Det vi läser just nu, november edition

Kaneli:

Samtal med vänner av Sally Rooney. Den här läste jag i och för sig ut redan, men vill ändå tipsa om den! Handlar om Frances som bor i Dublin och studerar litteratur, skriver poesi och hänger på releasefester med gratisvin och kulturpersonligheter. Och så handlar boken om hennes ex och bästa vän, Bobbi, som är vacker och smart och charmar alla hon möter. Av en slump träffar Frances och Bobbi paret Melissa och Nick, som de båda fascineras och attraheras av. Resultatet blir ett maktspel där ärlighet och lojalitet sätts på spel. 

Den här boken är ju väldigt hypad just nu, och en del av mig förstår inte helt varför. Det är ju bara en förhållanderoman? Men en annan del av mig förstår precis. Det här är en extremt välskriven bok, med tidlösa frågor om förhållandeformer väl förankrade i nuet. Min igenkänningsfaktor var hög, till karaktärerna, deras förhållanden sinsemellan och deras värld av litteraturreferenser, bakissöndagar, universitetsbibliotek, poesikvällar, samhällsanalyser. Väldigt mycket guilty pleasure läsning för någon som känner igen allt det, men ändå ingen guilt för den här boken behöver ingen skämmas för att läsa och gilla.   

Saga:

På väg hem från en helg i Köpenhamn läste jag slut Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska roman som utspelar sig på de sju världshaven. Fastspänd i flygplanssitsen funderade jag vidare på bokens tematik: människor som inte lyckas fly sig själv och att hålla ihop trots att världen och man själv är trasig. Från flygplansfönstret syntes bara svart, men där under fanns ju också ett hav, vilket gjorde läsupplevelsen starkare. Prosalyrik är kanske något av det bästa att läsa under en kort resa.

Just nu läser jag mest intersektionella teorier och min knaggliga gradutext, men har också just börjat med ett läspaket om klimatförändringen som jag införskaffade under Helsingfors bokmässa. Först ut är Fack-Finlandianominerade och faktafullspäckade Hyvän sään aikana - mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken och därefter står Naomi Kleins This changes everything i tur.

 

Malin

Jag har smygstartat med januaris bokklubbsböcker, White monkey av Adrian Perera och Milk and honey av Rupi Kaur, redan nu, mest för att jag läser dem i samband med en kurs jag går, men också för att jag har haft sån lust att sluka dem sedan de damp ner i brevlådan. Vår policy är ju att inte diskutera böckerna innan bokklubbsträffen så jag säger inget om vad jag tycker. Det får ni veta i januari!

Jag läser båda böckerna i en kurs om den skandinaviska långdikten och jag ska skriva mitt kursarbete om Milk and honey, trots att den till utseendet inte ser ut som en långdikt. Tänker att det kan vara intressant att läsa något med långdikt som lässtrategi trots att det ser ut som mer traditionell lyrik (alltså tydligare indelning i dikter). Får se hur det går. Kursen är i alla fall en av de mer intressanta jag går den här hösten. Har äntligen blivit mer van vid att läsa poesi och långsamt börjar jag klara av att acceptera att man inte behöver förstå allt eller förklara allt utan i stället uppskatta något för vad det är. 

läser at

Jenna

Jag är inne i en så dålig läsperiod just nu. Känns som om jag varken har tid eller ork att läsa. Det är också en av anledningarna varför de flesta av våra bokklubbsböcker har blivit på hälft för mig den senaste tiden, tiden finns inte riktigt där (och netflix lockar era...). Förutom Livet och Den svavelgula himlen som jag ännu har på hälft, så är det här vad jag ska börja läsa nu. Har alltid gillat Dan Browns böcker och när jag såg att det kommit ut en ny just kring bokmässan var jag snabb med att plocka med den för mässpris (en måste ju passa på!).

Det som också gör att mitt bokläsande haltar lite nu (förutom nytt jobb och det omtalade livspusslet) är ljudböcker. Det är så mycket lättare att sätta på en ljudbok på bussen än att plocka fram en fysisk bok vilket gör att det är något som tagit över lite, men jag saknar verkligen att läsa fysiska böcker så jag måste bli bättre asap!

Århundradets bokklubb
Publicerad igår kl. 11:13

ÅB presenterar: Guest star Matilda Derefalk

När Århundradets bokklubb fortfarande saknade namn och endast var en liten bokklubbsbaby såg också medlemskonstellationen lite annorlunda ut. Nu presenterar vi en av våra gästande bokklubbsmedlemmar som efter en paus i Åbo nu är med och snackar böcker igen, nämligen eminenta Matilda.

 

 

Presentera dig per favore!

Matilda heter jag och gästar på bokklubben för tillfället. Jag var faktiskt med en sväng då bokklubben just kommit igång (under den dystra American Sniper -eran som vi inte talar om längre), men har haft en lång paus eftersom jag bott och studerat i Åbo. Förutom att jag pluggar psykologi så tycker jag om dans, feminism och läsning!

 

Varifrån kommer ditt intresse för litteratur?

Som yngre kände jag mig mest pressad till att jag borde läsa mer, det kändes som ett måste. Ibland kunde jag fastna för en bok som jag sträckläste i ett nafs, men för det mesta tog det länge för mig att komma igenom en bok. Nuförtiden har jag en mycket mer avslappnad inställning till litteratur och läser mest det jag har lust för, utan press eller tvång, vilket också gjort att jag njuter av det så himla mycket mer och som följd även läser mer :).

 

Hur skulle du beskriva dig som läsare?

Är egentligen en lat läsare, men vill så gärna läsa mer. Därför är det ju så himla bra med bokklubbar, speciellt i kombination med fint folk och lite skumpa ibland.

 

Vad läser du helst?

Läser mest romaner men skulle gärna testa mig på noveller och poesi litegrann. En bok jag nyligen läst och som jag gillade massor är Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Kan inte säga att jag direkt ogillar fantasy eller "chick-lit", men läser väldigt sällan böcker i dessa genrer.

 

Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?

Jag har svårt att identifiera en specifik smak jag haft eller har, jag ger gärna en chans till lite vad som helst. En förändring jag ändå märkt är att jag nuförtiden absolut kunde tänka mig läsa böcker riktade till personer yngre än mig. Speciellt berättelser om unga tonårstjejers uppväxt är ofta fina och rörande. 

 

Vilken är den mest creddiga bok i din bokhylla? Och den minst?

Jag äger väldigt få böcker, men den mest creddiga bok jag har är kanske Tolstojs Anna Karenina. Tycker faktiskt inte att jag äger någon väldigt ocreddig bok, men den minst creddiga bok jag läst måste vara Egoboost av bloggaren Isabella Löwengrip (skratta bara men en tonårsemo behöver lite extrapepp ibland!) 

 

Hur hittar du nya böcker att läsa?

Får så många bra tips av vänner, bokklubben (!) och min familj. Ibland går jag en sväng via bokaffärer eller bibliotek bara för att kolla vad som finns, och kan hända att en bok eller två slinker ner i väskan.

 

Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?

Sällan, men tycker inte det är så allvarligt om man tjuvkikar lite. 

 

Nämn 3 böcker som du ännu tänker läsa 2017!

1. Just nu är jag är av Isabelle Ståhl

2. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

3. Vända hem av Yaa Gyasi

Århundradets bokklubb
Publicerad 17.11.2017 kl. 11:00

ÅB möter Märta Tikkanen

"Ska vi försöka se arga ut nu? Eller inte arga... bestämda." - Märta Tikkanen

Exakt för en vecka sedan var det dags för något som vi i bokklubben planerat och sett fram emot en längre tid: vi skulle äntligen få träffa och intervjua den fantastiska författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen.

Vi satte oss ner i Märtas soffa och blev bjudna på kaffe och croissanter, medan ljudnivåer och kameravinklar skulle kontrolleras. Orsaken till att vi var bjudna hem till Märta denna onsdagseftermiddag var nämligen att vi i Århundradets bokklubb skulle göra en videointervju med Märta i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms.

Det blev en hel del snack om feminism, familjeliv, jobb, hur det är att vara på bokturné, brevväxling och hur man fortsätter skriva trots hård kritik och tidsbrist. Märta sa bland annat att hon alltid har skrivit och att det ofta handlat om en terapeutisk syssla, att hon via skrivandet bättre förstår sina egna tankar och handlingar.

Och självklart pratade vi också en hel del om böcker, bland annat om våra favoriter just nu och om Märtas. De redan klassikermärkta Århundradets kärlekssaga (som vår bokklubb ju är uppkallad efter!) och Män kan inte våldtas har vi läst och diskuterat med bokklubben och till nästa träff ska vi läsa något annat valfritt Tikkanen-verk. Stay tuned för mer Tikkanen-hajp här på bloggen, alltså!

Så här kan det se ut när ÅB jobbar på: Hanna koncentrerar sig på att få en perfekt kameravinkel, medan Jenna är mitt i att formulera nästa kniviga intervjufråga.

Märta visade oss också sin skrivhörna där hon än i dag som 83-åring sitter varje dag och skriver. De fysiska pappersbreven som hon skickat till olika vänner och kolleger i Norden har bytts ut mot e-post så det blir en hel del mejl att skriva också.

En skrivande person läser och en läsande person skriver. Det höll också Märta med om, vilket nog syns i hennes bokhylla som dignar av allt mellan himmel och jord. Lite oväntat tog hon fram Nabokovs Lolita när vi frågade om lästips. Karl Ove Knausgård tyckte hon också att vi skulle läsa. Kanske vi borde ta an oss Min Kamp-sviten ändå, fast Saga ställer sig mycket skeptisk till herremannens verk. Däremot kunde vi med fördel åtminstone läsa Linda Boström-Knausgård, som Märta också lyfte fram.

Slutresultatet av denna århundradets eftermiddag får ni se i början av 2018. Innan det lovar vi som sagt mera Märta Tikkanen-material här på bloggen.

PS. Om någon undrar var Malin hållit hus hela eftermiddagen hos Märta hittar vi svaret bakom kameran. Det är alltså hon som tagit alla bilder i det här inlägget.

Århundradets bokklubb
Publicerad 15.11.2017 kl. 16:41

Tips inför bokmässan

I morgon är det dags för bokmässa i Helsingfors och vi har valt ut våra favoriter ur programmet:

TORSDAG

Vad gör Finland när klimatförändringen förändrar allt? Saga väntar så mycket på att få läsa den viktiga boken Hyvän sään aikana - Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken? som tar fasta på hur Finland hittills har närmat sig klimatförändringen. Boken är skriven av den grävande journalisten Hanna Nikkanen och en arbetsgrupp bestående av 21 journalistikstuderande vid Tammerfors universitet. Projektet presenteras på torsdagen klockan 11-11.30 på Kullervoscenen.

Journalisten Julia Wiræus har bott i Delhi i flera år och nu är hon aktuell med boken De kallade henne Delhi Braveheart. Så här beskrivs boken inför evenemanget: "I hennes nya bok möter hon indiska kvinnor som alla försöker hitta fast mark när synen på kön, sexualitet och religion är i gungning." Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30. 

Posterstories fjärde nummer kommer äntligen ut till bokmässan! Glöm inte att plocka med dig novellaffischer till alla vänner och bekanta från Schildts & Söderströms monter (planschen är perfekt som present). På torsdag diskuterar dessutom Posterstories-teamet novellen som berättandeform på Tottiscenen klockan 18.30-19. Och ja, vi är ju lite jäviga här eftersom Saga och Kaneli också är med i Posterstories-teamet.

FREDAG

Mårran - vän eller fiende? Muminexperterna Helen Svensson, Elisabeth Nordgren och Outi Oja svarar på frågorna om vem mårran är och varför ska hon alltid vara ensam. Som de Tove fans vi är, och vi har väl alla haft en viss facination med mårran, är det här ett av de mer spännande samtalen! Klockan 14.00 på Tottiscenen. 

Blaue Fraus ocensurerade still gillar vi ju. På fredagen pratar då på bokmässan 15-15.30 på Edith Södergran-scenen. Såhär står det i mässprogrammet: "Någon hatar oss igen är en bok med ocensurerade samtal ur en Facebookchatt om feministisk kamp, ångest, barn, sex, förälskelse, pengar, teater, konflikter, systerskap och vänskap. Det är intensivt, rakt och roligt!"

Kritiken och dess villkor är ett ständigt aktuellt och alltid lika svårt ämne, speciellt i Svenskfinland. I höst tycks ämnet rent av ha varit i kris. Tatjana Brandt, Pia Ingström och Vilhelmina Öhman diskuterar ämnet klockan 18 på Edith Södergran-scenen.

Poesi och postinvandringslitteratur. På fredag kväll diskuterar Adrian Perera och Maïmouna Jagne-Soreau poesi och postinvandring i litteraturen på Tottiscenen 19.00-19.30. Adrian Pereras hyllade diktsamling White Monkey ligger högt på bokkubbens "to read"-lista och ämnet är ju onekligen intressant och aktuellt.

 

LÖRDAG

Jenna kommer inte bara att besöka bokmässan utan också sitta på scenen under lördagen. Anna Lindholm och Johanna Holmström har båda på något sätt tangerat kvinnors roll i historien i sina verk, och i ett samtal diskuteras kvinnors betydelse och vara eller icke vara i historien. På Tottiscenen 10.30. 

Koko Hubara står bakom bloggen, som sedan kom att växa sig till kollektivet och mediet Ruskeat Tytöt, som på de senaste året vuxit fram till en av de absolut mest framstående och progressiva finska insatserna för intersektionalitet, feminism och bredare kvalitetsjournalism samt plattform för multimedia - ”ruskealta tytöltä ruskeille tytöille” som Hubara själv menar. På bokmässan talar hon om sin hyllade bok med samma namn, intervjuad att gymnasieelever från Kallion lukio. Den bärande tematiken kretsar kring identitet, skönhet, etnicitet, kön-, och klassfrågor. På Kirjakallioscenen klockan 11.30-12.00.

Kaneli älskade Martina Moliis-Mellberg debut A och är mer än pepp på att ta sig an hennes nya verk 7 som utkommit i höst. I beskrivningen står det att diskussionen ska handla "om att försöka komma undan sig själv och sätta sitt hopp till en plats: havet. Går det att börja om? Går det att lämna sig själv?" I tider av livskriser låter det här ju minst sagt aktuellt och lovande. Klockan 15.30-16.00 på Tottiscenen.

Alldeles nyss bortgångna, fantastiska Birgitta Ulfsson. Hon var en riktig ”grand old lady” inom den svenskspråkiga teatern och har i långa samtal med författaren och journalisten Stig Hansén gett upphov till boken Med och mot min vilja, vars titel faktiskt baserar sig på en sanning. Hon ville aldrig ge ut sina memoarer men blev övertalad av Hansén då hon motvilligt läste igenom manuset han format ihop av alla pratstunder han spelat in med henne. Till minnet av en otrolig skådis och sprudlande stark kvinna kan man på lördag klockan 13 gå till Edith Södergran-scenen och lyssna på författaren som berättar om processen kring formatet ”samtalsbok” och öppenhjärtligt om Birgitta.

Näst sist ut på lördagskvällen klockan 19.00 får vi ännu ta del av något riktigt rafflande, nämligen ett samtal om erotik i litteraturen. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo (bokklubben är fangirls!) och dokumentaristen Viktor Granö diskuterar kring ämnet utgående från Lars Eric Krogius (1889–1965) livsverk Penthesilea. Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen. En intressant twist i detta är att Krogius sista önskan var att romanen skulle publiceras postumt på Söderströms förlag, men det skedde inte förrän femtio år senare. På Förlagets nätsida står det så här om Krogius: han var en udda aristokrat som tidigt avbröt en ingenjörskarriär för att på heltid hänge sig åt livsnjutning och romanförfattande. Så härligt obskyrt och intressant, inte minst pga all mystik och "tabu" kring boken.

 

SÖNDAG

Merete Mazzarella är en ständig favorit. Hennes senaste bok Om livets mening har av en slump figurerat hos såväl bokklubbarna som hos flera av våra kompisar på senaste tiden. På söndagen klockan 11-11.30 pratar Merete om "Vad är ett gott liv?" på Edith Södergren-scenen. Vi vill alla veta svaret.

Ingen kan väl ha undgått Bim Eriksson och Ulla Donners fantastiska serieromaner och hur slående de porträtterar *dagens ungdom* och allt vad det innebär (kärlek, prestationsångest, viljan att bli sedd ...) På söndag klockan 14 på Edith Södergran-scenen möts de två grafikerna och serietecknarna och diskuterar kring teman som mental ohälsa, relationer och feminism. 

 

Bildkonstnären Ellen Thesleff (1869–1954) var en av de första expressionistiska målarna i Norden och en stor föregångare på sin tid, också bland de få kvinnor som fick erkännande inom branschen. Hon var förutom sin konst känd för att tänja på könsroller och ta plats, en modig och självsäker kosmopolit. En helt ny biografi har getts ut av konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck, som berättar om Thesleffs bakgrund och otroliga resor omkring i Europa fyllt med starka känslor och karaktärer. Förra året tyckte jag (Hanna) att det var så skönt som kontrast till allt annat som varit att höra Sanna Tahvanainen tala om Coco Chanel på bokmässan som det allra sista programmet för söndagen. En drömmig beskrivning av en svunnen värld av detaljrikdeom att gotta sig i och glamourösa anekdoter som tog en långt bort från mässcentret i Böle. Hoppas lite på en liknande upplevelse 16.30 på söndagen på Minna Canth-scenen där samtalet äger rum.

Förra årets stora skatteparadisläcka Panamadokumenten slutar aldrig att facinera. Minna Knaus-Galán var en av de 400 grävande journalister som arbetade med Panamadokumenten. Ibland är verkligheten mer spännande än fiktion. I sin bok beskriver hon de thrilleraktiga turerna kring det internationella Pulitzer-belönade samarbetet. Knaus-Galán pratar om Projekt Panama på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30.

Århundradets bokklubb
Publicerad 25.10.2017 kl. 16:10

Livet & livet

Åj nu har det visst varit tyst här inne. Whoopsie så går det när det plötsligt är mitten av oktober och vardagen rullar på för fullt. Men även om bloggen fått eka tom har vi hunnit ses, både för att bokklubba, fira födelsedagar och smida än så länge hemliga planer.

På måndagen för ett par veckor sedan samlades vi hos Malin för att prata om månadens bokklubbsbok, det vill säga Livet av Åsa Moberg. Jättemycket pratade vi tyvärr inte om den, eftersom livet kommit emellan lite (pun intended), böcker hamnat på villovägar till Skövde (den anekdoten ska ni få höra en annan dag ...) och ingen därför hunnit läsa klart. Men det är okej, så går det ibland. I stället skålade vi för Jenna som fyllde år just den dagen, åt paj som Malin bakat och planerade stodåd bland annat. Det ska ni också få höra om så småningom.

Och kolla in här i början av nästa vecka, då tipsar vi om vad vi ser mest framemot på bokmässan i Helsingfors!!

Århundradets bokklubb
Publicerad 17.10.2017 kl. 21:46

Millennials, generationsupplevelser och Nu imorron

I onsdags var det dags för höstens första Nu imorron med temat "Generation Y och den förlorade vuxenheten". Ulla Donner som skrivit serieboken Spleenish (som vi uppmärksammat här på bloggen och som Kaneli och Jenna skrivit om på sina bloggar) och Johannes Ekholm vars bok Kärlek liksom nu utkommit också på svenska var kvällens samtalare och diskussionen leddes av Johanna Dikert.

Senast Århundradets bokklubb besökte Nu imorron recenserade vi evenemanget i sms-format och det tänkte vi passade kvällens tema lite för väl så vi gjorde om det. Enjoy och förlåt för att Gossip Girl på nåt sätt lyckadet kapa vårt fokus mot slutet :)


 

Kaneli, Saga och Hanna
Publicerad 23.09.2017 kl. 10:40

Det vi läser just nu, september edition

Saga: Novellix-noveller

Var i Stockholm i helgen och plockade bland annat med mig två Novellix-noveller från Papercut: Karolina Ramqvists Farväl till mitt kvinnofängelse och Maria Svelands Doggy Monday. Det korta formatet är perfekt i en period då jag egentligen borde satsa på graduskrivning och tentläsning, men vill läsa skönlitteratur också.   

Kaneli: Lolita av Vladimir Nabokov

Ända sedan jag i våras bestämde mig för att skriva min gradu om Darling River har jag tänkt att jag måste läsa Lolita i forskningssyfte, då Stridsbergs bok minst sagt refererar till Nabokovs. Har varit måttligt skeptiskt till boken och då det ju är en äldre man som har ett förhållande med en tolvåring (eh…), och ifrågasatt världen once again då sen dessutom hyllas som en av de bästa böcker någonsin, toppar alla världens ”10 böcker att läsa innan du dör ”-listor etc. Men. Den lär ju också vara en fantastiskt välskriven och spännande roman som blandar genrer, experimenterar och förbryllar läsaren, vilket jag spontant känner att jag ändå kunde gilla. Så ska ge boken en ärlig chans. Håll utkik efter mitt utlåtande på instagram senare i höst :)

Jenna: Harry Potter and the goblet of fire och Planera ditt drömbröllop med Johanna Kajson

Utöver bokklubbsboken så är det här de övriga jag läser just nu. Harry Potter lyssnar jag som ljudbok när jag åker till jobbet, när jag går mellan hem och dagis, när jag städar hemma, när jag ska sova och ibland också när jag jobbar. Perfekt att höra på lite hela tiden helt enkelt. Planera ditt drömbröllop är nu en bok som man kan läsa lite hur som helst, eftersom det inte är något skönlitterärt utan någon sorts guidebok hur du mest strukturerat planerar ditt bröllop. Köpte den mest på skoj eftersom jag faktist håller på och planerar bröllop (!!). Överraskande nog gav den faktist en hel del bra tips (och lite stress över att vi har så lite bestämt ännu..).

Hanna: Love Story av Erich Segal och Of Walking In Ice av Werner Herzog

Jag har inte hunnit läsa så mycket de senaste veckorna, men två tunna böcker har ändå hängt med i min väska nu under en tid som jag plockat fram sporadiskt och läst lite ur t.ex i spårvagnen. Love Story handlar om ett ungt par som lite av en slump (som de nu brukar gå!) blir förälskade i drömmig 70-tals universitetsmiljö, allt från parets kontraster i personlighet, värderingar och intressen till klasskillnader rivs upp och omkastas. Både finurligt rolig och väldigt tragisk utan att vara förutsägbar. Erich Segal skrev ursprungligen Love Story som ett manus för filmatiseringen som kom ut samma år, och omarbetade den sedan till den romanform jag nu läser. Den andra boken av den tyske filmregissören Werner Herzog beskriver en alldeles osannolik resa han själv gjorde när han fick höra att hans mentor Lotte Eisner var allvarligt sjuk. Med den obevekliga tanken om att han till fots skulle gå från München till Paris, där mentorn befann sig och då hinna träffa henne en sista gång före det var för sent, påbörjar han sitt livs tyngsta och kanske viktigaste resa. Otrolig att kunna känna en så stark kallelse och få en sådan insikt. Boken är konstruerad av anteckningar han gjorde längs med den tre veckor långa ”pilgrims”färden, vilket gör flera stycken nästan smärtsamt realistiska och därmed så läsvärda.

Malin: Nässlorna blomma av Harry Martinson. 

Efter att ha läst flera böcker av Moa Martinson och älskat dem (Kvinnor och äppelträd <3) känns det som att det är dags att läsa något skrivet av hennes man Harry Martinson. Jag gillar att läsa böcker som jag inte vet alltför mycket om på förhand och hittills verkar handlingen vara ganska dyster och bedrövlig rakt igenom. Har ändå inga starka åsikter om boken ännu, ska bli intressant att se om den kommer upp i samma nivå som Moas böcker. Stort plus för vackert omslag!

Århundradets bokklubb
Publicerad 21.09.2017 kl. 10:23

Århundradets bokklubb tipsar om deckare

Ibland går det trögt att läsa, till och med för litteraturstuderande. Eller kanske just specifikt för litteraturstuderande. Det är så mycket (högklassig) litteratur som ska konsumeras, diskuteras, analyseras. Det kan vara bland det roligaste som finns och då är det lätt att glömma bort att också hjärnan behöver vila ibland. I sommar har två av bokklubbens medlemmar haft lästorka, och av en slump (eller?) sökte sig båda två till deckarna.

Kaneli: Nu i somras har jag läste väldigt mycket akademisk litteratur, ibland rätt svårtytt och energikrävande. En kväll på landet när jag var klar med dagens arbete satte mig i trädgården för att återvända till min roman och den italienska renässanskonstnären den handlade om. Efter tio sidor insåg jag att jag inte förstått någonting alls, att orden bara simmade runt som fristående partiklar på sidorna, utan någon inbördes koppling. Det var som att hjärnan bara satte upp en spärr. Jag läser ganska sällan deckare, mest eftersom det alltid finns andra böcker jag är mera sugen på att läsa. Men nu i somras satt jag där på landet och insåg att det inte gick att läsa den bok jag var sugen på, att jag måste pausa hjärnan lite. Så istället plockade jag upp första bästa deckaren från min pappas bokhylla, och de tre följande dagarna umgicks jag nästan bara med Guido Brunetti som löste tre olika mord i Venedig.

Jag hade skrivit en lång analys om varför jag gör skillnad på deckare och annan litteratur, om vikten att minnas varför läsning är roligt, inta bara till för att analyseras sönder. Och om varför deckaromslagen nödvändigtvis måste vara så förbannat fula?? Men sen läste jag igenom det och tänkta att what a load of bullshit. Såhär är det: deckare är kul och ibland extremt bra litteratur och ibland främst underhållning och båda är okej och jag är onödigt skeptisk och snobbig och här kommer tips på tre deckare jag läst det senaste året och gillat:

Mina två spontana favoriter av Donna Leons deckare om Guido Brunetti är den första Death at La Fenice och A Nobel Radiance. Överlag gillar jag när brotten inte har en svartvitt skyldig/offer indelning utan får vara lite mångtydiga och visa på hur lätt det är att göra fel, hamna fel, begå brott. Deckare som har både psykologiskt och samhälleligt djup helt enkelt.

----

Malin: Vissa perioder försvinner all min lust att läsa böcker. Jag öppnar böckerna och bläddrar i dem men tröttnar eller tar inte till mig innehållet överhuvudtaget. Så har det varit i sommar. Jag har tänkt läsa en massa böcker som snällt står och väntar i bokhyllan men inga “svårt” eller vackert skrivna böcker där språket spelar huvudrollen har lockat mig eller fångat mitt intresse.

Jag har däremot varit en flitig ljudbokslyssnare. Och jag har dragits till deckargenren, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nästan aldrig tidigare i mitt liv läst deckare utan har, som många andra, sett deckare som lite ful och pinsam litteratur som inte utmanar speciellt mycket. Jag har lyssnat på både en Stephen King bok, Jurtjyrkogården (gillade inte den) och HELA Fjällbackaserien av Camilla Läckberg och jag måste säga att jag verkligen njöt av den här boksommaren. Det var så lätt att ta till sig litteraturen då det var handlingen och berättandet som stod i centrum och inte kluriga formuleringar eller metaforer och djupgående analyser.

Det känns lite som att mina ögon har öppnats och jag har också insett hur viktigt det är att utmana sig ibland och läsa sådant man vanligtvis inte läser så att man inte fastnar i gamla läsvanor. Det är skönt, speciellt när huvudet är fullt med bekymmer eller ångest eller stress, att inte behöva anstränga sig så mycket i läsningen. 

Så kan vi alla sluta se ner på deckargenren nu?

Den bok jag gillade allra mest var Camilla Läckbergs nyaste deckare Häxan. Den kändes snäppet vassare än de andra i serien då hon också tagit in kritik mot främlingsfientlighet i berättelsen. Däremot är persongalleriet överdrivet stort och det blir stundvis svårt att hänga med i de olika tidsplanen och berättelserna. Men överlag var det en riktigt bra bok. 

Kaneli Johansson och Malin Öhman
Publicerad 13.09.2017 kl. 15:39

Bokklubbshösten är igång

Onsdag

Bokklubben har återvänt från sin sommardvala och fick till stånd första träffen sen maj (!) i måndags. Vi har varit utspridda hela sommaren och att styra ihop en träff har gått sådär, men till slut! Boken som vi skulle läsa under sommaren var Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Hälften av bokklubben hade inte ens kommit igenom boken (hehe) så det blev inte så mycket om just den boken. Däremot pratade vi istället om böcker vi läst i sommar, och gick igenom vad som hänt sen sist. Perus med andra ord. 

Nu är vi dock igång igen, och har till och med gjort upp en liten plan för att vi ska bli lite mera regelbundna i vårt bokklubbande. Bokat in träffar för två månader framåt, och bestämt böcker i förväg. Den som vi ska läser till nästa träff är Åsa Mobergs Livet. Väldigt väldigt spännande. 

Men för att inte bara kicka igång bokklubbshösten utan också bloggen, tänkte vi tillsammans passa på och svara på Hietanen & Henriksons läsa lista som de postade nu när första avsnittet av säsong två av deras podd kom ut idag (JEE!). 

 

1. Vår nästa bokklubbsbok Livet av Åsa Moberg, Själarnas ö av Johanna Holmström som verkar vara både viktig och välskriven, och så höstens finlandssvenska snackis Den svavelgula himlen av Kjell Westö som bokklubben ska tackla senare i höst. Och inte att förglömma den nyutkomna, men redan så hyllade White Monkey av Adrian Perera.

2. Projekt Ines (kommer älta den i all evighet men det är såå bra), We Should All Be Feminists såklart, lite i samma spår som den föregående men Bad Feminist av Roxane Gay, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma på grund av att den är den mest facinerande boken någonsin och till sist Meningen med hela skiten av Nina Åkestam som är århundradets bästa självhjälpsbok. 

3.  Är allt som oftast skrivna av kvinnor.

4. Tove Janssons Muminböcker på grund av sympatisk, snäll och trygg stämning, Harry Potter serien på grund av att helt egen värld att gå in i. Och förstås klassisk Jane Austen-romantik och Bodil Malmstens underbara dikter. Starkt, sårbart, vemodigt och vettigt men alltid invävt med humor och mycket k-ä-n-s-l-a.

5. Stay tuned till december då vi publicerar ett mastodont julklappsinlägg som hjälper dig på traven när du står mitt i julrushen och svettas.

6. Malin har läst Frida och Frida av Emma Juslin fem gånger och den är fortfarande lika tilltalande som första gången. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga måste läsas minst en gång per år och alla som vi nämnde som tröstar kan en också läsa tusen gånger om. 

Jenna Vierinen
Publicerad 12.09.2017 kl. 08:21

The Handmaid's Tale

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Saga Mannila
Publicerad 08.09.2017 kl. 19:34

ÅB intervjuar: Déa Solin

 

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är som sagt vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling.Här kan du läsa intervjuerna med de andra Arvid Mörne-vinnarna Quynh Tran och Axel Åhman.

 

Déa Solin, 21, vann första priset i Arvid Mörne-tävlingen i år, hon är uppvuxen i Jakobstad och studerar för andra året på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola i Malmö. Hon bloggar också på ratata.

Bild: Déa Solin

Inspirationen till novellen som en tonårsfilm på netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg kom i stort sett från det egna livet.

– Jag minns inte helt hur skrivprocessen med just den novellen började. Jag ville skriva om den rastlöshet och mållöshet som man kan känna som ung. Karaktärerna gör egentligen inte så mycket, de festar, ligger runt, röker på. Jag har tagit mycket inspiration ur det egna livet, tillspetsat så klart. 

Solin har alltid skrivit mycket, men började skriva mer seriöst för cirka tio år sedan, säger hon. Mest skriver hon prosa, helst ungdomsromaner som handlar om tjejer i sena tonåren eller i sina tidiga 20-år.

– Det är ofta som tonårstjejers intressen inte tas på allvar och man ser ofta ner på tonårstjejers intressen och idoler som Twilight eller One Direction till exempel. Jag tycker man borde ta dem mer på allvar och det vill jag göra.

 

I övrigt gillar Solin också att bygga olika stämningar och atmosfärer i berättelsen. Idéerna till olika berättelser kommer mest från det egna liver och från upplevelser och känslor.

– Jag har märkt att jag återkommer till samma teman i mitt skrivande och att det jag skriver om ofta handlar om samma saker.

Solin inspireras också av litteratur i allmänhet. Hon läser helst böcker av unga kvinnliga författare och det är någonstans i den generationen eller kategorin som hon själv också vill placera sig i som författare.

– Just nu håller jag på att redigera en roman, en lesbisk ungdomsroman. Jag har också påbörjat ett annat romanprojekt. Förutom romanerna, skriver jag också poesi vid sidan av, men det är mest klotter för att snabbt få ner tankar i ord.

Som skrivtips säger Solin kort och gott att en helst bara ska skriva så mycket som möjligt.

– Det finns ju såklart också en del skrivtips som man kan Googla fram eller så kan en gå en skrivarkurs, men det viktigaste är bara att skriva.

 

Déas boktips:

– Amanda Svenssons böcker gillar jag starkt. Det är kul när de utspelar sig i Malmö där jag bor. Som sagt läser jag helst böcker av unga kvinnliga författare. Jag gillade bland annat Kapitulera Omedelbart eller Dö av Sanne Näsling. Patti Smiths Just Kids tyckte jag också om. Weetzie Bat av Francesa Lia Block är också en väldigt lyckad ungdomsroman.

På sommaren reser Solin en del och hoppas på att kunna läsa och skriva så mycket som möjligt.

– Det lär ju bli en hel del tid för sådant när jag sitter på flygplan och tåg.

Saga Mannila
Publicerad 01.08.2017 kl. 16:00

Ediths brev

Mår ni bra där ute i sommaren? Århundradets bokklubb har varit på semester men börjar så småningom vakna ur sin sommardvala, så ni kan vänta er mera uppdateringar framöver. Boktips, intervjuer och anekdoter från våra träffar står i alla fall på agendan. Ifall ni som läser har önskemål för inlägg eller böcker ni gärna skulle se oss recensera är det bara att lämna en kommentar :)

Först ute är en bok jag läste på bryggan och i solstolen den första veckan i juli:

Ediths brev är en brevsamling (jepp, hörs ju på namnet) med de brev Edith Södergran skrev till Hagar Olsson (ifall du inte känner till de här kvinnorna från förr – googla! – du vill inte missa dem). Breven är i sin ursprungliga formulering (med stavfel och allt) och ibland med Hagars kommentarer för att förklara eller begripliggöra saker som läsaren inte kan veta, ibland bara hur Edith menade med det hon skrev. Resultatet blir en beskrivning av de två kvinnornas vänskap som löper parallellt med en pågående diskussion om litteraturen, kulturen och världspolitiken under deras samtid. Ni hör ju hur underbart det låter.

Jag läste boken väldigt snabbt, för visst var den underbar. Men medan jag rusade igenom breven fanns det också en hunger som aldrig riktigt stillades. Jag ville veta mera om Edith, mera om Hagar, mera om det de skrev om. Alltför ofta blev Hagars kommentarer bara som en skrapning på ytan, utan att någonsin få komma längre än det.

I juni läste jag Helena Sinervos biografi om Eeva-Liisa Manner, Runoilijan Talossa, och då ifrågasatte jag ofta Eeva-Liisa Manners tankar och känslor och till och med små detaljer som t ex vad hon åt till middag eller vilka kläder hon bar. Jag var hela tiden så medveten om att det inte var Manner själv utan Helena Sinervo som diktade fram hennes tankar. Det blev tillslut tungt att läsa, för att inte tala om kontraproduktivt då jag säkert gick miste om mycket väsentligt i min fokus på kritiken. Men medan jag läste Ediths brev önskade att någon skulle skriva en liknande bok om henne och Hagar. Jag tänkte ofta att jag inte alls skulle bry mig ifall allt var sant eller inte, bara att jag fick dyka längre in i deras värld.

Kaneli Johansson
Publicerad 31.07.2017 kl. 13:23

ÅB intervjuar: Quynh Tran

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling. Här kan du läsa intervjun med Axel Åhman.

 

Quynh Tran, 28, från Jakobstad studerar psykologi vid Lunds universitet och bor i Malmö. Han tilldelades andra priset i årets Arvid Mörne-tävling för novellen VHS som handlar om en relation mellan ett barn och en mor ur barnets perspektiv.

 

– Jag hade funderat på novellen länge, vet inte riktigt om jag ska kalla det idé eller vision men jag såg en spansk film som heter The spirit of the Beehive där en flicka ser Frankenstein-filmen och går sedan runt och tänker mycket på döden. Hon ställer en massa konstiga frågor till sin familj. Vet inte hur mycket den specifikt påverkade min novell, men det här temat fascinerade mig.

Trans novell handlar om en son och en mamma som försöker älska varandra och i den finns en film som spelar en stor roll i berättelsen.

– Jag hade skrivit en tidigare version utifrån samma tema, men den blev ganska dålig. När jag läste om den tyckte jag ändå att det fanns någonting i den och att texten förtjänade ett bättre öde. Så skrev jag om den för tävlingen.

Tran har deltagit i Arvid Mörne-tävlingen en gång tidigare men säger att han inte egentligen skriver så mycket, att han skrev mer som yngre.

– Det här var första gången på länge som jag satt mig ner och skrev frenetisk. Jag skriver inte till vardags. Inför den här tävlingen så hade jag en idé och så fanns det ju också pengar att vinna. Jag hade ganska lite tid på mig att skriva novellen så jag skrev som ett djur på en vecka. Det blev flera timmar per dag. Sedan lät jag den vila och sedan skickade jag den till lite folk och bad om feedback.

Att våga misslyckas i sitt skrivande har varit viktigt för Tran.

– Att våga misslyckas både inför sig själv och andra och våga be om feedback när man har blivit blind för sin egen text har varit jätteviktigt för mig.

Novellformatet är tacksamt för det ställer automatiska begränsningar för skrivandet, säger han.

– Du får inte go crazy, inte skriva för långt eller ta in för mycket. Det är också lite frustrerande, om det inte hade varit en novelltävling hade jag kanske kunnat göra ännu mer. Formatet ställer krav på att det ska vara en helhet som håller och att man som läsare ska kunna lämna texten och känna sig tillfredsställd. Det krävs ofta en krok på slutet som man kan ta fasta på.

Det är främst filmer som inspirerar Tran i hans skrivande. Han har ingen tydlig favoritgenre epok, eller –ism.

– Jag blir lycklig när jag hittar något tidlöst och allmänmänskligt. En annan film som är central I min novell som jag också älskar är A Brighter Summer Day.  Filmer bra inspiration för det visuella i texter och miljöbeskrivningar men också för det psykologiska hos karaktärerna. Stig Dagermans noveller var också en viktig inspirationskälla för mig då jag skrev novellen VHS.

 

En hurudan läsare är du?

– När jag tänker efter så är jag nog en ganska tråkig läsare. Jag laser inte sci-fi eller skräck. Jag har också ganska svårt för rolig litteratur. Känner mig ganska begränsad i det avseendet, jag läser mest bara prosa. Jag pluggade också litteraturvetenskap i Lund ett tag. Nu har jag ledigt från skolan och ska jobba lite. Jag har mer tid för läsning för sådant som jag tidigare varit lite rädd för och sådant som har stirrat på mig. En bok av de böcker som stirrat på mig är Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Jag stirrade tillbaka på den, den är väldigt bra. Den kan jag rekommendera.

Så här beskriver Tran romanen: ”Handlar om några intellektuella i Frankrike under efterkrigstiden som inte vet hur de ska navigera i det nya politiska läget, ifall de ska hänge sig åt humanismen eller inte. Boken är väldigt långt en idéroman. Man kan läsa in de Beauvoir och Sartre i den. Boken var förvånansvärt aktuellt. Det är väl någon sorts tröst att man inte är helt ensam om sina struggles.” 

Saga Mannila
Publicerad 16.06.2017 kl. 16:25

Det vi läser just nu

Malin: Ett öga rött

Jag har äntligen tagit tag i mitt projekt "läsa alla böcker i bokhyllan". Har ett gäng böcker jag har tänkt läsa i flera år men bara inte tagit tag i det. Nu har jag bestämt att jag ska läsa alla de här böckerna jag redan borde ha läst.

Först ut är Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri. Älskade Allt jag inte minns och Khemiris noveller och självklart gillar jag Ett öga rött minst lika mycket. Gillar skildringen av relationen mellan Halim och hans pappa och Halims syn på omgivningen - hur subjektiv och stundvis överdriven den är. Och språket sen. Vill också kunna skriva som Khemiri och ha en så lekfull relation till språket. 

Läser just nu

Jenna: Herr Arnes penningar; Liljecronas hem; Körkarlen

Jag är inne i en sådan period just nu att jag inte riktigt fastnar för någon bok. Börjar läsa, läser några sidor och så lämnar jag den. Har helt enkelt svårt att läsa just nu. Min läsning fungerar lite så, en period läser jag flera böcker i månaden och så kan det gå nästan månader innan jag kan avsluta en bok. Just nu är jag inne på en Selma Lagerlöf bok. 

Selma Lagerlöfs klassiker har fått nya utseenden och den här slöshoppade jag en söndag i maj. Tyckte helt enkelt att det var ett fint omslag och så var det den med berättelser som jag tyckte lät mest spännande. Ännu har jag inte läst många sidor men kanske jag får den utläst. Eller så inte. Beror helt på mitt state of mind. 

Saga: I Love Dick

Jag har nyss slutfört två längre läsprojekt (två faktatunga reportageböcker) och bestämde mig nu att det är dags att byta genre helt och hållet. Min storasyster och jag har bokväxlat i vår och hon gav mig denna i utbyte mot Hannele Mikaela Taivassalos In Transit och Tone Schunnessons Tripprapporter. 

Det känns som om "precis alla" läst I Love Dick i år, vilket per automatik gör mig lite skeptisk. Har hittills bara läst ett par sidor och känt att romanen är lite trögstartad. Det är någonting med den här som gör starten lite svår. Kanske var den förkylningen, segelbåtarna eller sommarlovsvirrvarret i huvudet som gjorde att det inte blev många sidor lästa på stranden i söndags eller så har jag svår med att huvudpersonen har samma namn som författaren. Jag ska ändå se till att ge Chris Kraus en chans och ta mig an denna bok ordentligt nu. Får helt enkelt skriva mer om den senare.

Kaneli: Runoilijan talossa

Helena Sinervos biografi på Eeva-Liisa Manner är skriven i ett dagboksliknande format där läsaren genom korta kapitel får komma in i poetens liv. Som ramberättelse fungerar Eeva-Liisas tillvaro i Spanien där taket på hennes hus rasat in under vintern. Hon tvingas gå igenom sina saker för att se vilka som överlevt vintern och fuktskadorna, och samtidigt väcks minnen till liv och så småningom öppnar sig hennes tillvaro för läsaren.

Runoilijan talossa är rätt fragmentarisk och det passar mig bra eftersom den fått följa med mig under hela maj. Jag har hunnit avverka rätt många andra böcker under tiden, medan jag alltid bara läst lite i taget av den här. Eeva-Liisa Manner känns som en ganska svår och privat person, och just därför är det fint att på det här sättet få komma in under huden på henne. Boken påminner mig mycket om Eeva Kilpis Naisen päiväkirja som jag läste ungefär vid den här tidpunkten förra året. Tycker tematiskt att lite äldre kvinnors upplevelser (av deras kropp, sexualitet, om kärlek, skapande, vardagen, ensamheten) är spännande att läsa om eftersom de annars ofta är rätt nertystade teman.

Hanna: Förflutenhetens landskap av Peter Englund

Jag blev för en stund sen rekommenderad denna essäsamling som är fylld med anekdoter ur historiska händelser och som också ger en inblick ur det dagliga livet för länge sedan (främst 1600-1800-tal). Lite som Historieätarna som vill veta ” vad tänkte man, hur låg man, hur luktade och mådde man?”. Gillade speciellt kapitlena mot slutet som bland annat heter Om gråtens historia och Den viktorianska sexualiteten. Fullproppad av intressant fakta med roliga (!) och detaljerade beskrivningar, massa mer eller mindre random trivia. Plus en del konsthistoria. Sånt jag gillar att gotta mig i. I och med att boken är uppdelad i kortare kapitel som inte är beroende av varandra går det bra att läsa dem i kors och t.ex hoppa över delar med för mycket krigsbeskrivningar eller gubbar.

Århundradets Bokklubb
Publicerad 01.06.2017 kl. 19:22

Två systrar

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väntat på att få läsa Åsne Seierstads reportagebok Två systrar redan ett bra tag. För ett par dagar sedan läste jag äntligen ut tegelstenen och här följer lite lösryckta sommarlovstankar om vad jag tyckte om den.

 

Boken handlar om två systrar, Ayan och Leila, och deras familj. År 2013 åker systrarna iväg från Norge till Raqqa i Syrien efter ihärdigt planerande och pengainsamlande för att som de beskriver det ”hjälpa IS och leva ett värdigt muslimskt liv”. Familjen som blir kvar i Norge, pappa Sadiq och mamma Sara och tre småbröder är chockade och så börjar kampen om att få hem systrarna. Det är pappan, Sadiq, som förstrött själv också åker iväg för att försöka leta reda på döttrarna via människosmugglare och turkiska taxichaufförer. Lillebrodern, Ismael, försöker å sin sida förstå varför systrarna valde att åka och följer med deras allt mer radikala och fundamentalistiska tankegångar via sms och Facebookmeddelanden.

Två systrar innehåller en hel drös bakgrundsinformation om hur Ayan och Leila växte upp, och tanken med boken är att försöka svara på frågan varför så många unga som vuxit upp i västländerna väljer att åka till Syrien för att kriga eller stöda IS och hur radikaliseringen går till. Boken innehåller också mycket information om kriget i Syrien och tidigare konflikter i Mellanöstern. Det blir stundvis ganska faktatungt, men främst för att det känns som jag inte lärt mig mycket om till exempel Iran-Irak-kriget i skolan. Många luckor fylls i och med den här boken, och bra så.

Boken belyser ett aktuellt och viktigt tema och Seierstad är en skicklig berättare som vanligt. Det finns flera spänningsmoment och av alla intervjuer med olika personer i Ayans och Leilas näromgivning: familjen, vännerna, bekanta, lärarna, moskéledarna, arbetskompisarna, skapas en förståelse i hur radikaliseringsprocessen kan se ut på individnivå.

Det bästa med boken är ändå diskussionerna som systrarna har med lillebrodern, Ismael. De är ofta skrivna i dialogform och baserar sig på de sporadiska sms-diskussioner som syskonen hade tillsammans. De kan tänkas symbolisera två olika åsikter som har svårt att mötas i mitten, vilket ganska väl beskriver diskussionsklimatet i Europa (och även på många andra håll i världen) just nu. Diskussioner ger också en inblick i frågan om varför en del väljer att åka och en del inte, trots att de växer upp i exakt samma familj med ungefär lika förutsättningar och framtidsutsikter.

Efter att ha läst färdigt Två systrar har jag predikat om boken till många vänner. Mina senaste offer verkade åtminstone ha fallit för mitt brandtal, eftersom jag senare fick frågor om hur man lättast får tag på boken. Den är relativt populär på stadsbiblioteken just nu, men absolut värd att vänta lite extra på i reservationskön!

Saga Mannila
Publicerad 29.05.2017 kl. 12:50
 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb(a)gmail.com

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer