill läsa mer essäer, att jag känner mig dragen till den genren. Nu är det bara mitten av februari och jag är redan inne på andra essäboken!

Efter Rafael Donners Människan är ett känsligt djur (som ju är vår följande bokklubbsbok) plockade jag upp Där man aldrig är ensam av Merete Mazzarella, som handlar om läsande och vårt förhållande till litteratur. Jag gillar ju som känt Meretes sätt att skriva, hur hon så lättsamt och insiktsfullt lotsar en genom texten, hur jag som läsare aldrig upplever att hon förklarar tillvaron för mig, utan snarar för en dialog med mig. Det senaste halvåret har jag funderat extra mycket på läsarens roll, och ansvar, när det kommer till bra litteratur, att det liksom inte bara finns bra och dåliga texter, det finns även bättre och sämre läsare. Merete skriver om läsning som en form av umgänge eller en diskussion, både med texten, med sig själv och samhället som omger oss. Tips till alla läs- och litteraturintresserade! 

Matilda: Just nu läser jag Oliver Sacks bok Musicophilia: Tales of Music and the Brain. Sacks är känd för att ha varit en briljant neurolog och författare, och han har skrivit flera böcker i vilka han ur både en personlig och vetenskaplig synvinkel beskriver neurologiska case han utrett och patienter han observerat under sin karriär.

I Tales of Music and the Brain berättar han på ett levande sätt hur olika olyckor, sjukdomar eller trauman med neurologiska konsekvenser har påverkat patienternas upplevelse av musik på ett ofta nästan mirakulöst sätt. Till exempel har personer som aldrig varit musikaliska eller haft intresse för musik plötsligt hittat ett nästan otillfredsställbart behov av att lyssna på eller skapa musik efter att de återhämtat sig av hjärntrauma. Väldigt intressant, speciellt för en musiknörd som jag, och jag tycker Sacks återberättar patienternas upplevelser på ett genuint nyfiket och varmt sätt.  

Århundradets bokklubb
21.02.2018 kl. 17:42

Tonårskänslor, januarimörker och klassperspektiv

bokträff januari

bokträff januari

I januari träffades vi för att prata om de två senaste böckerna vi läst, Rupi Kaurs Milk and Honey och Adrian Pereras White Monkey. Vi hade inte träffats på ett tag och alla hade haft en ganska dålig dag, men efter lite existensiell ångest och ältande kändes allt lite bättre igen. Det är en av det bästa sakerna med bokklubben, att vi på samma gång som vi träffas och pratar böcker, får en terapisession på samma gång. 

bokträff januari

bokträff januari

Vi hade ju valt att läsa poesi den här gången. Milk and Honey skrev Malin redan om och det fick ett eget inlägg, som ni kan läsa här, och White Monkey. Detta är Pereras debut och den har hyllats i så gott som alla sammanhang. Den vann till och med Svenska Yles litteraturpris 2017. Och visst är den bra. Adrian Perera vet hur man använder ord och det är svårt att bedömma något som baserar sig på uppelvelser som en vit priviligerad person inte kan föreställa sig. Den politiska dikten är träffsäker och berörande, men vi upplevde ändå att det sakandes något. 

Våra diskussioner ledde snabbt in på hur svårt det är för oss att kritisera saker i boken. Även om vi inte på något sätt vill kritisera innehållet, utan kände mer att vi saknade ett djup i texterna, så blev det lite som att gå på nålar. Vi är alla vita priviligerade medelklasskvinnor med (nästan) alla en högskole/universitetsutbildning och har inte på något sätt rätt ha åsikter om händelser i boken. Att analysera och recensera i sådana här sammanhang är knepigt. Så ja, vad tyckte vi? Bra men lite platt. Vi saknade analys och djup. 

★★ Århundradets bokklubb ger White Monkey 3 av 5 i betyg. ★★

Jenna Vierinen
13.02.2018 kl. 14:05

Den svavelgula himlen

kjellis

M Hej Jenna, bokklubben läste ju Kjell Westös Den svavelgula himlen i höstas och både du och jag var ju lite slöa att läsa ut den. Nu när vi har läst den, vad tyckte du om boken? 

J Hej Malin! Jag tyckte om boken jättemycket. Jag tycker att språket var väldigt fint och levande. Han kan måla med ord på ett fint sätt vilket ger så mycket och gör massor för berättelsen.

M Den här boken är ju ännu en av Westös episka Helsingforsskildringar och jag tyckte nog mest om början av berättelsen när huvudpersonen tillbringar sextiotalssomrarna på överklassfamiljen Rabells sommarställe Ramsvik. Jag tyckte om hur klasskillnaderna är med från början och hur den villkorliga vänskapen mellan Alex och huvudpersonen skildras.

J I Schildts & Söderströms beskrivning av boken står det bland annat : "I romanens hett pulserande hjärta finns kärleken mellan Alex lillasyster Stella Rabell och berättaren. Deras band är starkt men skoningslöst, den erotiska attraktionen förvandlas till en hunger omöjlig att stilla, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna vare sig välja eller välja bort sin kärlek." Vad fick du för bild av Stellas och huvudpersonens förhållande? 

M Jag tycker att det var en fin kärleksbeskrivning och Stella är nog den mest dynamiska karaktären i boken men ändå fastnade inte deras historia någonstans i mig. Jag kände hela tiden ett avstånd till både huvudpersonen och till Stella. Men spontant tänker jag att du borde älska den här boken då den är ganska kronologisk och handlingsbaserad? Det brukar du ju gilla! 

J Absolut, och jag älskar den. I teorin. Men efter lite analyserande tycker jag inte riktigt att den funkar helt igenom. Det är så många små saker som drar ner på helheten.

M Jag känner likadant. Jag tycker om att finnas i Westös värld där det typ alltid är het sommar och fuktiga nätter eller idyllisk krispig vinter. Men! Jag har så mycket ambivalenta känslor inför boken. Hur kvinnorna porträtteras till exempel. De är alltid så jävla villiga, så kåta och utgångsläget är alltid att kvinnor vill ha sex och jag tycker att sexsecenerna kändes sjukt orealistiska. Kvinnor är alltid sugna och alltid redo att "tas", som verkar vara ett av Westös favorituttryck. Vad är det som ska tas?

J Ja alltså helt sjukt hur nedvärderande ord det är egentligen. Huvudpersonen verkar också vara helt förvånad varje gång Stella inte vill kyssa honom eller ha sex. Som att han alltid tar det så personligt.

M Och när han går och ser Stellas, alltså the love of his life, film på bio och han inte har haft kontakt med henne på flera år och man som läsare tror att det finns något starkt känslomässigt band mellan dem och så blir han bara kåt i biosalongen. Han hör inte ens replikerna utan stirrar på "hennes buske". Usch

J Undrar om det är medvetet av Westö eller inte? Om han har skapat en osympatisk machoman med flit? 

M Jag hoppas ju det i alla fall. Det lämnar en väldigt äcklig eftersmak i munnen i alla fall. 

J Huvudpersonen är ju väldigt osympatisk annars också, inte bara när det kommer till sex. 

M Absolut, jag kände genom hela boken att jag inte riktigt litade på honom och det kändes som att något var fel. Men det tänker jag att är ganska medvetet av Westö för att visa på hur han inte passar in i sin omgivning. Han framstår som självupptagen och har lite mindervärdeskomplex då han kommer från en lägre social klass än Rabellsläkten.

J Jag tycker att det fanns en tydlig klasskildring men den var inte sympatisk ur någon klass utan jag var irriterad på båda "sidorna". Och alla verkade missnöjda med sin situation.

M Förutom Alex då kanske som var en väldigt platt karaktär som enbart bryr sig om pengar och framgång. Han verkade ganska nöjd.

J Men allt det här om flyktingkrisen och terrorn då. Det kändes lite omotiverat. 

M Ja det kändes som att Westö ville vara aktuell och ta upp någon samhällsfråga som egentligen inte passade in i storyn utan som pressades in och som egentligen inte tillförde något. 

J Ja för min del skulle det ha räckt med berättelsen om klass och relationer. Det blev lite krystat.

M Stellas dotter Sandrine får ju en mer framstående roll i slutet av berättelsen, men hela hennes karaktär kändes väldigt påtvingad, som att Westö ville peta med en ugn medveten kvinna i berättelsen och på något sätt få med den nya generationens röst.

J Ja det känns som att han har försökt att skapa en karaktär som alla kan relatera till men slutresultatet blev ganska platt och intetsägande. Vilket är så synd för jag kände verkligen att det var en bra bok efter att jag läst den. Men nu minns jag egentligen inte så mycket av den och slutet har nästan helt gått mig förbi. 

M Eller hur! Jag var helt fängslad i början och trodde att Westö börjat skriva spänningsromaner och sen tappade han det spåret helt och jag gillade det ganska länge men efter halva boken kämpade jag bara för att ta mig igenom boken. 

J Han borde nog ha fokuserat ännu mer på karaktärerna och lagt lite mer krut på slutet. 

M För många karaktärer med ganska platta gestaltningar och stundvis bristfällig berättelse.

J Den var för lång också. Man fick ju ångest bara av att se på den för att man visste att man hade så mycket kvar att läsa. 

M Så vårt slutbetyg är inte så bra kanske? Den berörde mig egentligen inte alls. Jag blev lite arg på hur kvinnorna beskrevs av huvudpersonen men jag fick egentligen inga djupare känslor än så. 

J Den var helt okej men inget mer. Westö har ju själv sagt i flera intervjuer att han ska sluta skriva nostalgiska episka romaner som han har blivit känd för. 

M Han fick ju nyligen Svenska litteratursällskapets största pris för sitt litterära livsverk och för Den svavelgula himlen, så något rätt har han ju uppenbarligen gjort. Men jag tror det är bra att han testar något nytt. Kanske lite spänning? 

 

★★ Århundradets bokklubb ger Den svavelgula himlen 3,5 av 5 i betyg. ★★

Malin Öhman och Jenna Vierinen
07.02.2018 kl. 12:30

2017 års böcker

2018 är här och det betyder nya böcker att läsa, diskutera och karaktärer att bena sönder. Men innan vi börjar på ny kula vill vi se tillbaka på året som gått. Det är nästan ett år sedan vi startade den här bloggen och vi har hunnit läsa en hel del böcker. Men vilka tyckte vi egentligen bäst om? De polyglotta älskarna av Lina Wolff fick högst dokumenterade betyg, 4 av 5.

Vi har haft en hektisk höst så vår plan att recensera böckerna vi läst har hamnat lite på efterkälke. Det får bli vårt kollektiva nyårslöfte för 2018 - läsa ut böckerna i tid och recensera mera.

1. Vilken bok gjorde störst intryck på dig i år?

Kaneli: Jag läste 55 böcker 2017 vilket jag personligen tycker är på gränsen till för mycket. Det finns knappt plats för analys och eftertanke om en läser så mycket som jag gjorde förra året. Kanske är det därför som de böcker som gjort störs intryck på mig 2017 är ganska korta. De är diktsviter lästa i ett svep, där intycken kastades i famnen på mig direkt. Gillade Det här är hjärtat av Bodil Malmsten, Arnaía kastad i havet av Märta Tikkanen och 7 av Martina Moliis-Mellberg extra mycket. 

Saga: Det blev inte 50 skönlitterära böcker som jag av någon anledning satt som mål i början av året, tror det mest handlade om graduskrivandet och- läsandet och att jag jobbade så mycket på sommaren.  Men det blev ändå många fina läsupplevelser. Tycker att frågan är för svår så svarar med några böcker som jag läste och gillade: Margaret Atwoods Handmaid's tale, Elena Ferrantes Min fantastiska väninna, Själarnas ö av Johanna Holmström, De polyglotta älskarna av Lina Wolff och Naomi Kleins This changes everything. Det fanns säkert ännu fler som jag borde nämna här, men de här är de som jag kommer på spontant just nu. Läste väldigt lite poesi, men lyssnade på min allra första ljudbok på flyget hem från Sydafrika, nämligen Störst av allt av allt Malin Persson Giolito. Rysligt spännande och fängslande i ljudform årtminstone.

Malin: Jag har läst mer i år än jag brukar och mycket mer poesi än tidigare, det är nog olika långdikter som har fastnat i mitt minne nu när jag tänker tillbaka. Nike av Caspar Eric eller Guld av Victor Boy Lindholm var träffsäkra och spännande. 

Matilda: Läste 15 böcker under 2017, hade som mål att läsa 20 men tycker att 3/4 är rätt bra ändå. En av mina favoriter var Män visar kuken för mig av Caroline Hainers. Det var min första ljudboksupplevelse, vilket jag insåg inte hela tiden fungerade så bra eftersom boken har en del inslag av forskning och statistik som kan bli svårt att ta in bara genom att lyssna. Samtidigt blev det lite komiskt hur författaren med en seriös röst analyserar, vrider och svänger på fenomenet dick picks, eller mäns behov av att visa kuken oberoende mottagarens vilja eller respons (så jävla förbryllande?!). Den andra boken jag gillade mest var Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Som tur har jag ännu 3 delar kvar att läsa. 

Jenna: Hade ett riktigt asigt läsår förra året och det känns som om jag inte läste något alls, men det stämmer ju förstås inte. När jag funderar över någon speciell läsuppevelse börjar jag spontant tänka på Själarnas ö. Den var välskriven och tilltalade mig både som mamma och kvinna.

2. Var läste du?

Kaneli: överallt. Sängen, spårvagnen, vid köksbordet, på balkongen, i solstolen på landet, på biblioteket, i flygplanet över Europa och Atlanten. Men kanske mest i sängen. 

Malin: Jag läste nog mest i soffan eller sängen, i kollektivtrafiken eller när jag gick. Det går förvånansvärt bra att läsa och gå samtidigt.

Saga: Läste nog mest i sängen, men visst blev det en del strandhäng och parkhäng med böcker också. Läste också i olika fordon, de mest minnesvärda läsupplevelserna med tanke på färdmedlet var då jag läste Martina Moliis-Mellbergs 7 ovanför ett hav i ett flygplan och att så jag läste Naomi Kleins This changes everything i ett tåg som åkte igenom torra och ockrafärgade landskap i från norra till södra Sydafrika. 

Matilda: Jag läste en hel del på bussen på väg till och från min praktik. Under mina bussresor läste jag Tone Shunessons Tripprapporter och Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, eftersom den första är liten och kort och den andra hade jag på mobilen så de var lätta att ha med sig. Det var däremot inte smart att läsa dessa två efter varann kombinerat med lysrörsbelysta bussar som fastnat i rusning då det ännu var eller redan hade blivit mörkt ute. Ångesten och tomheten huvudpersonerna i boken hade hjälpte liksom inte mig att komma ifrån alla min osäkerhet jag upplevde under min praktik. Kände mig alltid helt konstig och borta då jag väl klev av bussen. Läs dem, men läs dem smartare än jag.

Jenna: Alltid i sängen eller soffan. Ibland i kollektivtrafiken men lyssnar hellre på ljudböcker, poddar eller musik där. 

3. En bok som gjorde mig besviken

Kaneli: Ett liv för lite av Kristofer Ahlström som vi läste med bokklubben över sommaren. Den hypades så mycket när den kom ut men för mig var den bara som teflon: jag fastnade ingenstans. 

Malin: Doktor Glas som jag läste till en kurs om svensk litteratur. Som en gammal och uttorkad gelégodis.

Jenna: Vem bryr sig om Doris Mihailov av Märta Tikkanen. Den var inte alls bra.

4. Vad vill du läsa mer av 2018?

Kaneli: Jag vill sträva efter att lustläsa oftare och aktivare, istället för att "prestera" läsandet. Och sen vill jag läsa mer essäsamlingar. Känner mig så dragen till essäer som genre. 

Malin: Jag ska fortsätta att läsa poesi. Jag är en långsam och eftertänksam läsare och poesiformen passar mig perfekt.

Saga: Vill läsa mer noveller och mer poesi. Vill också sluta snabbspola igenom böcker och börja njuta mer av läsningen igen.

Matilda: Jag vill läsa på finska och också testa mig på poesi och noveller.

Jenna: Poesi!

5. Någon bok du ser fram emot att läsa?

Kaneli: Ser framemot att läsa Matilda Södergrans diktsamling Överlevorna!.

Malin: Jag är väldigt nyfiken på Ellen Strömbergs Jaga vatten. Gillar debutromaner, de är så fulla av iver och förväntning.

Jenna: Har ingen specifik bok som jag sett fram emot att läsa, men efter att vi läste Milk and Honey är jag väldigt sugen på The sun and her flowers. Och så fick jag just hem Elin Willows debutroman, så den blev jag sugen på. 

6. Årets bästa bokklubbsminne?

Kaneli: Försöker komma på ett minne som står ut i mängden men inser nu att jag blandar ihop så många av våra träffar. Men de är nog de jag gillar bäst: när vi ses hemma hos varandra med rotfruktschips och skumpa och exotiska frukter och hetsigt blandar prat om böcker med prat om vad som händer i våra liv <3

Malin: Åh, vi har skapat så många fina minnen i år. Kanske ändå när jag hade en riktigt stor ångestklump i magen och alldeles för lång att göra-lista och ändå gick hem till Kaneli och Hanna på bokklubbsträff och blev kramad och ryggkliad hela kvällen tills klumpen försvann. 

Saga: Instämmer med både Kaneli och Malin, tycker att årets bästa bokklubbsminne är att vi faktiskt har träffats minst en gång i månaden och att vi lyckats etablera denna bokklubb till ett självklart och härligt inslag i vardagen. <3

Matilda: Kom ju med först i slutet av året men bästa är säkert att jag var så varmt välkommen tillbaka och får en stund vara en del av universums coolaste bokklubb <3 Skumpan och de exotiska frukterna tycker jag inte heller är så illa. 

Jenna: Det var egentligen ingen bokklubbsträff utan Malin och hennes killes inflyttningsfest. Vi blev fulla, fnissade i deras säng och ja, bara var. Tills klockan blev alldeles för mycket och vi inte ens hade märkt att alla andra gått hem. Älskar dem så mycket <3

Århundradets bokklubb
22.01.2018 kl. 10:20

Milk and honey

I Århundradets bokklubb har vi hittills nästan uteslutande valt att läsa romaner och vi var därför sugna på att dyka ner i lite poesi. Därför blev januari månads böcker Adrian Pereras White monkey och Rupi Kaurs Milk and honey. 

Milk and honey är en poesisamling skriven år 2015 av den så kallade instagrampoeten Rupi Kaur. Det är hennes debutsamling och har blivit omåttligt hyllad runtom i världen och har sålt flera miljoner exemplar. Den har också utkommit på svenska med översättning av allas vår Sandra Beijer. 

Jag läste Milk and honey i höstas när jag gick en kurs om långdikten som genre och lässtrategi. Milk and honey skulle kanske inte vid första anblick kallas för en långdikt då det för det mesta ser ganska mycket ut som traditionell lyrik och långdikten är en mer experimenterande genre utan tydliga definitioner, men som vanligtvis är något sorts mellanting mellan olika genrer. Jag analyserade ändå Milk and honey ur ett långdiktsperspektiv och upptäckte att det finns många drag som gör att den kan klassas som långdikt. 

Milk and honey består av fyra delar –  the hurting, the loving, the breaking och the healing. Varje kapitel tjänar ett eget syfte och behandlar ett eget problem. Kapitlen kan läsas både som ensamstående verk och som en större helhet. Det samma gäller för de enskilda dikterna. Varje sida representerar en helhet i sig och går att läsa som separata dikter, men tillsammans bildar de en ännu mer betydelsefull helhet. 

Rupi Kaur tar upp svåra ämnen på drygt 200 sidor. I the hurting beskrivs bland annat diktjagets upplevelser av sexuella övergrepp. Tonen förändras i det andra kapitlet, the loving, och dikterna blir idealiserande kärleksdikter och för tankarna till tonårsförälskelsen med stort T. Hur uppslukande den är och hur världsomvälvande den känns för att i nästa kapitel, the breaking, påminna om hur hjärtekrossande förtvivlande ont det gör när den tar slut. I det sista kapitlet, the healing, binds hela samlingen ihop och diktjaget läker sig själv inifrån och ut genom att värdera sig själv och sakta bygga upp sig själv igen. Det här är kanske den delen som fungerar sämst på egen hand, då tyngden från de tidigare kapitlen ger mer mening till alla inspirationscitat som det sista kapitlet är fyllt med.

Kaur leker en del med olika former och blandar till exempel in listor och längre prosaliknande text mellan de traditionellt utformade dikterna. Det kryllar också av vackra illustrationer som samarbetar med texten och ger mervärde till den. Bildspråket är också mycket rikt och talande och texten är ofta filmisk och ger en stark narrativ känsla, det känns nästan mer som prosa än poesi ibland. 

Något jag tycker är extra intressant med Milk and honey är tanken om entydighet och flertydighet. Poesi betraktas traditionellt sett som något flertydigt och något som läsaren själv får stora friheter att tolka. Prosa däremot är mer entydigt och ger inte lika stora friheter när det kommer till tolkningen. I Milk and honey målar stora delar av texten upp tydliga bilder av händelser och känslor och det känns inte som att Kaurs mål är att texten ska vara hemlighetsfull och utmana läsaren, utan att i stället servera något igenkännbart och rättframt till läsaren som hen kan greppa och förstå. 

Jag tänker att det kanske är en orsak till varför Milk and honey har blivit så populär – att alla kan hitta något att känna igen sig i, varse sig det är förhållandet till kroppen, hjärtesorg, feminism, identitetssökande, eller kärlek. Det finns något som känns bekant. Det här är Milk and honeys styrka, men på samma gång dess svaghet, då vissa delar känns en aning naiva, barnsliga och för lätta att greppa. Det är fint att poesi kan slå igenom på det här sättet och att poesin hittar nya plattformar på sociala medier, men jag saknade något lite mer utmanande. 

I bokklubben hade vi väldigt olika åsikter om Milk and honey. Vissa hade haft mycket fina läsupplevelser, vare sig man lyssnat på den som ljudbok eller läst den i bokformat och vissa tyckte att det saknades djup i den. Den fick allt mellan 2,5 och 5 i betyg och det visar väl ännu en gång att läsning av litteratur och kanske framför allt poesi är en väldigt personlig och subjektiv upplevelse. Jag själv är väldigt kluven. Efter en första läsning tyckte jag att den övergripande känslan var fin. Jag kände mig lite som en tonåring igen och det är tydligt att Kaur har lagt ner, som hon själv säger det, en bit av sin själ i boken. Hade jag läst den som tonåring hade jag älskat den. Nu är jag inte det längre och trots många fina texter och vackra omfamnande stämningar känns många texter klichéartade och platta.

✢✢ Århundradets bokklubb gav Milk and honey 3,5 i betyg. ✢✢

 

Malin Öhman
03.01.2018 kl. 15:27

Jullovsläsning ÅB edition

Äntligen är det dags för många röda helgdagar i kalendern, hurra för ledig tid med glögg, pepparkakor och lugnt mys i soffan! Vad passar väl bättre än att lägga till böcker i den mixen? 

Vi här på Århundradets bokklubb önskar er alla en skön jul med lästips för låååånga juldagar eller för sistaminutenpåfyllning under julgranen:

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead 

Boken handlar om livet som slav i 1800-talets USA där allt är till salu, även människor, och där människor kategoriseras enligt största nyttoeffekt. Läsaren får följa med Cora, slavtjej från en bomullsplantage i Georgia, som med hjälp av den underjordiska järnvägen försöker undvika sin förutbestämda lott i livet, det vill säga att tjäna vita rika familjer och behandlas som en andra klassens medborgare. Järnvägen utgör ett motstånd mot den rasistiska samhällsordningen (som nätverket som hjälpte slavar att fly till stater där slaveriet hade avskaffats som fanns på riktigt, fast här får järnvägen en bokstavlig betydelse) och boken skildrar Coras resa norrut längs med den. Boken innehåller grova våldsskildringar av hur människor kedjas fast, våldtas, sönderslås, bränns levande och är kanske därför inte den ultimata julmysboken, men en viktig och välskriven historia att ta till sig och lära sig av. Trots de rasistiska övergreppen, känns boken styrkeingivande i och med Coras integritet och styrka som kommer fram på många håll i berättelsen. Det här är en bok som kräver avreagering och diskussioner efteråt, det vill säga ypperligt diskussionsunderlag för jullovsumgänge!

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Julen är ju en tid för matlagning, ätande och mer ätande och ännu mer ätande. För den som älskar att gotta ner sig i matlagning, men även för den som känner sig lite tveksam till allt matrelaterat och tvivlar på sina matlagningskunskaper är Tio lektioner i matlagning den bästa jullovsläsningen. Den innehåller även recept som kan tillredas när tanken på julmat känns motbjudande. Minuspoäng får boken för att den innehåller så lite kritik mot köttkonsumtionen, eller egentligen att argumentationen för varför en ska "ha rätt att äta (eko)kött" haltar. Pluspoäng för intressanta poänger om matlagning, bland annat den om att matlagning egentligen kan ses som en kärlekshandling. Mera mat och kärlek åt alla säger vi på ÅB!

 

Pappan och havet av Tove Jansson

Jullov betyder mysiga lässtunder framför brasan medan det förhoppningsvis dalar ner snö utanför fönstret. Då är Tove Janssons muminböcker alldeles perfekta att dras in i. Stämningen är mysig och inbjudande och såklart spännande också. Något av det bästa med muminserien är ju att man aldrig blir för gammal för att läsa böckerna, och varje omläsning ger nya perspektiv. 

Good Night Stories for Rebel Girls

Den här är väl egentligen riktad till barn, men äh vad gör väl det? En riktigt snyggt illustrerad "sago"bok med berättelser om historiska kvinnor som gjort massa olika coola saker. Typ en barnversion av En annan historia. Perfekt att ge i present åt någon, och sen sno och läsa själv hehe. Finns dessutom på svenska och finska också! 

Själarnas ö av Johanna Holmström

Det är väl omöjligt att inte tipsa om Själarnas ö? Den bästa finlandssvenska boken som kommit i höst vill vi nästan påstå (åtminstone Jenna). Spännande, rörande, girpande och bara jätte jätte bra. Tvinga också gärna någon man i din närhet att läsa den. Boken har av någon konstigt anledning fått stämpeln som "kvinnolitteratur" men det är absolut en bok för alla!

Milk and Honey av Rupi Kaur 

Den här boken är faktist en av de böcker vi läser till nästa träff, men måste tipsa om den lite i förväg ändå. Kan verkligen förstå att den blivit så hypad i år, för det finns så mycket att relatera till i den. Vill inte spoila mera, men säger bara: LÄS DEN! 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara (2015) & En förlorad värld av Evelyn Waugh (1945)

Trots att dessa böcker har vitt skilda uppbyggnad och utspelar sig vid olika tidsepoker - Oxford på 20-talet och New York på 2000-talet - insåg jag att deras tematik rör sig vid väldigt liknande sfärer. Verken skildrar bl.a vänskap (extrafokus på manlig sådan!), kärlek, fragilitet, missbruk, tro, plågade själar och familjebands avgörande inverkan på ens liv. Alltsammans på ett väldigt gripande och medryckande sätt, perfekt läsning när man är i ett behov av lite egentid mellan varven. Hittade ”En förlorad värld” via en av mina absoluta favoritserier genom tiderna ”Brideshead Revisited” som baserar sig på samma verk med originaltitel. Har blivit så otroligt berörd av ”Ett litet liv” att jag måste återkomma när jag läst ut den och skriva mer om den i ett senare skede. Rekommenderar varmt båda två.
Århundradets bokklubb
23.12.2017 kl. 15:05

Alla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica geniale

 

Sedan jag började läsa italienska har jag haft en enorm förkärlek för så gott som allt som kommer från Italien. Fick till och med en pastamaskin till födelsedagspresent i november, vilket väl bevisar att jag lyckats förmedla vidare min italofili till de jag umgås med. Ändå är det först nu som jag bekantat mig med den omtalade Neapel-serien av Elena Ferrante. Nå väl, bättre sent än aldrig tänker jag.

Första delen, Min fantastiska väninna (L’amica geniale) från 2011, utspelar sig i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel i södra Italien på 1950-talet och det är vänskapen mellan Lila och Elena ”Lenu” som står i fokus för berättelsen. Romanen börjar med en inblick i huvudkaraktärernas äldre dagar då Elena får ett telefonsamtal av Lilas son. Barndomsvännen har försvunnit, berättar sonen, och Elena är inte förvånad, snarare blir hon irriterad och då kommer minnena tillbaka. I den första delen av serien för läsaren följa med Lilas och Lenus vänskap från tidiga barndomsår till sena tonår.

 

Vänskapen mellan de två flickorna är ingen enkel affär och hela boken igenom tävlar de två med varandra, de väger hela sin tillvaro i den andras handlingar och tankar och speglar sig själv i den andras framgång och tillkortakommanden. Flickornas syn på varandra och på status och makt växlar mellan varven, men det är tydligt att de båda idoliserar och ser upp till varandra.

 

När jag läste boken tänkte jag mycket på mina egna barndomsvänner och hur vänskapsbanden då såg ut. Min första bästis var också en person som jag väldigt mycket såg upp till. Visserligen var hon ett par år äldre, vilket då var en stor grej, men jag minns att jag på samma sätt som Lenu tänker om Lila och vice versa alltid tyckte att det min bästis gjorde var lite bättre än det jag själv kunde åstadkomma. Senare gick våra vägar isär, vilket Lilas och Lenus inte gör i boken. Trots att de möter olika livsöden – Lenu fortsätter studera vidare och Lila gifter sig med kvarterets rich boy – fortsätter de umgås även om det inte längre är lika lätt som när de var yngre och på ett mer självklart sätt delade samma intressen.

 

Boken slutar med Lilas bröllop som på ett sätt blir en brytningspunkt för Lenu i och med att hon inser att hon inte längre känner sig hemma med barndomsvännerna och att hon strävar efter en helt annorlunda, mer akademisk, framtid än grannskapets andra ungdomar. Berättelsen genomsyrar ett starkt klass- och könsperspektiv, eller åtminstone en innehåller berättelsen en beskrivning av båda. En stark makthierarki präglar flickornas liv och deras framtidsdrömmar. Lenu får göra ett prov som avgör huruvida en är lämpad till att studera vidare, men Lilas föräldrar förbjuder dottern att göra detsamma, vilket blir en avgörande händelse i berättelsen. Det viktiga där Lila och Lenu växer upp är att trygga sin utkomst och vidareutbildning värdesätts inte lika högt som pengar. Ändå lyckas de båda påbörja en klassresa, men på helt olika sätt och med olika villkor.

 

Det finns rikligt med andra karaktärer i boken (boken inleds med ett långt personregister med namn, familjeband och yrkestitel), men de enda som på riktigt tillåts ta plats i berättelsen är Lila och Lenu, de andra är förbipasserande och tillför mest med en beskrivning av miljön och de omständigheter som Lila och Lenu växer upp i. Boken har beskrivits som en ”kvinnoroman” och som en beskrivning av ”systerskapet” och hur det är att vara kvinna. Jag undertecknar inte att romanen nödvändigtvis är en kvinnoroman bara för att den råkar handla om kvinnlig vänskap, men det starka systerskapet hittar jag nog också mellan och på raderna i boken. Det där med att se upp till sin bästa vän tror jag dessutom vem som helst kan identifiera sig med.

 

Jag råkade sammanställa en presentation om den italienska provinsen Campania, där Neapel är huvudstad, för min italienskakurs samtidigt som jag läste Min fantastiska väninna. När jag bildsökte öar som Capri och Ischia och Amalfikusten och läste mig in på Neapel och Vesuvius kände jag mig väldigt inne i Lilas och Lenus värld med Neapels trånga och smutsiga stadsgator, otaliga pizzahak och sommardagar vid havet. Boken lämnade ett starkt intryck hos mig och jag väntar på att börja med nästa del av serien. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men måste nog kämpa vidare med grammatiken innan det är möjligt.

Saga Mannila
10.12.2017 kl. 12:15

 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer