ÅB recenserar centrumbiblioteket Ode

Foto: Tuomas Uusheimo

I går öppnade äntligen centrumbiblioteket Ode i Helsingfors och vi i bokklubben ville så klart gärna gärna kolla vad stället har för potential. Hur lever byggnaden upp till titlar som "bokhimmel" och "Helsingfors nya vardagsrum"?

Så här tyckte biblioteksentusiasterna Kaneli och Saga:

K: När jag ska gå hemifrån vänder jag av gammal vana ner mot metron och spårvagnshållplatserna i Hagnäs, men sen tar det en stund för mig att avgöra vad som egentligen är smartaste vägen att ta sig till Ode. Trots att det nya biblioteket ligger väldigt centralt är det samtidigt lite avsides (i alla fall från de rutter jag är van att ta). En stund funderar jag på om det till och med vore smidigare att promenera genom fågelsången och Tölöviken, men väljer sen ändå att ta en spårvagn in till centrum. Från järnvägsstationen rör sig en strid ström folk förbi Sanomahuset mot Ode. Trots att biblioteket varit ett omtalat projekt och är det också lite lustigt att så många kommit genom duggregnet för att bekanta sig med byggnaden.

S: Ode sportar, som så många andra nybyggda byggnader (läs Kaisa-huset) med roterande dörrar. Varje gång jag går igenom en sådan tänker jag på att nu stiger jag in i en ny värld. Det må låta löjligt, men så är det. Jag har många i min näromgivning som hatar roterande dörrar på grund av att de är ineffektiva och långsamma. Farten var heller inte snabb under Odes öppning eftersom så många valt att tillbringa lunchrasten eller den lediga eftermiddagen just här. När jag väl kommit in i aulan är första intrycket att jag sett det här förut. Ode känns som en förlängning av Sanomahuset och Musikhuset, också inuti. Men det här ändrar då man tar rulltrappan upp till de andra våningarna. Ovanligt med rulltrappa på ett bibliotek! Trappan för mig tillbaka till ett jättestort Imax-biografkomplex i Amsterdam som också har rulltrappor.

K: Jag var lite distraherad av kaffeförsäljningen vid rulltrappans fot och om det potentiellt fanns gratis kaffe öppningsdagen till ära (det fanns det inte, men det verkade inte dra ner på mängden kunder) så det tog en stund för mig att helt andas in atmosfären. Den andra våningen som rulltrappan först tog oss till verkade också halvfärdig, med lågt i tak och kylig lysrörsbelysning. Jag sökte snarare den ljusa salen med det böljande taket, de höga fönstren och alla böcker. Som tur öppnade sig den från bilderna bekanta utsikten på tredje våningen. Trots att det också var packat med folk var stämningen här en helt annan, typ lugn och värdig, jag kände att namnet Ode passade det här utrymmet.

 

S: Ja, tredje våningen kändes rätt. Just så här ska det se ut, det är här som wow-arkitekturen syns och det är här som jag tänker mig att jag kommer att vilja spendera tid bland böcker. Sedan Helsingfors universitets Tankehörna öppnades har jag gillat allt som är byggt i ljust trä. Samma bastudoft som finns i Tankehörnan kom inte fram i Ode, men jag älskar de riktiga inomhusträden av arten bucida buceras på tredje våningen. Känns som ett genidrag. Shoutout till den som kom på det! Trappan med Otto Karvonens konstverk Omistuskirjoitus ligger ungefär mitt i byggnaden och jag tippar på att trapporna kommer att bli en favorit på Instagram inom kort, om de inte redan är det. Konstverket har ju fått kritik för att det också välkomnar kvinnohatare till biblioteket i och med att det stod “för misogyna” i den ofärdiga versionen. Ordet verkar ändå inte ha kommit med i den färdiga versioner. Populister är dock välkomna. Helsingin Sanomat hann också utse tredje våningen till platsen där “Helsingfors mest dramatiska selfieplats” finns, men själv är jag inte så imponerad av just det hörnet. Vill dock utforska våningen på nytt då det inte är så många som yrar runt i biblioteket. Odes andra våning verkade däremot inte som någon direkt wow-arkitektur. Jag tycker du summerade det bra Kaneli, med att jämföra det med unis Alexandria-byggnad.

 

Foto: Tuomas Uusheimo. 

K: Jag var inte heller jätteimponerad av “selfie-hörnan” men glasväggarna och träytorna gjorde verkligen att tredje våningen blev behaglig att vara i. Jag gillade också att de hade ett café mitt bland böckerna och genom det signalerade att det här inte är ett arbetsutrymme utan framförallt en mötesplats bland litteratur. Extra bonus för att de lyft fram ovanligt många böcker jag personligen gillat eller är intresserad av att läsa, med författare som till exempel Anni Kivimäki, Kerstin Thorvall och Rosa Liksom etc.  istället för typ Ilkka Remes bestsellers vilket är min stereotypa bild av vilka böcker som lyfts fram på bibliotek. Könsfördelningen bland tipsböckerna gynnade för övrigt i alla fall inga misogyna tankesätt då mer än hälften av författarna verkade kvinnor. Däremot var nog andra våningen, där det enligt förhandsinformationen ska finnas arbetsutrymmen för till exempel frilansare och studerande, i all fall en besvikelse för mig. Arbetsplatserna verkade ganska begränsade till antalet och det låga taket och dåliga belysningen inte det minsta inspirerande. Däremot gillade jag att där fanns bland annat symaskiner och liknande som vem som helst får låna. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde ju biblioteksfilosofin med att låna i stället för att äga utökas till betydligt fler av livets delområden.

S: Själv var jag för splittrad i tankarna för att fokusera på vilka böcker som faktiskt finns i Ode. Det får jag utforska när nyhetens behag lagt sig, men håller med om att arbetsytorna på våning två var alldeles för få! Som graduskribent hade jag önskat att Ode åtminstone delvis skulle lösa bristen på arbetsbord i Kaisa-huset. Ode verkar ändå inte ha tillräckligt med plats för just tyst arbete, även om man kan boka ett arbetsrum för dagen. Om jag räknade rätt fanns typ bara fyra arbetsrum … Var dock imponerad av 3D-printrarna och gillar också tanken om att bibliotek lånar ut annat än böcker. Just precis sådana här former av cirkulär ekonomi borde vi bli bättre på, att låna, reparera och äga gemensamt i stället för att köpa nytt. Vet inte exakt vilka alla “förnödenheter” Ode har i sin samling, men kan bra tänka mig att typ verktyg kunde vara bra saker att låna (mvh. äger knappt en skruvmejsel). Tycker också om att det finns ljudstudior där man till exempel kan banda in ett podcast-avsnitt eller två. Andra våningen känns praktisk, men väldigt omysig och icke-Instagramvänlig. Kanske är det meningen, åtminstone kommer ingen att störa de som jobbar där genom att ta selfies. Gungstolarna var också ett kapitel för sig. Känns som att Ode har ALLT.

K: Ja, stämningen var ganska extra ALLT, samtidigt som en del av byggnaden ännu var halvfärdig (t ex fanns det gapande hål i fasaden och den stora toaletten i källaren hade bara en fungerande vattenkran för handtvätt…) vilket ökade på hysterin. Tänker mig att vi inte kommer få veta vilken Odes egentliga natur blir förrän hajpen lagt sig lite.

Saga Mannila & Kaneli Johansson
06.12.2018 kl. 12:16

Alla är inte (och borde kanske inte vara) feminister

I december 2012 höll Chimamanda Ngozi Adichie sitt kända Tedtalk-tal om feminism som senare också utgavs i tryckt format. Tedtalket samplas i Beyoncés megahit Flawless och boken har delats ut till alla niondeklassare i Finland. Budskapet är tydligt: vi ska alla vara feminister, in i gänget bara, här finns det plats. Att vi tillsammans är starka och kan jobba för en mer jämställd värld.

Fast vänta nu. Hur ser feminismen egentligen ut år 2018? Är alla de som säger sig vara feminister det verkligen eller har vi blivit mer fokuserade på att titulera oss feminister i stället för att på riktigt agera enligt ideologin? Ursäkta för den carriebradshawistiska formuleringen, men det är i de här frågorna som Nina Åkestams Feministfällan börjar och på sätt och vis också slutar.

Åkestams främsta tes är nämligen att feminism inte är något som en person är utan något som hen gör, att feminism är en handling och inte en åsikt, vilket går i samklang med Judith Butlers teori om könets performativitet och Simone de Beauvoirs klassiska citat ”man föds inte till kvinna, man blir det” ur Det andra könet. Åkestam lägger fokus på feministiskt agerande och påminner läsaren om att inte fokusera på feministindivider och hur de ibland misslyckas eller brister i sin feminism, vilket hon ser som symptomatiskt för vår tid.

Boken är uppdelad i sju kapitel varav alla utom det sista diskuterar en specifik feministfälla: valfrihetsfällan, självklarhetsfällan, Instagramfällan, populismfällan, känslofällan och föräldrafällan. Det sista kapitlet blickar framåt och där kommer Åkestam med råd om hur feminismen och feministen kan försöka ta sig ur de här fällorna. Åkestam beskriver hur hon redan en längre tid känt att den feministiska debatten gjort henne irriterad och matt i stället för att ge kraft. Hur feminismen urholkats till att innefatta t-shirts med feministiska slogans sydda av kvinnor och barn i tveksamma förhållanden. Hur debatter kring symbolfrågor och attacker på feministindivider som agerat fel inte utvecklar rörelsen vidare, utan tvärtom får den att stanna, eller i värsta fall ger vatten i kvarnen för antifeministiska rörelser.

Den kanske mest ögonöppnande fällan som Åkestam diskuterar är just självklarhetsfällan där Åkestam kommer fram till att feminismen kanske mår bättre av att inte lägga så mycket krut på att få alla att kalla sig feminister. Åkestam skriver ”för att delta i en politisk rörelse borde det minsta kravet vara att man vet vad den går ut på, och i andra hand att man vill arbeta aktivt för att nå rörelsens mål”. Det här verkar i sig som en självklarhet, men det är många som rider med feminism som ett slagord för att polera sin image. Det viktiga är alltså inte att få allt fler att kalla sig feminister, utan att få allt fler att öka förståelsen för feminism och diskutera vad feminismen som rörelse vill uppnå.

En annan fälla som jag bär med mig efter att ha läst boken är föräldrafällan som Åkestam beskriver som en situation där vi tror att barnen är viktigare än jämställdheten och där de ”traditionella” könsrollerna får härja fritt. Det är i många diskussioner som jag kommit till det faktum att allt går åt helvete så fort man får barn. Ur ett feministiskt perspektiv alltså. Få lösningar verkar bita på det här och individen eller familjen ska inte vara den som ska bära skulden, tycker jag.

Jag måste erkänna att jag innan jag öppnade boken var ganska skeptisk inför vad som komma skulle. För mig är det en självklarhet att både kalla mig feminist och försöka mitt bästa att agera i enlighet med det. Men jag slukade ändå boken i ett nafs. I sig innehöll Feministfällan kanske inga helt nya tankar, men argumenten är så välpaketerade att jag har svårt att göra annat än rekommendera boken till alla.

Boken är också en ypperlig julklapp, så köp den exempelvis till din syster, din kæreste, din bror, din kompis, din pappa, mamma, son, dotter, granne, kollega eller till dig själv!

Saga Mannila
29.11.2018 kl. 11:00

Vad vi läser i november

Nu har det blivit dags för lästipsinlägg mitt i det eländiga novembermörkret! Senhösten är som gjord för att krypa in under täcket och ta fram högen med böcker som man samlat på sig under hela året. Det här läser vi i bokklubben just nu:

Kaneli: Just nu är jag inne i en period där jag är rätt avtrubbad när det kommer till böcker och läsning. Tänker att för personer som jobbar med böcker och litteratur kommer de perioderna ibland och att det inte är farligt, det går om den. Men däremot är det ju viktigt att som en läsande person vårda sin relation till text. Själv gör jag det genom att helt enkelt ta paus från läsning ibland, påminna mig om att jag inte måste läsa när jag inte har lust. Alternativt bara läsa böcker jag verkligen vill läsa, inte sådant jag ”borde”. Och sist av allt: läsa utan att behöva forma åsikter, ha en analys, lägga i en kontext. Ja helt enkelt läsa för mitt egna nöjes skull.  

Okej det blev en lång utläggning, hur som helst, ligger nu mellan två böcker jag jobbar på att endast nöjesläsa: Skäl av Emma Holm, som handlar om två barndomsbästisar och den där väldigt intrikata maktbalansen långa vänskapsrelationer kan ha, och om skuld och hämnd. Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid köpte jag främst för omslagets skull (har ni sett något så fint?)  och den har jag knappt börjat på än, men den lär handla om endometrios och att stalka folk på instagram. Hoppas på lite samma vibe som Samtal med vänner av Sally Rooney.  

Saga: Jag läser essäsamlingen Bitch Doctrine av Laurie Penny som tar en tillbaka till år 2016 strax efter att Donald Trump vunnit i det amerikanska presidentvalet och till tiden innan metoo-rörelsen. Penny skriver skarpt om feminism och vill dekonstruera tvåkönsnormen, samtidigt som hon blandar in en hel del Harry Potter-referenser och självironi.

Penny gör också en podd, Sisterhood, tillsammans med sin syster Eleanor och den tycker jag att alla ni ska lyssna på! Det finns inte jättemånga avsnitt, men när podden är färdiglyssnad kan en fortsätta ta del av Pennys tankar i hennes böcker.

Jag bjuder avslutningsvis på ett lösryckt, men beskrivande citat från boken Bitch Doctrine: "Patriarchy, it turns out, is prettiest when it's on fire". Den karamellen kan vi alla gå och suga på en stund tycker jag (haha).

Malin: Hösten brukar väl vara höjdpunkten för litteraturälskare men för mig har all ny litteratur känts överväldigande och lite jobbig i år. Skyndar mig att läsa alla artiklar och böcker till skolan och mellan teorier och fonetik vill jag varken stirra på en skärm eller läsa långa romaner (blev lite matt efter Ett litet liv...). Då har jag vilat ögonen på noveller (till exempel Bodil Malmstens Åtrå), tidskrifter (t.ex. senaste numret av Kontur!) och diktsamlingar i stället. Till exempel Ocean Vuongs Night sky with exit wounds. Den är suggestiv, vacker, rå och texterna följer en så fin och mjuk rytm. Brukar läsa den till frukosten eller just före jag somnar. Tänker att en alltid borde läsa poesi tidiga morgnar och sena kvällar.

Jenna: Jag är en periodare i mycket, så också läsning. Så som andra skrivit har hösten i år inte varit en tid för romanläsning. Iallafall inte för mig. Nytt jobb, mycket program och en två åring att hänga med om kvällarna gör att läsning hamnar någostans i en drömvärld. "Sen när jag orkar". I november har jag inte orkat. Men visst läser jag saker, bara inte så mycket romaner (högen på mitt sängbord ger mig enorm ångest...). Läser i stället Alfons Åberg tusen gånger om (herregud så tråkiga böcker!) och annat barnlitteratur som ungen vill läsa. Helst samma bok om och om och om igen. 

Som den julälskare jag är har jag nu sakta men säkert börja infiltrera julen i både mitt och mina närståendes liv. Har läst i Happy Homes Christmas, en finsk inredningsbok med juliga inredningsreportage från olika ställen i Finland. Kanske lite för enformiga och lika hem, men annars gillar jag den. Formatet är fint, boken snygg att ha framme på soffbordet och lite julrecept. Fin gåva om inte annat! Den andra som vi läst med Agnes är en ny muminbok av Bonnier som jag köpte bokmässan. Den är baserad på Tove Janssons novell Granen (Älskar den!), omarbetad för att passa lite yngre barn. Ljuvliga illustrationer och perfekt att läsa i väntan på julen. Gissar vi kommer läsa den ganska många gånger ännu om jag får bestämma. Hellre den här en tråkiga Alfons för tusende gången ...

Århundradets bokklubb
22.11.2018 kl. 13:20

Astra hjärta Århundradets bokklubb på Bokkalaset i Ekenäs

Har ni inga planer i helgen? Då rekommenderar vi att ni kommer till Ekenäs och hänger med oss i bokklubben! Vi kommer nämligen ha en öppen bokcirkel under Bokkalaset i Ekenäs. Klockan 10:00 på Ekenäs bibliotek. 

Tidskriften Astra har i samarbete med Århundradets bokklubb organiserat ett samtal kring Astras 100-års jubileumsantologi ”Denna framtid är vår” som utkom i år.

Århundradets bokklubb har tagit sig an antologin och bjuder in till en öppen bokcirkel med fokus på Ida Kronholms text ”Fruktbarhetens förtyck”. Hoppa med i diskussionen och ta del av ett öppenhjärtligt samtal om feminism och litteratur med oss!  Om ni inte har antalogin hemma kan ni läsa Idas text här

Det går dessutom en buss från Kiasma 8:30 som går tillbaka 16:15. Så det löser också transporten från Helsingfors. Och en heldag med litteratur slår väl aldrig fel?!

Århundradets Bokklubb
09.11.2018 kl. 11:50

Tips inför bokmässan i Helsingfors

Höstens höjdpunkt för alla litteraturälskare är här då Helsingfors bokmässa öppnar sina dörrar på torsdag. Vi har valt ut våra favoriter ur programmet:

Bild: Tero Ahonen/Helsingfors bokmässa.

 

Torsdag:

Hietanen & Henrikson: Déa Solin + Ted & Kaj - Kärlek för unga, klockan 13 på Fiskehamnen-scenen.

Febrigt, trevande, gränslöst och underbart? Hur skriver man om kärlek för unga läsare idag? Svenska Yles bokpodcast Hietanen & Henrikson livepoddar tillsammans med Déa Solin, samt Kaj Korkea-aho och Ted Forsström.

Romaner långt från storstaden, klockan 14 på Fiskehamnen-scenen.

Elin Willows och Ellen Strömberg talar om att skriva om det lilla samhället och om hur relationer och omgivningar formar en. Om ensamhet, vänskap och sexualitet - ämnen som författarna tagit upp i sina debutromaner.

Prestera eller dö, klockan 17.30 på Fiskehamnen-scenen.

Heidi Hakala och Taika Mannila diskuterar dagens prestationssamhälle där vi ska vara duktiga, starka och osårbara. Är extra nyfiken på den här diskussionen eftersom jag just läst slut Bara lite till som Hakala är aktuell med. /Saga

Litteratur, makt och normer, klockan 19 på Fiskehamnen-scenen.

Hanna Ylöstalo intervjuar poeten Nino Mick från Göteborg och författaren Johannes Ekholm om normer och maktstrukturer och hur en mår i ett samhälle som belönar karriär och bestraffar känslighet.

Bonusprogram för kvällen:

Tools for the future / verktyg för framtiden. Kontur och Astra ordnar program på Musta Kissa med uppläsningar och musik. 

 

Fredag

Från kulturmän till kulturprofilen – metoo och litteraturen, klockan 13.30 på Fiskehamnen-scenen.

Astra bjuder in till ett samtal om litteraturens roll i metoo-rörelsen och mera allmänt i kampen för ett jämställt samhälle.  I Panelen Sara Ehnholm Hielm, Monika Fagerholm och Eva Frantz. 

Bild: Astra

Kestävä muoti kiertotaloudessa, klockan 14.30 på Kruununhaka-scenen.

Nu krävs stora förändringar inom modevärlden för att klädproduktionen ska bli mer hållbar och etisk. Vi kan inte längre konsumera som vi gör, utan måste se andra alternativ. Intressant att höra vilka lösningar Kirsi Niinimäki som skrivit fackboken Sustanable Fashion in a Circular Economy kommit fram till.

Lyrikdiskussion med D.R.E.A.M.G.I.R.L.S, klockan 18 på Senaatintori-scenen.

Hurudan raplyrik skrivs just nu i Finland och på vems villkor? Ronja Salmi intervjuar Yeboyah, Sofa, Adikia, B.W.A, F och Taika Mannila.

 

Bruna Flickor, klockan 18 på Fiskehamnen-scenen.

Finland kan delas in i tiden före och efter Koko Hubara. Hennes blogg ”Bruna flickor” har hyllats, prisats och väckt diskussion i Finlands litterära finrum där det hittills inte funnits plats för icke-vita personer. Essäsamlingen med samma namn kommer nu på svenska. Maïmouna Jagne-Soreau intervjuar.

Basically we are fucked, klockan 18:30 på Fiskehamnen-scenen.

I årets bokskörd får framtiden inte mycket plats. Två författare som tar upp den största av alla frågor är Kvanthoppas Marcus Rosenlund forskaren Anna Rotkirch. Nu möts de i ett samtal om planetens framtid och vilka livsstrategier som kan fungera under ett molande hot.

Bonusprogram för kvällen: 

Nu imorron - Festen med intima läsningar, som vi behöver en ruskig oktoberkväll. Det utlovas läsningar och mingel och vi i bokklubben vet i alla fall vart vi ska styra våra steg efter att mässan slutit sina dörrar. 

 

Lördag:

Patricia Lockwood "Poet Laureate of Twitter", klockan 10:30-11 på Senatstorget

Ett program för att uppmärksamma årets lite problematiska temaland USA, och påminna om landets duktiga unga essäister, kritiker och poeter. Lockwood har gett ut två diktsamlingar och förra året kom hennes hyllade memoar "Priestdaddy" som behandlar hennes katolska uppväxt och familj.

Livepodd: feministiskt fantastisk, klockan 11 på Fiskehamnen 

Maria Turtschainoff, Hannele Mikaela Taivassalo och Mia Franck (tre queens i den finlandsvenska litteraturen enligt oss!) diskuterar kvinnor och hur deras upplevelser står i centrum för flera böcker som är aktuella i höst. Och varför fantasy är viktigt för samtiden. 

Vänskap som militant glädje, klockan 17:30 på Blåbärslandet

Hur skapar man en politisk etik som bygger på att försvara det gemensamma? Medverkande från tidskrifterna Kontur och Brand diskuterar. 

#MeToo i litteraturen, klockan 19 på Fiskehamnen-scenen

“Jag började skriva Den åttonde tärnan ett bra tag före #MeToo, men påverkades starkt av det under processen. Feminism, utsatthet och systerskap är återkommande teman. Och allt kretsar kring Lucia och hennes tärnor; schablonbilden av unga flickor. “ Med Eva Frantz.

Bonusprogram för kvällen: 

Release för Kontur #3-4: Förafall / Rappio / Decline

"In issue #3–4 of Kontur, we’re trying to wrest back control over our own narratives of decline and downfall. Over 128 pages, sixteen writers from three continents, writing in three languages, approach decline from their personal points of view. The result is a mix of essays, autobiography, fiction and poetry. " 

Det blir mingel och öl och uppläsningar! 

 

Söndag:

Kvinnans villkor genom decennierna, klockan 11:30 på Fiskehamnen-scenen.

En diskussion om kvinnors frigörelse och samhällets syn på kvinnan genom decennierna. Vika är strategierna som styrt kvinnors roller och varför har kvinnans sexualitet uppfattats som så farlig att den behöver styras med fast (patriarkal) hand.

Farliga flickor, klockan 15 på Blåbärslandet-scenen.

Diskussion om Ellen Strömbergs debutroman Jaga vatten som vi i bokklubben också läst och tyckt om.

Århundradets bokklubb
24.10.2018 kl. 10:45

Att överleva är inte att leva

Jag har läst två debutromaner på sistone: Heidi Hakalas Bara lite till och Sisko Savonlahtis Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. Romanerna är väldigt olika, men berör delvis samma tematik så de får samsas om plats i det här inlägget.

Vill först bara säga att denna text inte är någon recension, mer en läsdagbok eller läsreflektion Båda böckerna har så hör igenkänningsfaktor att jag har svårt att skriva distanserat och vill det heller inte. Dessutom är ju bloggformatet fritt, så here we go.

Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors (mest i Berghäll) och huvudpersonerna är i trettioårsåldern, jobbar med journalistik, och försöker reda ut hur de ska klara av att leva utan att gå under i dagens hektiska prestationssamhälle. Medan Hakalas bok fokuserar på utbrändhet och arbetslivets orimliga krav, diskuterar Savonlahti samhällets förväntningar genom att beskriva en osäker frilanstillvaro och en jakt efter ett lyckat parförhållande som jagpersonen i sina svagaste stunder hoppas ska reda ut alla hennes problem och göra henne till en hel och hälsosam person (vad det nu ens är).

Medan Sandra i Hakalas bok gör ett aktivt beslut att säga upp sig från jobbet som programvärd för ett aktualitetsprogram i radio som bränner ut henne, låter jagpersonen i Savonlahtis roman dagarna rulla vidare utan att själv lyckas styra upp sin vardag mot det håll som motsvarar hennes (och samhällets) definition av framgång och lycka. Jagpersonen är ständigt på jakt efter ett så kallat ”riktigt jobb”, men blir inte anställd. Hennes kompisar som har prestigefyllda jobb och klättrar vidare på karriärstegen vill däremot allra helst ta ledigt, resa bort och hoppa av ekorrhjulet.

En delorsak till att jag känner mig träffad är att de båda romanerna rör sig på ett för mig mycket välbekant område. Jag jobbar med journalistik, är någonstans mitt emellan en frilanstillvaro och en fast anställning och känner igen den arbetsverklighet som Hakala beskriver, hur det kan vara svårt att tas på allvar som ung tjej inom mediebranschen.  Jag känner också igen de otillräcklighetskänslor som både Hakala och Savonlahti beskriver. Att försöka vara lyckad på alla livets parametrar, samtidigt som man hela tiden kommer närmare bristningspunkten.

Jag känner igen mig med Hakalas romanfigur Sandra som försöker få livspusslet att gå ihop, att få den till synes perfekta bilden av hennes liv med ”drömjobb” och ”drömpojkvän” att motsvara den verklighet som hon lever och känner. Och att hon inser att hon inte alls lever sin dröm, utan snarare sin mardröm. Att hon blivit en människa som konstant försöker överleva i stället för att leva.

Jag känner också igen mig med Savonlahtis berättarröst, romanens jagperson, som hela tiden tänker att hon ska utveckla sig själv: bli mer allmänbildad, ta bättre hand om sin hälsa, skaffa sig ett betydelsefullt jobb som betalar bra. Hennes planer stoppas ändå alltid av ännu en till tvätt som ska tvättas, hushållspapper som ska köpas, en ny CV som ska skrivas, ytterligare en arbetsansökan som ska fyllas i. Boken innehåller en hel drös humor och trots att jagpersonen ibland saknar självdistans, är tonen i boken självironisk åtminstone då jagets mormor/farmor får ordet.

Savonlahti konstaterar i stället för att förklara och det känns skönt. Det känns som att Savonlahti är på min sida.

Mycket av boken går ut på att huvudkaraktären ältar sitt krossade hjärta. Hon saknar i min mening inte den förlorade kärleken, utan söker i stället någon slags känsla av att vara lyckad, då man lyckas hålla ihop ett parförhållande, kanske till och med bilda en familj. Det för mig tankarna till en nyligen publicerad kolumn i Helsingin Sanomat där skribenten menar att finländares vanligaste sociala enhet är ett parförhållande, det vill säga att man umgås mest med en partner och i par med andra par. Kanske är det så att vi definierar oss via våra romantiska relationer. Det känns sorgligt.

Savonlahti visar att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte  alltid själv kan påverka den riktning som livet tar i och med att många avgörande val är i någon annans händer (blir man anställd, lämnad osv.). Vi är helt enkelt inte vår egen lyckas smed, vill hon säga, och jag håller med.

Därför stör jag mig på idén om att det är individens ansvar att bryta sig loss från ekorrhjulet och varva ner som i också finns i Bara lite till. Det är viktigt att hitta sina egna gränser och agera enligt dem, att lära sig säga stopp innan man ger efter för mycket och offrar sin hälsa. Och det tar Hakala upp på ett skickligt vis. Men i en arbetsmarknad som är byggd så att det alltid finns en ny ivrig duktig tjej som tar över om en duktig tjej kollapsar och arbetsbördan och kraven ökar i takt med att förmånerna minskar och lönerna sjunker är det inte bara individen som ska axla allt ansvar.

I båda romanerna är jaget ett ständigt pågående och aldrig färdigt utvecklingsprojekt som rullar på och som kräver ständig omsorg och hårt arbete. Utseendet, personligheten, karriären, hela livet ska ständigt bli bättre, gå vidare och helst matcha glansbilderna på sociala medier. Böckerna tog fram den frustration som jag ofta känner inför arbetslivet som känns helt orimligt. Samtidigt jagar jag ändå bekräftelse och får en kick varje gång jag utfört ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Saga Mannila
21.10.2018 kl. 10:51

Århundradets bokklubb tipsar i oktober:

​Ny look och ny serie på bloggen! Vi tipsar kort om evenemang, fenomen och annat roligt som händer i litteraturvärlden:

1. Chris Kraus (som skrivit bland annat det omtalade och hypade I love Dick) ska komma till Helsingfors. Gå och lyssna på diskussionen! 

2. Bokpodden Hietanen & Henrikson är tillbaka med en tredje säsong! Podcasten är en given favorit hos en del av bokklubbarna. Det blev också en nyfiken och livlig debatt om den nya säsongens promobilder. Liksom amen att litteratur inte behöver innebära läsglasögon och seriösa kragskjortor, men den förföriska marmeladkulan i munnen gjorde oss ändå mycket konfunderade. 

3. Två av våra bokklubbsböcker, Betinkan av Sabine Forsblom (som vi ju läser för tillfället) och Jaga vatten av Ellen Strömberg, har egna spellistor på Spotify. Att göra spellistor till böcker är en briljant idé, varför är det inte redan en norm inom bokbranschen? 

4. Posterstories lottar ut 10 fribiljetter till bokmässan i Helsingfors, ta din chans

5. Sist men inte minst, nu ligger alla våra filmer med Märta Tikkanen lättillgängliga bakom länken i sidhuvudet. Gå in och kolla! 

Århundradets bokklubb
18.10.2018 kl. 10:10

Höstläsningen

HÖSTEN ÄR HÄR. Som vi längtat. Och framförallt efter höstens böcker. Och litteraturevenemang! För hösten är ju ändå det bästa tiden när det kommer till alla möjliga litteraturevenemang. Men innan det kanske vi kan drömma oss in i vad vi är sugna på att läsa denna höst? För som alltid finns det en hel del gottiga böcker som kommer ut!

Jenna: När jag återupptod mitt läsande efter tonårssvackan så var det deckare som fick mig att älska böcker igen. Efter att ha läst ungefär alla svenska deckare som finns tröttnade jag lite. Men sedan fick jag hem Eva Frantz deckare och plötsligt var deckare bra igen! Blå villan, första om polisen Anna Glad, gillade jag massor (om vi bortser från att det var kanske årets fulaste omslag) så har höga förhoppningar på Den åttonde tärnan. Dock lika besviken på omslaget som på förra. VARFÖR glansigt omslag??

Älskar Helsingforsskildringar och tycker att Heidi Hakalas Bara lite till verkar riktigt intressant. Tidstypisk och relaterbar. Blir intressant att läsa!

Att Trump blev president i USA är det sjukaste som hänt, och det politiska klimat i världen har det senast året varit allt annat än roligt. Känslornas svall är en månadsbok som kartlagt det politiska året mellan november 2016 och oktober 2017. Kanske den boken jag är mest sugen på i höst? Tror det!

       

Saga: Har varit lat med att kolla i vilka höstkatalogerna, vilka böcker som kommer ut i och med att jag har en lång hög med olästa böcker hemma. Några av dem har jag loppisfyndat  i sommar. Vill som Jenna gärna läsa Heidi Hakalas Bara lite till men också men också Sabine Forsbloms Betinkan. De böcker som ligger i min hög är Arundhati Roys De små tingens gud, Laurie Pennys Unspeakable Things och Ken Keseys Gökboet som jag såg på Sveaborgs sommarteater i juli.

Hanna: Jag blev så glad och inspirerad när jag såg att Gun-Britt Sundström, författaren till en av mina favoritböcker Maken, nu i höst kommer ut med ett självbiografiskt verk bestående av dagboksfragment (!) från 1965 till 1978. Det jag luskat fram om boken än så länge verkar mer än lovande: "Boken kan läsas som ett spännande tidsdokument om livet på tidningsredaktionerna på 60- och 70-talen, bland vänsterfolk och samhällets intellektuella elit. Det som skildras är ingen rak karriär utan ständig vacklan och tvehågsenhet, i studier och arbete, kärlek och politik."

Lyra Koli är en cool författare jag varit intresserad av ett bra tag, hennes fjärde roman är minst sagt högaktuell och verkar vara en kombination av människans förhållande till naturen, av virtual reality, teknologins vidder och möjligheter samt tangera miljökatastrofer och klimatångest. Både den dystopiska tematiken och hennes lyriska språk känns som ett måste just nu!

Malin: Det finns få saker jag uppskattar lika mycket som en riktigt bra berättare. Jonas Gardell är en sån. Jag grät mig igenom Torka aldrig tårar utan handskar och i slutet av augusti utkom en ny episk roman av Gardell - Till minne av en villkorslös kärlek. Jag började lyssna på den direkt och Gardells inlevelse och tragikomiska språk har redan fått mig på kroken. Boken är skriven som en krönika över släkten Gardell men är främst ett kvinnoporträtt av Jonas Gardells mor, Ingegärd Rasmussen. 

Andra böcker jag ser fram emot att dyka ner i i höst är Déa Solins En spellista för sömnlösa nätter och Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis. "Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret." Är mer än pepp på den här.

Kaneli: Jag brukar ha svårt att planera vad jag ska läsa på förhand eftersom det ju alltid finns så många intressanta böcker jag önskar jag hade tid att läsa. Får först storhetsvansinne och vill läsa allt och sen otillräcklighetskänslor när jag inte lyckas :/ Men tre stycken aktuella böcker som jag spanat på är Kärlekens Antarktis, Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri och Ett jävla solsken av Fatima Bremmer.

Kärlekens Antarktis tipsade ju Malin redan om, men vafan. jag få göra det jag också, för en gillar ju Stridsberg. Sen på tal om författare en gillar så ligger ju Jonas Hassen Khemiri där och lyser med varje ny text han ger ut. Tycker få personer arbetar lika fint med språk som han. Hans nyaste, Pappaklausulen, är därför också given på min läslista i höst. Sista ut är jag sugen på att läsa Ett jävla solsken, en biografi över Ester Blenda Nordström, stjärnreporter och äventyrare, möjligen den coolaste personen i Sverige då hon levde. Lyssnade på författaren Fatima Bremmers sommarprat (tips!) och tänket att den här personen måste jag veta mer om. 

Århundradets bokklubb
07.08.2018 kl. 12:34

Sommarpaus

 

Nu tar vi på Århundradets bokklubb en lite sommarpaus från den här bloggen, så att vi kan vara tillbaka med nya krafter och idéer på hösten. Men vi ska inte lämna er utan lästips för sommaren! Här kommer ett gäng böcker som vi tänkt läsa under sommaren: i hängmattan, på stranden, under lunchpausen på kontoret och så vidare.

 

Sagas sommarläsning:

Jag läser fortfarande Ferrante, men planerar att ta mig an några verk av Laurie Penny, Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli mellan varven.

Dessa böcker har jag reservat i biblioteksappen: Unspeakable things: Sex, lies and revolution och Bitch doctrine: essays for dissenting adults av Laurie Penny, Uppgång & fall av Liv Strömqvist och Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vår nästa bokklubbsbok är ju  Hanya Yanagiharas hajpade Ett litet liv så den ska jag också fascineras av i sommar, tänkte jag.

Kanelis sommarläsning: 

Jag fick en prenumeration på storytel i present av en kompis så därför kommer mina tips i ljudboksformat. Tänker mig att jag kanske inte är den enda som känner att ljudböcker passar ypperligt till sommaren? Ska plocka blåbär och ligga på bryggan och balkongen och insupa litteraturen och semestern. Eller som idag: lyssna på en bok medan jag rensar mitt klädskåp och mina lådor. Så egentligen kanske ljudböcker är mitt tips?

Fast jag hade faktiskt valt ut två specifika böcker också: Agneta Pleijels självbiografiska romaner Spådomen och Doften av en man. De lär vara nostalgiska och skrivna med varm precision, alltså perfekt sommarlyssning.  

Jennas sommarläsning:

För några veckor sedan hade Agnes och jag tumisdag, och då brukade jag ofta ha som program att vi åker till Akademiska Bokhandeln. Rimligt tycker jag, att vi ska köpa böcker ihop. Då plockade jag med mig Gruppen av Mary McCarthy som blivit min semesterläsning. Har också tänkt läsa klart Alma men den glömde jag förstås hemma hos Malin... Men den ska också bli min sommarläsning. 

Egentligen längtar jag mest efter augusti och september, då kommer alla höstnyheter och det är ju ändå det bästa. Och dessutom kommer jag ha semester först då hehe, så tänker mig att jag passligt nog kan läsa dem under den tiden. I veckan fick jag hem förhandsex av Maria Turtschaninoffs sista del i krönikor från röda klostret. Men efter som jag inte läst de första tänker jag att det blir perfekt sommarläsning! Och de kommer alla tre också komma ut som ljudböcker snart, ifall ljudboksformatet lockar mer (*ljudbokslover*). 

 

Malins sommarläsning

Varje sommar tänker jag att jag ska läsa de där böckerna som jag köpt men aldrig haft tid att läsa. Det brukar oftast inte bli så men i sommar är jag optimistisk, jag har tre hela veckor ledigt och ska både läsa och lyssna så mycket jag orkar. Förutom Ett litet liv vill jag läsa Hannah Lutz Vildsvin och Sara Stridsbergs Drömfakulteten (älskar Stridsberg så är ganska förvånad att jag inte läst den här ännu). De ljudböcker jag har sparat i min ljudboksapp och tänkt lyssna på när jag tröttnar på alla melodramatiska sommarprat är bland andra Kazuo Ishiguros Never let me go, Gruppen av Mary McCarthy, Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist och De oroliga av Linn Ullmann. 

Århundradets Bokklubb
01.07.2018 kl. 16:49

Det här läser vi just nu MAJ edition

vad vi läser just nu

vad vi läser just nu

Jenna: För några veckor sen damp Matilda Södergrans nyaste diktsamling Överlevorna ner på hallgolvet. Jag tycker att själva omslaget är så. himla. fint. Innehållet är jag dock inte helt hundra över ännu, men har bara kommit en bit så kan inte säga allt för mycket. Känner kanske att det är lite för *svår* poesi för mig? Äh, ska ge det en chans och så återkommer jag.

Den andra boken jag läst på senaste tiden är Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson. Den lilla boken med de två novellerna är en specialutgåva som Förlaget gjorde tillsammans med Oxfam, Moomin Characters, WSOY och Sort of Books. Jag läste ut den på typ en halvtimme och även om det osynliga barnet är en bekant text så slog det mig hur himla fin och välskriven den är. Den handlar om respekt, om hur man behandlar andra och hur det påverkar en om en blir konstant dåligt behandlad. Fin och viktigt berättelse som är lika aktuell nu som då den kom ut 1962. Granen var också en gullig liten berättelse, men kändes lite konstigt att läsa en julberättelse när sommaren håll på och slog ut utanför fönstret. Kanske en novell jag läser med Agnes varje år kring jul, det låter ganska mysigt eller hur?!

 

Kaneli: Just nu går jag runt med Lucia Berlins (också vilket namn!!) novellsamling A Manual for Cleaning Women i väskan. På baksidan beskrivs hon som en av Amerikas "best-kept secrets" som fått egentligt erkännande för sina verk först efter sin död. Hennes noveller är inte självbiografiska men nog influerade av hennes minst sagt händelserika liv. Jag var såld redan när jag läst klart förordet av Lydia Davis. Kan inte säga så mycket mer ännu, eftersom jag inte hunnit läsa och grubbla klart, men jag rekommenderar verkligen att lägga namnet på den här boken och dess författare bakom örat.

Saga: För att jag ska jobba på finska i sommar försöker jag konsumera mer böcker på finska än vanligt för att stärka mina språkkunskaper. Just nu läser jag Eveliina Talvities och Maryan Abdulkarims Noin 10 myyttiä feminismistä vars syfte är att spräcka myter om feminism och feminister. Många av myterna och argumenten mot feminism är sådana som jag också stött på många gånger i samtal med människor runt omkring mig, till exempel de här fjanterierna: "feminister hatar män", "feminism är glädjedödande" och "feminister tar bara på sig offerkoftor". Boken är skriven i dialogformat, vilket känns som ett bra grepp i och med att Maryans och Eveliinas utsagor också innehåller en hel drös humor och ironi. Varje myt presenteras först i form av en berättelse (i vissa fall även en saga med prinsar och prinsessor vilket i vissa fall känns lite fånigt) och sedan följer diskussionen mellan Maryan och Eveliina. I slutet av varje kapitel presenteras och förklaras dessutom en feministisk term. Boken är ett bra infopaket med en bra balans mellan humor och allvar.

Malin: Efter en riktigt omtumlande vår med minimalt med lästid eller -entusiasm försöker jag sänka tröskeln att läsa och därför satsar jag på korta böcker som en kan plocka fram var som helst och läsa några sidor av när lusten faller in. Perfekta för parkhäng också. Anton Tjechovs Damen med hunden och andra noveller (1899) tycker jag hittills känns lite för snabbt framskridande. Texten skyndar fram och jag hinner inte med i svängarna men det är samtidigt fint hur Tjechov med små medel målar upp scener framför mina ögon. Titelnovellen är en kärlekshistoria, och själva storyn är inte särskilt rafflande men berättartekniken gör den värd att läsa. 

John Steinbecks Of mice and men (1937) har jag haft på min läslista i evigheter (liksom Grapes of wrath. Har någon läst den? Är den läsvärd eller dammig?) och när jag fick syn på den här fina utgåvan av kortromanen kändes det som att det äntligen var dags. Det handlar om George och Lennie som försörjer sig genom att arbeta på olika gårdar. Lennie har en funktionsnedsättning och George tar hand om honom så gott han kan men det blir hela tiden svårare för George att hjälpa Lennie och kontrollera honom. Det tråkiga med klassiker är ju att en oftast har hört hur de slutar men jag kan tänka mig att boken skulle vara ännu mer spännande om jag inte kände till berättelsen. Jag läser oftast böcker där språket står i fokus och jag förvånas av hur skönt det är att läsa mer handlingsfokuserad litteratur där det är dialogen som för berättelsen framåt.

Hanna: Jag ska ta mig an en författare som figurerat i mitt liv länge som en intressant skribent och viktigt röst, men som jag aldrig läst ut något verk av ännu, nämligen Zadie Smith. Hon har varit på tapeten länge, sedan hennes prisade debutroman Vita Tänder (org. White Teeth) utkom 2000 tycks hon ha varit ständigt omskriven. För mig som tillbringat våren med bl.a konstfilosofi kändes ”Om skönhet” från 2005 också väldigt nära till hands. Råkade fynda båda två på loppis och såg det som ett tecken på att tiden är mogen :) Smith behandlar ämnen som berör mångkulturalism, postkolonialism, klassproblematik, upplevelser som tangerar religion, maktskillnader mellan kön, invecklade relationer m.m. --- och variationer på dessa ur olika generationers perspektiv (mycket inom Storbrittanien där hon är uppvuxen). Det känns verkligen som om hon besitter en kraft av att ta fasta på ”tidens anda” med att spinna in en massa viktiga teman (och ta plats i samhällsdebatten!) i sina dramatiska skönlitterära romaner som verkar hur aktuella som helst att ta in nu, så ser verkligen framemot att äntligen läsa dessa och kanske ännu fler senare.

Århundradets bokklubb
23.05.2018 kl. 12:08

Nu imorron: Att skriva feministiskt

I tisdags var det dags för vårens sista Nu imorron på Svenska Teatern. Litteraturevenemanget ordnas av Schildts & Söderströms, Förlaget och Svenska Teatern och vi på Århundradets bokklubb var bjudna med som publik*. Vi har tidigare skrivit om evenemanget här och här.

Temat för kvällens diskussion var att skriva feministiskt och upplägget en paneldiskussion med en panel bestående av Blaue Frau-duon Sonja Ahlfors och Joanna Wingren och författarna Mia Franck och Merete Mazzarella. Astras chefredaktör Nina Nyman hade rollen som moderator.

Efter en tankeväckande och stundvis hetsig diskussion satte vi oss ner med en flaska skumpa för att kontemplera det hela. Vi tog dessutom med Hanna som förstärkning.

Här får ni vår efterdiskussion i skriven form:

Hanna: Varför måste det alltid vara män som ställer mest frågor och tar mest plats och pratar så mycket?

Kaneli: Kan vi bara konstatera att män som uttalar sig i sådana här kontext skulle kunna tänka efter lite.

Mellanskål.

Saga: Jag funderade på att det är synd att när vi har en panel som ska tala om feminism så består panelen alltid endast av kvinnor. Men sedan tänkte jag att det kanske inte finns någon författarman som skulle ha förtjänat sin plats i det här sammanhanget. Att det kunde ha blivit fel att bara sätta dit någon för att han är man.

Kaneli: Jag tänkte lite på samma. De pratade ändå också mycket om att feminism inte är en enhällig ideologi. Jag kan tycka att det var lite synd att Ebba inte deltog som planerat i och med att hon så starkt representerar andra vågens feminism och hennes närvaro skulle kanske ha skapat en annorlunda dynamik mellan panelisterna. Jag håller själv mest med och identifierar mig med Blaue Frau-gängets feminism och sedan tycker jag att Mia Franck på ett fantastiskt sätt kunde säga rätt hela tiden utan att kategorisera sig så starkt.

Hanna: Men kanske det förhållningssättet kan bli lite luddigt också?

Kaneli: Jag tycker det behövdes någon som inte måste göra ett så stort väsen av sin egen identitet.

Saga: Jag tycker också någon yngre person kunde ha varit med i panelen. Också de frågor som publiken tog upp gjorde att det inte kändes som att diskussionen om feminism riktigt kom vidare eller att den mer stampade på stället.

Kaneli: När man pratar om feministiskt skrivande så verkar det som att man inte kan prata om det utan att först definiera vad feminism egentligen är och sedan sitter man fast i det träsket. Men det är ändå en relevant fråga.

Malin: Ja, men samtidigt kommer man aldrig in på annat.

Kaneli: Exakt. Därför kände jag ibland under diskussionen en frustration som fick mig att känna att jag inte kan vara där och hoppades på att evenemanget skulle ta slut. Det var också roligt att se på panelisternas, i synnerhet Blaue Fraus miner, för ibland satt de verkligen så där uppgivna med ansiktet i händerna .

Malin: Det bästa var nog när någon av de här männen i publiken höll lång monolog och ingen av panelisterna verkade riktigt hänga med.

Kaneli. Ja haha, men de måste ju försöka kommentera till skillnad från oss som bara kunde stirra ut på Esplanaden i kvällssolen och tänka ladiladilaaa.

Saga: Jag var många gånger väldigt nyfiken på och lite nervös inför vad panelen skulle säga, men jag tyckte om att Joanna Wingren tog en ganska pedagogisk roll och man märkte hur hennes röst sänktes och hon började tala långsammare.

Malin: Det är bra, men också ganska obehagligt på något sätt att man måste utbilda, när det handlar om typ några få män och så ska hela diskussionen styras enligt dem. Det blev lite vi mot dem-stämning också. Det är ju bra att någon ställer frågor och ibland dumma frågor men det känns lite så där att ska de alltid finnas i alla sammanhang och alltid få så mycket plats.

Kaneli: Jag tycker om Nu imorron jättemycket för där finns tid för långa samtal, men jag har tyckt mer om de tidigare gångerna då publikfrågorna mer tydligt tagits på slutet. För jag tycker att det var bäst då när de på scenen fick prata. Det blev ofta debatt, vilket var kul. Det skulle ha varit bättre om den debatten skulle ha fått eskalera på sin egen tyngd och inte så att publiken tog över.

Saga: Det är också alltid lite problematiskt med en panel i synnerhet när de var där för att tala om representation och sedan ser man på panelen och den är ganska ensidig. Eller när de ändå pratade om representationernas makt och om att dekonstruera och om att vara normkritisk och det är allt jättebra, men det är så lätt att kritisera sammansättningen av en panel som består endast av vita cis-kvinnor.

Kaneli: Därför tycker jag att de borde ha haft med någon som Johannes Ekholm eller Rafael Donner och i stället för att tala om att skriva feministiskt så tala om att skriva normbrytande eller sträva efter att ifrågasätta normer i texter eller något sådant.

Saga: Och samtidigt är det få icke-vita personer som över huvud taget fått ge ut böcker i Svenskfinland, men det skulle också vara fel att plocka in en person som bara skulle få stå för den rollen och när den här diskussionen redan nu spårade ur i vissa avseenden.

Kaneli: Här kommer vi igen in på i vilken bubbla vi själva lever i. Det känns frustrerande att man än en gång måste förklara vad feminism går ut på.

Hanna: Jag tycker verkligen att panelen borde ha tagit upp att de alla får skriva böcker och får sitta där och prata. Det är ett stort privilegium att de har fått tiden och möjligheten att utöva sitt konstnärskap.

Saga: Men samtidigt tyckte jag att det var skönt att när det ändå var en panel med enbart kvinnor att de inte bad om ursäkt för att de var där. Jag inser problematiken där också men min poäng är kanske att det här formatet kanske inte är helt optimalt.

Kaneli: Det här evenemanget tilltalar säkert också personer som är från samma sociala bubbla som vi och ändå kan vi inte enas och ändå kan vi inte komma bort från att definiera feminism. Det känns lite hopplöst. Hur elitistiskt ska det bli för att vi inte ska behöva ha den diskussionen? Och samtidigt är diskussionen sedan på en sådan nivå att den inte mer talar till allmänheten.

Hanna: Och jag skulle ha velat höra mer om texterna som panelisterna har skrivit. Vi var ju ändå där för att höra på ett litteratursamtal, men dit hann vi inte nästan alls.  Det var intressant att höra Blaue Fraus egna tankar om chattformatet och hur den har blivit till och jag skulle ha velat höra mer om just texterna för att genom att tala om dem så är de feministiska handlingar och genom att tala om texterna så kunde man på ett sätt få till stånd mycket mer än att diskussionen förs på ett mer filosofiskt plan. Fast å andra sidan är filosofiska diskussioner också intressanta.

Saga: Jag var också där för att höra mer om böckerna att det blev ganska mycket om Merete Mazzarellas roman Alma, vilket är kul för det är vår nästa bokklubbsbok, men vi fick inte höra så mycket om Mia Francks text till exempel.

Kaneli: Lite samma där att jag tycker som Saga att kvinnor ska inte behöva ursäkta sig för att ta plats, men samtidigt så tror jag inte att Blaue Frau är de enda med ett fantastiskt chattarkiv men ändå är det just de som har fått chansen att publicera den. Så det skulle ha varit kul att höra hur det hela egentligen gick till. Som en feministisk handling, men också som vad man måste göra får att få ta plats.

Malin: Det kändes på något sätt ganska ofinskt att diskussionen tog fart genast från början och det var synd att Merete var tvungen att gå iväg tidigare för att diskussionen blev mindre rapp då hon gick.

*Schildts & Söderströms sponsrade våra biljetter

Saga Mannila
11.05.2018 kl. 12:24

Bokens och rosens dag: boktips extravaganza

I dag, den 23 april, är det bokens och rosens dag och som tidigare vill vi gärna uppmärksamma dagen med att bjuda på boktips här på bloggen! 

De här böckerna ska du inte missa:

Kanelis tips:

I min post gradu-inlämnings utmattning befinner jag mig i ett (för mig) sällsynt tillstånd där jag knappt orkar läs något alls. Det är ovant och lite obehagligt då jag är van att omringa mig med böcker och text. Som en kompromiss tänkte äntligen ta mig an Karin Erlandssons Pärlfiskaren som hypats så mycket. Vill ju överlag slå ett slag för att i vuxen ålder läsa barnböcker. Har till exempel själv njutit oerhört av att återvända till Astrid Lindgrens och Tove Janssons barnböcker och har fått höra att Pärlfiskaren ska ha lite av samma magi.  

Sagas tips:

När min Italien-resfeber blir för hög botar Elena Ferrantes Neapelserie symptomen så att resfebern går att leva med. Jag har nyligen börjat läsa kvartettens andra bok, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome) och är verkligen hooked. Så här skrev jag om den första delen, Min fantastiska väninna.

 

Silvana Imam. SILVANA FUCKING IMAM. Ni vet, jag är helt såld av henne och allt som hon symboliserar. Som en äkta fangirl såg jag till och med dokumentären Silvana – Väck mig när ni vaknat två gånger på bio (helt fantastisk film förresten, se den!). När jag såg att Norstedts skulle ge ut en bok med foton på och texter av Silvana klickade jag hem den direkt. Nu bor boken på en speciell hyllplats i bokhyllan bredvid alla Lars kära designböcker. Jag bläddrar i boken när jag behöver lite extra pussy power eller inspiration.

 

 

Jennas tips: 

När en har en himla massa annat som tar tid är det alltid läsandet som för mig faller bort. Även om jag konstant längtar efter att få en lässtund, så är det just det som jag prioriterar bort först. Därför tycker jag det är ganska skönt att ta upp en bok sen en har läst förut, för den kräver inte riktigt lika mycket som en ny. Man kan läsa lite här och där, behöver inte vara fullt lika koncentrerad men får ändå den tillfredsställande känslan av att läsa något. 

Tove Janssons böcker är sådana som jag ofta går tillbaka till, och Kometen Kommer är en av mina favoriter. Att läsa den på våren och försommaren är extra mysigt just för att det är sommar i mumindalen i när de upptäcker ett sken på himlen. Jag gillar spänningen och hur Tove på ett väldigt intressant sätt speglat katastrofstämningen i mumindalen med stämningen under andra världskriget, boken är skriver just under det kriget. 

Untitled

Kör vidare på Tove Jansson-temat, men den här gången Bulevarden och andra texter som kom ut förra året. Den är ett samlingsverk med ett blanding av okända texter och illustrationer. Det finns allt från livskildringar och mumintroll, och texterna utspelar sig i bland annat 1930-talets Paris och Verona. I och med att texterna inte hänger ihop så är det här perfekt bok att ta upp ibland och läsa ur. Min senaste favorit är texten "ön" som handlar om kärleken och känslan i att känna en plats så väl. Om längtan efter ensamheten och lunget efter vinternsäsongen inne i stan. 

Untitled

Hannas tips:

Jag är lite partisk nu jag vet, men måste ta tlllfället i akt och lyfta fram Astras 100-års jubileumsantologi "Denna framtid är vår"! Ett snyggt paket där en stor samling feminister ur olika generationer bidrar med blandade texter, både teoretiska funderingar och mer personliga berättelser, intervjuer och dikter varvat med illustration, foto och konstverk.  Alltsammans bildar en spännande och fungerande helhet trots man kanske skulle kunna tro att intrycket blir lite spretig. Av bokens 245 sidor har mycket plats getts till den visuella delen med helsidiga bilder för ovanlighetens skull, vilket känns fräscht. Nina Nyman har sammanställt textdelen och Nina Grönlund står för den visuella identiteten. Passar bra att bläddra i och ta upp på nytt på valfritt ställe, inte bara läsa allt i ett svep, precis som tidningen som inspirerat till boken. Perfekt för välbehövd kämparglöd och framtidspepp nu in i den sista vårruljansen.

Malins tips:

Martina Haags senaste bok Livet går så fort. Och så långsamt är en tillbakablick på hur det är att växa upp, att vara osäker och försöka hitta sig själv i en verklighet där ens största önskan är att passa in och höra till. Jag kan relatera till Sonja och gång på gång känner jag mig glad att det är över, att jag inte behöver vara tonåring längre och misslyckas och ta trevande steg för att definiera sig själv. Men jag kan också minnas upproret, vilken enorm kraft som kom inifrån en själv och bara skulle ut. Hur svindlande den första ölen kändes. Hur obrydd och skitigt och oglamoröst allt var. Extra tips är att lyssna på ljudboken som Martina Haag läst in själv. Tycker det är så fint när författare själva läser in sina böcker och orden kommer till sin rätt.

Århundradets bokklubb
23.04.2018 kl. 16:39

Möte med Märta Tikkanen

 

I dag fyller den eminenta författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen år (HURRA! STORT GRATTIS) och det betyder att det äntligen är dags för er att få se vad det blev av vår novembereftermiddag med Märta.

Vi träffade Märta för att snacka om feminism, familjeliv, jobb och vardag, systerskap, brevväxling och framför allt om skrivande.

Märta berättade bland annat om hur hon skrev sig igenom sin barndom och vilka teman hon gärna skriver om i dag. Kolla, kolla vetja!

Intervjun gjordes i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms i november 2017.

 

Århundradets bokklubb
03.04.2018 kl. 08:00

Ruskeat tytöt

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där emellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik mot mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och alla sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk, tålmodig och lugn och än en gång förklara hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medieinnehåll för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan också delvis tas in i samma kritik. Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Saga Mannila
30.03.2018 kl. 15:00

Den unge Donners lidanden

 

 

27-åriga Rafael Donner har skrivit en självbiografisk essäsamling. Den ska handla om känslor, syna machokulturen och ge en inblick i hur det kan vara att växa upp med en känd kulturpersonlighet som pappa. Ändå är det inledningsvis svårt att förbise problematiken med att en vit cis-man som fått ett starkt socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital med fadersmjölken har getts utrymmet att skriva en bok där han genomgående tycker synd om sig själv. Det är provocerande att hans största törn i självförtroendet är att han i flera år delade namn med ett djur från en julsång. Ändå känns utgångspunkten lockande och vill vi väldigt gärna tycka om texten.

Boken är uppdelad i kapitel med stora och allmängiltiga ämnen som “svaghet”, “frihet”, “tro” och så vidare. Styrkan finns i de personliga anekdoterna, som känns ärliga och blottande. Donner skriver minnesvärda och starka scener till exempel om hur han tillbringar en natt i en fyllecell eller hur han i sin hunger stryper ihjäl en tupp på en utlandsresa. Tyvärr faller de flesta kapitlen platt när de i slutet ska knytas ihop med ett större samhällsperspektiv. Ofta känns kopplingarna forcerade och ibland ganska långsökta.

Donner försöker ge sina ämnen en personlig prägel genom att skriva med ett “nytt” manligt perspektiv, men glider beklagligt ofta ur det perspektivet och in i allmängiltiga samhällsfrågor där han slänger fram frågor som rör kapitalism, globalisering, klimatförändring, feminism med fler, utan att egentligen komma med något nytänkande. Och samtidigt: varför skulle han? Hade vi velat läsa en bok om dessa ämnen hade vi vänt oss till andra författare och böcker.

Däremot finns det säkert sådant som just Rafael Donner hade kunnat veta och skriva om bättre än många andra. I stället för att ta ställning till alla dagens brännande ämnen hade boken kunnat fokusera på “mindre” frågor, zoomat in i dem. Vilka livskriser har en snart 30-årig vit privilegierad cis-man? Vilka förväntningar har han, vilka rädslor? Vad drömmer han om?

Boken kunde med fördel ha fokuserat på att utmana rådande mansideal och faktiskt handla om författarens egna känslor. Den sköra och ibland också skadliga maskuliniteten och känslorna: skammen och stoltheten som är kopplade med manlighet hade varit mer intressant att gå vidare på, i stället för att försöka förklara och peka ut åt läsaren hur världen ter sig i dag. Donner rentav “mansplainar” för läsaren, han förklarar hur det är i stället för att ge läsaren alternativ på hur det kunde vara, hur det går att se på världen ur olika perspektiv. Det gör att många av argumenten faller i stället för att lyfta och få läsaren att grubbla vidare.

Många av kopplingarna blir problematiska och stundvis rent av kränkande. Ett talande exempel på detta är då Donner jämför namnbyte med könskorrigering. Att likna ett missnöje med det ganska vanliga förnamnet “Rudolf”, och valet att byta ut det, med den process som en könskorrigering innebär känns som ett slag i ansiktet för alla som kämpar för transpersoners rättigheter. Överlag hade boken gynnats av att tydligare diskutera begreppet tolkningsföreträde, vem som har rätt att definiera förtryck och vem som ska ta rollen som lyssnare.

Donner har en stark berättarröst, men språkliga finesser och precision kunde med fördel ha slipats med större omsorgsfullhet. Den känslan är egentligen övergripande. Boken har mycket potential men redigeringen både vad gäller språket och innehållet verkar ha blivit på hälft. Trots de ofta underhållande personliga anekdoterna blev det väldigt lite “kvar i handen” efter läsningen. Som läsare känner vi främst oss förbryllade över vad den här boken egentligen har för syfte. Denna lite bittra eftersmak påverkas också starkt av hur boken marknadsförs: far och son Donner i diverse morgonsoffor och tidningsartiklar. Frågan om vilka röster som får höras, och vilka självbiografiska berättelser ges plats inom den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit mer aktuell.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
14.03.2018 kl. 17:58

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!