På mitt nattduksbord just nu

Hej och välkomna till mitt (Kanelis) sovrum. Tänkte att vi skulle kolla närmare på vilka böcker jag för tillfället har på mitt nattduksbord. 

Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart. Vi tittar närmare på högen: 

Det här är min ”huvudbok” just nu. Försöker ta mig igenom den men det går långsamt. Den är så brutal och våldsam och sorglig så jag klarar inte av mycket på en gång. Får inte läsa den om kvällarna längre för drömmer så skumma drömmar sen. KUL bok med andra ord. Ska skriva mer om mina tankar om den när jag läst klart.  

De här två skickade min kompis till mig till min födelsedag i en brun papperspåse från Söderbokhandeln, med ett tillhörande kort där hon berättade hur hon valt just de här två. Man älskar ju noggrant utvalda böcker som kommer på posten <3 Har inte hunnit annat än bläddra i dem än så länge, men de ligger här och lockar på mig. 

Det här är Astras hundraårsantologi med texter skriva av ”Svenskfinlands främsta feminister”. Vi diskuterade ju Ida Kronholms text "Fruktbarhetens förtryck" som ingår här på Bokkalaset i Ekenäs. Har läst lite olika texter i den sen dess, de är alla helt fristående så det är tacksamt att bläddra och läsa någon text här och någon där när man har en stund över. 

Nordisk fauna är en samling noveller som på olika sätt befolkas av djur. Läste några av novellerna i oktober men sen glömde jag tydligen bort den. Är fortfarande nyfiken, men samtidigt imponerade novellerna uppenbarligen inte jättemycket på mig. Har inte flyttat undan den till bokhyllan än i hopp om att plocka upp den någon dag och läsa klart. 

Sist men inte minst! Vår följande bokklubbsbok! De jag känner som läst den har antingen älskat eller hatat, nyfiken på vilkendera kategorin jag kommer ingå i … 

Det var allt från mitt nattduksbord. Syns det att jag har mer böcker än tid? Känns i alla fall så just nu. Ska läsa dagens dos av Kärlekens Antarktis nu, det går framåt, långsamt, men det går.    

Hur ser era nattdukbord ut? Kör ni en bok åt gången eller slalomrace så som jag? 

Kaneli Johansson
17.01.2019 kl. 09:00

Århundradets bokklubb tipsar i januari

Det nya året har kört i gång och det är dags för bloggen att starta om efter jullovet. ​I oktober lanserade vi ju en ny serie där tipsar kort om evenemang, fenomen och annat roligt som händer i litteraturvärlden. Här kommer det första tipsinlägget  anno 2019:

 

1. SVT har lanserat ett nytt program där artister tonsätter poesi. Lönar sig i synnerhet att se avsnittet med Little Jinder där hon tonsätter dikter av Bodil Malmsten. Helt Lyriskt går att se på SVT Play.

2. SLS Seminarium: “Modiga kvinnor”, nu på fredag klockan 10–16 på Riddaregatan 5. Ett seminarium som ordnas i samarbete med Vetenskapsdagarna vid Helsingfors universitet, som ett av de, tyvärr, väldigt få svenska programmen. I evenemangsförklaringen stod det så här: I seminariet Modiga kvinnor vill Svenska litteratursällskapet lyfta fram 6 modiga finländska kvinnor som haft en betydelse både nationellt och internationellt. Därutöver uppmärksammar vi barnmorskor och kvinnor som engagerat sig i metoo-rörelsen." 

3. Elena Ferrantes första bok ur Neapelsviten, My brilliant friend/Min fantastiska väninna, som tv-serie för mörka mysiga kvällar <3 Kan ses via HBO Nordic.

4. Besök nya fina centrumbiblioteket Ode (som vi ju recenserade i december) och filmarkivets nya biograf Kino Regina i samma byggnad som invigs nu i helgen. Ett direkt och ett lite mer indirekt litterärt dejttips.

5. Minns ni hur mysigt det var när man var barn och någon läste högt för en? Well det är precis lika mysigt i vuxen ålder. I stället för att kolla på film/serie med en kompis eller käraste – läs högt för varandra. Om en hel roman känns för ambitiöst går det bra (kanske bättre?) men noveller eller prosalyrik.

6. Open Mic-säsongen har kört igång för i år. På Sörkän Ruusu ordnar Helsinki Poetry Connection och LitAdviser en möjlighet för dig att testa på spoken word söndagen den 20.1. Kolla in evenemanget på Facebook.


7. I det senaste avsnittet av En varg söker sin pod diskuterar Caroline och Liv hur kvinnor inom kultur tystas och tvingas in i en norm av att producera något världsförbättrande och duktigt i stället för att skapa på samma villkor som män. Dom tar Lena Dunham som exempel och all den kritik hon fått för att hon inte är politiskt korrekt vilket nu har lett till att hon inte skapar längre (</3!!). Lyssna!

Århundradets bokklubb
10.01.2019 kl. 08:32

*✧・゚:* 2018 *:・゚✧

 

Ett nytt år närmar sig men innan vi vänder blad vill vi se tillbaka på året med bokklubben. I mer än tre år har vi läst och analyserat tillsammans och i år är inget undantag. Om vi försöker hitta något gemensamt bland böckerna vi valt att läsa år 2018 är många av dem skrivna av finlandssvenska författare, närmare bestämt 55 procent. De flesta är även debutanter. Över 70 procent av böckerna vi läst är skrivna av kvinnor.  

Nytt för i år är att vi gjort en del utöver att prata om böcker tillsammans. Till exempel släppte vi vårt filmprojekt Möte med Märta i våras och i höst hade vi öppen bokcirkel kring Ida Kronholms text Fruktbarhetens förtryck i Astras 100-års jubileumsantologi Denna framtid är vår på Bokkalaset i Ekenäs.

Det kommande året tänker vi satsa på att utveckla bokklubben och bloggen och förhoppningsvis kunna bjuda på massor av lästips och analyser. Tack till alla er som följer, läser och kommenterar. Här kommer några reflektioner över bokåret som gått. Gott nytt år! ༓・*˚⁺

 

Saga

År 2018 var för mig ett ganska dåligt läsår. Jag kände mig sällan läsinspirerad, hade dålig koncentrationsförmåga om kvällarna då jag skulle läsa och läste helt enkelt mycket färre skönlitterära böcker än jag brukar. Jag skyller på graduskrivandet och alla vetenskapliga artiklar och teoriböcker som måste prioriteras framom skönlitteraturen. Som tur är ska uppsatsen in första veckan i januari och efter det blir det förhoppningsvis mer tid för romaner igen.

Det som jag däremot har lyckats med i läsväg i år är att anamma ljudböcker och faktiskt gilla formatet. Ljudboksåret började med Malin Persson Giolitos Störst av Allt och Rupi Kaurs Milk & honey för att sedan fortsätta med bland annat Saara Turunens Sivuhenkilö och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. Tyckte mycket om att lyssna på alla dessa böcker, fastän jag ibland kände att jag också gärna skulle se texten framför mig i utskrivet format. Av bokklubbsböckerna som vi läste och diskuterade tillsammans kommer jag bäst ihåg Ellen Strömbergs Jaga Vatten som jag älskade och Rafael Donners Människan är ett känsligt djur som provocerade mig och som jag inte kan säga att jag älskade. Ett litet liv var också en minst sagt minnesvärd läsupplevelse. Hoppas år 2019 bjuder på ännu mer läsupplevelser, men framförallt mer diskussioner om böcker, det vill säga fler bokklubbsträffar smaksatta av hetsiga samtal, snacks och vin. <3

Kaneli

För mig har 2018 läsmässigt inneburit färre böcker än året innan, med det har dels varit ett medvetet val. 2017 läste jag närmare 60 böcker, i en lästakt där kvantitet gick före kvalitet i alla fall vad kommer till den analys som hände i mig själv. Så i år har jag medvetet velat läsa färre men med större omsorg. I och med att jag även recenserat en hel del har det målet i alla fall infriats. Samtidigt har jag arbetat mycket med motsatsen: att komma ihåg att läsa kravlöst, lustfyllt, utan press på att leverera en analys.

Tre böcker jag läst under 2018 som jag vill lyfta upp här är Arabian Lauri, Mamma november och Bombträdgården. Ett nytt författarskap jag upptäckte var Linda Boström Knausgård vars böcker Helioskatastrofen och Välkommen till Amerika förvirrade och förtjusande (också förskräckte förresten!). Agneta Plejers Spådomen och Doften av en man följde i ljudboksformat med mig under början av sommaren, medan Maria Turtschaninoffs trilogi Krönikor från röda klostret hängde med mig genom sensommaren och en flytt fram till de första gula löven. Två bokklubbsböcker jag minns att vi diskuterade livligt var Elis Burraus Karismasamhället som vi hade mycket olika åsikter om och Ellen Strömbergs Jaga Vatten som hörde till den ovanliga kategori av böcker som enhälligt gillats av bokklubben.  

Specialomnämnanden kanske också bör ges till Ett litet liv som jag grät mig igenom och Sara Stridsbergs Darling River, som jag under vintern och våren skrev min gradu om och som jag därför umgicks så intensivt med. Den har ändå något jag fortfarande dras starkt till.

Malin

I år har jag läst färre böcker än jag brukar. Jag har påbörjat många men tappat intresset och koncentrationen efter bara ett tiotal sidor. Men jag tänker att det får vara så ibland – livet kommer i vägen och det här året har varit mitt kanske mest turbulenta år någonsin, i alla fall på ett emotionellt plan, och det speglas nog i min läsning. Det fanns helt enkelt inte tid att glömma bort mig i böcker när så mycket hände, speciellt under sommaren. Jag tänker på hur jag låg och läste Ett litet liv i trettio graders värme, helt vindstilla, och lyssnade på vågor, puttade iväg en myra från min arm. Hur boken följde med mig in i hösten, alldeles bucklig och rynkig och söndergråten när vi pratade om den och ingen riktigt kunde hitta orden vi ville hitta.

Annars har få böcker fastnat hos mig. Jag började läsa Call me by your name och minns att jag läste sidorna i skarpt kallt februariljus men jag kunde inte läsa den till slut, tänker hela tiden att jag ska ta upp den igen då jag orkar läsa om hjärtesorg. Jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen och kände mig besviken över hur platt och intetsägande den var i jämförelse med Allt jag inte minns. Jag lyssnade på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek och minns knappt någonting från den, bara att jag lyssnade med ett öra och gick längs tågspåret när träden skiftade i gult. Jag lyssnade på Agnes Lidbecks Förlåten när jag hängde tvätt nere i källaren. Med vått hår som droppade ner på golvet och en stor klump i magen. Och jag läste Jaga vatten på flyget hem från Stockholm en sen aprilkväll och där någonstans över molnen tänkte jag att det här är en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Det är allt runt läsningen jag minns bäst, och jag tänker att det är ganska fint. Att jag kopplar ihop böckerna med händelser, med tider, att jag kommer att tänka på evighetssommar, darrande händer, fuktiga lakan och tårar när jag tänker på Ett litet liv.

Hanna

Också för mig har året 2018 handlat om lite färre böcker men desto större känslostormar både genom böcker och privat. Jag förknippar de starkaste läsupplevelserna med då jag vistats ute på landet eller rest, för det är oftast då jag verkligen planerar in välbehövd kvalitetslästid. En del böcker har också blivit kvar och spökat i mitt undermedvetna och jag kommer på mig själv med att tänka på dem om och om igen oberoende sammanhanget och fastän det gått flera månader. Bland dem kan nämnas de två alldeles olika Ett litet liv av Hanya Yanagihara (gråtfest och kärlekstörst) och Karismasamhället (inspiration och funderingar) av Elis Burrau. En minnesvärda sak från den här hösten var att läsa om Linn Ullmans underbara självbiografiska De oroliga. Jag läser gärna om böcker också bara en viss stämnings skull, och det är intressant att se hur ens livssituation och tiden i sig inverkar på läsupplevelsen. Började också äntligen närma mig Eeva Kilpis dikter och har ett par 'must read' romaner av henne som väntar.

En bok jag vill lyfta upp lite extra från året som gått är Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Läste den i Italien i somras och blev mycket mer investerad i den rätt så korta, men intensiva spontanfyndade romanen än jag någonsin hade kunnat förutspå. Boken utspelar sig i en liten italiensk semesterby där två medelålders par + ett litet barn semestrar tillsammans. Det är stekhett och kvalmigt och karaktärerna badar, vandrar, dricker bittra camparidrinkar och går så småningom varandra på nerverna. Det finns något så laddat och relaterbart med hela sammansättningen av människor, och deras interaktion. Händelseförloppet är ganska lugnt i sig, och allting går slentrianmässig framåt under de några veckorna semestern fortskrider medan känslorna bubblar under ytan. Oväntade sidospår och nya bekantskaper sätter ändå tillvaron upp och ner och jag uppskattar verkligen hur fint Duras lyckas hålla ihop hela paketet utan att sätta ord på och förklara alltför mycket. Berättelsen blev inte bara till en form av symbolisk parallell för min egen semesterresa utan också till en bok jag hädanefter förmodligen kommer läsa varje sommar och bli överraskande berörd av varje gång. Något fint att tänka på nu när det är som mörkast och kallast i slutet av december.

Jenna

Jag tycker det är intressant att läsa om alla andras läsår, för vi börjar alla på samma sätt. ”I år har jag läst mindre än tidigare”. Visst har vi alla på ett sätt eller annat haft mycket annat som tagit tid från läsningen, men tänker att det måste finnas något annat bakom det också? Kanske det har något med samhällsutvecklingen att göra. Istället för att ta fram en bok lyssnar vi på poddar, tittar på tv-serier och skrollar sociala medier i kollektivtrafiken. Att läsa en bok kräver ens fulla uppmärksamhet och idag har vi inte ”tid” med något som kräver att vi är fullt fokuserade. I stället multitaskar vi och då funkar inte boken. Förutom som ljudbok då. Kanske det är därför ljudboken varit årets grej?

Jag är inget undantag. I år har inte varit något speciellt bra läsår. Jag har påbörjat så många böcker men kanske avslutat en tiondel. Om jag inte fastnat direkt har boken lämnat på sängbordet och sedan långsamt flyttat in i bokhyllan. Fysiska böcker är de jag läst minst. De få jag läst har nästan enbart varit finlandssvenska och aktuella. Precis som alla andra lämnade Jaga vatten ett avtryck och kan ha varit en av de bästa böckerna jag läst på länge. Deckare och thrillers har varit det som jag gett min tid till. Antagligen för att de ofta är ganska lätta och inte kräver så mycket av en. Eva Frantz senaste var precis så lätt och tillfredställande som en deckare ska vara, men ändå inte för lätt. Efter att ha läst ett stort antal svenska deckare märks det att alla följer ganska liknande mönster, vilket gör att man med ett tränat öga kommer fram till lösningen ganska snabbt. Men där lyckas ändå Frantz hålla mig intresserad och lite överraskad. I ljudboksväg har det däremot blivit lite fler i år. Där också deckare. Antagligen just för att de är lätta att ha på ”i bakgrunden” utan att kräva allt för mycket koncentration. Jag har plöjt igenom samtliga Malin Persson Giolito och Carolina Neurath. Och förstås de nya utkomna deckarna av Denise Rudberg (Åtta steg bakom fick 4) och Lars Kepler (Lazarus fick också 4). Men den ljudbok som jag gillat bäst i år var inte en deckare utan Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Den har jag lyssnat på nu under julen och den funkade dels perfekt som ljudbok men var också välskriven och intressant. 

Till jul hade jag ändå önskat mig böcker, och tre blev årets skörd. Så nu ska jag ge alla en chans och hoppas att 2019 blir året då jag tar upp boken mer ofta igen. Fast för mig kommer 2019 antagligen bli ett kaosartat år så det kan hända att det stannar vid tanken, men några böcker ska jag hinna med! Fast kanske jag ska sluta ställa krav och känna mig dålig för att jag inte läser så mycket som jag vill, utan istället njuta av de få lässtunder som jag får till (rimmet oavsiktligt)? Kanske det får bli mitt motto för framtiden.

Århundradets Bokklubb
29.12.2018 kl. 13:30

Årets sista träff: Sånger om kärlek

I tisdags var det dags för höstens (och årets) sista bokklubbsträff. Vanligtvis träffas vi ju hemma hos varandra, då det brukar bli mysigare stämning och därmed underlag för mer förtroliga samtal. Men såhär veckan innan jul och mitt i sista hetsen av deadlines kändes det är enklare att ses på Cafe Talo. Vi droppade in lite en efter en och hann bland annat analysera skillnaderna på de olika upplagornas omslag innan alla dykt upp. 

Som årets sista bok valde vi Eeva Kilpis diktsvit Sånger om kärlek och andra dikter

Inledningsvis uppskattade vi dikternas kortfattade format: hur de enkla formuleringarna lyckas ge ord för betydligt mer svåruttryckta känslor än de vid första ögonblicket gav sken av, utan att någonsin bli banala. Det konkreta och handfasta taget om språket fick oss att dra paralleller till Märta Tikkanen, som ju varit verksam under samma period som Kilpi. 

Vi diskuterade också hur Kilpi smidigt lyckas röra sig mellan en skör känslighet och en dov och självironisk humor, utan att någonsin bli banal eller ältande. Att det dessutom finns en mångbottnad feministisk och politisk medvetenhet som på flera sätt är gångbar även såhär ca 50 (!) år senare fick självklart plus av oss. Dikterna kunde i sitt korta format och sina teman passa som instagram- eller twitterpoesi, vilket också är ett bevis på hur väl de överlevt tidens gång. 

Vi avslutade med att avhandla viktiga ämnen så som julfester och nyårsplaner. Kika in här om en vecka igen för en sammanfattning av vårt läsår 2018. 

 

Århundradets bokklubb
20.12.2018 kl. 09:00

Ge bort läsupplevelser i jul

 

Malins julklappstips

Jag har som bekant vurmat för ljudböcker sedan den här bloggens begynnelse och jag tycker att en ljudboksprenumeration är en utmärkt julklapp. Jag tycker om att en inte behöver släpa med sig fysiska böcker utan att det finns ett helt bibliotek i ens ficka. 

Något jag alltid blir glad av att få är Novellix-presentaskar. Tycker så mycket om formatet och gillar att det finns en uppsjö av olika genrer så att en garanterat hittar någon ask för alla. Kan också vara en behaglig inkörsport för den i familjen som inte är en särskilt stor bokslukare. 

I går gick jag en sväng via Schildts & Söderströms julmarknad där de har 40 procent rabatt på alla nyheter. Ännu i dag har de julmarknad mellan 14 och 19! Jag tänker också hinna förbi Förlagets julmarknad den 18 december för att fynda mer jullovsläsning.

Sagas julklappstips

Ska fira en ganska minimalistisk jul i år och skyr allt vad julklappshets heter (även om jag älskar att öppna paket, dubbelmoral I know). Men att ge en bok i present eller en ljudboksprenumeration slår ju aldrig fel för böcker är något som också de som har allt behöver. Storytel tycker jag själv om i och med att de har böcker på finska, svenska och engelska. Att ge kvalitativ journalistik i present är också ett hett tips, Longplay, skulle jag spontant välja i sådana fall.

En bok som jag gärna skulle få i present är Leila Slimanis Vaggvisa. Den är helt överreserverad på biblioteket och därmed svår att få tag på utan att köpa. En kokbok som jag gärna också vill tipsa om är Syö hyvä olo av Tara Junker och Anna Sarmanto. Recepten tar dina tarmar i hänsyn, utan att kompromissa med smaken. Jag tror att alla slitna själar som vill starta ett nytt liv i januari behöver den här boken (läs jag).

Kanelis julklappstips

I samma anda som Saga är inne på har jag redan meddelat mina nära och kära att jag i år inte kommer ge nyproducerade julklappar utan satsa på återvinning. Pakethets är ju av uppenbara skäl inget att uppmuntra, men att bara ge nyttiga, praktiska eller användbara klappar är rätt oinspirerande det med. Vill därför överlag tipsa om återvinning! Förstår inte alls kritiken att det är sjabbigt med presenter köpta på till exempel loppis (uppenbart att man inte köper slitet/dålig kvalitet), tvärtom, tycker jag det är extremt ofräscht med överkonsumtion av nyproducerade (onödig) prylar. Då räknar jag (kanske skenheligt) verkligen inte böcker till kategorin “onödiga prylar”, men däremot får ju en beklagligt stor mängd böcker en onödigt kort användningsperiod. Vill därför tipsa om att rensa i den egna bokhyllan alternativt ta en sväng förbi ett antikvariat. I bästa fall innebär det äldre och vackrare utgåvor med en egen historia som mervärde.

Århundradets Bokklubb
13.12.2018 kl. 09:00

Århundradets bokklubb recenserar centrumbiblioteket Ode

Foto: Tuomas Uusheimo

I går öppnade äntligen centrumbiblioteket Ode i Helsingfors och vi i bokklubben ville så klart gärna gärna kolla vad stället har för potential. Hur lever byggnaden upp till titlar som "bokhimmel" och "Helsingfors nya vardagsrum"?

Så här tyckte biblioteksentusiasterna Kaneli och Saga:

K: När jag ska gå hemifrån vänder jag av gammal vana ner mot metron och spårvagnshållplatserna i Hagnäs, men sen tar det en stund för mig att avgöra vad som egentligen är smartaste vägen att ta sig till Ode. Trots att det nya biblioteket ligger väldigt centralt är det samtidigt lite avsides (i alla fall från de rutter jag är van att ta). En stund funderar jag på om det till och med vore smidigare att promenera genom fågelsången och Tölöviken, men väljer sen ändå att ta en spårvagn in till centrum. Från järnvägsstationen rör sig en strid ström folk förbi Sanomahuset mot Ode. Trots att biblioteket varit ett omtalat projekt och är det också lite lustigt att så många kommit genom duggregnet för att bekanta sig med byggnaden.

S: Ode sportar, som så många andra nybyggda byggnader (läs Kaisa-huset) med roterande dörrar. Varje gång jag går igenom en sådan tänker jag på att nu stiger jag in i en ny värld. Det må låta löjligt, men så är det. Jag har många i min näromgivning som hatar roterande dörrar på grund av att de är ineffektiva och långsamma. Farten var heller inte snabb under Odes öppning eftersom så många valt att tillbringa lunchrasten eller den lediga eftermiddagen just här. När jag väl kommit in i aulan är första intrycket att jag sett det här förut. Ode känns som en förlängning av Sanomahuset och Musikhuset, också inuti. Men det här ändrar då man tar rulltrappan upp till de andra våningarna. Ovanligt med rulltrappa på ett bibliotek! Trappan för mig tillbaka till ett jättestort Imax-biografkomplex i Amsterdam som också har rulltrappor.

K: Jag var lite distraherad av kaffeförsäljningen vid rulltrappans fot och om det potentiellt fanns gratis kaffe öppningsdagen till ära (det fanns det inte, men det verkade inte dra ner på mängden kunder) så det tog en stund för mig att helt andas in atmosfären. Den andra våningen som rulltrappan först tog oss till verkade också halvfärdig, med lågt i tak och kylig lysrörsbelysning. Jag sökte snarare den ljusa salen med det böljande taket, de höga fönstren och alla böcker. Som tur öppnade sig den från bilderna bekanta utsikten på tredje våningen. Trots att det också var packat med folk var stämningen här en helt annan, typ lugn och värdig, jag kände att namnet Ode passade det här utrymmet.

 

S: Ja, tredje våningen kändes rätt. Just så här ska det se ut, det är här som wow-arkitekturen syns och det är här som jag tänker mig att jag kommer att vilja spendera tid bland böcker. Sedan Helsingfors universitets Tankehörna öppnades har jag gillat allt som är byggt i ljust trä. Samma bastudoft som finns i Tankehörnan kom inte fram i Ode, men jag älskar de riktiga inomhusträden av arten bucida buceras på tredje våningen. Känns som ett genidrag. Shoutout till den som kom på det! Trappan med Otto Karvonens konstverk Omistuskirjoitus ligger ungefär mitt i byggnaden och jag tippar på att trapporna kommer att bli en favorit på Instagram inom kort, om de inte redan är det. Konstverket har ju fått kritik för att det också välkomnar kvinnohatare till biblioteket i och med att det stod “för misogyna” i den ofärdiga versionen. Ordet verkar ändå inte ha kommit med i den färdiga versioner. Populister är dock välkomna. Helsingin Sanomat hann också utse tredje våningen till platsen där “Helsingfors mest dramatiska selfieplats” finns, men själv är jag inte så imponerad av just det hörnet. Vill dock utforska våningen på nytt då det inte är så många som yrar runt i biblioteket. Odes andra våning verkade däremot inte som någon direkt wow-arkitektur. Jag tycker du summerade det bra Kaneli, med att jämföra det med unis Alexandria-byggnad.

 

Foto: Tuomas Uusheimo. 

K: Jag var inte heller jätteimponerad av “selfie-hörnan” men glasväggarna och träytorna gjorde verkligen att tredje våningen blev behaglig att vara i. Jag gillade också att de hade ett café mitt bland böckerna och genom det signalerade att det här inte är ett arbetsutrymme utan framförallt en mötesplats bland litteratur. Extra bonus för att de lyft fram ovanligt många böcker jag personligen gillat eller är intresserad av att läsa, med författare som till exempel Anni Kivimäki, Kerstin Thorvall och Rosa Liksom etc.  istället för typ Ilkka Remes bestsellers vilket är min stereotypa bild av vilka böcker som lyfts fram på bibliotek. Könsfördelningen bland tipsböckerna gynnade för övrigt i alla fall inga misogyna tankesätt då mer än hälften av författarna verkade kvinnor. Däremot var nog andra våningen, där det enligt förhandsinformationen ska finnas arbetsutrymmen för till exempel frilansare och studerande, i all fall en besvikelse för mig. Arbetsplatserna verkade ganska begränsade till antalet och det låga taket och dåliga belysningen inte det minsta inspirerande. Däremot gillade jag att där fanns bland annat symaskiner och liknande som vem som helst får låna. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde ju biblioteksfilosofin med att låna i stället för att äga utökas till betydligt fler av livets delområden.

S: Själv var jag för splittrad i tankarna för att fokusera på vilka böcker som faktiskt finns i Ode. Det får jag utforska när nyhetens behag lagt sig, men håller med om att arbetsytorna på våning två var alldeles för få! Som graduskribent hade jag önskat att Ode åtminstone delvis skulle lösa bristen på arbetsbord i Kaisa-huset. Ode verkar ändå inte ha tillräckligt med plats för just tyst arbete, även om man kan boka ett arbetsrum för dagen. Om jag räknade rätt fanns typ bara fyra arbetsrum … Var dock imponerad av 3D-printrarna och gillar också tanken om att bibliotek lånar ut annat än böcker. Just precis sådana här former av cirkulär ekonomi borde vi bli bättre på, att låna, reparera och äga gemensamt i stället för att köpa nytt. Vet inte exakt vilka alla “förnödenheter” Ode har i sin samling, men kan bra tänka mig att typ verktyg kunde vara bra saker att låna (mvh. äger knappt en skruvmejsel). Tycker också om att det finns ljudstudior där man till exempel kan banda in ett podcast-avsnitt eller två. Andra våningen känns praktisk, men väldigt omysig och icke-Instagramvänlig. Kanske är det meningen, åtminstone kommer ingen att störa de som jobbar där genom att ta selfies. Gungstolarna var också ett kapitel för sig. Känns som att Ode har ALLT.

K: Ja, stämningen var ganska extra ALLT, samtidigt som en del av byggnaden ännu var halvfärdig (t ex fanns det gapande hål i fasaden och den stora toaletten i källaren hade bara en fungerande vattenkran för handtvätt…) vilket ökade på hysterin. Tänker mig att vi inte kommer få veta vilken Odes egentliga natur blir förrän hajpen lagt sig lite.

Saga Mannila & Kaneli Johansson
06.12.2018 kl. 12:16

Alla är inte (och borde kanske inte vara) feminister

I december 2012 höll Chimamanda Ngozi Adichie sitt kända Tedtalk-tal om feminism som senare också utgavs i tryckt format. Tedtalket samplas i Beyoncés megahit Flawless och boken har delats ut till alla niondeklassare i Finland. Budskapet är tydligt: vi ska alla vara feminister, in i gänget bara, här finns det plats. Att vi tillsammans är starka och kan jobba för en mer jämställd värld.

Fast vänta nu. Hur ser feminismen egentligen ut år 2018? Är alla de som säger sig vara feminister det verkligen eller har vi blivit mer fokuserade på att titulera oss feminister i stället för att på riktigt agera enligt ideologin? Ursäkta för den carriebradshawistiska formuleringen, men det är i de här frågorna som Nina Åkestams Feministfällan börjar och på sätt och vis också slutar.

Åkestams främsta tes är nämligen att feminism inte är något som en person är utan något som hen gör, att feminism är en handling och inte en åsikt, vilket går i samklang med Judith Butlers teori om könets performativitet och Simone de Beauvoirs klassiska citat ”man föds inte till kvinna, man blir det” ur Det andra könet. Åkestam lägger fokus på feministiskt agerande och påminner läsaren om att inte fokusera på feministindivider och hur de ibland misslyckas eller brister i sin feminism, vilket hon ser som symptomatiskt för vår tid.

Boken är uppdelad i sju kapitel varav alla utom det sista diskuterar en specifik feministfälla: valfrihetsfällan, självklarhetsfällan, Instagramfällan, populismfällan, känslofällan och föräldrafällan. Det sista kapitlet blickar framåt och där kommer Åkestam med råd om hur feminismen och feministen kan försöka ta sig ur de här fällorna. Åkestam beskriver hur hon redan en längre tid känt att den feministiska debatten gjort henne irriterad och matt i stället för att ge kraft. Hur feminismen urholkats till att innefatta t-shirts med feministiska slogans sydda av kvinnor och barn i tveksamma förhållanden. Hur debatter kring symbolfrågor och attacker på feministindivider som agerat fel inte utvecklar rörelsen vidare, utan tvärtom får den att stanna, eller i värsta fall ger vatten i kvarnen för antifeministiska rörelser.

Den kanske mest ögonöppnande fällan som Åkestam diskuterar är just självklarhetsfällan där Åkestam kommer fram till att feminismen kanske mår bättre av att inte lägga så mycket krut på att få alla att kalla sig feminister. Åkestam skriver ”för att delta i en politisk rörelse borde det minsta kravet vara att man vet vad den går ut på, och i andra hand att man vill arbeta aktivt för att nå rörelsens mål”. Det här verkar i sig som en självklarhet, men det är många som rider med feminism som ett slagord för att polera sin image. Det viktiga är alltså inte att få allt fler att kalla sig feminister, utan att få allt fler att öka förståelsen för feminism och diskutera vad feminismen som rörelse vill uppnå.

En annan fälla som jag bär med mig efter att ha läst boken är föräldrafällan som Åkestam beskriver som en situation där vi tror att barnen är viktigare än jämställdheten och där de ”traditionella” könsrollerna får härja fritt. Det är i många diskussioner som jag kommit till det faktum att allt går åt helvete så fort man får barn. Ur ett feministiskt perspektiv alltså. Få lösningar verkar bita på det här och individen eller familjen ska inte vara den som ska bära skulden, tycker jag.

Jag måste erkänna att jag innan jag öppnade boken var ganska skeptisk inför vad som komma skulle. För mig är det en självklarhet att både kalla mig feminist och försöka mitt bästa att agera i enlighet med det. Men jag slukade ändå boken i ett nafs. I sig innehöll Feministfällan kanske inga helt nya tankar, men argumenten är så välpaketerade att jag har svårt att göra annat än rekommendera boken till alla.

Boken är också en ypperlig julklapp, så köp den exempelvis till din syster, din kæreste, din bror, din kompis, din pappa, mamma, son, dotter, granne, kollega eller till dig själv!

Saga Mannila
29.11.2018 kl. 11:00

Vad vi läser i november

Nu har det blivit dags för lästipsinlägg mitt i det eländiga novembermörkret! Senhösten är som gjord för att krypa in under täcket och ta fram högen med böcker som man samlat på sig under hela året. Det här läser vi i bokklubben just nu:

Kaneli: Just nu är jag inne i en period där jag är rätt avtrubbad när det kommer till böcker och läsning. Tänker att för personer som jobbar med böcker och litteratur kommer de perioderna ibland och att det inte är farligt, det går om den. Men däremot är det ju viktigt att som en läsande person vårda sin relation till text. Själv gör jag det genom att helt enkelt ta paus från läsning ibland, påminna mig om att jag inte måste läsa när jag inte har lust. Alternativt bara läsa böcker jag verkligen vill läsa, inte sådant jag ”borde”. Och sist av allt: läsa utan att behöva forma åsikter, ha en analys, lägga i en kontext. Ja helt enkelt läsa för mitt egna nöjes skull.  

Okej det blev en lång utläggning, hur som helst, ligger nu mellan två böcker jag jobbar på att endast nöjesläsa: Skäl av Emma Holm, som handlar om två barndomsbästisar och den där väldigt intrikata maktbalansen långa vänskapsrelationer kan ha, och om skuld och hämnd. Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid köpte jag främst för omslagets skull (har ni sett något så fint?)  och den har jag knappt börjat på än, men den lär handla om endometrios och att stalka folk på instagram. Hoppas på lite samma vibe som Samtal med vänner av Sally Rooney.  

Saga: Jag läser essäsamlingen Bitch Doctrine av Laurie Penny som tar en tillbaka till år 2016 strax efter att Donald Trump vunnit i det amerikanska presidentvalet och till tiden innan metoo-rörelsen. Penny skriver skarpt om feminism och vill dekonstruera tvåkönsnormen, samtidigt som hon blandar in en hel del Harry Potter-referenser och självironi.

Penny gör också en podd, Sisterhood, tillsammans med sin syster Eleanor och den tycker jag att alla ni ska lyssna på! Det finns inte jättemånga avsnitt, men när podden är färdiglyssnad kan en fortsätta ta del av Pennys tankar i hennes böcker.

Jag bjuder avslutningsvis på ett lösryckt, men beskrivande citat från boken Bitch Doctrine: "Patriarchy, it turns out, is prettiest when it's on fire". Den karamellen kan vi alla gå och suga på en stund tycker jag (haha).

Malin: Hösten brukar väl vara höjdpunkten för litteraturälskare men för mig har all ny litteratur känts överväldigande och lite jobbig i år. Skyndar mig att läsa alla artiklar och böcker till skolan och mellan teorier och fonetik vill jag varken stirra på en skärm eller läsa långa romaner (blev lite matt efter Ett litet liv...). Då har jag vilat ögonen på noveller (till exempel Bodil Malmstens Åtrå), tidskrifter (t.ex. senaste numret av Kontur!) och diktsamlingar i stället. Till exempel Ocean Vuongs Night sky with exit wounds. Den är suggestiv, vacker, rå och texterna följer en så fin och mjuk rytm. Brukar läsa den till frukosten eller just före jag somnar. Tänker att en alltid borde läsa poesi tidiga morgnar och sena kvällar.

Jenna: Jag är en periodare i mycket, så också läsning. Så som andra skrivit har hösten i år inte varit en tid för romanläsning. Iallafall inte för mig. Nytt jobb, mycket program och en två åring att hänga med om kvällarna gör att läsning hamnar någostans i en drömvärld. "Sen när jag orkar". I november har jag inte orkat. Men visst läser jag saker, bara inte så mycket romaner (högen på mitt sängbord ger mig enorm ångest...). Läser i stället Alfons Åberg tusen gånger om (herregud så tråkiga böcker!) och annat barnlitteratur som ungen vill läsa. Helst samma bok om och om och om igen. 

Som den julälskare jag är har jag nu sakta men säkert börja infiltrera julen i både mitt och mina närståendes liv. Har läst i Happy Homes Christmas, en finsk inredningsbok med juliga inredningsreportage från olika ställen i Finland. Kanske lite för enformiga och lika hem, men annars gillar jag den. Formatet är fint, boken snygg att ha framme på soffbordet och lite julrecept. Fin gåva om inte annat! Den andra som vi läst med Agnes är en ny muminbok av Bonnier som jag köpte bokmässan. Den är baserad på Tove Janssons novell Granen (Älskar den!), omarbetad för att passa lite yngre barn. Ljuvliga illustrationer och perfekt att läsa i väntan på julen. Gissar vi kommer läsa den ganska många gånger ännu om jag får bestämma. Hellre den här en tråkiga Alfons för tusende gången ...

Århundradets bokklubb
22.11.2018 kl. 13:20

Astra hjärta Århundradets bokklubb på Bokkalaset i Ekenäs

Har ni inga planer i helgen? Då rekommenderar vi att ni kommer till Ekenäs och hänger med oss i bokklubben! Vi kommer nämligen ha en öppen bokcirkel under Bokkalaset i Ekenäs. Klockan 10:00 på Ekenäs bibliotek. 

Tidskriften Astra har i samarbete med Århundradets bokklubb organiserat ett samtal kring Astras 100-års jubileumsantologi ”Denna framtid är vår” som utkom i år.

Århundradets bokklubb har tagit sig an antologin och bjuder in till en öppen bokcirkel med fokus på Ida Kronholms text ”Fruktbarhetens förtyck”. Hoppa med i diskussionen och ta del av ett öppenhjärtligt samtal om feminism och litteratur med oss!  Om ni inte har antalogin hemma kan ni läsa Idas text här

Det går dessutom en buss från Kiasma 8:30 som går tillbaka 16:15. Så det löser också transporten från Helsingfors. Och en heldag med litteratur slår väl aldrig fel?!

Århundradets Bokklubb
09.11.2018 kl. 11:50

Tips inför bokmässan i Helsingfors

Höstens höjdpunkt för alla litteraturälskare är här då Helsingfors bokmässa öppnar sina dörrar på torsdag. Vi har valt ut våra favoriter ur programmet:

Bild: Tero Ahonen/Helsingfors bokmässa.

 

Torsdag:

Hietanen & Henrikson: Déa Solin + Ted & Kaj - Kärlek för unga, klockan 13 på Fiskehamnen-scenen.

Febrigt, trevande, gränslöst och underbart? Hur skriver man om kärlek för unga läsare idag? Svenska Yles bokpodcast Hietanen & Henrikson livepoddar tillsammans med Déa Solin, samt Kaj Korkea-aho och Ted Forsström.

Romaner långt från storstaden, klockan 14 på Fiskehamnen-scenen.

Elin Willows och Ellen Strömberg talar om att skriva om det lilla samhället och om hur relationer och omgivningar formar en. Om ensamhet, vänskap och sexualitet - ämnen som författarna tagit upp i sina debutromaner.

Prestera eller dö, klockan 17.30 på Fiskehamnen-scenen.

Heidi Hakala och Taika Mannila diskuterar dagens prestationssamhälle där vi ska vara duktiga, starka och osårbara. Är extra nyfiken på den här diskussionen eftersom jag just läst slut Bara lite till som Hakala är aktuell med. /Saga

Litteratur, makt och normer, klockan 19 på Fiskehamnen-scenen.

Hanna Ylöstalo intervjuar poeten Nino Mick från Göteborg och författaren Johannes Ekholm om normer och maktstrukturer och hur en mår i ett samhälle som belönar karriär och bestraffar känslighet.

Bonusprogram för kvällen:

Tools for the future / verktyg för framtiden. Kontur och Astra ordnar program på Musta Kissa med uppläsningar och musik. 

 

Fredag

Från kulturmän till kulturprofilen – metoo och litteraturen, klockan 13.30 på Fiskehamnen-scenen.

Astra bjuder in till ett samtal om litteraturens roll i metoo-rörelsen och mera allmänt i kampen för ett jämställt samhälle.  I Panelen Sara Ehnholm Hielm, Monika Fagerholm och Eva Frantz. 

Bild: Astra

Kestävä muoti kiertotaloudessa, klockan 14.30 på Kruununhaka-scenen.

Nu krävs stora förändringar inom modevärlden för att klädproduktionen ska bli mer hållbar och etisk. Vi kan inte längre konsumera som vi gör, utan måste se andra alternativ. Intressant att höra vilka lösningar Kirsi Niinimäki som skrivit fackboken Sustanable Fashion in a Circular Economy kommit fram till.

Lyrikdiskussion med D.R.E.A.M.G.I.R.L.S, klockan 18 på Senaatintori-scenen.

Hurudan raplyrik skrivs just nu i Finland och på vems villkor? Ronja Salmi intervjuar Yeboyah, Sofa, Adikia, B.W.A, F och Taika Mannila.

 

Bruna Flickor, klockan 18 på Fiskehamnen-scenen.

Finland kan delas in i tiden före och efter Koko Hubara. Hennes blogg ”Bruna flickor” har hyllats, prisats och väckt diskussion i Finlands litterära finrum där det hittills inte funnits plats för icke-vita personer. Essäsamlingen med samma namn kommer nu på svenska. Maïmouna Jagne-Soreau intervjuar.

Basically we are fucked, klockan 18:30 på Fiskehamnen-scenen.

I årets bokskörd får framtiden inte mycket plats. Två författare som tar upp den största av alla frågor är Kvanthoppas Marcus Rosenlund forskaren Anna Rotkirch. Nu möts de i ett samtal om planetens framtid och vilka livsstrategier som kan fungera under ett molande hot.

Bonusprogram för kvällen: 

Nu imorron - Festen med intima läsningar, som vi behöver en ruskig oktoberkväll. Det utlovas läsningar och mingel och vi i bokklubben vet i alla fall vart vi ska styra våra steg efter att mässan slutit sina dörrar. 

 

Lördag:

Patricia Lockwood "Poet Laureate of Twitter", klockan 10:30-11 på Senatstorget

Ett program för att uppmärksamma årets lite problematiska temaland USA, och påminna om landets duktiga unga essäister, kritiker och poeter. Lockwood har gett ut två diktsamlingar och förra året kom hennes hyllade memoar "Priestdaddy" som behandlar hennes katolska uppväxt och familj.

Livepodd: feministiskt fantastisk, klockan 11 på Fiskehamnen 

Maria Turtschainoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Mia Franck (tre queens i den finlandsvenska litteraturen enligt oss!) diskuterar kvinnor och hur deras upplevelser står i centrum för flera böcker som är aktuella i höst. Och varför fantasy är viktigt för samtiden. 

Vänskap som militant glädje, klockan 17:30 på Blåbärslandet

Hur skapar man en politisk etik som bygger på att försvara det gemensamma? Medverkande från tidskrifterna Kontur och Brand diskuterar. 

#MeToo i litteraturen, klockan 19 på Fiskehamnen-scenen

“Jag började skriva Den åttonde tärnan ett bra tag före #MeToo, men påverkades starkt av det under processen. Feminism, utsatthet och systerskap är återkommande teman. Och allt kretsar kring Lucia och hennes tärnor; schablonbilden av unga flickor. “ Med Eva Frantz.

Bonusprogram för kvällen: 

Release för Kontur #3-4: Förafall / Rappio / Decline

"In issue #3–4 of Kontur, we’re trying to wrest back control over our own narratives of decline and downfall. Over 128 pages, sixteen writers from three continents, writing in three languages, approach decline from their personal points of view. The result is a mix of essays, autobiography, fiction and poetry. " 

Det blir mingel och öl och uppläsningar! 

 

Söndag:

Kvinnans villkor genom decennierna, klockan 11:30 på Fiskehamnen-scenen.

En diskussion om kvinnors frigörelse och samhällets syn på kvinnan genom decennierna. Vika är strategierna som styrt kvinnors roller och varför har kvinnans sexualitet uppfattats som så farlig att den behöver styras med fast (patriarkal) hand.

Farliga flickor, klockan 15 på Blåbärslandet-scenen.

Diskussion om Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten som vi i bokklubben också läst och tyckt om.

Århundradets bokklubb
24.10.2018 kl. 10:45

Att överleva är inte att leva

Jag har läst två debutromaner på sistone: Heidi Hakalas Bara lite till och Sisko Savonlahtis Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. Romanerna är väldigt olika, men berör delvis samma tematik så de får samsas om plats i det här inlägget.

Vill först bara säga att denna text inte är någon recension, mer en läsdagbok eller läsreflektion Båda böckerna har så hör igenkänningsfaktor att jag har svårt att skriva distanserat och vill det heller inte. Dessutom är ju bloggformatet fritt, så here we go.

Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors (mest i Berghäll) och huvudpersonerna är i trettioårsåldern, jobbar med journalistik, och försöker reda ut hur de ska klara av att leva utan att gå under i dagens hektiska prestationssamhälle. Medan Hakalas bok fokuserar på utbrändhet och arbetslivets orimliga krav, diskuterar Savonlahti samhällets förväntningar genom att beskriva en osäker frilanstillvaro och en jakt efter ett lyckat parförhållande som jagpersonen i sina svagaste stunder hoppas ska reda ut alla hennes problem och göra henne till en hel och hälsosam person (vad det nu ens är).

Medan Sandra i Hakalas bok gör ett aktivt beslut att säga upp sig från jobbet som programvärd för ett aktualitetsprogram i radio som bränner ut henne, låter jagpersonen i Savonlahtis roman dagarna rulla vidare utan att själv lyckas styra upp sin vardag mot det håll som motsvarar hennes (och samhällets) definition av framgång och lycka. Jagpersonen är ständigt på jakt efter ett så kallat ”riktigt jobb”, men blir inte anställd. Hennes kompisar som har prestigefyllda jobb och klättrar vidare på karriärstegen vill däremot allra helst ta ledigt, resa bort och hoppa av ekorrhjulet.

En delorsak till att jag känner mig träffad är att de båda romanerna rör sig på ett för mig mycket välbekant område. Jag jobbar med journalistik, är någonstans mitt emellan en frilanstillvaro och en fast anställning och känner igen den arbetsverklighet som Hakala beskriver, hur det kan vara svårt att tas på allvar som ung tjej inom mediebranschen.  Jag känner också igen de otillräcklighetskänslor som både Hakala och Savonlahti beskriver. Att försöka vara lyckad på alla livets parametrar, samtidigt som man hela tiden kommer närmare bristningspunkten.

Jag känner igen mig med Hakalas romanfigur Sandra som försöker få livspusslet att gå ihop, att få den till synes perfekta bilden av hennes liv med ”drömjobb” och ”drömpojkvän” att motsvara den verklighet som hon lever och känner. Och att hon inser att hon inte alls lever sin dröm, utan snarare sin mardröm. Att hon blivit en människa som konstant försöker överleva i stället för att leva.

Jag känner också igen mig med Savonlahtis berättarröst, romanens jagperson, som hela tiden tänker att hon ska utveckla sig själv: bli mer allmänbildad, ta bättre hand om sin hälsa, skaffa sig ett betydelsefullt jobb som betalar bra. Hennes planer stoppas ändå alltid av ännu en till tvätt som ska tvättas, hushållspapper som ska köpas, en ny CV som ska skrivas, ytterligare en arbetsansökan som ska fyllas i. Boken innehåller en hel drös humor och trots att jagpersonen ibland saknar självdistans, är tonen i boken självironisk åtminstone då jagets mormor/farmor får ordet.

Savonlahti konstaterar i stället för att förklara och det känns skönt. Det känns som att Savonlahti är på min sida.

Mycket av boken går ut på att huvudkaraktären ältar sitt krossade hjärta. Hon saknar i min mening inte den förlorade kärleken, utan söker i stället någon slags känsla av att vara lyckad, då man lyckas hålla ihop ett parförhållande, kanske till och med bilda en familj. Det för mig tankarna till en nyligen publicerad kolumn i Helsingin Sanomat där skribenten menar att finländares vanligaste sociala enhet är ett parförhållande, det vill säga att man umgås mest med en partner och i par med andra par. Kanske är det så att vi definierar oss via våra romantiska relationer. Det känns sorgligt.

Savonlahti visar att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte  alltid själv kan påverka den riktning som livet tar i och med att många avgörande val är i någon annans händer (blir man anställd, lämnad osv.). Vi är helt enkelt inte vår egen lyckas smed, vill hon säga, och jag håller med.

Därför stör jag mig på idén om att det är individens ansvar att bryta sig loss från ekorrhjulet och varva ner som i också finns i Bara lite till. Det är viktigt att hitta sina egna gränser och agera enligt dem, att lära sig säga stopp innan man ger efter för mycket och offrar sin hälsa. Och det tar Hakala upp på ett skickligt vis. Men i en arbetsmarknad som är byggd så att det alltid finns en ny ivrig duktig tjej som tar över om en duktig tjej kollapsar och arbetsbördan och kraven ökar i takt med att förmånerna minskar och lönerna sjunker är det inte bara individen som ska axla allt ansvar.

I båda romanerna är jaget ett ständigt pågående och aldrig färdigt utvecklingsprojekt som rullar på och som kräver ständig omsorg och hårt arbete. Utseendet, personligheten, karriären, hela livet ska ständigt bli bättre, gå vidare och helst matcha glansbilderna på sociala medier. Böckerna tog fram den frustration som jag ofta känner inför arbetslivet som känns helt orimligt. Samtidigt jagar jag ändå bekräftelse och får en kick varje gång jag utfört ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Saga Mannila
21.10.2018 kl. 10:51

Århundradets bokklubb tipsar i oktober:

​Ny look och ny serie på bloggen! Vi tipsar kort om evenemang, fenomen och annat roligt som händer i litteraturvärlden:

1. Chris Kraus (som skrivit bland annat det omtalade och hypade I love Dick) ska komma till Helsingfors. Gå och lyssna på diskussionen! 

2. Bokpodden Hietanen & Henrikson är tillbaka med en tredje säsong! Podcasten är en given favorit hos en del av bokklubbarna. Det blev också en nyfiken och livlig debatt om den nya säsongens promobilder. Liksom amen att litteratur inte behöver innebära läsglasögon och seriösa kragskjortor, men den förföriska marmeladkulan i munnen gjorde oss ändå mycket konfunderade. 

3. Två av våra bokklubbsböcker, Betinkan av Sabine Forsblom (som vi ju läser för tillfället) och Jaga vatten av Ellen Strömberg, har egna spellistor på Spotify. Att göra spellistor till böcker är en briljant idé, varför är det inte redan en norm inom bokbranschen? 

4. Posterstories lottar ut 10 fribiljetter till bokmässan i Helsingfors, ta din chans

5. Sist men inte minst, nu ligger alla våra filmer med Märta Tikkanen lättillgängliga bakom länken i sidhuvudet. Gå in och kolla! 

Århundradets bokklubb
18.10.2018 kl. 10:10

Höstläsningen

HÖSTEN ÄR HÄR. Som vi längtat. Och framförallt efter höstens böcker. Och litteraturevenemang! För hösten är ju ändå det bästa tiden när det kommer till alla möjliga litteraturevenemang. Men innan det kanske vi kan drömma oss in i vad vi är sugna på att läsa denna höst? För som alltid finns det en hel del gottiga böcker som kommer ut!

Jenna: När jag återupptod mitt läsande efter tonårssvackan så var det deckare som fick mig att älska böcker igen. Efter att ha läst ungefär alla svenska deckare som finns tröttnade jag lite. Men sedan fick jag hem Eva Frantz deckare och plötsligt var deckare bra igen! Blå villan, första om polisen Anna Glad, gillade jag massor (om vi bortser från att det var kanske årets fulaste omslag) så har höga förhoppningar på Den åttonde tärnan. Dock lika besviken på omslaget som på förra. VARFÖR glansigt omslag??

Älskar Helsingforsskildringar och tycker att Heidi Hakalas Bara lite till verkar riktigt intressant. Tidstypisk och relaterbar. Blir intressant att läsa!

Att Trump blev president i USA är det sjukaste som hänt, och det politiska klimat i världen har det senast året varit allt annat än roligt. Känslornas svall är en månadsbok som kartlagt det politiska året mellan november 2016 och oktober 2017. Kanske den boken jag är mest sugen på i höst? Tror det!

       

Saga: Har varit lat med att kolla i vilka höstkatalogerna, vilka böcker som kommer ut i och med att jag har en lång hög med olästa böcker hemma. Några av dem har jag loppisfyndat  i sommar. Vill som Jenna gärna läsa Heidi Hakalas Bara lite till men också men också Sabine Forsbloms Betinkan. De böcker som ligger i min hög är Arundhati Roys De små tingens gud, Laurie Pennys Unspeakable Things och Ken Keseys Gökboet som jag såg på Sveaborgs sommarteater i juli.

Hanna: Jag blev så glad och inspirerad när jag såg att Gun-Britt Sundström, författaren till en av mina favoritböcker Maken, nu i höst kommer ut med ett självbiografiskt verk bestående av dagboksfragment (!) från 1965 till 1978. Det jag luskat fram om boken än så länge verkar mer än lovande: "Boken kan läsas som ett spännande tidsdokument om livet på tidningsredaktionerna på 60- och 70-talen, bland vänsterfolk och samhällets intellektuella elit. Det som skildras är ingen rak karriär utan ständig vacklan och tvehågsenhet, i studier och arbete, kärlek och politik."

Lyra Koli är en cool författare jag varit intresserad av ett bra tag, hennes fjärde roman är minst sagt högaktuell och verkar vara en kombination av människans förhållande till naturen, av virtual reality, teknologins vidder och möjligheter samt tangera miljökatastrofer och klimatångest. Både den dystopiska tematiken och hennes lyriska språk känns som ett måste just nu!

Malin: Det finns få saker jag uppskattar lika mycket som en riktigt bra berättare. Jonas Gardell är en sån. Jag grät mig igenom Torka aldrig tårar utan handskar och i slutet av augusti utkom en ny episk roman av Gardell - Till minne av en villkorslös kärlek. Jag började lyssna på den direkt och Gardells inlevelse och tragikomiska språk har redan fått mig på kroken. Boken är skriven som en krönika över släkten Gardell men är främst ett kvinnoporträtt av Jonas Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. 

Andra böcker jag ser fram emot att dyka ner i i höst är Déa Solins En spellista för sömnlösa nätter och Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. "Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret." Är mer än pepp på den här.

Kaneli: Jag brukar ha svårt att planera vad jag ska läsa på förhand eftersom det ju alltid finns så många intressanta böcker jag önskar jag hade tid att läsa. Får först storhetsvansinne och vill läsa allt och sen otillräcklighetskänslor när jag inte lyckas :/ Men tre stycken aktuella böcker som jag spanat på är Kärlekens Antarktis, Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri och Ett jävla solsken av Fatima Bremmer.

Kärlekens Antarktis tipsade ju Malin redan om, men vafan. jag få göra det jag också, för en gillar ju Stridsberg. Sen på tal om författare en gillar så ligger ju Jonas Hassen Khemiri där och lyser med varje ny text han ger ut. Tycker få personer arbetar lika fint med språk som han. Hans nyaste, Pappaklausulen, är därför också given på min läslista i höst. Sista ut är jag sugen på att läsa Ett jävla solsken, en biografi över Ester Blenda Nordström, stjärnreporter och äventyrare, möjligen den coolaste personen i Sverige då hon levde. Lyssnade på författaren Fatima Bremmers sommarprat (tips!) och tänket att den här personen måste jag veta mer om. 

Århundradets bokklubb
07.08.2018 kl. 12:34

Sommarpaus

 

Nu tar vi på Århundradets bokklubb en lite sommarpaus från den här bloggen, så att vi kan vara tillbaka med nya krafter och idéer på hösten. Men vi ska inte lämna er utan lästips för sommaren! Här kommer ett gäng böcker som vi tänkt läsa under sommaren: i hängmattan, på stranden, under lunchpausen på kontoret och så vidare.

 

Sagas sommarläsning:

Jag läser fortfarande Ferrante, men planerar att ta mig an några verk av Laurie Penny, Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli mellan varven.

Dessa böcker har jag reservat i biblioteksappen: Unspeakable things: Sex, lies and revolution och Bitch doctrine: essays for dissenting adults av Laurie Penny, Uppgång & fall av Liv Strömqvist och Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vår nästa bokklubbsbok är ju  Hanya Yanagiharas hajpade Ett litet liv så den ska jag också fascineras av i sommar, tänkte jag.

Kanelis sommarläsning: 

Jag fick en prenumeration på storytel i present av en kompis så därför kommer mina tips i ljudboksformat. Tänker mig att jag kanske inte är den enda som känner att ljudböcker passar ypperligt till sommaren? Ska plocka blåbär och ligga på bryggan och balkongen och insupa litteraturen och semestern. Eller som idag: lyssna på en bok medan jag rensar mitt klädskåp och mina lådor. Så egentligen kanske ljudböcker är mitt tips?

Fast jag hade faktiskt valt ut två specifika böcker också: Agneta Pleijels självbiografiska romaner Spådomen och Doften av en man. De lär vara nostalgiska och skrivna med varm precision, alltså perfekt sommarlyssning.  

Jennas sommarläsning:

För några veckor sedan hade Agnes och jag tumisdag, och då brukade jag ofta ha som program att vi åker till Akademiska Bokhandeln. Rimligt tycker jag, att vi ska köpa böcker ihop. Då plockade jag med mig Gruppen av Mary McCarthy som blivit min semesterläsning. Har också tänkt läsa klart Alma men den glömde jag förstås hemma hos Malin... Men den ska också bli min sommarläsning. 

Egentligen längtar jag mest efter augusti och september, då kommer alla höstnyheter och det är ju ändå det bästa. Och dessutom kommer jag ha semester först då hehe, så tänker mig att jag passligt nog kan läsa dem under den tiden. I veckan fick jag hem förhandsex av Maria Turtschaninoffs sista del i krönikor från röda klostret. Men efter som jag inte läst de första tänker jag att det blir perfekt sommarläsning! Och de kommer alla tre också komma ut som ljudböcker snart, ifall ljudboksformatet lockar mer (*ljudbokslover*). 

 

Malins sommarläsning

Varje sommar tänker jag att jag ska läsa de där böckerna som jag köpt men aldrig haft tid att läsa. Det brukar oftast inte bli så men i sommar är jag optimistisk, jag har tre hela veckor ledigt och ska både läsa och lyssna så mycket jag orkar. Förutom Ett litet liv vill jag läsa Hannah Lutz Vildsvin och Sara Stridsbergs Drömfakulteten (älskar Stridsberg så är ganska förvånad att jag inte läst den här ännu). De ljudböcker jag har sparat i min ljudboksapp och tänkt lyssna på när jag tröttnar på alla melodramatiska sommarprat är bland andra Kazuo Ishiguros Never let me go, Gruppen av Mary McCarthy, Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist och De oroliga av Linn Ullmann. 

Århundradets Bokklubb
01.07.2018 kl. 16:49

Det här läser vi just nu MAJ edition

vad vi läser just nu

vad vi läser just nu

Jenna: För några veckor sen damp Matilda Södergrans nyaste diktsamling Överlevorna ner på hallgolvet. Jag tycker att själva omslaget är så. himla. fint. Innehållet är jag dock inte helt hundra över ännu, men har bara kommit en bit så kan inte säga allt för mycket. Känner kanske att det är lite för *svår* poesi för mig? Äh, ska ge det en chans och så återkommer jag.

Den andra boken jag läst på senaste tiden är Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson. Den lilla boken med de två novellerna är en specialutgåva som Förlaget gjorde tillsammans med Oxfam, Moomin Characters, WSOY och Sort of Books. Jag läste ut den på typ en halvtimme och även om det osynliga barnet är en bekant text så slog det mig hur himla fin och välskriven den är. Den handlar om respekt, om hur man behandlar andra och hur det påverkar en om en blir konstant dåligt behandlad. Fin och viktigt berättelse som är lika aktuell nu som då den kom ut 1962. Granen var också en gullig liten berättelse, men kändes lite konstigt att läsa en julberättelse när sommaren håll på och slog ut utanför fönstret. Kanske en novell jag läser med Agnes varje år kring jul, det låter ganska mysigt eller hur?!

 

Kaneli: Just nu går jag runt med Lucia Berlins (också vilket namn!!) novellsamling A Manual for Cleaning Women i väskan. På baksidan beskrivs hon som en av Amerikas "best-kept secrets" som fått egentligt erkännande för sina verk först efter sin död. Hennes noveller är inte självbiografiska men nog influerade av hennes minst sagt händelserika liv. Jag var såld redan när jag läst klart förordet av Lydia Davis. Kan inte säga så mycket mer ännu, eftersom jag inte hunnit läsa och grubbla klart, men jag rekommenderar verkligen att lägga namnet på den här boken och dess författare bakom örat.

Saga: För att jag ska jobba på finska i sommar försöker jag konsumera mer böcker på finska än vanligt för att stärka mina språkkunskaper. Just nu läser jag Eveliina Talvities och Maryan Abdulkarims Noin 10 myyttiä feminismistä vars syfte är att spräcka myter om feminism och feminister. Många av myterna och argumenten mot feminism är sådana som jag också stött på många gånger i samtal med människor runt omkring mig, till exempel de här fjanterierna: "feminister hatar män", "feminism är glädjedödande" och "feminister tar bara på sig offerkoftor". Boken är skriven i dialogformat, vilket känns som ett bra grepp i och med att Maryans och Eveliinas utsagor också innehåller en hel drös humor och ironi. Varje myt presenteras först i form av en berättelse (i vissa fall även en saga med prinsar och prinsessor vilket i vissa fall känns lite fånigt) och sedan följer diskussionen mellan Maryan och Eveliina. I slutet av varje kapitel presenteras och förklaras dessutom en feministisk term. Boken är ett bra infopaket med en bra balans mellan humor och allvar.

Malin: Efter en riktigt omtumlande vår med minimalt med lästid eller -entusiasm försöker jag sänka tröskeln att läsa och därför satsar jag på korta böcker som en kan plocka fram var som helst och läsa några sidor av när lusten faller in. Perfekta för parkhäng också. Anton Tjechovs Damen med hunden och andra noveller (1899) tycker jag hittills känns lite för snabbt framskridande. Texten skyndar fram och jag hinner inte med i svängarna men det är samtidigt fint hur Tjechov med små medel målar upp scener framför mina ögon. Titelnovellen är en kärlekshistoria, och själva storyn är inte särskilt rafflande men berättartekniken gör den värd att läsa. 

John Steinbecks Of mice and men (1937) har jag haft på min läslista i evigheter (liksom Grapes of wrath. Har någon läst den? Är den läsvärd eller dammig?) och när jag fick syn på den här fina utgåvan av kortromanen kändes det som att det äntligen var dags. Det handlar om George och Lennie som försörjer sig genom att arbeta på olika gårdar. Lennie har en funktionsnedsättning och George tar hand om honom så gott han kan men det blir hela tiden svårare för George att hjälpa Lennie och kontrollera honom. Det tråkiga med klassiker är ju att en oftast har hört hur de slutar men jag kan tänka mig att boken skulle vara ännu mer spännande om jag inte kände till berättelsen. Jag läser oftast böcker där språket står i fokus och jag förvånas av hur skönt det är att läsa mer handlingsfokuserad litteratur där det är dialogen som för berättelsen framåt.

Hanna: Jag ska ta mig an en författare som figurerat i mitt liv länge som en intressant skribent och viktigt röst, men som jag aldrig läst ut något verk av ännu, nämligen Zadie Smith. Hon har varit på tapeten länge, sedan hennes prisade debutroman Vita Tänder (org. White Teeth) utkom 2000 tycks hon ha varit ständigt omskriven. För mig som tillbringat våren med bl.a konstfilosofi kändes ”Om skönhet” från 2005 också väldigt nära till hands. Råkade fynda båda två på loppis och såg det som ett tecken på att tiden är mogen :) Smith behandlar ämnen som berör mångkulturalism, postkolonialism, klassproblematik, upplevelser som tangerar religion, maktskillnader mellan kön, invecklade relationer m.m. --- och variationer på dessa ur olika generationers perspektiv (mycket inom Storbrittanien där hon är uppvuxen). Det känns verkligen som om hon besitter en kraft av att ta fasta på ”tidens anda” med att spinna in en massa viktiga teman (och ta plats i samhällsdebatten!) i sina dramatiska skönlitterära romaner som verkar hur aktuella som helst att ta in nu, så ser verkligen framemot att äntligen läsa dessa och kanske ännu fler senare.

Århundradets bokklubb
23.05.2018 kl. 12:08

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!