ÅB intervjuar: Axel Åhman

Vi drar igång en intervjuserie här på bloggen där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket. Först ut är pristagartrion i årets Arvid Mörne-tävling.

Axel Åhman, 24, tilldelades tredje priset i Arvid Mörne-tävlingen i år för novellen Bastutronen, men är säkert mest känd från humorgruppen KAJ och arbetar också som journalist. I sitt skrivande vill han utforska manligheten och blanda allvar med komik.

Berätta lite om novellen?

– Jag var på simhallen i Berghäll och hamnade in i samma situation som i novellen, där den som har skopan helt ofrivilligt har konstigt stor makt över personerna i en bastu. Man tvingas avväga var gränsen ligger för hur mycket man kan kasta. Jag funderade på alla de här tankarna, sedan insåg jag hur sjukt det är att man överväger sådana här saker. Där föddes storyn.

Åhman säger att hans skrivande ofta cirkulerar kring korkade manliga beteenden och att försöka slå hål på styltig manlighet och normer på ett komiskt sätt. Han säger att bastun är en bra arena för att göra det.

– Jag kommer ju också från österbottnisk landsbygd och tror att det syns i det jag skriver. Att skriva skönlitterärt är ganska nytt för mig. Jag håller ännu på att utforska vad det är jag vill skriva och vilken sorts berättelser det blir.

I och med att han alltid läst mycket, har det funnits en dragning mot att skriva själv.

– I och med journalistjobbet har jag skrivit mycket artiklar och recensioner för att få det dagliga skrivandet att rulla och så har jag skrivit mycket humor med KAJ.

Tävlingen har gett Åhman en kick att fortsätta skriva fler noveller. Han säger ändå att det är svårt att slutföra skrivprojekt.

– Jag får lätt till 2–3 sidor och sedan tycker jag att allt är skit och vet inte hur jag ska avsluta. När jag skrev Bastutronen fick jag ändå slutscenen rakt från det verkliga livet. En kväll då jag skulle skriva på novellen märkte jag att datorns batteri bara hade 40 procent kvar. Jag gick för att hämta laddaren men min katt hade ätit upp den, för han brukar tugga av sladdar om som lämnats obevakade. Då hade jag 40 procent på mig att få version ett färdig och jag tror det var vid fem procent som jag lade sista punkten.

Åhman säger att han har en dragning till humor i det mesta han gör. Också Bastutronen är en humoristisk novell, men med ett allvar i grunden.

– Det är kanske då jag mår som bäst, då jag får till den mixen. Att göra löpande skönlitterär text rolig är väldigt utmanande. Det finns många bra kolumnister och krönikörer som skriver i den stilen, men inte så många som sysslar med komik i bokform.

Åhman säger att det han läser går mycket i perioder, men serier har han alltid läst vid sidan av annat.

– Klassiska serieromaner är ett starkt intresse som jag har. Jag tycker att det är fantastiskt kul att serier är lite på uppgång i Svenskfinland, med Ulla Donners Spleenish till exempel. Jag har alltid älskat serieboksformatet. Jag gillar också Fredrik Backmans böcker. En man som heter Ove är ju redan av en klassiker och i den gillar att han lyckas bolla med det roliga och det allvarliga. Jag inspireras också språkligt av Jens Lapidus.

 

Axel Åhmans tre snabba boktips:

– Jag vill gärna slå ett slag för serieklassikerna. V for Vendetta är en som jag alltid kommer tillbaka till. Dystopier är någonting som jag gärna läser, både i serie- och romanformat.

– En bok som jag läst på sistone och som jag gillade var Björnstad av Fredrik Backman som kom ut i fjol. Björnstad är den första delen i en trilogi som handlar om en liten hockeystad på landsbygden där fabriker stängt och där folk har tappat hoppet. Stadens hockeylag bär hela stadens förväntningar på sina axlar.

– På sommaren ska jag läsa Vägen heter Ryssland av Anders Mård, eftersom jag gillar reportagebokformatet. Jag brukar ha mycket att göra på sommaren, och mitt läsande peakar på jullovet och inte på sommaren.

Saga Mannila
Publicerad 17.05.2017 kl. 14:10

Bokklubben och Bildhuggarens dotter

För en vecka sen samlades bokklubben (minus Malin :( ) hos Jenna för att prata om Tove Janssons självbiografiska novellsamling Bildhuggarens dotter. Vår vana troget hade vi dukat upp snacks (chips, dipp, mango, morötter, RÖDVINSBUBBEL) att avnjuta. Innan vi kunde djupdyka in i boken måste vi dessutom inspektera alla nya trick som Agnes lärt sig (till exempel att gå!). Bedårande person.

I boken fäste vi oss mest i berättarperspektivet, alltså flickans blick på sin omvärld. Barnets synvinkel kombineras med de vuxnas handlingar och läsaren kan mellan raderna få ta del av bådas världar. Vi diskuterade även hur konstnärsföräldrarna skildras, speciellt med tanke på deras respektive kön. Pappan glorifieras som den stora konstnären vars arbetsro inte får störas, medan mammans illustrationsarbete är någon som måste skötas om nätterna, när dagens andra sysslor redan är avklarade. Det är en struktur vi sett tidigare, och vi drog direkt paralleller till exempel till Märta Tikkanen som fick skriva under nätterna, eftersom hon om dagarna måste ta hand om barnen och hemmet så att maken Henrik skulle ha tid för sitt skrivande. Problematiskt to say the least ...

Samtidigt konstaterade vi alla att det var skönt att under läsningen uttryckligen ha barnets perspektiv på det här, eftersom det också gav en liten andningspaus för läsarens samhällskritiska blick. Både barnet och läsaren ser det uppenbart orättvisa i den här strukturen, men just för stunden finns det ingenting att göra annat än konstatera att världen är såhär. Det är först när barnet vuxit upp och boken tagit slut som vi kan börja nedmontera de patriarkala samhällsstrukturerna, tills dess kan vi bara läsa vidare.

När vi tröttnat på det dumma patriarkatet och chipsen dessutom tagit slut (och vi gått och köpt mera …) satte vi oss i stället i soffan för att spela Under klockan, min all time favoritfrågesport. Ni kanske undrar vilken historisk händelse ägde rum vid hörnet av Alexandersgatan och Mikaelsgatan den 5 oktober 1951? Vi i bokklubben vet numera svaret.  

Kaneli Johansson
Publicerad 10.05.2017 kl. 12:00

Sju lästips bokens och rosens dag till ära

Den 23:e april infaller den internationella dagen "Boken och rosens dag" och det vill vi förstås uppmärksamma genom att ge er lite boktips. Och om du missat dagen helt och inte gett eller fått någon bok, misströsta inte, de funkar mer än bra att stega iväg till närmaste bokbutik imorgon eller klicka hem någon bok du vill ge bort (eller till dig själv) ännu ikväll. Alla anledningar att köpa en böcker är rimliga!

Kaneli tipsar:

Efter att ha avslutat vårvinterns evighetsprojekt Drömfakulteten fick jag mersmak för Sara Stridsberg och plockade fram hennes tredje bok Darling River som väntat på mig i min bokhylla redan en längre tid.

Darling River är en brutal och melankolisk road-trip roman om skeva fadersfigurer, frånvarande mödrar och Lolitaflickor dömda till ett tragiskt öde. Genom ett fragmentariskt berättande och ett suggestivt språk skriver Stridsberg fram berättelser som liksom hennes andra romaner tycks röra sig i gränslandet mellan (mar)dröm och verklighet, galenskap och oskuldsfullhet. Mänsklighetens mer sorgliga sidor får ta plats, men trots att läsningen ofta är motbjudande, kan jag inte låta bli att tycka att det även är fängslande på gränsen till vackert.

 

Sagas två snabba boktips:

Jag vill tipsa om två serieböcker som figurerat mycket på Instagram på sistone, nämligen Ulla Donners Spleenish och Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog.

Serieboksformatet som kombinerar illustrationer och leker med typografin känns inspirerande just nu och formatet verkar lämpa sig bra för att behandla såväl större samhällsproblem, tjugo-någonting-åringars existentiella kris som brustna hjärtan med en humoristisk och självironiserande touch. Samtidigt kan formatet kännas lockande för dem som anser att tiden inte räcker till för att läsa böcker. Vips har man läst en bok eller två!

Det kändes lugnt när mina känslor dog handlar i korthet bland annat om att göra slut, om våldtäkt, feminism och om allmän samhälls- och världsångest.  Spleenish går i lite samma banor, men fokuserar mer på hur det är att vara **ung och lovande** inom kulturbranschen idag och om den sociala och karriärsmässiga ångest som många känner och om pressen att **lyckas** och bli **framgångsrik**.  Igenkänningsfaktorn är på maximal nivå i båda böckerna. Nästan för hög. Men som tur är känns det mest roligt och inte alls pretentiöst eller gravallvarligt. Självironi i sin bästa form helt enkelt.

Så här skrev förresten Kaneli på sin blogg om Spleenish.

Jennas nygamla boktips: 

Jag vill tipsa om en väldigt fin diktsamling som jag fick av min svärmor i julklapp. Lars Huldén är känd i svenskfinland för sina dikter och sin dramatik och gick sorgligt nog bort i slutet av förra året. Det här är min första diktsamling av honom och jag fick den just för att jag skall få bekanta mig med hans verk. 

Lars Huldén

Kroppen sig frammåt lutar från 2014 är en diktsamling med ett väldigt brett spektrum. Den handlar om sorg och saknad, men också om kärlek och samhällsklimat. Den är väldigt bred i sitt format och den finns både korta och dikter som sträcker sig över flera sidor. Lars Huldén är en väldigt skicklig författare och han lyckas på något sätt både beröra och vara fyndig utan att det blir konstigt. 

Boken är uppdelad i olika delar och går från hösten till våren, från sorgen och saknaden till samhällskilmat, satir och dikter som får mig att skratta högt. Den innehåller verkligen allt, utan att bli för spretig. Passar även de som tidigare inte läst speciellt många diktsamlingar eller överhuvudtaget varit och snokat i den genren. 

Lars Huldén

Hanna tipsar:

Liv Ullmann - Förändringen (1976)

 

I Ullmans självbiografiska verk, som ursprungligen kom ut på norska, går hon på djupet in och beskriver både känsliga ämnen och djupa känslor på ett sårbart och inspirerande sätt.

Med ett vackert och ärligt språk berättar Ullman om allt möjligt från sin uppväxt i Oslo till första anknytningarna till ”stora världen” i och med skådespelarkarriären som förde henne till bland annat London, Stockholm och Hollywood. Många bekanta namn och platser nämns och känns härligt öppenhjärtligt, med mycket finkänsliga humoristiska inslag och personliga anekdoter. Hon tar också upp sina många komplicerade och svåra förhållanden, inte minst med Ingmar Bergman, som är pappa till hennes dotter Linn (också briljant författare!). De styckena är bland bokens starkaste, om deras gemensamma liv ute på Fårö och hur hon beskriver familjelivet och tvåsamheten, men också hur tungt det är att ständigt känna sig ensam oberoende. Allt detta binds fast med kloka insikter om vad det betyder att växa upp, den svåra balansgången med att vara flicka och kvinna på samma gång (där i också kritik mot patriarkatet!) och att bara få känna. Bokens inledande andra mening sätter fint fingret på det essentiella: ”Jag skulle vilja skriva om kärlek, om att vara människa - om ensamhet - om att vara kvinna.”

 

Miki Liukkonen - Raivon historia (2015)

 

Jag har med stort intresse och förundran följt med Liukkonens karriär i många år, som gått från ung aspirerande diktpojke till hypad författare med lika stort självförtroende som ego. Han har nyligen kommit ut med sin andra roman (pryder dagens Helsingin Sanomat och har inspirerats av David Foster Wallace tegelsten till bok Infinite Jest) och är självutnämnd ”räddare av den finska skönlitteraturen”. Det här är självfallet både sjukt provocerande och fascinerande på samma gång. Har dock inte gett mig in på romanerna utan vill här ta tillfälle i akt att tipsa om hans dikter istället.

För att, trots allt detta jag nämnt tidigare skriver Liukkonen alldeles underbar prosa och har en förmåga att blanda ihop personliga upplevelser med existentsiella funderingar med teman som berör allt från hans mammas tragiska bortgång i hans ungdom såväl som religion, mytologi, estetik, dekadent bohemliv med diverse missbruk, utanförskap, passion och lust. En fragmentarisk röd tråd av olika långa texter med samma os av romantik som många av 1800-talets franska diktare anammade, med med ett modernt och råare tag. Raivon historia är Liukkonens tredje diktsamling - måste här nämnas att de bara har kommit ut på finska än så länge - och jag har sträckläst dem alla.

Århundradets Bokklubb
Publicerad 23.04.2017 kl. 14:04

Böckerna ser ju ut som de gör för att makten världen över har legat hos och fortfarande ligger främst hos män.

en annan historia

"Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. Personer att referera till, citera och inspireras av. Det är dags att på bred front lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera och komplettera världsbilden. Just den här boken tar sin början för niotusen år sedan och sträcker sig fram till i dag, från Barumskvinnan till Mama Masika."

En annan historia handlar om kvinnor. Kvinnor i historien som inte slapp med i böckerna. Eller slapp och slapp. Det fanns bara tio tusen olika män som oavsett om det åstadkommit något så mycket mindre betydande än någon av dessa femtioen kvinnor som fick gå före. För så såg, och ser, fortarande vår historia ut. Den handlar om män. Och någon enstaka kvinna. 

en annan historia

Jag blir ömsom arg, ömsom euforisk när jag läser En annan historia. Arg för att det finns så himla många duktiga, starka, smarta, genialiska kvinnor som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Euforisk för att det just finns så himla många duktiga, starka, smarta och helt enkelt genialiska kvinnor i vår historia! Att det finns så många kvinnor som jag aldrig ens hört om, som egentligen borde ha fått hur många historielektioner som helst. Det här är en bok som kan läsas i ett svep, men också lite nu som då. Öppna en berättelse, läsa och lägga bort när inspirationen saknas eller andan bara faller på. Den är både smart och rolig, spännande och sorglig. 

En annan historia handlar om kvinnor i historien som inte glömts bort, men bara lämnats bort. Men inte längre. Nu har deras berättelser blivit berättade ordentligt. En gång för alla. Som Lina Thomsgård skriver i inledningen:

"Den dagen andra än män i lika stor utsträckning är presidenter, kejsare, statsministrar, diktatiorer och påvar kommer statistiken se annorlunda ut - och då kanske vi äntligen på allvar kan börja hävda att kön inte spelar någon roll. Historieskrivningen ger oss viktigt information om vem som har fått göra vad genom tiderna (till exempel vem som skrivit historia). Men det döljer samtidigt ungefär hälften av mänskligheten och hur deras liv sett ut […]". 

Detta måste det bli en ändring på, och jag tycker att den här boken är en bra början på det. Tack Lina Thomsgård och ni femtioen skribenter som skapat denna viktiga bok. Hoppas att ännu fler inser vilken skatt den är. 

Jenna Vierinen
Publicerad 19.04.2017 kl. 21:41

Om vildsvin och världens undergång

Igårkväll gick första Nu imorron (som Jenna ju skrev ett inlägg om tidigare i våras, här kan ni läsa det) av stapeln och jag och Saga lyckades i sista minuten haffa biljetter dit.

Först ute var Hannah Lutz med debuten Vildsvin och Philip Teir med sin andra roman Så här upphör världen. På Facebook-eventet stod det så här: "Båda skriver om människans exploatering av naturen men också om medelklassens bekväma privilegier. Men vad händer när människor ändrar livsstil, tänker ekologiskt och försöker skapa en alternativ framtid? Medan Hannah Lutzs roman reflekterar över individualitet kontra gemenskap frågar sig Philip Teir, känd som en vass äktenskapsskildrare, hur man ska förhålla sig till saker som tar slut."

Så extremt aktuella och intressanta ämnen! Tänkte att ni skulle få se vad jag och Saga pratade om efteråt:


Kaneli Johansson
Publicerad 06.04.2017 kl. 21:58

Klassiker som fungerar lika bra idag som då

Som litteraturstuderande har jag haft privilegiet att bli ”tvingad” att läsa en massa klassiker. Vissa av dem är dötrista (seriöst, det får en säga) att läsa idag, även om de i en litteraturhistorisk kontext kan vara hur värdefulla som helst. Men många klassiker är helt fantastiska! Att läsa klassiker behöver inte alls vara tungt och dammigt, det kan vara nöjesläsning i allra högsta grad.

Här nedan har jag listat lite olika klassiker jag läst de senaste åren och verkligen gillat.

Selma Lagerlöf – Trilogin Löwensöldska ringen (Löwensöldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) är orsaken till att det här inlägget blev till. Den här serien handlar om Karl-Arthur Ekenstedt och kvinnorna i hans liv basicly. Har bara läst de två sista, men den första lär vara en slags prequel till dem. Väldigt mycket kärlek, romanser och plot-twist, allt i en idyllisk miljö i 1920-talets svenska landsbyggt. Det bjuds på hallonsaft i trädgårdsbersån osv. Plus att båda titelhjältinnorna har såå mycket girlpower. Ville inte sluta läsa! Överlag lär väl Lagerlöf gå hem hos folk fortfarande? Har i alla fall kompisar som gillat Gösta Berlings saga! Finns i fin upplaga på adlibris, men även som gratis e-bok på litteraturbanken.

Hjalmar Söderberg – Den Allvarsamma leken. Den här är känd som en väldigt lättläst klassiker, om omöjlig kärlek i Stockholm i början av 1900-talet. Arvid och Lydia träffas när de är unga i ett sommarhus vid havet, och blir förälskade. Av olika orsaker kan de inte gifta sig och skils därför åt. När de tio år senare, båda gifta vid det här laget, möts igen flammar kärleken upp igen. Blev ju även filmatiserad i höstas.

Jane Austen – Stolthet och fördom. Jag antar nu helt fräckt att de flesta känner till historien tack vare filmatiseringar (obvi helst BBC:s mini-serie från 1995 då). Ifall ni inte har en aning om vad det handlar om tycker jag ni ska ta reda på, om inte annars så i allmänbildande syfte. Ifall ni redan kan historien kan jag rekommendera boken i allra högsta grad, den är som det brukar vara, mycket bättre än till och med den bästa filmatiseringen. Det tar en stund att komma in i det ålderdomliga språket, men håll ut, det är värt det. Ett bonustips här är att Stolthet och fördom finns på i originalspråk som gratis ljudbok på nätet! Lättast att söka på Pride and Prejudice i din podcastapp bara. 

 

Moa Martinson – Det mesta i och för sig, men tipsar särskilt om Mor gifter sig och Kvinnor och äppelträd eftersom det är de jag läst. Arbetarlitteratur från ett kvinnoperspektiv i början av 1900-talet. SÅ bra. Väldigt tragiskt och sorgligt, men även fyllt av hopp. Ifall ni läst hennes man Harry Martinson kan ni fråga er varför ni inte också läst hans frus böcker, som är minst lika bra.    

Margurite Duras – Älskaren. Det här är en liten pärla som tål att läsas och läsas om. Den handlar om en femtonårig flicka och hennes dubbelt så gamla älskare i Indokina under 1930-talet. Berättandet är drömmigt på ett för Duras typiskt sätt och ifall det känns svårt är mitt tips att istället för att bli stressad över att ”inte förstå” bara acceptera texten som den är och låta sig föras med av den. Lite som när en var liten och försökte lära sig simma: när en äntligen sluta sprattla runt i vattnet märke en plötsligt att en flöt. Extra poäng för det kanske finaste bokomslaget i hela min bokhylla. Värt att köpa boken bara för den skull.

Henrik Tikkanens – Brändövägen 8, Bävervägen 11 och Mariagatan 26. På internationella kvinnodagen tipsade Malin om Märta Tikkanen och i förläning på henne vill jag passa på att tipsa om hennes man Henrik Tikkanens böcker. Hans adress-svit är orsaken till att jag under ett par veckor förra året ganska ofta satt och skrattade för mig själv på spårvagnen och olika caféer i Helsingfors. Böckerna handlar om Henrik själv, om hans barndom, uppväxt och liv helt enkelt. Typiskt manligt navelskåderi, men rappt och roligt skrivet och med mycket självironi.

Andra klassiker som jag gillar är t ex The Great Gatsby, Bonjour Tristesse, Oskuldens tid, Häxringarna, Pennskaftet och Glaskupan.

Kaneli Johansson
Publicerad 28.03.2017 kl. 16:20

Boksnack, rotsakschips och rödvinsbubbel i Rödbergen

 

I onsdags träffades bokklubben (minus Hanna som var sjuk) i Malins och Olivers nya och fina hem och jag och Kaneli tog genast över kommandot i köket. Hon mixade marinad till oliverna och jag skalade och skar överdrivet många morötter.

Sedan kom Jenna med rödvinsbubbel (!) och efter en runda i lägenheten satt vi oss bekvämt i soffan i vardagsrummet framför ett soffbord fyllt med böcker, vin och snacks. Förstås hade vi också matchat dryck med bokpärm. Den här gången hade vi läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Till traditionen för Århundradets bokklubb hör att varje bokträff inleds med en liten runda där alla får säga något om boken, men före det brukar vi avhandla annat viktigt, denna gång spirit animals (kolla ditt personlighetsdjur här).

När vi äntligen började tala om boken var alla överens om att det var svårt att entydigt tycka om eller ogilla den.

Jenna: Jag var ganska skeptisk i början, men älskade den sedan! Styrkan i boken tycker jag ligger i att Lina Wolff är bra på att sätta ord på känslor. Historien är också skickligt uppbyggd i tre delar med ett manuskript som förenar handlingen.

De polyglotta älskarna innehåller tre sammanlänkade berättelser med tre olika berättarröster. Den första delen handlar om Ellinor som träffar litteraturkritikern Calisto, i andra delen möter vi författaren Max Lamas som skrivit ett manuskript med samma titel som boken och i den tredje delen följer vi med adelns förfall i Italien genom ättlingen Lucrezia. Manuskriptet är med i alla delar och därmed den gemensamma faktorn i alla tre historier.

Bland det första som vi behövde prata av oss var de olika karaktärerna som är lite udda och gåtfulla och deras relationer. Det är relationen mellan en man och en kvinna som tydligast står i fokus och karaktärerna är komplexa och drivs av mångtydiga begär. Klassbakgrund och kulturellt kapital syns också i karaktärsbeskrivningarna.

Malin: Ellinor beskrivs bland annat som en person som inte läser. Hur ser ens en sådan person ut?

Kaneli: Fast det är ju först i slutet vi får veta hur Ellinor ser ut, det reagerade jag på. Men hon beskrivs ju med attribut som brukar passa stereotypin på folk om inte läser. Hon pratar mycket om att hon gillar att slåss till exempel, att det är hennes sätt att få kontakt med människor. Jag tyckte det var svårt att gilla henne. Och Max Lamas som den andra delen handlar om är exakt som de kulturmän vi pratar om på en kurs jag går nu som handlar om Kulturmannen. Jag glömde stundvis att det var en kvinna som skrivit boken för alla karaktärer, särskilt Max är så vidriga. Vilken äcklig gubbe liksom.

Malin: Max är så vidrig, men på något sätt ändå trovärdig. Jag menar allt från hans linnekläder och sandaler till hans syn på kvinnor, allt i honom är vidrigt.

Saga: Men varför skulle inte en kvinna få skriva så? Jag tycker det är befriande att alla karaktärer är osympatiska och lite hemska.

Malin: Man ska liksom inte fastna för en karaktär, lite som i HBO-serien Girls.

Vi talade också en del om bokens flerspråkighet. Spanska och italienska meningar förekommer här och där och i den andra delen befinner sig Max ofta i World Trade Center-byggnaden som kan tänkas symbolisera ett internationellt sammanhang och sista delen utspelar sig i Italien.

Kaneli: Det råder också polyfoni i boken, det vill säga att förutom att det finns komplexitet är det också tydligt olika röster som talar.

Jenna: I boken fanns några svåra namn, till exempel Lucrezia. Hur ska det ens uttalas? Och sedan Calisto som Ellinor först tror att är samma som glassen Calippo.

Kaneli: Jag identifierade mig med Lucrezia och adelslivet helt klart.

Vi alla var överens om att Kaneli varit adelsperson i sitt tidigare liv, själv identifierar hon sig exempelvis med Lady Mary Crawley i tv-serien Downtown Abbey.

Slutligen var vi också överens om att boken inte var jämnbra. I början tyckte vi bland annat att boken var otrovärdig, till exempel då Ellinor bränner upp manuset och det inte finns en kopia av den någonstans. Men när man läst de andra delarna förstår man bättre varför manuset är så heligt och viktigt. Boken lämpar sig för djupare analyser för den har många nivåer och handlar på många olika sätt om klass, pengar, makt, begär och kärleksrelationer.

Det är definitivt en bok som bokklubben kan rekommendera och den fick 4 poäng av 5 möjliga av alla. Till näst ska vi läsa Bildhuggarens dotter av Tove Jansson.

Så här skrev Jenna på sin blogg om bokträffen och här är också Malins version.

Saga Mannila
Publicerad 24.03.2017 kl. 21:00

Penseln, pennan och hjärtat

Igår var bokklubben inbjuden till en pressträff på Ulrikasborgsgatan 1. För de som inte känner igen adressen är det där den historiska ateljén som Tove Jansson höll till i ligger. Pressträffen var för att presentera en podcast om Tove Jansson.

Ateljen © Moomin Characters™"presskitfiles/

Bild: © Moomin Characters™"presskitfiles

Och idag släpps podcasten "Penseln, pennan och hjärtat" om Tove Jansson. Det är en bred dokumentärserie i åtta delar som går ingående i allt som rör Tove Jansson skapad av Outhouse Media i samarbete med Moomin Characters och Yle. Redaktörerna Kira Schroeder och Nanette-Marie Forsström har gått igenom allt material de kommit över för att få en så täckande berättelse om Tove som möjligt.

Ett av målen har varit att lyfta fram att Tove främst var bildkonstnär även om hennes andra tog över i perioder. Avsnitten ett till fem går igenom Toves liv ganska kronologiskt, medan sex, sju och åtta, även om de också till viss del är kronologiska, har specifika teman. Avsnitt sex handlar om havet, sju om frihet och avsnitt åtta om arvet efter Tove.

Paletten_1956 © Moomin Characters™"presskitfiles/

© Moomin Characters™"presskitfiles

Stommen till allt är Tove som läser sina egna böcker. För skaparna har det varit viktigt att Toves röst hörs i avsnitten.

—Utan att säga något så säger Tove ändå allt, säger Kira Schröder.

Ett av målen har varit att lyfta fram att Tove främst var bildkonstnär fast hennes andra projekt tog över i perioder. Men mumin är centralt och finns med i varje, även om det inte endast var det hon gjorde under sin livstid. Som speaker fungerar Oskar Pöysti och i podcasten finns också personer som på något sätt har en relation till Tove. Bland annat hörs Birgitta Ulfsson, Tarja Halonen, Boel Westin och många många fler.

Ida Kronholm, tillsammans med Jonas Forsbacka, assisterade i produktionen av podcasten. Ida Kronholm är också rösten som läser upp bland annat Toves texter och dagboksanteckningar. Jag bad Ida berätta lite om hur det varit att vara en del av produktionen.

Ida © Kevin Holmström

Bild: Kevin Holmström

Vad är din relation till Tove Jansson?

— Jag tänker att Tove Jansson väldigt långt har skapat mitt och många andras sätt att tänka. Muminberättelserna präglas av en så specifik filosofisk inställning till livet och andra människor, och 100% av finlandssvenska barn har ju matats med den sen innan vi kunde prata? Jag beundrar henne gränslöst för hela hennes produktion.

Hur känns det att få vara med och jobba i en produktion om just Tove Jansson?

—Det har varit roligt och värdefullt att få jobba med podden tillsammans med Kira och Nanette på Outhouse media, de är svenskfinlands proffsigaste fristående bolag. Dessutom har det förstås varit en lyx att få leva och andas Tove Jansson under en så lång period.

Hur känns det att få vara Toves röst i podden?

— Jag älskar att läsa upp och läsa in texter, och att få göra det med Toves fantastiska språk har varit ren njutning. Det kanske inte är helt kosher att ge henne åländsk dialekt, så eventuellt hot och hat kan riktas till ida.kronholm@gmail.com.

Vad var det häftigaste du läste under produktionen?

— Det är nästan omöjligt att välja en av Toves rader, för det är så mycket helheten i hennes språk som gör det lysande. Så jag tänker istället på en grej jag läste som kom från Vivica Bandler, teaterregissören som Tove hade ett förhållande med en tid. Hon har skrivit om hur det var att gå in i en kärleksrelation med Tove, och det är så satans vackert: "Det är som att vara hungrig ett helt liv och sedan plötsligt få efterrätt, bara efterrätt. För första gången fick jag mer än jag kunde ge tillbaka, och det klarade jag inte. Allt var så bra att jag inte stod ut med det, jag var van att det alltid skulle gå på tok, och när det inte gick på tok ordnade jag det själv.  Det har jag ångrat. Inte hela livet, men halva."


Avsnitten publiceras på Yle Arenan, onsdag 22.3.2017 kl. 10.00 och sänds i april och maj i Yle Vega söndagar kl. 9.15 med start 2.4.2017. Här kommer ni till avsnitten. 

Jenna Vierinen
Publicerad 22.03.2017 kl. 09:15

Läs en bok och bli klok

Jag gillar att lära mig nytt och få ihop fler av världens pusselbitar när jag läser och dras därför till icke-skönlitterära och faktabaserade böcker nu som då. Mest blir det biografier eller reportageböcker för det finns någonting otroligt fängslande i dokumentationer av verkliga platser och livsöden, tycker jag. Här kommer fem tips som jag tycker du också borde läsa:

Äta djur – Jonathan Safran Foer

Den här boken läste jag på gymnasiet då jag redan varit vegetarian i några år. Det var då vad Cowspiracy-dokumentären kanske är i dag, en referens som tas upp i de flesta diskussioner som handlar om varför vi alla borde vara veganer eller åtminstone problematisera vårt köttätande.

Boken är en djupdykning i matvanor, matkultur och matproduktion samtidigt som den beskriver författarens egna resa mot en växtbaserad kost. Lämpar sig till den som ännu behöver fler orsaker och argument för att minska sin köttkonsumtion och ger verktyg för att problematisera köttindustrin. Ger en bra bas att stå på gällande dessa frågor, helt enkelt.

Bildkälla: Albert Bonniers förlag
Bildkälla: Albert Bonniers förlag

De förklädda flickorna i Kabul – Jenny Nordberg

Det här är en bok som en inte kan sluta läsa. Reportage i sin bästa skrud: ett intressant och aktuellt ämne på många olika plan, informationstät men ändå lätt att läsa och har dessutom en feministisk approach.

Boken består av intervjuer med flickor och kvinnor i Afghanistan och belyser fenomenet bacha posh (dari för “klädd som en pojke”), som går ut på att flickor uppfostras och kläs som pojkar tills de uppnår tonåren och måste “bli flickor” igen. Det finns många skäl till att familjer väljer att klä en dotter som en pojke och låtsas att det är en son de har, men den i grunden handlar det om säkerhet och status i ett mansdominerat samhälle. Det som gör den här boken så bra är att den är välresearchad och att flickorna och kvinnorna står i centrum och för sin egen talan utan att bli utmålade som offer. I intervjuer har Nordberg, som är journalist, också betonat att fenomenet inte är unikt för Afghanistan, utan att det även är en del av den västerländska kvinnohistorien.

Jag har lärt mig himla mycket om Afghanistan tack vare den här boken, men också om kvinnokampen i allmänhet. En given bladvändare, läs läs läs bara läs den här!

Bildkälla: Albert Bonniers förlag

En av oss – Åsne Seierstad

Också denna bok är svår att ställa ifrån sig. Jag läste den på en natt för att jag måste. Ögonen svällde av tårar och näsan rann hela tiden samtidigt som huvudet fylldes av orostankar men också av förståelse. En helt fruktansvärd men samtidigt så himla bra bok.

Boken handlar om mannen bakom terrordåden i Norge år 2011, men också till stora delar om offren på Utøya. Vem var Anders Behring Breivik och vad ledde till att han sköt ihjäl 77 personer? Som titeln avslöjar, beskriver boken Breivik som “en av oss” och poängen är att förstå hur det egentligen kunde gå så fel och inse att vi måste sluta se på terrordåd som engångsföreteelser. En del fokus ligger också på ungdomarna på Utøya, vem de var, vad de hade de för drömmar och ambitioner och vad hände sedan?

Jag tycker bokens styrka ligger i detaljerade och de hjärtskärande beskrivningarna. Seierstad beskriver på ett sätt som berör djupt in i märgen och tecknar närporträtt av både terroristen och offren. I fjol kom Seierstad ut med en ny reportagebok som också behandlar radikalisering som på svenska heter Två systrar. You bet att jag reserverat den på bibban för länge sedan.

Bildkälla: Leopard förlag

Modeslavar – Tobias Andersson Åkerblom och Moa Kärnstrand

Kort och gott en bok om klädindustrin och snabbt mode som går till grunden av frågan om hur det är möjligt att våra kläder kostar så lite. Boken är faktatung, men uppbyggd i kapitel som baserar sig på intervjuer med olika personer inom klädbranschen, vilket gör läsupplevelsen behagligare. Mest är det fabriksarbetarna som får berätta sina historier, och storföretagens förklaringar ifrågasätts och deras representanter ställs mot väggen. Boken innehåller också en hel del historia och läsaren får bland annat lära sig om hur det gick till då det snabba modet etablerades och billighetskedjorna grundades i Sverige. Men de mest gripande och frustrerande berättelserna är ändå de som författarna har samlat i Bangladesh där rasande fabriksbyggnader skapat rubriker överallt i världen de senaste åren.

Det här en ypperlig bok som får en att på riktigt problematisera sina konsumtionsvanor och tänka en andra gång innan en köper en ny partytopp på H&M. Det mesta i boken är sådant som diskuterats i allmänheten redan länge, men de personliga berättelserna om hur vardagslivet för en fabriksarbetare ser ut och de konkreta exemplen på hur lite ansvar storföretagen egentligen tar när det kommer till att främja mänskliga rättigheter och i synnerhet miljön, gör att alla måste läsa denna bok. Även de som upplever sig vara medvetna konsumenter.

Tobias Andersson Åkerblom och Moa Kärnstrand är båda journalister och de har samlat ihop artiklar som de skrivit om modeindustrin här.

Bildkälla: Galago förlag.

Kunskapens frukt – Liv Strömqvist

En helt strålande seriebok om ”det kvinnliga könsorganet” och samhällets egentligen sjukt konstiga förhållande till det. Det är sällan jag läser serieböcker, men jag älskade denna. Mest kanske just för att den är så informationsrik och pedagogisk samtidigt som den är underhållande, absurd och knivskarp.

Jag tycker alla högstadieelever borde få denna bok precis som niondeklassisterna nu får Chimamanda Ngozi Adichies essä Vi borde alla vara feminister.

Andra bra icke-skönlitterära böcker som jag har i min bokhylla: Nina Björcks Under det rosa täcket, Bea Uusmas Expeditionen –min kärlekshistoria och Barbara Demicks Inget att avundas –vardagsliv i Nordkorea.

Saga Mannila
Publicerad 19.03.2017 kl. 18:27

Nu imorron

En blir så himla glad när nyheter som det här dimper ner i mailen. Vi har inte så jätte stor litteraturmarknad på svenska här i Finland, så att se att våra två förlag slår sina kloka huvuden ihop och gör något för litteraturen värmer mitt litteraturhjärta. 

Nu imorron - ny scen för finlandssvensk litteratur är en sprillans ny serie med litteraturkvällar som kommer gå av staplen på Svenska Teatern scen. Det kommer ordnas två kvällar i vår, den första 5:e april med Hanna Lutz (aktuell med debutromanen Vildsvin) och Philip Teir (aktuell med romanen Så här upphör världen) och den andra 27:e april med Minna Knus-Galán, (aktuell med Projekt Panama) och Anders Mård, (aktuell med boken Vägen heter Ryssland – en resa mellan S:t Petersburg och Moskva). 

Ett fint intiativ och spännande koncept som jag tror kommer bli sjukt spännande. Om det här låter spännande kan ni redan nu köpa biljetter via antingen Svenska Teatern eller Lippupiste. Jag kommer åminstone vara på plats, kommer ni?

Jenna Vierinen
Publicerad 13.03.2017 kl. 20:37

Feminism är den radikala idén att kvinnor är människor

I dag är det internationella kvinnodagen och vi i Århundradets bokklubb vill uppmärksamma dagen med att lyfta fram feministisk litteratur. Det här må vara en dag som inte ska firas, men det är en dag som ska fira alla kämpar. De som har kämpat och de som kämpar, varje dag, i stort och smått för att göra den här världen mer jämställd. De som skriver. De som använder ordets makt för att ge orättvisor en röst.

I högstadiet uppfattade jag allt som handlade om feminism som otroligt svårt och krångligt. Det var svår litteratur som var skriven för 50-åriga tanter med tovade halsband och absolut inte för mig. Samtidigt var det precis då jag hade behövt läsa feministisk litteratur, som hade lärt mig om mitt värde som människa. Som hade stärkt mitt självförtroende och berättat för mig att det inte var okej att bli objektifierad eller skrattad åt för att jag klädde mig annorlunda (=inte jeans och t-skjorta), som hade berättat att jag skulle älska mina systrar, inte se snett på dem när de vågade vara högljudda. Som hade förklarat att det inte var okej att pojkarna i klassen kom undan med mer än flickorna. Att det inte var okej att jag som 11-åring blev tafsad på för första gången, och att det var fel av kuratorn att säga att det var pojkarnas sätt att visa att de tyckte om mig och att det var jag som borde försöka förstå dem. Stackars dem.

Jag hittade inte den här litteraturen. Det var ingen som pratade om den. Jag lånade Det andra könet från biblioteket efter att ha hört att det var den ultimata feministiska bibeln. Jag läste fem sidor och orkade inte längre. I gymnasiet lånade jag den åter igen. Jag hade bestämt mig för att jag helt enkelt bara varit för ung i högstadiet och jag kämpade mig igenom boken. I dag minns jag egentligen ingenting av den, för den var verkligen inte skriven på ett sätt som tilltalade mig då.

En bok jag däremot älskade var Rädd att flyga av Erica Jong. Jag minns att jag blev otroligt smickrad när min modersmålslärare valde ut den boken åt mig. Vanligtvis brukade vi få välja böcker själva men hon valde den här gången ut vilken bok vi skulle läsa och jag kände mig så cool när jag blev tilldelad den här superfeministiska boken från 70-talet. Inte skriven lika högtravande som deBeauvoir tack och lov. Det här var nog boken som öppnade mina ögon för feministisk litteratur.

Den här bokklubben är ju namngiven efter Märta Tikkanens mästervärk Århundradets kärlekssaga. Märta är för övrigt en stor idol för oss alla, Jenna har till exempel intervjuat henne här! Och i dag deltar Märta i ett litteratursamtal med Ebba Witt-Brattström, som vi också har läst i bokklubben. Vi läste Ebbas roman Århundradets kärlekskrig, som är en systerroman till Århundradets kärlekssaga, i somras och diskuterade den på en picknickfilt en solig julidag. Vill ni höra de här superkvinnorna diskutera sina verk, litteratur och sina tankar om kvinnodagen ska ni bege er till Nordisk kulturkontakt på Kajsaniemigatan 9 klockan 17. Evenemanget hittar ni här.

 

Det är Madeleine Forsén som ska intervjua Ebba och Märta, och så här skrev Madeleine på Boksikt:

Vi firar inte kvinnodagen. Vi önskar varandra ork att kämpa vidare. Vi tar det utrymme vi skulle behöva få varje dag för att, bland annat(!), synliggöra kulturmannen för att i förlängningen synas mer själv. 

 


Nu till saken. Feministiska litteraturtips kommer här! Listan är långt ifrån komplett, det finns hur många fantastiska böcker som helst som kunde platsa här. Tipsa gärna om era favoriter i kommentarsfältet!

 

Glaskupan av Sylvia Plath

Om en ung kvinnas identitetssökande. Måste läsa den här boken. NU. Har börjat läsa den säkert fem gånger men aldrig haft tid att komma in i stämningen. Är säker på att jag kommer att älska den.

Not that kind of girl av Lena Dunham

Lena Dunham är så cool att jag misstänker att jag bara skulle stirra storögt på henne om jag någonsin skulle få träffa henne. Hennes bok Not that kind of girl är som Girls i bokformat. En självbiografi som berör många kontroversiella ämnen. 

Under det rosa täcket av Nina Björk

MÅSTE läsa den här också. Gissar att det här är just den boken jag ville läsa i högstadiet men som ingen tipsade om. Boken utkom 1996 och blev snabbt kultförklarad. Så här har Björk själv skrivit om boken:

"Min bok är ett inlägg i den samtida feministiska debatten. Den har en önskan om en feminism som inte gör kvinnan till en utopi om ett bättre samhälle, som inte gör henne till en naturlig identitet – utan som istället kämpar för en frigörelse från fasta könsidentiteter."

Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen

En bok som trots sina 40 år på nacken är lika aktuell nu som då. Medryckande, upprörande och ett stort fuck you till äckliga män som tror att de äger kvinnors kroppar. Go Märta!

Förra året på kvinnodagen skrev Kaneli en recension av boken på sin blogg, efter att vi läst den i bokklubben:

 

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson 

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Underbara Tove. Alltid aktuell och alltid träffsäkra texter. 

Flickorna av Emma Cline

En coming of age berättelse om Evie som blir involverad i Charles Mansons familj på 60-talet. När vi läste den i bokklubben älskade vi den och den fick högst betyg av alla böcker vi läst hittills. LÄS DEN. Lova.

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran 

Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor ...
Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?

Gillade boken mycket när jag läste den. Den var väldigt läsvänlig och rolig trots att ämnena den tar upp egentligen är ganska jobbiga. 

Bonjour tristesse av Francoise Sagan

Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.

Denna dagen ett liv av Jens Andersen

En biografi över Astrid Lindgrens liv. Hon är nog en av mina största idoler. En fantastisk kvinna med ett fantastiskt liv. 

Ordination: Vardagsfeminism av Jennie Sjögren

Vardagsfeminism ordineras som bot till alla sjukligt duktiga, till alla er som upptäckt att Sverige har lång väg kvar till att vara ett jämställt land och till alla er som tröttnat på att inte tas på allvar.Kuren innehåller praktiskt jämställdhetsarbete som utförs morgon, middag och kväll för att motverka stress, orättvisor, hjärtesorg och skral kassa.

Jag känner att det här kanske är den bok jag själv har störst behov av att läsa just nu. Vardagsfeminism är något jag själv funderar otroligt mycket på. Jag och min sambo har bott tillsammans i snart fem år och det är fortfarande jag som är duktig och planerar mat och städning och tar på mig för mycket ansvar i stället för att dela på bördan. Tänker hela tiden att jag ska ändra på våra beteendemönster men för mig sitter det i ryggmärgen att vara en duktig flicka. Ska klicka hem boken direkt. 

För jag tänker så här. Ingen kan ensam förändra världen. Och förändring sker inte på en dag. Men en kan i alla fall börja med sig själv och sin omgivning. Säga till när någon blir felaktigt behandlad. Dela på hushållsarbetet med sin partner. Sluta svälja de där smått sexistiska kommentarerna på jobbet. Uppfostra ens barn lika oberoende av kön. Läsa feministisk litteratur. Lära sig. Då förändrar vi världen, ett steg i taget. Varje år blir kvinnodagen förhoppningsvis lite mindre nödvändig. 


 

Malin Öhman
Publicerad 08.03.2017 kl. 14:50

Böcker jag vill läsa 2017

böcker jag vill läsa

2017 vill jag läsa många böcker. Det är mitt mål. Att läsa många. Hittills har jag hunnit med tre, vilket är en mindre än jag tänkt (mitt mål är minst två i månaden) men tänker att jag kommer kompensera någon annan månad så det är okej om jag inte lyckas varje månad. 

Jag har också en ganska lång lista med böcker jag är sugen på och den vill jag förstås dela med mig av här. Den fylls hela tiden på (och ibland glömmer jag också några jag vill läsa), men här är det jag kommer ihåg atm. Hemma har jag dessa böcker jag vill läsa: 

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson. Har inte läst så mycket av Tove förutom mumin så i år ska det bli ändring på det. Den här handlar om hennes barndom.

Bliv du hos mig av Sofia Torvalds. En gåva från Schildts och Söderströms som jag längtar efter att få läsa. En bok om att vara mamma här och nu.

Meddelande av Tove Jansson. Ännu en Tove-bok, denna en urval av hennes bästa noveller. 

Naondel av Maria Turtschaninoff. En av förra årets mest omtalade böcker som jag ännu inte tagit tag i. Finlandssvensk fantasy kan väl inte slå fel?

Food pharmacy : En berättelse om tarmfloror, snälla bakterier, forskning och antiinflammatorisk mat av Mia Clase och Lina Nertby Aurell. Fick den här av mamma och har hört så mycket gott om den så den åkte upp på min att läsa-lista. 

Sparade bilder50

Och här kommer en hel hög med böcker som jag gärna skulle ha i min bokhylla och sätta tänderna i under året. Både sådana som redan kommit ut och sådana som kommer komma i år. 

Bulevaren och andra texter av Tove Jansson. Ännu en Tove hehe. Denna är en samling av texter med illustrationer som aldrig gets ut i bokform. 

Så här upphör världen av Philip Teir. Den beskrivs som en roman om ett äktenskap vid alltings slut. 

SuomiFinland av Jörn Donner. Efter att hört Jörn i Malou efter tio blev jag så sugen att läsa den här. Mest för att höra hans kritik och för att Jörn är så himla facinerande. 

En annan historia av Lina Thomsgård (red). Den här har jag faktiskt väntade på mig i mailen, tror det här får bli nästa jag läser. ”Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. Personer att referera till, citera och inspireras av.”

Projekt Panama av Minna Knaus-Galán. Den här vill jag mest läsa ur en journalistisk synvinkel. Den beskrivs som en spännande berättelse om journalisternas metoder, om deras inbördes relationer och dynamik, om deras framsteg och kriser.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakté. Jag är ett stort fan av Jason och hans texter är väldigt bra, så tänker att boken också kan vara något. Den handlar om hans familjs resa från slaveriet i USA till folkhemmets Sverige.

Om livets mening av Merete Mazzarella. Har faktiskt inte läst något av Merete tidigare så tänkte att den här skulle vara en perfekt början där hon benar ut livets mening ur sitt perspektiv.

Fördärvaren av Annika Luther. Den här snubblade jag över så sent som idag. Älskar berättelser som utspelar sig i Helsingfors och den här handlar om Irene Zafran som ärver ett hus mitt i stan. Berättelsen handlar om gården och allt som kretsar kring den. 

Läsning för vandrare och andra av Lars Huldén. Fick min första bok av Lars Huldén i julklapp och blev helt förälskad i hans dikter. Den här en hyllning till honom när han fyllde 90 och rymmer en av hans många diktsamlingar. 

Några böcker ni är sugna på att läsa? Och har ni några tips på böcker som jag borde läsa i år? 

Jenna Vierinen
Publicerad 27.02.2017 kl. 19:03

Poesi som vardagsintryck

 

Det här inlägget handlar heller inte direkt om böcker, utan mer om diktuppläsning och poesi i allmänhet. I måndags gick jag nämligen på mitt första Poetry slam och några dagar innan såg jag filmen Paterson som också till stor del har diktande i fokus. Jag har helt enkelt tänkt en hel del på poesi och små vardagsdetaljer på sistone.

På måndagen förlorade jag som sagt min Poetry slam-oskuld i egenskap av åskådare, men vem vet kanske lusten att själv stå på scen kommer i ett senare skede. Det var heller inte frågan om en regelrätt första gång eftersom jag redan ett par veckor sedan gick på ett Open mic-evenemang med fokus på dikter som ordnades i Asbestos Art Space på Backasgatan. I mitt Facebookflöde cirkulerar också en hel massa andra diktevenemang just nu. Absolut inte bara jag som tänker på poesi.

 

Måndagens evenemang ordnades på Tenho och denna gång var det elva personer som delade med sig av sina ord och tankar. Bland dem fanns humoristiska sånguppträdanden och åtminstone tre stycken Paperi T-kopior. Min favorit var ändå ”nihkee akka” vars dikter i stort handlade om hur livet enligt henne skulle se ut ifall hon var en man. Hon kom ända till final och hann således uppträda med tre patriarkatkrossande dikter, men vinnaren blev trots allt en man i svart basker vars dikter innehöll glimtar av småbarnsliv. 

Efter att ha fått en inblick i vad Poetry slam går ut på och vilka grepp som fungerar i en tävlingssituation känner jag mig inspirerad och fylld av en ny uppfattning om poesi. Jag har insett att det jag tycker mest om i diktväg är det mer vardagliga och helst lite samhällskritiska och aktuella. Tidigare har jag uppfattat poesi som högtflytande, svårt och i synnerhet något som jag inte själv kan skriva. Men när jag hört andra modigt läsa upp sina eller uppträda med sina alster, märkte jag att det som fungerar bäst för mig inte behöver vara särskilt märkvärdigt. Tvärtom är vardagliga små berättelser med inbyggda känslor eller kluriga uttryck något som jag verkligen fastnar för och nu söker överallt.

För att knyta ihop det här inlägget med vad Århundradets bokklubb egentligen är till för tipsar jag om diktsamlingen Det här är hjärtat som jag köpte i Stockholm på hösten. Bodil Malmsten kan det här med att skriva om kärlek. Hon gestaltar känslor med skärpa och kommer med språkliga överraskningar som skapar lekfullhet och lätta i allvaret och storheten som gestaltningarna av kärlek och sjukdom ofta genomsyrar.

Vilka andra dikter borde vi läsa? 

Saga Mannila
Publicerad 23.02.2017 kl. 10:00

Toverelaterat

Ganska spontant häromveckan fick jag för mig att det var en massa tal om Tove Jansson överallt. Mindes ändå att det var några år sedan (kollade upp det och mycket riktigt, 2014) som det riktigt begav sig då det var jubileumsår för att fira att det var 100 år sedan hon föddes. Men det känns ändå rimligt att hypa en av mina barndomsidoler nu lika mycket som då, nämligen:

Ständigt aktuell superkvinna med stark vilja och passion men med den mysigaste auran runt om sig. I Århundradets bokklubb är vi stora fans av Tove Jansson och ser upp till både hennes författarskap och konstnärskap som verkar lika tidlöst, tankeväckande och fräscht 2017 som någonsin förr. Med det sagt tänkte jag nu lyfta upp lite olika nyanser av henne och länka lite roligheter som tangerar det självklara temat och inte uteslutet fokuserar på hennes litteratur.

Obs! Inlägget innehåller med andra ord inga recensioner denna gång, bara tips för likasinnade Tove Jansson-fantaster därute!

Förlaget har sedan förra hösten gett ut nio stycken tjusiga nyutgåvor av Tove Janssons böcker (+ en alldeles ny bok som ges ut i samband med utställningar som nu kan ses runt omkring i Norden, mer om det snart!) och om någon mot förmodan missat det så har både spotify och storytel sedan förra året sin ljuvliga högläsning av Tove själv med ett överraskande brett urval av hennes verk. 

(HUR kan det komma sig att i n g e n talar med samma maner som hon? Var kommer den unika rösten ifrån? Hennes föräldrar?)

För de som rör sig i Helsingfors kan det löna sig att ta del av dessa två:

Svenska Teaterns pjäs ”TOVE”.

Pjäsen tar upp två olika liksskeden som var avgörande i Toves liv - då hon förberedde sig för sin första egna pjäs "Kometen kommer" år 1949 och på samma gång pendlar till Kotka där hon målar beställningsarbeten och inte ännu nått de framgångar som sedan kommer. Och kontrasten till då hon många år senare, år 1971, är världsberömd och ska ut på en resa jorden runt för att få arbetsro från sitt annars hysteriska liv. Många intressanta karaktärer, nära vänner och älskare till Tove dyker också upp på scen.

Superfina skådisarna Alma Pöysti och Ylva Ekblad porträtterar Tove.

HAM's utställning med Tove Jansson och Tyko Sallinen.

Där kan bland annat beundra hennes två stora fresker med festtema och andra kända verk. HAM's övre våning är inte uppe för allmänheten för tillfället så inträde är 5€ ända fram till 2.3.

https://www.hamhelsinki.fi/sv/exhibition/tove-jansson/

Nu i februari öppnade också en stor utställning i Göteborg som är en fortsättning på Ateneums kuraterade jubileumsutställning från 2014 som därefter ska visas i Köpenhamn och sedan i London nästa höst.

--> http://goteborgskonstmuseum.se/utstallningar/tove-jansson/

(ps lade märke till så fina temaprogram de ordnat där nu vinter! lesbisk frukost på vändagen m.m)

självporträtt i olja från 1942 och 1975

I dokumentären Haru - de ensammas ö får man en fin inblick i hur Tove och Tuulikki spenderade sina sommarmånader under 25 år. En riktigt dröm om sommaren och en ”enklare tillvaro” på en karg skärgårdsö. Estetiken är underbar Super-8ish med snuttar ur deras gemensamma vardag och av naturen som Tuulikki själv filmade mellan åren 1970 och 1991 och stämningen går nästan att ta på för det är så autentiskt och inte för slipat. Lugnt tempo, fina funderingar och samvaro + notera också bästa idén för utomhussäng i tält :)

Birgitta Ulfsson, i nästan lika mysig röst, läser upp ur Toves egna dagboksanteckningar och brev (på finska tyvärr, men finns textning!)

Sista dagen på Arenan idag!!!! --> http://arenan.yle.fi/1-1800352

Yles arkiv finns också att hitta sevärda pärlor och intervjuer som denna från 1970 med Tove & friends som dricker rödvin, äter fransk plockmat, röker och diskuterar i hennes otroliga ateljé på Ulrikasborgsgatan.

bildkällor: tovejansson.fi, omkonst.com, ham.fi, arenan.yle.fi 

Där var dagens tips, tack för mig!

Hanna Arhippainen
Publicerad 21.02.2017 kl. 11:43

Wreck your dreams

Dödsdalsdansösen av Ylva Perera är en av tre böcker som det i höstas grundade Vilda förlag hittills gett ut. Det är två berättelser som löper parallellt. I ett vårvintrigt Åbo har vi kompisduon Miranda och Amanda. De läser filosofi, dricker vin mitt i veckan och stannar kvar på dansgolvet tills klubben stänger. Tillsammans är de orkestersystrar, med målet att levat livet fullt ut. De ska aldrig fastna i en trist vardag ifall möjligheten finns att göra den lite extraordinär.

Långt ifrån studielivet i Åbo befinner sig dansösen Marta Becket och Ed, som kallar sig kritiker och författare trots att skrivprocessen går trögt. De kör genom Nevadaöknen på 70-talet, under en tillflykt från New York och stadens förutsägbara konstnärstillvaro. I Death Valley Junction, en nedgången by mitt i sanden hittar de det övergivna Amargosa Opera House, som Marta förälskar sig i och och gör till sitt. Tillsammans restaurerar Ed och Marta byggnaden och sen uppträder Marta med sina dansnummer. Då och då till en liten publik, oftast endast för väggarna. I årtionden uppträder hon, regelbundet fem gånger i veckan, oavsett ifall någon finns där för att se det eller inte. Dansen ska få finnas för dansens skull. Konsten ska få finnas för konstens. 

Ökensanden och dansen når även Miranda och Amanda, som en tisdagskväll när de knyter kompisarmband och dricker rödvin ur tekoppar (sådant gör orkestersystrar) råkar se en dokumentär om Operahuset och Marta Becket. Marthas kompromisslöshet gentemot sin konst och existens berör något hos flickorna, får dem att vilja höja på ribban för sitt orkestersysterskap ytterligare. Därifrån börjar ett händelseförlopp vars resultat når längre än någon av de inblandade tänkt sig och som tvingar både läsaren och romankaraktärerna att tänka en gång till. Vad har man för ansvar gentemot sig själv och sina medmänniskor? Hur långt kan man gå för sina drömmar?

Det är speciellt de delar som utspelar sig i öknen som fångar mig. Som om jag nästan kunde andas in lite sand ifall jag tog ett riktigt djupt andetag. Karaktärerna i Death Valley känns tredimensionella. Det finns något outtalade hos dem, en viss motsägelsefullhet, som om ambitionen aldrig var att komma dem helt under huden. Framförallt Marta förblir avlägsen, hon värjer sig till och med för berättarens allvetande blick. Distansen väcker nyfikenhet, men den intressantare karaktären blir ändå Ed. Han är långt ifrån lika hängiven och kompromisslös som Marta i sitt skapande, och just därför har han en förmåga att föra en diskussion om det på ett sätt Marta anser vara onödig. Det är de här ofullständiga karaktärernas samtal om konsten, om skapandet och dess villkor, som blir den bärande kraften i kanske hela romanen.

Mirandas och Amandas orkestersysterskap blir för mig den svagare länken i berättelsen. Det är inte nödvändigtvis på grund av att de delarna inte skulle hålla måttet, det gör de nog, utan snarare eftersom de befinner sig alldeles för nära min egen (studie)tillvaro. Identifikationsfaktorn är ofta hög, men även påfrestande. I karaktärerna finns något förutsägbart, som om jag redan från början kände dem och deras problem. Effekten blir att det känns lite uttjatat. Istället väntar jag på få åka tillbaka ut i öknen, och på att i framtiden få läsa mera böcker av Ylva Perera.

Kaneli Johansson
Publicerad 15.02.2017 kl. 15:18