Det vi läser just nu, september edition

Saga: Novellix-noveller

Var i Stockholm i helgen och plockade bland annat med mig två Novellix-noveller från Papercut: Karolina Ramqvists Farväl till mitt kvinnofängelse och Maria Svelands Doggy Monday. Det korta formatet är perfekt i en period då jag egentligen borde satsa på graduskrivning och tentläsning, men vill läsa skönlitteratur också.   

Kaneli: Lolita av Vladimir Nabokov

Ända sedan jag i våras bestämde mig för att skriva min gradu om Darling River har jag tänkt att jag måste läsa Lolita i forskningssyfte, då Stridsbergs bok minst sagt refererar till Nabokovs. Har varit måttligt skeptiskt till boken och då det ju är en äldre man som har ett förhållande med en tolvåring (eh…), och ifrågasatt världen once again då sen dessutom hyllas som en av de bästa böcker någonsin, toppar alla världens ”10 böcker att läsa innan du dör ”-listor etc. Men. Den lär ju också vara en fantastiskt välskriven och spännande roman som blandar genrer, experimenterar och förbryllar läsaren, vilket jag spontant känner att jag ändå kunde gilla. Så ska ge boken en ärlig chans. Håll utkik efter mitt utlåtande på instagram senare i höst :)

Jenna: Harry Potter and the goblet of fire och Planera ditt drömbröllop med Johanna Kajson

Utöver bokklubbsboken så är det här de övriga jag läser just nu. Harry Potter lyssnar jag som ljudbok när jag åker till jobbet, när jag går mellan hem och dagis, när jag städar hemma, när jag ska sova och ibland också när jag jobbar. Perfekt att höra på lite hela tiden helt enkelt. Planera ditt drömbröllop är nu en bok som man kan läsa lite hur som helst, eftersom det inte är något skönlitterärt utan någon sorts guidebok hur du mest strukturerat planerar ditt bröllop. Köpte den mest på skoj eftersom jag faktist håller på och planerar bröllop (!!). Överraskande nog gav den faktist en hel del bra tips (och lite stress över att vi har så lite bestämt ännu..).

Hanna: Love Story av Erich Segal och Of Walking In Ice av Werner Herzog

Jag har inte hunnit läsa så mycket de senaste veckorna, men två tunna böcker har ändå hängt med i min väska nu under en tid som jag plockat fram sporadiskt och läst lite ur t.ex i spårvagnen. Love Story handlar om ett ungt par som lite av en slump (som de nu brukar gå!) blir förälskade i drömmig 70-tals universitetsmiljö, allt från parets kontraster i personlighet, värderingar och intressen till klasskillnader rivs upp och omkastas. Både finurligt rolig och väldigt tragisk utan att vara förutsägbar. Erich Segal skrev ursprungligen Love Story som ett manus för filmatiseringen som kom ut samma år, och omarbetade den sedan till den romanform jag nu läser. Den andra boken av den tyske filmregissören Werner Herzog beskriver en alldeles osannolik resa han själv gjorde när han fick höra att hans mentor Lotte Eisner var allvarligt sjuk. Med den obevekliga tanken om att han till fots skulle gå från München till Paris, där mentorn befann sig och då hinna träffa henne en sista gång före det var för sent, påbörjar han sitt livs tyngsta och kanske viktigaste resa. Otrolig att kunna känna en så stark kallelse och få en sådan insikt. Boken är konstruerad av anteckningar han gjorde längs med den tre veckor långa ”pilgrims”färden, vilket gör flera stycken nästan smärtsamt realistiska och därmed så läsvärda.

Malin: Nässlorna blomma av Harry Martinson. 

Efter att ha läst flera böcker av Moa Martinson och älskat dem (Kvinnor och äppelträd <3) känns det som att det är dags att läsa något skrivet av hennes man Harry Martinson. Jag gillar att läsa böcker som jag inte vet alltför mycket om på förhand och hittills verkar handlingen vara ganska dyster och bedrövlig rakt igenom. Har ändå inga starka åsikter om boken ännu, ska bli intressant att se om den kommer upp i samma nivå som Moas böcker. Stort plus för vackert omslag!

Århundradets bokklubb
Publicerad 21.09.2017 kl. 10:23

Århundradets bokklubb tipsar om deckare

Ibland går det trögt att läsa, till och med för litteraturstuderande. Eller kanske just specifikt för litteraturstuderande. Det är så mycket (högklassig) litteratur som ska konsumeras, diskuteras, analyseras. Det kan vara bland det roligaste som finns och då är det lätt att glömma bort att också hjärnan behöver vila ibland. I sommar har två av bokklubbens medlemmar haft lästorka, och av en slump (eller?) sökte sig båda två till deckarna.

Kaneli: Nu i somras har jag läste väldigt mycket akademisk litteratur, ibland rätt svårtytt och energikrävande. En kväll på landet när jag var klar med dagens arbete satte mig i trädgården för att återvända till min roman och den italienska renässanskonstnären den handlade om. Efter tio sidor insåg jag att jag inte förstått någonting alls, att orden bara simmade runt som fristående partiklar på sidorna, utan någon inbördes koppling. Det var som att hjärnan bara satte upp en spärr. Jag läser ganska sällan deckare, mest eftersom det alltid finns andra böcker jag är mera sugen på att läsa. Men nu i somras satt jag där på landet och insåg att det inte gick att läsa den bok jag var sugen på, att jag måste pausa hjärnan lite. Så istället plockade jag upp första bästa deckaren från min pappas bokhylla, och de tre följande dagarna umgicks jag nästan bara med Guido Brunetti som löste tre olika mord i Venedig.

Jag hade skrivit en lång analys om varför jag gör skillnad på deckare och annan litteratur, om vikten att minnas varför läsning är roligt, inta bara till för att analyseras sönder. Och om varför deckaromslagen nödvändigtvis måste vara så förbannat fula?? Men sen läste jag igenom det och tänkta att what a load of bullshit. Såhär är det: deckare är kul och ibland extremt bra litteratur och ibland främst underhållning och båda är okej och jag är onödigt skeptisk och snobbig och här kommer tips på tre deckare jag läst det senaste året och gillat:

Mina två spontana favoriter av Donna Leons deckare om Guido Brunetti är den första Death at La Fenice och A Nobel Radiance. Överlag gillar jag när brotten inte har en svartvitt skyldig/offer indelning utan får vara lite mångtydiga och visa på hur lätt det är att göra fel, hamna fel, begå brott. Deckare som har både psykologiskt och samhälleligt djup helt enkelt.

----

Malin: Vissa perioder försvinner all min lust att läsa böcker. Jag öppnar böckerna och bläddrar i dem men tröttnar eller tar inte till mig innehållet överhuvudtaget. Så har det varit i sommar. Jag har tänkt läsa en massa böcker som snällt står och väntar i bokhyllan men inga “svårt” eller vackert skrivna böcker där språket spelar huvudrollen har lockat mig eller fångat mitt intresse.

Jag har däremot varit en flitig ljudbokslyssnare. Och jag har dragits till deckargenren, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nästan aldrig tidigare i mitt liv läst deckare utan har, som många andra, sett deckare som lite ful och pinsam litteratur som inte utmanar speciellt mycket. Jag har lyssnat på både en Stephen King bok, Jurtjyrkogården (gillade inte den) och HELA Fjällbackaserien av Camilla Läckberg och jag måste säga att jag verkligen njöt av den här boksommaren. Det var så lätt att ta till sig litteraturen då det var handlingen och berättandet som stod i centrum och inte kluriga formuleringar eller metaforer och djupgående analyser.

Det känns lite som att mina ögon har öppnats och jag har också insett hur viktigt det är att utmana sig ibland och läsa sådant man vanligtvis inte läser så att man inte fastnar i gamla läsvanor. Det är skönt, speciellt när huvudet är fullt med bekymmer eller ångest eller stress, att inte behöva anstränga sig så mycket i läsningen. 

Så kan vi alla sluta se ner på deckargenren nu?

Den bok jag gillade allra mest var Camilla Läckbergs nyaste deckare Häxan. Den kändes snäppet vassare än de andra i serien då hon också tagit in kritik mot främlingsfientlighet i berättelsen. Däremot är persongalleriet överdrivet stort och det blir stundvis svårt att hänga med i de olika tidsplanen och berättelserna. Men överlag var det en riktigt bra bok. 

Kaneli Johansson och Malin Öhman
Publicerad 13.09.2017 kl. 15:39

Bokklubbshösten är igång

Onsdag

Bokklubben har återvänt från sin sommardvala och fick till stånd första träffen sen maj (!) i måndags. Vi har varit utspridda hela sommaren och att styra ihop en träff har gått sådär, men till slut! Boken som vi skulle läsa under sommaren var Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Hälften av bokklubben hade inte ens kommit igenom boken (hehe) så det blev inte så mycket om just den boken. Däremot pratade vi istället om böcker vi läst i sommar, och gick igenom vad som hänt sen sist. Perus med andra ord. 

Nu är vi dock igång igen, och har till och med gjort upp en liten plan för att vi ska bli lite mera regelbundna i vårt bokklubbande. Bokat in träffar för två månader framåt, och bestämt böcker i förväg. Den som vi ska läser till nästa träff är Åsa Mobergs Livet. Väldigt väldigt spännande. 

Men för att inte bara kicka igång bokklubbshösten utan också bloggen, tänkte vi tillsammans passa på och svara på Hietanen & Henriksons läsa lista som de postade nu när första avsnittet av säsong två av deras podd kom ut idag (JEE!). 

 

1. Vår nästa bokklubbsbok Livet av Åsa Moberg, Själarnas ö av Johanna Holmström som verkar vara både viktig och välskriven, och så höstens finlandssvenska snackis Den svavelgula himlen av Kjell Westö som bokklubben ska tackla senare i höst. Och inte att förglömma den nyutkomna, men redan så hyllade White Monkey av Adrian Perera.

2. Projekt Ines (kommer älta den i all evighet men det är såå bra), We Should All Be Feminists såklart, lite i samma spår som den föregående men Bad Feminist av Roxane Gay, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma på grund av att den är den mest facinerande boken någonsin och till sist Meningen med hela skiten av Nina Åkestam som är århundradets bästa självhjälpsbok. 

3.  Är allt som oftast skrivna av kvinnor.

4. Tove Janssons Muminböcker på grund av sympatisk, snäll och trygg stämning, Harry Potter serien på grund av att helt egen värld att gå in i. Och förstås klassisk Jane Austen-romantik och Bodil Malmstens underbara dikter. Starkt, sårbart, vemodigt och vettigt men alltid invävt med humor och mycket k-ä-n-s-l-a.

5. Stay tuned till december då vi publicerar ett mastodont julklappsinlägg som hjälper dig på traven när du står mitt i julrushen och svettas.

6. Malin har läst Frida och Frida av Emma Juslin fem gånger och den är fortfarande lika tilltalande som första gången. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga måste läsas minst en gång per år och alla som vi nämnde som tröstar kan en också läsa tusen gånger om. 

Jenna Vierinen
Publicerad 12.09.2017 kl. 08:21

The Handmaid's Tale

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Saga Mannila
Publicerad 08.09.2017 kl. 19:34

ÅB intervjuar: Déa Solin

 

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är som sagt vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling.Här kan du läsa intervjuerna med de andra Arvid Mörne-vinnarna Quynh Tran och Axel Åhman.

 

Déa Solin, 21, vann första priset i Arvid Mörne-tävlingen i år, hon är uppvuxen i Jakobstad och studerar för andra året på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola i Malmö. Hon bloggar också på ratata.

Bild: Déa Solin

Inspirationen till novellen som en tonårsfilm på netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg kom i stort sett från det egna livet.

– Jag minns inte helt hur skrivprocessen med just den novellen började. Jag ville skriva om den rastlöshet och mållöshet som man kan känna som ung. Karaktärerna gör egentligen inte så mycket, de festar, ligger runt, röker på. Jag har tagit mycket inspiration ur det egna livet, tillspetsat så klart. 

Solin har alltid skrivit mycket, men började skriva mer seriöst för cirka tio år sedan, säger hon. Mest skriver hon prosa, helst ungdomsromaner som handlar om tjejer i sena tonåren eller i sina tidiga 20-år.

– Det är ofta som tonårstjejers intressen inte tas på allvar och man ser ofta ner på tonårstjejers intressen och idoler som Twilight eller One Direction till exempel. Jag tycker man borde ta dem mer på allvar och det vill jag göra.

 

I övrigt gillar Solin också att bygga olika stämningar och atmosfärer i berättelsen. Idéerna till olika berättelser kommer mest från det egna liver och från upplevelser och känslor.

– Jag har märkt att jag återkommer till samma teman i mitt skrivande och att det jag skriver om ofta handlar om samma saker.

Solin inspireras också av litteratur i allmänhet. Hon läser helst böcker av unga kvinnliga författare och det är någonstans i den generationen eller kategorin som hon själv också vill placera sig i som författare.

– Just nu håller jag på att redigera en roman, en lesbisk ungdomsroman. Jag har också påbörjat ett annat romanprojekt. Förutom romanerna, skriver jag också poesi vid sidan av, men det är mest klotter för att snabbt få ner tankar i ord.

Som skrivtips säger Solin kort och gott att en helst bara ska skriva så mycket som möjligt.

– Det finns ju såklart också en del skrivtips som man kan Googla fram eller så kan en gå en skrivarkurs, men det viktigaste är bara att skriva.

 

Déas boktips:

– Amanda Svenssons böcker gillar jag starkt. Det är kul när de utspelar sig i Malmö där jag bor. Som sagt läser jag helst böcker av unga kvinnliga författare. Jag gillade bland annat Kapitulera Omedelbart eller Dö av Sanne Näsling. Patti Smiths Just Kids tyckte jag också om. Weetzie Bat av Francesa Lia Block är också en väldigt lyckad ungdomsroman.

På sommaren reser Solin en del och hoppas på att kunna läsa och skriva så mycket som möjligt.

– Det lär ju bli en hel del tid för sådant när jag sitter på flygplan och tåg.

Saga Mannila
Publicerad 01.08.2017 kl. 16:00

Ediths brev

Mår ni bra där ute i sommaren? Århundradets bokklubb har varit på semester men börjar så småningom vakna ur sin sommardvala, så ni kan vänta er mera uppdateringar framöver. Boktips, intervjuer och anekdoter från våra träffar står i alla fall på agendan. Ifall ni som läser har önskemål för inlägg eller böcker ni gärna skulle se oss recensera är det bara att lämna en kommentar :)

Först ute är en bok jag läste på bryggan och i solstolen den första veckan i juli:

Ediths brev är en brevsamling (jepp, hörs ju på namnet) med de brev Edith Södergran skrev till Hagar Olsson (ifall du inte känner till de här kvinnorna från förr – googla! – du vill inte missa dem). Breven är i sin ursprungliga formulering (med stavfel och allt) och ibland med Hagars kommentarer för att förklara eller begripliggöra saker som läsaren inte kan veta, ibland bara hur Edith menade med det hon skrev. Resultatet blir en beskrivning av de två kvinnornas vänskap som löper parallellt med en pågående diskussion om litteraturen, kulturen och världspolitiken under deras samtid. Ni hör ju hur underbart det låter.

Jag läste boken väldigt snabbt, för visst var den underbar. Men medan jag rusade igenom breven fanns det också en hunger som aldrig riktigt stillades. Jag ville veta mera om Edith, mera om Hagar, mera om det de skrev om. Alltför ofta blev Hagars kommentarer bara som en skrapning på ytan, utan att någonsin få komma längre än det.

I juni läste jag Helena Sinervos biografi om Eeva-Liisa Manner, Runoilijan Talossa, och då ifrågasatte jag ofta Eeva-Liisa Manners tankar och känslor och till och med små detaljer som t ex vad hon åt till middag eller vilka kläder hon bar. Jag var hela tiden så medveten om att det inte var Manner själv utan Helena Sinervo som diktade fram hennes tankar. Det blev tillslut tungt att läsa, för att inte tala om kontraproduktivt då jag säkert gick miste om mycket väsentligt i min fokus på kritiken. Men medan jag läste Ediths brev önskade att någon skulle skriva en liknande bok om henne och Hagar. Jag tänkte ofta att jag inte alls skulle bry mig ifall allt var sant eller inte, bara att jag fick dyka längre in i deras värld.

Kaneli Johansson
Publicerad 31.07.2017 kl. 13:23

ÅB intervjuar: Quynh Tran

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling. Här kan du läsa intervjun med Axel Åhman.

 

Quynh Tran, 28, från Jakobstad studerar psykologi vid Lunds universitet och bor i Malmö. Han tilldelades andra priset i årets Arvid Mörne-tävling för novellen VHS som handlar om en relation mellan ett barn och en mor ur barnets perspektiv.

 

– Jag hade funderat på novellen länge, vet inte riktigt om jag ska kalla det idé eller vision men jag såg en spansk film som heter The spirit of the Beehive där en flicka ser Frankenstein-filmen och går sedan runt och tänker mycket på döden. Hon ställer en massa konstiga frågor till sin familj. Vet inte hur mycket den specifikt påverkade min novell, men det här temat fascinerade mig.

Trans novell handlar om en son och en mamma som försöker älska varandra och i den finns en film som spelar en stor roll i berättelsen.

– Jag hade skrivit en tidigare version utifrån samma tema, men den blev ganska dålig. När jag läste om den tyckte jag ändå att det fanns någonting i den och att texten förtjänade ett bättre öde. Så skrev jag om den för tävlingen.

Tran har deltagit i Arvid Mörne-tävlingen en gång tidigare men säger att han inte egentligen skriver så mycket, att han skrev mer som yngre.

– Det här var första gången på länge som jag satt mig ner och skrev frenetisk. Jag skriver inte till vardags. Inför den här tävlingen så hade jag en idé och så fanns det ju också pengar att vinna. Jag hade ganska lite tid på mig att skriva novellen så jag skrev som ett djur på en vecka. Det blev flera timmar per dag. Sedan lät jag den vila och sedan skickade jag den till lite folk och bad om feedback.

Att våga misslyckas i sitt skrivande har varit viktigt för Tran.

– Att våga misslyckas både inför sig själv och andra och våga be om feedback när man har blivit blind för sin egen text har varit jätteviktigt för mig.

Novellformatet är tacksamt för det ställer automatiska begränsningar för skrivandet, säger han.

– Du får inte go crazy, inte skriva för långt eller ta in för mycket. Det är också lite frustrerande, om det inte hade varit en novelltävling hade jag kanske kunnat göra ännu mer. Formatet ställer krav på att det ska vara en helhet som håller och att man som läsare ska kunna lämna texten och känna sig tillfredsställd. Det krävs ofta en krok på slutet som man kan ta fasta på.

Det är främst filmer som inspirerar Tran i hans skrivande. Han har ingen tydlig favoritgenre epok, eller –ism.

– Jag blir lycklig när jag hittar något tidlöst och allmänmänskligt. En annan film som är central I min novell som jag också älskar är A Brighter Summer Day.  Filmer bra inspiration för det visuella i texter och miljöbeskrivningar men också för det psykologiska hos karaktärerna. Stig Dagermans noveller var också en viktig inspirationskälla för mig då jag skrev novellen VHS.

 

En hurudan läsare är du?

– När jag tänker efter så är jag nog en ganska tråkig läsare. Jag laser inte sci-fi eller skräck. Jag har också ganska svårt för rolig litteratur. Känner mig ganska begränsad i det avseendet, jag läser mest bara prosa. Jag pluggade också litteraturvetenskap i Lund ett tag. Nu har jag ledigt från skolan och ska jobba lite. Jag har mer tid för läsning för sådant som jag tidigare varit lite rädd för och sådant som har stirrat på mig. En bok av de böcker som stirrat på mig är Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Jag stirrade tillbaka på den, den är väldigt bra. Den kan jag rekommendera.

Så här beskriver Tran romanen: ”Handlar om några intellektuella i Frankrike under efterkrigstiden som inte vet hur de ska navigera i det nya politiska läget, ifall de ska hänge sig åt humanismen eller inte. Boken är väldigt långt en idéroman. Man kan läsa in de Beauvoir och Sartre i den. Boken var förvånansvärt aktuellt. Det är väl någon sorts tröst att man inte är helt ensam om sina struggles.” 

Saga Mannila
Publicerad 16.06.2017 kl. 16:25

Det vi läser just nu

Malin: Ett öga rött

Jag har äntligen tagit tag i mitt projekt "läsa alla böcker i bokhyllan". Har ett gäng böcker jag har tänkt läsa i flera år men bara inte tagit tag i det. Nu har jag bestämt att jag ska läsa alla de här böckerna jag redan borde ha läst.

Först ut är Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Älskade Allt jag inte minns och Khemiris noveller och självklart gillar jag Ett öga rött minst lika mycket. Gillar skildringen av relationen mellan Halim och hans pappa och Halims syn på omgivningen - hur subjektiv och stundvis överdriven den är. Och språket sen. Vill också kunna skriva som Khemiri och ha en så lekfull relation till språket. 

Läser just nu

Jenna: Herr Arnes penningar; Liljecronas hem; Körkarlen

Jag är inne i en sådan period just nu att jag inte riktigt fastnar för någon bok. Börjar läsa, läser några sidor och så lämnar jag den. Har helt enkelt svårt att läsa just nu. Min läsning fungerar lite så, en period läser jag flera böcker i månaden och så kan det gå nästan månader innan jag kan avsluta en bok. Just nu är jag inne på en Selma Lagerlöf bok. 

Selma Lagerlöfs klassiker har fått nya utseenden och den här slöshoppade jag en söndag i maj. Tyckte helt enkelt att det var ett fint omslag och så var det den med berättelser som jag tyckte lät mest spännande. Ännu har jag inte läst många sidor men kanske jag får den utläst. Eller så inte. Beror helt på mitt state of mind. 

Saga: I Love Dick

Jag har nyss slutfört två längre läsprojekt (två faktatunga reportageböcker) och bestämde mig nu att det är dags att byta genre helt och hållet. Min storasyster och jag har bokväxlat i vår och hon gav mig denna i utbyte mot Hannele Mikaela Taivassalos In Transit och Tone Schunnessons Tripprapporter. 

Det känns som om "precis alla" läst I Love Dick i år, vilket per automatik gör mig lite skeptisk. Har hittills bara läst ett par sidor och känt att romanen är lite trögstartad. Det är någonting med den här som gör starten lite svår. Kanske var den förkylningen, segelbåtarna eller sommarlovsvirrvarret i huvudet som gjorde att det inte blev många sidor lästa på stranden i söndags eller så har jag svår med att huvudpersonen har samma namn som författaren. Jag ska ändå se till att ge Chris Kraus en chans och ta mig an denna bok ordentligt nu. Får helt enkelt skriva mer om den senare.

Kaneli: Runoilijan talossa

Helena Sinervos biografi på Eeva-Liisa Manner är skriven i ett dagboksliknande format där läsaren genom korta kapitel får komma in i poetens liv. Som ramberättelse fungerar Eeva-Liisas tillvaro i Spanien där taket på hennes hus rasat in under vintern. Hon tvingas gå igenom sina saker för att se vilka som överlevt vintern och fuktskadorna, och samtidigt väcks minnen till liv och så småningom öppnar sig hennes tillvaro för läsaren.

Runoilijan talossa är rätt fragmentarisk och det passar mig bra eftersom den fått följa med mig under hela maj. Jag har hunnit avverka rätt många andra böcker under tiden, medan jag alltid bara läst lite i taget av den här. Eeva-Liisa Manner känns som en ganska svår och privat person, och just därför är det fint att på det här sättet få komma in under huden på henne. Boken påminner mig mycket om Eeva Kilpis Naisen päiväkirja som jag läste ungefär vid den här tidpunkten förra året. Tycker tematiskt att lite äldre kvinnors upplevelser (av deras kropp, sexualitet, om kärlek, skapande, vardagen, ensamheten) är spännande att läsa om eftersom de annars ofta är rätt nertystade teman.

Hanna: Förflutenhetens landskap av Peter Englund

Jag blev för en stund sen rekommenderad denna essäsamling som är fylld med anekdoter ur historiska händelser och som också ger en inblick ur det dagliga livet för länge sedan (främst 1600-1800-tal). Lite som Historieätarna som vill veta ” vad tänkte man, hur låg man, hur luktade och mådde man?”. Gillade speciellt kapitlena mot slutet som bland annat heter Om gråtens historia och Den viktorianska sexualiteten. Fullproppad av intressant fakta med roliga (!) och detaljerade beskrivningar, massa mer eller mindre random trivia. Plus en del konsthistoria. Sånt jag gillar att gotta mig i. I och med att boken är uppdelad i kortare kapitel som inte är beroende av varandra går det bra att läsa dem i kors och t.ex hoppa över delar med för mycket krigsbeskrivningar eller gubbar.

Århundradets Bokklubb
Publicerad 01.06.2017 kl. 19:22

Två systrar

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väntat på att få läsa Åsne Seierstads reportagebok Två systrar redan ett bra tag. För ett par dagar sedan läste jag äntligen ut tegelstenen och här följer lite lösryckta sommarlovstankar om vad jag tyckte om den.

 

Boken handlar om två systrar, Ayan och Leila, och deras familj. År 2013 åker systrarna iväg från Norge till Raqqa i Syrien efter ihärdigt planerande och pengainsamlande för att som de beskriver det ”hjälpa IS och leva ett värdigt muslimskt liv”. Familjen som blir kvar i Norge, pappa Sadiq och mamma Sara och tre småbröder är chockade och så börjar kampen om att få hem systrarna. Det är pappan, Sadiq, som förstrött själv också åker iväg för att försöka leta reda på döttrarna via människosmugglare och turkiska taxichaufförer. Lillebrodern, Ismael, försöker å sin sida förstå varför systrarna valde att åka och följer med deras allt mer radikala och fundamentalistiska tankegångar via sms och Facebookmeddelanden.

Två systrar innehåller en hel drös bakgrundsinformation om hur Ayan och Leila växte upp, och tanken med boken är att försöka svara på frågan varför så många unga som vuxit upp i västländerna väljer att åka till Syrien för att kriga eller stöda IS och hur radikaliseringen går till. Boken innehåller också mycket information om kriget i Syrien och tidigare konflikter i Mellanöstern. Det blir stundvis ganska faktatungt, men främst för att det känns som jag inte lärt mig mycket om till exempel Iran-Irak-kriget i skolan. Många luckor fylls i och med den här boken, och bra så.

Boken belyser ett aktuellt och viktigt tema och Seierstad är en skicklig berättare som vanligt. Det finns flera spänningsmoment och av alla intervjuer med olika personer i Ayans och Leilas näromgivning: familjen, vännerna, bekanta, lärarna, moskéledarna, arbetskompisarna, skapas en förståelse i hur radikaliseringsprocessen kan se ut på individnivå.

Det bästa med boken är ändå diskussionerna som systrarna har med lillebrodern, Ismael. De är ofta skrivna i dialogform och baserar sig på de sporadiska sms-diskussioner som syskonen hade tillsammans. De kan tänkas symbolisera två olika åsikter som har svårt att mötas i mitten, vilket ganska väl beskriver diskussionsklimatet i Europa (och även på många andra håll i världen) just nu. Diskussioner ger också en inblick i frågan om varför en del väljer att åka och en del inte, trots att de växer upp i exakt samma familj med ungefär lika förutsättningar och framtidsutsikter.

Efter att ha läst färdigt Två systrar har jag predikat om boken till många vänner. Mina senaste offer verkade åtminstone ha fallit för mitt brandtal, eftersom jag senare fick frågor om hur man lättast får tag på boken. Den är relativt populär på stadsbiblioteken just nu, men absolut värd att vänta lite extra på i reservationskön!

Saga Mannila
Publicerad 29.05.2017 kl. 12:50

ÅB intervjuar: Axel Åhman

Vi drar igång en intervjuserie här på bloggen där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket. Först ut är pristagartrion i årets Arvid Mörne-tävling.

Axel Åhman, 24, tilldelades tredje priset i Arvid Mörne-tävlingen i år för novellen Bastutronen, men är säkert mest känd från humorgruppen KAJ och arbetar också som journalist. I sitt skrivande vill han utforska manligheten och blanda allvar med komik.

Berätta lite om novellen?

– Jag var på simhallen i Berghäll och hamnade in i samma situation som i novellen, där den som har skopan helt ofrivilligt har konstigt stor makt över personerna i en bastu. Man tvingas avväga var gränsen ligger för hur mycket man kan kasta. Jag funderade på alla de här tankarna, sedan insåg jag hur sjukt det är att man överväger sådana här saker. Där föddes storyn.

Åhman säger att hans skrivande ofta cirkulerar kring korkade manliga beteenden och att försöka slå hål på styltig manlighet och normer på ett komiskt sätt. Han säger att bastun är en bra arena för att göra det.

– Jag kommer ju också från österbottnisk landsbygd och tror att det syns i det jag skriver. Att skriva skönlitterärt är ganska nytt för mig. Jag håller ännu på att utforska vad det är jag vill skriva och vilken sorts berättelser det blir.

I och med att han alltid läst mycket, har det funnits en dragning mot att skriva själv.

– I och med journalistjobbet har jag skrivit mycket artiklar och recensioner för att få det dagliga skrivandet att rulla och så har jag skrivit mycket humor med KAJ.

Tävlingen har gett Åhman en kick att fortsätta skriva fler noveller. Han säger ändå att det är svårt att slutföra skrivprojekt.

– Jag får lätt till 2–3 sidor och sedan tycker jag att allt är skit och vet inte hur jag ska avsluta. När jag skrev Bastutronen fick jag ändå slutscenen rakt från det verkliga livet. En kväll då jag skulle skriva på novellen märkte jag att datorns batteri bara hade 40 procent kvar. Jag gick för att hämta laddaren men min katt hade ätit upp den, för han brukar tugga av sladdar om som lämnats obevakade. Då hade jag 40 procent på mig att få version ett färdig och jag tror det var vid fem procent som jag lade sista punkten.

Åhman säger att han har en dragning till humor i det mesta han gör. Också Bastutronen är en humoristisk novell, men med ett allvar i grunden.

– Det är kanske då jag mår som bäst, då jag får till den mixen. Att göra löpande skönlitterär text rolig är väldigt utmanande. Det finns många bra kolumnister och krönikörer som skriver i den stilen, men inte så många som sysslar med komik i bokform.

Åhman säger att det han läser går mycket i perioder, men serier har han alltid läst vid sidan av annat.

– Klassiska serieromaner är ett starkt intresse som jag har. Jag tycker att det är fantastiskt kul att serier är lite på uppgång i Svenskfinland, med Ulla Donners Spleenish till exempel. Jag har alltid älskat serieboksformatet. Jag gillar också Fredrik Backmans böcker. En man som heter Ove är ju redan av en klassiker och i den gillar att han lyckas bolla med det roliga och det allvarliga. Jag inspireras också språkligt av Jens Lapidus.

 

Axel Åhmans tre snabba boktips:

– Jag vill gärna slå ett slag för serieklassikerna. V for Vendetta är en som jag alltid kommer tillbaka till. Dystopier är någonting som jag gärna läser, både i serie- och romanformat.

– En bok som jag läst på sistone och som jag gillade var Björnstad av Fredrik Backman som kom ut i fjol. Björnstad är den första delen i en trilogi som handlar om en liten hockeystad på landsbygden där fabriker stängt och där folk har tappat hoppet. Stadens hockeylag bär hela stadens förväntningar på sina axlar.

– På sommaren ska jag läsa Vägen heter Ryssland av Anders Mård, eftersom jag gillar reportagebokformatet. Jag brukar ha mycket att göra på sommaren, och mitt läsande peakar på jullovet och inte på sommaren.

Saga Mannila
Publicerad 17.05.2017 kl. 14:10

Bokklubben och Bildhuggarens dotter

För en vecka sen samlades bokklubben (minus Malin :( ) hos Jenna för att prata om Tove Janssons självbiografiska novellsamling Bildhuggarens dotter. Vår vana troget hade vi dukat upp snacks (chips, dipp, mango, morötter, RÖDVINSBUBBEL) att avnjuta. Innan vi kunde djupdyka in i boken måste vi dessutom inspektera alla nya trick som Agnes lärt sig (till exempel att gå!). Bedårande person.

I boken fäste vi oss mest i berättarperspektivet, alltså flickans blick på sin omvärld. Barnets synvinkel kombineras med de vuxnas handlingar och läsaren kan mellan raderna få ta del av bådas världar. Vi diskuterade även hur konstnärsföräldrarna skildras, speciellt med tanke på deras respektive kön. Pappan glorifieras som den stora konstnären vars arbetsro inte får störas, medan mammans illustrationsarbete är någon som måste skötas om nätterna, när dagens andra sysslor redan är avklarade. Det är en struktur vi sett tidigare, och vi drog direkt paralleller till exempel till Märta Tikkanen som fick skriva under nätterna, eftersom hon om dagarna måste ta hand om barnen och hemmet så att maken Henrik skulle ha tid för sitt skrivande. Problematiskt to say the least ...

Samtidigt konstaterade vi alla att det var skönt att under läsningen uttryckligen ha barnets perspektiv på det här, eftersom det också gav en liten andningspaus för läsarens samhällskritiska blick. Både barnet och läsaren ser det uppenbart orättvisa i den här strukturen, men just för stunden finns det ingenting att göra annat än konstatera att världen är såhär. Det är först när barnet vuxit upp och boken tagit slut som vi kan börja nedmontera de patriarkala samhällsstrukturerna, tills dess kan vi bara läsa vidare.

När vi tröttnat på det dumma patriarkatet och chipsen dessutom tagit slut (och vi gått och köpt mera …) satte vi oss i stället i soffan för att spela Under klockan, min all time favoritfrågesport. Ni kanske undrar vilken historisk händelse ägde rum vid hörnet av Alexandersgatan och Mikaelsgatan den 5 oktober 1951? Vi i bokklubben vet numera svaret.  

Kaneli Johansson
Publicerad 10.05.2017 kl. 12:00

Sju lästips bokens och rosens dag till ära

Den 23:e april infaller den internationella dagen "Boken och rosens dag" och det vill vi förstås uppmärksamma genom att ge er lite boktips. Och om du missat dagen helt och inte gett eller fått någon bok, misströsta inte, de funkar mer än bra att stega iväg till närmaste bokbutik imorgon eller klicka hem någon bok du vill ge bort (eller till dig själv) ännu ikväll. Alla anledningar att köpa en böcker är rimliga!

Kaneli tipsar:

Efter att ha avslutat vårvinterns evighetsprojekt Drömfakulteten fick jag mersmak för Sara Stridsberg och plockade fram hennes tredje bok Darling River som väntat på mig i min bokhylla redan en längre tid.

Darling River är en brutal och melankolisk road-trip roman om skeva fadersfigurer, frånvarande mödrar och Lolitaflickor dömda till ett tragiskt öde. Genom ett fragmentariskt berättande och ett suggestivt språk skriver Stridsberg fram berättelser som liksom hennes andra romaner tycks röra sig i gränslandet mellan (mar)dröm och verklighet, galenskap och oskuldsfullhet. Mänsklighetens mer sorgliga sidor får ta plats, men trots att läsningen ofta är motbjudande, kan jag inte låta bli att tycka att det även är fängslande på gränsen till vackert.

 

Sagas två snabba boktips:

Jag vill tipsa om två serieböcker som figurerat mycket på Instagram på sistone, nämligen Ulla Donners Spleenish och Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog.

Serieboksformatet som kombinerar illustrationer och leker med typografin känns inspirerande just nu och formatet verkar lämpa sig bra för att behandla såväl större samhällsproblem, tjugo-någonting-åringars existentiella kris som brustna hjärtan med en humoristisk och självironiserande touch. Samtidigt kan formatet kännas lockande för dem som anser att tiden inte räcker till för att läsa böcker. Vips har man läst en bok eller två!

Det kändes lugnt när mina känslor dog handlar i korthet bland annat om att göra slut, om våldtäkt, feminism och om allmän samhälls- och världsångest.  Spleenish går i lite samma banor, men fokuserar mer på hur det är att vara **ung och lovande** inom kulturbranschen idag och om den sociala och karriärsmässiga ångest som många känner och om pressen att **lyckas** och bli **framgångsrik**.  Igenkänningsfaktorn är på maximal nivå i båda böckerna. Nästan för hög. Men som tur är känns det mest roligt och inte alls pretentiöst eller gravallvarligt. Självironi i sin bästa form helt enkelt.

Så här skrev förresten Kaneli på sin blogg om Spleenish.

Jennas nygamla boktips: 

Jag vill tipsa om en väldigt fin diktsamling som jag fick av min svärmor i julklapp. Lars Huldén är känd i svenskfinland för sina dikter och sin dramatik och gick sorgligt nog bort i slutet av förra året. Det här är min första diktsamling av honom och jag fick den just för att jag skall få bekanta mig med hans verk. 

Lars Huldén

Kroppen sig frammåt lutar från 2014 är en diktsamling med ett väldigt brett spektrum. Den handlar om sorg och saknad, men också om kärlek och samhällsklimat. Den är väldigt bred i sitt format och den finns både korta och dikter som sträcker sig över flera sidor. Lars Huldén är en väldigt skicklig författare och han lyckas på något sätt både beröra och vara fyndig utan att det blir konstigt. 

Boken är uppdelad i olika delar och går från hösten till våren, från sorgen och saknaden till samhällskilmat, satir och dikter som får mig att skratta högt. Den innehåller verkligen allt, utan att bli för spretig. Passar även de som tidigare inte läst speciellt många diktsamlingar eller överhuvudtaget varit och snokat i den genren. 

Lars Huldén

Hanna tipsar:

Liv Ullmann - Förändringen (1976)

 

I Ullmans självbiografiska verk, som ursprungligen kom ut på norska, går hon på djupet in och beskriver både känsliga ämnen och djupa känslor på ett sårbart och inspirerande sätt.

Med ett vackert och ärligt språk berättar Ullman om allt möjligt från sin uppväxt i Oslo till första anknytningarna till ”stora världen” i och med skådespelarkarriären som förde henne till bland annat London, Stockholm och Hollywood. Många bekanta namn och platser nämns och känns härligt öppenhjärtligt, med mycket finkänsliga humoristiska inslag och personliga anekdoter. Hon tar också upp sina många komplicerade och svåra förhållanden, inte minst med Ingmar Bergman, som är pappa till hennes dotter Linn (också briljant författare!). De styckena är bland bokens starkaste, om deras gemensamma liv ute på Fårö och hur hon beskriver familjelivet och tvåsamheten, men också hur tungt det är att ständigt känna sig ensam oberoende. Allt detta binds fast med kloka insikter om vad det betyder att växa upp, den svåra balansgången med att vara flicka och kvinna på samma gång (där i också kritik mot patriarkatet!) och att bara få känna. Bokens inledande andra mening sätter fint fingret på det essentiella: ”Jag skulle vilja skriva om kärlek, om att vara människa - om ensamhet - om att vara kvinna.”

 

Miki Liukkonen - Raivon historia (2015)

 

Jag har med stort intresse och förundran följt med Liukkonens karriär i många år, som gått från ung aspirerande diktpojke till hypad författare med lika stort självförtroende som ego. Han har nyligen kommit ut med sin andra roman (pryder dagens Helsingin Sanomat och har inspirerats av David Foster Wallace tegelsten till bok Infinite Jest) och är självutnämnd ”räddare av den finska skönlitteraturen”. Det här är självfallet både sjukt provocerande och fascinerande på samma gång. Har dock inte gett mig in på romanerna utan vill här ta tillfälle i akt att tipsa om hans dikter istället.

För att, trots allt detta jag nämnt tidigare skriver Liukkonen alldeles underbar prosa och har en förmåga att blanda ihop personliga upplevelser med existentsiella funderingar med teman som berör allt från hans mammas tragiska bortgång i hans ungdom såväl som religion, mytologi, estetik, dekadent bohemliv med diverse missbruk, utanförskap, passion och lust. En fragmentarisk röd tråd av olika långa texter med samma os av romantik som många av 1800-talets franska diktare anammade, med med ett modernt och råare tag. Raivon historia är Liukkonens tredje diktsamling - måste här nämnas att de bara har kommit ut på finska än så länge - och jag har sträckläst dem alla.

Århundradets Bokklubb
Publicerad 23.04.2017 kl. 14:04

Böckerna ser ju ut som de gör för att makten världen över har legat hos och fortfarande ligger främst hos män.

en annan historia

"Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. Personer att referera till, citera och inspireras av. Det är dags att på bred front lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera och komplettera världsbilden. Just den här boken tar sin början för niotusen år sedan och sträcker sig fram till i dag, från Barumskvinnan till Mama Masika."

En annan historia handlar om kvinnor. Kvinnor i historien som inte slapp med i böckerna. Eller slapp och slapp. Det fanns bara tio tusen olika män som oavsett om det åstadkommit något så mycket mindre betydande än någon av dessa femtioen kvinnor som fick gå före. För så såg, och ser, fortarande vår historia ut. Den handlar om män. Och någon enstaka kvinna. 

en annan historia

Jag blir ömsom arg, ömsom euforisk när jag läser En annan historia. Arg för att det finns så himla många duktiga, starka, smarta, genialiska kvinnor som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Euforisk för att det just finns så himla många duktiga, starka, smarta och helt enkelt genialiska kvinnor i vår historia! Att det finns så många kvinnor som jag aldrig ens hört om, som egentligen borde ha fått hur många historielektioner som helst. Det här är en bok som kan läsas i ett svep, men också lite nu som då. Öppna en berättelse, läsa och lägga bort när inspirationen saknas eller andan bara faller på. Den är både smart och rolig, spännande och sorglig. 

En annan historia handlar om kvinnor i historien som inte glömts bort, men bara lämnats bort. Men inte längre. Nu har deras berättelser blivit berättade ordentligt. En gång för alla. Som Lina Thomsgård skriver i inledningen:

"Den dagen andra än män i lika stor utsträckning är presidenter, kejsare, statsministrar, diktatiorer och påvar kommer statistiken se annorlunda ut - och då kanske vi äntligen på allvar kan börja hävda att kön inte spelar någon roll. Historieskrivningen ger oss viktigt information om vem som har fått göra vad genom tiderna (till exempel vem som skrivit historia). Men det döljer samtidigt ungefär hälften av mänskligheten och hur deras liv sett ut […]". 

Detta måste det bli en ändring på, och jag tycker att den här boken är en bra början på det. Tack Lina Thomsgård och ni femtioen skribenter som skapat denna viktiga bok. Hoppas att ännu fler inser vilken skatt den är. 

Jenna Vierinen
Publicerad 19.04.2017 kl. 21:41

Om vildsvin och världens undergång

Igårkväll gick första Nu imorron (som Jenna ju skrev ett inlägg om tidigare i våras, här kan ni läsa det) av stapeln och jag och Saga lyckades i sista minuten haffa biljetter dit.

Först ute var Hannah Lutz med debuten Vildsvin och Philip Teir med sin andra roman Så här upphör världen. På Facebook-eventet stod det så här: "Båda skriver om människans exploatering av naturen men också om medelklassens bekväma privilegier. Men vad händer när människor ändrar livsstil, tänker ekologiskt och försöker skapa en alternativ framtid? Medan Hannah Lutzs roman reflekterar över individualitet kontra gemenskap frågar sig Philip Teir, känd som en vass äktenskapsskildrare, hur man ska förhålla sig till saker som tar slut."

Så extremt aktuella och intressanta ämnen! Tänkte att ni skulle få se vad jag och Saga pratade om efteråt:


Kaneli Johansson
Publicerad 06.04.2017 kl. 21:58

Klassiker som fungerar lika bra idag som då

Som litteraturstuderande har jag haft privilegiet att bli ”tvingad” att läsa en massa klassiker. Vissa av dem är dötrista (seriöst, det får en säga) att läsa idag, även om de i en litteraturhistorisk kontext kan vara hur värdefulla som helst. Men många klassiker är helt fantastiska! Att läsa klassiker behöver inte alls vara tungt och dammigt, det kan vara nöjesläsning i allra högsta grad.

Här nedan har jag listat lite olika klassiker jag läst de senaste åren och verkligen gillat.

Selma Lagerlöf – Trilogin Löwensöldska ringen (Löwensöldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) är orsaken till att det här inlägget blev till. Den här serien handlar om Karl-Arthur Ekenstedt och kvinnorna i hans liv basicly. Har bara läst de två sista, men den första lär vara en slags prequel till dem. Väldigt mycket kärlek, romanser och plot-twist, allt i en idyllisk miljö i 1920-talets svenska landsbyggt. Det bjuds på hallonsaft i trädgårdsbersån osv. Plus att båda titelhjältinnorna har såå mycket girlpower. Ville inte sluta läsa! Överlag lär väl Lagerlöf gå hem hos folk fortfarande? Har i alla fall kompisar som gillat Gösta Berlings saga! Finns i fin upplaga på adlibris, men även som gratis e-bok på litteraturbanken.

Hjalmar Söderberg – Den Allvarsamma leken. Den här är känd som en väldigt lättläst klassiker, om omöjlig kärlek i Stockholm i början av 1900-talet. Arvid och Lydia träffas när de är unga i ett sommarhus vid havet, och blir förälskade. Av olika orsaker kan de inte gifta sig och skils därför åt. När de tio år senare, båda gifta vid det här laget, möts igen flammar kärleken upp igen. Blev ju även filmatiserad i höstas.

Jane Austen – Stolthet och fördom. Jag antar nu helt fräckt att de flesta känner till historien tack vare filmatiseringar (obvi helst BBC:s mini-serie från 1995 då). Ifall ni inte har en aning om vad det handlar om tycker jag ni ska ta reda på, om inte annars så i allmänbildande syfte. Ifall ni redan kan historien kan jag rekommendera boken i allra högsta grad, den är som det brukar vara, mycket bättre än till och med den bästa filmatiseringen. Det tar en stund att komma in i det ålderdomliga språket, men håll ut, det är värt det. Ett bonustips här är att Stolthet och fördom finns på i originalspråk som gratis ljudbok på nätet! Lättast att söka på Pride and Prejudice i din podcastapp bara. 

 

Moa Martinson – Det mesta i och för sig, men tipsar särskilt om Mor gifter sig och Kvinnor och äppelträd eftersom det är de jag läst. Arbetarlitteratur från ett kvinnoperspektiv i början av 1900-talet. SÅ bra. Väldigt tragiskt och sorgligt, men även fyllt av hopp. Ifall ni läst hennes man Harry Martinson kan ni fråga er varför ni inte också läst hans frus böcker, som är minst lika bra.    

Margurite Duras – Älskaren. Det här är en liten pärla som tål att läsas och läsas om. Den handlar om en femtonårig flicka och hennes dubbelt så gamla älskare i Indokina under 1930-talet. Berättandet är drömmigt på ett för Duras typiskt sätt och ifall det känns svårt är mitt tips att istället för att bli stressad över att ”inte förstå” bara acceptera texten som den är och låta sig föras med av den. Lite som när en var liten och försökte lära sig simma: när en äntligen sluta sprattla runt i vattnet märke en plötsligt att en flöt. Extra poäng för det kanske finaste bokomslaget i hela min bokhylla. Värt att köpa boken bara för den skull.

Henrik Tikkanens – Brändövägen 8, Bävervägen 11 och Mariagatan 26. På internationella kvinnodagen tipsade Malin om Märta Tikkanen och i förläning på henne vill jag passa på att tipsa om hennes man Henrik Tikkanens böcker. Hans adress-svit är orsaken till att jag under ett par veckor förra året ganska ofta satt och skrattade för mig själv på spårvagnen och olika caféer i Helsingfors. Böckerna handlar om Henrik själv, om hans barndom, uppväxt och liv helt enkelt. Typiskt manligt navelskåderi, men rappt och roligt skrivet och med mycket självironi.

Andra klassiker som jag gillar är t ex The Great Gatsby, Bonjour Tristesse, Oskuldens tid, Häxringarna, Pennskaftet och Glaskupan.

Kaneli Johansson
Publicerad 28.03.2017 kl. 16:20
 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb(a)gmail.com

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg