Vad vi läser i april

Kaneli

På flera sätt känns det som att jag vuxit upp tillsammans med Amanda Svenssons författarskap. Från hennes skräniga (odrägliga underbara) debut Hey Dolly (som jag för övrigt skrev min kandidatuppsats om back in the day och därför alltid har lite kärlek över till) via de vackra, sorgliga men också rätt pretentiösa Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant (älskade bägge två) till att nu med Ett system så magnifikt att det bländar landa i något mer moget. Förlåt för universums trassligaste mening. Boken beskrivs som ett episkt släktdrama om syskonskap och familjeband och hur långt de tål att töjas. (För övrigt ett tema som tycks vara populärt.) Hanna sms:ade mig i alla fall en bild på den och eftersom jag absolut inte ville vara sämre gick jag genast in på bibliotekets sida och beställde ett eget ex. Språket är lekfullt och klurigt i klassisk Amanda Svensson-anda och berättelsen byggs upp med varsamhet och humor.

Bonuspoäng för att ha läst de två första kapitlen på balkongen utan ytterjacka.   

Malin

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig på sistone. Jag brukar beskriva mig som en långsam läsare men 2019 har hittills varit mitt mest läseffektiva år, ja, kanske någonsin? Jag har läst så pass många böcker att jag måste rota runt i minnet för att sammanfatta vad jag egentligen tyckte om det jag läst, och det betyder väl också att mängden text varit lite för stor. Jag tror också att lästakten ökat av att jag äntligen bemästrat förmågan att läsa flera böcker samtidigt. Det känns lite som att dejta flera personer på samma gång (eller ja, parallellt). Ibland glömmer jag bort vilken jargong jag har med någon och vilka samtalsämnen jag redan avverkat med någon annan, men sen kommer det tillbaka så fort jag träffar dem igen.

Den senaste boken jag dejtat är Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi har hittills bara gått på en dejt så kan inte berätta så mycket mer än att det känns lovande och att omslaget är mycket tilltalande och skönt att föra fingrarna över (okej slut på dejtreferenserna lovar). Rich boy berättar om tre generationer kvinnor och ska handla om psykisk ohälsa, klass, ensamhet, kvinnlighet, våld och sexualitet och av flera säkra källor har jag hört att läsupplevelsen ska påminna om Ett litet liv och Maken. Lovande alltså. Tänker gå på en andra dejt i kväll. Lovar att berätta hur det går sen.

Saga

Jag är inne i en ganska dålig läsperiod igen och undrar när det ska vända. Slukar tv-serier om kvällarna i stället för romaner just nu och om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens ett dugg dåligt samvete. Tipsar därför om Netflixserien Störst av allt som baserar sig på boken med samma namn, skriven av Malin Persson-Giolito. Jag lyssnade på boken som ljudbok för ett par år sedan och måste säga att jag inte zonade ut en enda gång som jag brukar då jag lyssnar på böcker. Den höll mig helt enkelt i sitt grepp. Boken och tv-serien är perfekta för dig som gillar mörka thrillers och deckare som dessutom innehåller en vrickad kärlekshistoria och en gnutta klassanalys.

Men för att visa att jag inte gett upp böcker och läsning helt och hållet, vill jag ännu ta upp två godingar som jag också väljer att spendera lite (läs)tid med just nu: den hajpade Nora eller Brinn Oslo brinn som träffsäkert beskriver självdestruktivitet, svartsjuka och oändlig Instagram-stalking och det nyaste numret av Kontur med temat djur. I förordet skriver chefredaktörerna för numret, Kaneli Johansson (också känd som bokklubbsmedlem <3) och Mathilda Larsson, att "relationen mellan människan och djuret är ett enigma som aldrig tycks sluta fascinera" och det visar verkligen också texterna i Kontur. Läs läs och diskutera och fundera vidare!

Hanna

Jag valde att lyfta upp två böcker jag hittat via min syster när jag hälsat på henne nu i veckan. Homo deus: kort historik över morgondagen (2015) som är en fortsättning på den superpopulära Sapiens – en kort historik över mänskligheten och Une Année Studieuse (2012).

Harari skriver om mänsklighetens historia på ett ögonöppnande och skickligt sätt utan att egentligen komma med så mycket nytt info, den här andra delen blickar nu framåt, uppbyggt som ett tight paket som brett tangerar klass, konflikter, politik, humanism, religion och vår gemensamma framtid men på ett väldigt greppbart och bra sätt utan att bli ”för akademisk” och torr. Rekommenderar varmt båda två för alla i dessa tider av oro, klimatkrisande och allmän världsångest.

Anne Wiazemsky skickade år 1966 ett brev till den franska provokatören och filmskaparen Jean-Luc Godard som eskalerade till en början på ett långt samarbete där hon spelade i många av hans filmer och (såklart) inledde ett stormigt förhållande med. Försöker läsa på min extremt knaggliga franska, det går sådär. Men är så fascinerad av att för en gångs skull få ta del av hennes historia ur hennes egen synvinkel och följa med deras gemensamma eskapader från ”insidan”.

Sen läste jag ut en novell av Louisa May Alcott, Sisters som består av ett par utvalda delar av hennes verk Little Women och Good Wives. 100% mysig feelgood som kretsar kring fyra systrar och deras uppväxt vid medlet av 1800-talet. Alltid så svag för epokdrama, speciellt dynamiken systrarna emellan är så välskriven, känslosam och dramatisk till relaterbar.

Jenna

Att jobba, ha en familj att hänga med på kvällarna och dessutom vara preggo gör att det ibland är svårt att orka fokusera på läsning. Jag vet knappt när jag ska ta mig tid för att läsa. Men med ljuset har också min läslust sakta men säkert kommit tillbaka. Blev så glad när den här boken damp ner på hallgolvet. Matilda Gyllenbergs debut Det lugnsjuka huset. "Det är en berättelse om instängdhet och om förväntningar utifrån och inifrån. Om att slitas itu av behovet av trygghet och längtan efter frihet. Och om att tiderna inte har förändrats så mycket som vi kanske önskar." Så beskriver Förlaget boken. 

Jag har ännu inte hunnit läsa så mycket av den så kan inte uttala mig om innehållet, men jag hittills gillar jag det jag läst. Och det passar mig att den är lite lättare än alla de svåra romaner jag försökt mig på på sistone. Behöver lite mera lättläst för att komma tillbaka i läslunken. Det enda som hittills gjort mig besviken är omslaget. Vad är grejen med att deckare och thrillers alltid måste ha så himla stereotypa och fula omslag? Annars har de finlandssvenska förlagen varit riktigt duktiga på att få till snygga omslag de senaste åren, men när det kommer till den här genren misslyckas det tyvärr nästan varje gång. 

Århundradets bokklubb
11.04.2019 kl. 20:16

Normal people

 

Ofta när vi ska prata om böcker märks det att vi är en ganska homogen grupp läsare – våra åsikter skiljer sig oftast inte så drastiskt från varandra och vi utgår ifrån liknande referensramar. Därför är det mycket som vi inte behöver säga, mycket vi förstår utan att sätta ord på. Men Sally Rooneys Normal people, som ju handlar om unga personer som vi på många sätt kan känna igen oss i, utmanade oss att sätta ord på det där ganska oförklarliga i att vara ung i dag. Vi känner igen oss, men vad är det vi egentligen känner igen oss i? Vad är det i berättelsen om två ungdomar i Irland, i ett relationsdrama som sträcker sig mellan 2011 och 2015 som får oss att strecka under meningar, vika hundöro och stanna hemma och läsa i stället för att gå på fest? Det korta svaret: Normal people går att spegla sig i.

Vi pratade mycket om kommunikation och hur Connell och Marianne pratar i kors och missförstår varandra. Vi blev frustrerade av att läsa deras olika perspektiv och inse att de bara inte lyckas kommunicera sina tankar och känslor till den andra. De håller tillbaka, och antar ändå att den andra ska förstå vad de vill. Igenkänningen är, tyvärr, hög. Och jag tänker en, kanske naiv, tanke – tänk om alla bara skulle säga vad de kände? Om vi inte hade något att förlora? 

She thinks of the way she treated Jamie before he left, and rubs her face with her hands. Some milk-drinking culchie, Jamie called Connell once. It's true, she has seen Connell drink milk directly from the carton. He plays video games with aliens in them, he has opininons about football managers. He's wholesome like a big baby tooth. Probably never in his life has he thought about inflicting pain on someone for sexual purposes. He's a good person, he's a nice friend. So why does she go after him like this all the time, pressing him for something? Does she have to be her old desperate self around him always? 

Do you love him? Says Connell. 

Her hand pauses on the door of the fridge. 

Unlike you to take an interest in my feelings, Connell, she says.

Något som hela tiden är närvarande i Normal people är klassperspektivet och vi tycker om hur Rooney tar upp det på ett självklart sätt utan att det blir övertydligt. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes familj och trots det tänker varken Connell eller Marianne särskilt mycket på sina olika bakgrunder, eller ser det som något som skulle omöjliggöra en relation. För dem verkar det, i alla fall i början av romanen, inte spela någon roll. Däremot spelar en annan form av social hierarki roll – status och popularitet. Connell uppför sig som en riktigt idiot i början av berättelsen, inte alls i linje med (den oförtjänta) titeln som a good guy, då han undanhåller sitt förhållande med Marianne från deras klasskompisar för att hon inte ingår i den populära kretsen. Hon är annorlunda, och verkar, i Connells naiva ögon i alla fall, inte bry sig om att hon blir utstött. Genom berättelsen kastar Rooney omkull invanda maktförhållanden flera gånger. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som går hem hos de populära utan här passar Marianne in hos de rika ungdomarna som vill ha stipendium för att visa att de kan, inte för att de behöver pengarna.

He reaches for her hand and she gives it to him without thinking. For a second he holds it, his thumb moving over her knuckles. Then he lifts her hand to his mouth and kisses it. She feels pleasurably crushed under the weight of his power over her, the vast ecstatic depth of her will to please him. That's nice, she says. He nods. She feels a low gratifying ache inside her body, in her pelvic bone, in her back. 

I'm just nervous, he says. I feel like it's pretty obvious I don't want you to leave. 

In a tiny voice she says: I don't find it obvious what you want. 

Både Connell och Marianne är på något sätt medvetna om sitt förvridna maktförhållande. Att de håller tillbaka känslorna är starkt kopplat till makt och rädslan att förlora den. Att vara sårbar och ge upp sin makt, att underkasta sig, måste väl vara bland det mest skrämmande man kan göra. Vi pratade också mycket om sex och dess koppling till makt och det är kanske här som våra upplevelser skiljde sig mest från varandra. Dras Marianne till våldsamt sex på grund av att  hon känner sexuell njutning av det, eller är det ett utlopp för hennes desperation och därför hon dras till destruktivitet? En kombination, antagligen.

Normal people fick oss att reflektera över relationer men också över vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney fångar den där ständiga dragkampen mellan vad man vill och vad man borde, den egna blicken och de andras blick och hur svårt det är att bara få allt att fungera när man är, som The Guardians Sian Cain beskrev det: överutbildad, neurotisk och aningen för självmedveten.

Malin Öhman
04.04.2019 kl. 12:00

Detroits vildmarker

 

Ibland vaknar vi av att en albatross flyger förbi i korridoren utanför. Den är på väg mot de stora sjöarna, den flyger över kanalerna som leder mot Atlanten. Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.

Citatet ovan är från Sara Stridsbergs novell American Hotel, ett lågmält och förvirrande triangeldrama som utspelar sig i ett nedgånget Detroit. Huvudpersonerna Carter, Vladimir och Jack kretsar kring varandra, förenas i kärleks- och familjerelationer, men tycks förbli ensamma och främmande, lika mycket för sig själva som för varandra.

Främlingskapet speglas i, eller kanske till och med beror på, att allt annat runt omkring dem förfaller. Det som var en blomstrande storstad står nu övergivet och ödelagt av dess ursprungliga invånare. För mig blir just ödsligheten incitamentet i min läsning av i novellen. Istället för att läsa den som ett triangeldrama, som en undersökning i mänskliga sociala och kulturella beteendenormer och deras gränser, vill jag se det som en berättelse om, eller studie i, människans ensamhet i världen. Det är en ensamhet som grundar sig i arttillhörighet, men framförallt är ett resultat av en situation där det mänskliga inte längre är dominerande.

Ifrågasättandet av människans förehavanden och dominans ligger i högsta grad i tiden. Artiklar om klimatförändringens obestridlighet delas i medieflödena gång på gång, juli 2018 blir den varmaste och torraste månaden som någonsin mätts och min personliga klimatångest når nya höjder. Det är då kanske föga oväntat att jag dras till novellens undergångsstämning. Trots att Detroits förfall visserligen inte berodde på miljöförstörelse, utan snarare handlade om teknologisk utveckling, kvarstår faktumet att människans verksamhet verkar definieras av ohållbarhet.

I American Hotel konkretiseras ohållbarheten genom att novellen utspelar sig i och beskriver en tid där förfallet redan är ett faktum. Carter berättar att ”Allt som fanns när jag var barn var plötsligt borta: människorna, trädgårdarna, livet på gatorna. Ibland kändes det som om min barndom bara var en dröm”. Karaktärerna verkar nästan transparenta, de rör sig som vålnader genom sin egna berättelse. ”Livet har blivit så naket, som ett skelett berövat sitt kött” beskriver Carter det som. Att novellen först publicerats i tidskriften Grantas nummer med tema Spöken verkar mer än logiskt. Det spöklika accentueras av att den övergivna staden ligger i bakgrunden som en ödslig kuliss, det urbana landskapet övertas successivt av växter och djur. ”Gränsen mellan natur och stad har upphört, (…) Kanske har sådana gränser aldrig funnits” konstaterar Carter.

Den traditionella humanismen, och kanske slutligen alla områden av västerländsk kultur, gör en fundamental distinktion mellan kultur och natur, de bildar motsatspar. Människan tillhör kulturen och staden, djuren ingår i kategorin natur. Men i American Hotel verkar dessa tendenser vara i upplösning. De kastar fortfarande sina skuggor över berättandet, men tycks tillhöra en tid som inte längre finns. På så sätt resonerar novellen snarare med posthumana teorier, som kritiserar antagandet att människan är något frånskilt alla andra arter och objekt. De posthumana teorierna ifrågasätter och kritiserar både människans säregenhet i jämförelse med andra arter och det mänskliga förnuftets överlägsenhet som en källa till sann kunskap. Att naturen gör intrång i staden behöver alltså inte vara otäckt, tvärtom. I en posthuman verklighet är ambitionen att de här gränserna luckras upp. Istället för att konstituera motsatser omdefinieras de som kategorier som ingår i varandra.

I genklang med posthumanism är det inte bara djuren och växterna i American Hotel som erövrar mark i det urbana landskapet. Också sättet att beskriva människorna förändras: ”en kvinna sitter i en upplyst studio och gråter, hennes ansikte är så deformerat att hon lika gärna kunde tillhöra en främmande art, en katt eller ett lodjur”, löparna på springbanan liknar rovdjur, är nästan ”omänskliga”, Vladimir ”har en reva på ryggen, som märket efter en klo” och hans bror Jack beskrivs som ”rik och snabb som en orm”. Det djuriska sipprar in i beskrivningarna av människorna och möjliggör en glidning mellan motsatskategorierna.

Samtidigt gör djurliknelserna de mänskliga karaktärerna främmande för läsaren, de blir kusliga på ett liknande sätt som naturens intrång i det urbana spontant uppfattas spöklikt. Karaktärernas handlingar verkar vara intuitiva reaktioner snarare än resultat av genomtänkta handlingsplaner. De har kvar förmågan att känna och tänka rationellt, men kopplingen mellan dessa, det som anses ha skilt människan från djuren, tycks ha upplösts. I världen som fanns tidigare tävlade Carter i löpning, nu gör hon det inte längre. Hon kan fortfarande och antyder att hon längtar efter det, men hon springer inte. Hon älskar inte heller Jack, tvärtom, ”Vi hade inte särskilt roligt (…) jag tyckte inte om att ligga med honom, det var kallt och stelt”, ändå får de ett barn ihop. Vladimir älskar hon däremot bottenlöst, men honom skjuter hon på hans egna befallning, en befallning han själv ångrar direkt efteråt. Karaktärerna verkar vara rotlösa och vilsna, inför sig själva, varandra och sin omgivning. 

Just alienationen och förvirringen stiger vid sidan av ohållbarheten fram som ett genomgående tema i novellen. Ett möjligt sätt att begripa det är genom Levi Bryants koncept vildmarksontologi (wilderness ontology)1. Med vildmark avses i vanlig mening naturlandskap som är orörda och avskilda från människan, men Bryant avser med sitt begrepp något annat. Han menar att den sortens intakta vildmarker varken i praktiken eller teorin finns eftersom människan i så bred omfattning påverkat ekosystemen, och natur och kultur är koncept som omöjligt går att skilja från varandra. Bryants vildmark är däremot filosofisk.  Den tar avstamp i tanken om att världen består av objekt (byggnader, växter, inredningsföremål, stenar, städer, hårspännen, kläder, djur och människor) som står i en jämlikhetsrelation sinsemellan. Objektens existens är oberoende människan(s förnimmelser eller begripliggörande), de verkar samtidigt, på samma och olika håll, beroende och oberoende av varandra och människan är inte frånskild dem utan ett objekt bland andra. I den filosofiska vildmarken som dessa objekt bildar är människans hegemoni lika bräcklig som i ett faktiskt vildmarkslandskap.  

I American Hotel åskådliggör det förfallna Detroit på ett gripbart sätt den här filosofiska vildmarken: arternas och objektens makthierarkier har nedmonterats, ”rovfåglarna [har] intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue”, Carter beskriver hur ”Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar, jag känner kontinentalplattorna röra sig under oss och den avlägsna pulsen från Atlantens vågor som drar månens silver till sig”. Rovfåglarna och rådjuren och skyskraporna och kontinentalplattorna och vågorna och månen existerar och agerar parallellt med Carter, Vladimir och Jack, vars tillvaro onekligen i den nya situationen kan kännas främmande, förvirrande och enslig.

I slutändan är människans alienation inför sig själv och sin kultur ett grundläggande mål för såväl vildmarksontologin som posthumanismen. Genom att uppleva mänskligheten som något främmande vidgas förståelsen för andra varelser, objekt och perspektiv. Att förnya och förändra sig själv och sitt förhållningssätt till omvärlden blir nödvändigt för överlevnaden. Vladimirs oförmåga till detta driver till slut fram en förlust av mening som får honom att bönfalla Carter att skjuta honom. Hur det går för de andra karaktärerna är upp till läsarens tolkning. Novellen avslutas där den började, med albatrosserna i skyskrapans korridorer.

Havsfåglarna flyger mot de stora grå sjöarna […] De flyger över Detroit Rivers mot Atlanten. Trädens rötter får asfalten att bukta, på vissa ställen har rötterna trängt igenom det grå. Som om naturen bara har väntat. Träden kommer att glömma oss, att vi varit här. En mikrosekund av evigheten. 

Jag väljer att se det som att Carter i alla fall nåtts av insikten att hon är en del av något större, en räcka i ett längre tidsbelopp, delaktig men samtidigt försvinnande liten, på en plats där kategorierna satts i rörelse.

 

Text och bild Kaneli Johansson



1 Bryant, Levi ”Wilderness Ontolgy” i Preternatural (red.) Jeffery, Celinda, Punctum Books, New York, 2011


Citaten ur American Hotel är från versionen publicerad av Novellix 2016


Texten publicerades ursprungligen i Kontur #3-4.

Kaneli Johansson
21.03.2019 kl. 12:32

På mitt nattduksbord just nu

Ännu ett nattduksbord hos oss, den här gången mitt (det vill säga Jennas). Där ligger oftast böcker som jag ska läsa, eller håller på att läsa. Vissa har varit där längre och vissa har just kommit dit. Vissa har jag påbörjat och andra väntar ännu på det magiska "när jag har tid" (som aldrig verkar komma...). Vi kan väl börja uppifrån.

Dikter & aforismer av Edith Södergran köpte jag för ett par år sedan på bokmässan och fick komma fram ur bokhyllan efter att jag sett på Helt Lyrisk med Molly Sandén. Läser i den nu som då när jag har lust. Tycker omslaget är väldigt fint!

Det lungsjuka huset av Matilda Gyllenberg kom på posten för någon vecka sedan. Ska läsa den så fort jag hinner, tycker den låter sjukt spännande. 

Feministfällan av Nina Åkestam fick jag i julklapp i år. Har bara läst några sidor ännu men ska försöka komma igång bara jag skulle få undan alla andra jag måste läsa först (story of my life).

Merete Mazzarellas Om livets mening och Alma. Den första fick jag också i julklapp och den andra hade vi som bokklubbsbok i somras. Glömde den hos Malin och hann aldrig läsa klart den, men nu ska den bli utläst! Gillar den massor än så länge.

Denna dagen, ett liv av Jens Andersen. En biografi om Astrid Lindgren som jag antagligen aldrig kommer få utläst, men ändå läser i nu och då pga så fina och rörande historier. Älskar Astrid!

Frida Kahlo, en biografi av Hayden Herrera. Pressutskick som ligger och väntar på mer tid. Kanske den estetiskt finaste boken på mitt nattduksbord. 

Jenna Matintupa
14.03.2019 kl. 11:14

"Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över"

Kärlekens Antarktis har hyllats av recensenter och på flera håll lyfts fram som Sara Stridsbergs bästa bok hittills. Min läsupplevelse blev den raka motsatsen.

Det bör sägas rakt ut: jag tycker Stridsbergs verk hör till de intressantaste svenskspråkiga böckerna just nu. Men för mig är det något i Kärlekens Antarktis som slagit slint, eller helt enkelt gått för långt. Jag bollar läsupplevelsen med två vänner vars litterära omdöme jag litar på och hittar genklang i deras åsikter.

Boken inleds med att en kvinna blir strypt till döds av en man. Hon blir våldtagen, sedan styckad till bitar och placerad i olika vita kappsäckar längs vägkanten. Huvudet sänks ner i ett hål och underlivet blir utskrapat, föda till fluglarver. Den döda kvinnan berättar sin historia för läsaren, om drogmissbruk och prostitution, om sina två barn som blivit omhändertagna, eller frivilligt bortgivna. Om hennes lillebror som drunknade vid fyraårsåldern. Men framför allt: hon berättar om den sista bilresan ut till skogen, det onaturliga ljuset vid sjön, dödsögonblicket, och det som hände sen.

Han måste ha tagit fram kniven för nu flög små droppar av blod genom luften, mörka stänk i den mörka sanden, en del små som knappnålshuvuden. Snart låg jag utspridd i sju delar på stranden, snart hade han skrapat ut mitt underliv och dragit ut mina inälvor.

Stridsbergs böcker kretsar kring teman som galenskap och flickans och kvinnans villkor, inte sällan i förhållande till män som förövare. Kvinnokroppens materiella premisser gestaltas ofta genom sexualitet och sjukdom. Våld, misär och förfall återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla hennes verk, men att det skett genom en feministisk ansats har inte verkat undgå publiken. Det har funnits ett sug i berättandet, något febrigt i språket som fått mig att vilja läsa vidare. Egentligen finns förutsättningarna för det här också i Kärlekens Antarktis, men min läsupplevelse fångar inte upp de motiven, den hakar upp sig på något annat. Mörkret i den här boken är så kompakt att alla dess andra potentiella teman försvinner in i dunklet.

Om händelserna berättades ur ett annat perspektiv skulle genren vara lätt att känna igen: någon, en helt vanlig människa är ute och rastar sin hund, hunden börjar skälla och dra mot en övergiven resväska. I väskan ligger uppstyckade kroppsdelar, polisen kallas in, området spärras av, kommissarien dricker kaffe i ett rum med bilder på väskans innehåll uppklistrat på väggarna, fler kroppsdelar hittas i andra väskor, obducenten undersöker dem, offret ska identifieras, förövaren hittas. Det är en historia vi är mer än bekanta med. Men i en intervju för Svenska Yle säger Stridsberg att hon velat göra det klart att ett kvinnomord inte är underhållning. ”Jag har (…) skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att (...) om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.”

I Kärlekens Antarktis gör den inte det, döden sträcker sig över bokens 313 sidor och djupt in under huden. För såklart att den här texten berör. Som läsare blir jag inte härdad, tvärtom, det blir mer obehagligt för varje ny beskrivning.

Hans händer drogs åt som ett rep om min hals, hans ansikte och bröst utan hårstrån trycktes mot mig. Jag kunde inte andas, det bubblade i lungorna när lungblåsorna brast, jag försökte hosta (…) Sedan såg jag mig själv, jag såg det grådaskiga skummet och bubblorna ur min mun, en blandning av jord och blod och gråa sönderslitna slemhinnor. Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över.

Texten trycker mot bröstet, gör mig illamående, men jag kan inte vända bort blicken på samma sätt som jag reflexmässigt gör i film och på tv när det blir för våldsamt. Jag kan inte blunda och vänta på att det går över, jag måste läsa mig igenom. Jag uppfattar det som att det varit Stridsbergs intention: att få oss att stirra våldet (mot kvinnor) i vitögonen, inte trivialisera det. Problemet är bara att hur mycket protest det här än är mot alla döda kvinnor underhållningsvåldet frossar i kvarstår våldet fortfarande i Kärlekens Antarktis.

I sitt sommarprat i juli 2018 pratar journalisten och författaren Katarina Wennstam om skillnaden i hur män dödar män och hur män dödar kvinnor. Hon berättar att statistiskt mördas fler män än kvinnor, men våldet kvinnor utsätts för tenderar att vara mer uttänkt, det kräver ofta närkontakt och riktar sig medvetet mot platser som ansikte och kön. När män utsätts för våldsgrepp förväntas allmänheten inte vara intresserad av de så kallade ”makabra detaljerna” kring mordet. Däremot är intresset för den mördade kvinnan(s kropp) stor: vad hade hon på sig, hur såg hon ut då hon hittades, vilken ställning låg kroppen i, i vilken vinkel gjordes potentiella snitt och så vidare. Wennstam menar att det i vårt samhälle finns en (sexuell) fixering vid döda kvinnokroppar och att allmänintresse ibland riskerar att förväxlas med nyfikenhet när uppgifter om uppmärksammade fall ska offentliggöras. Hon berättar att diskussionsforum på internet är fulla av mordintresserade privatpersoner som diskuterar olika fall och att det ständigt efterfrågas bilder på och detaljerade uppgifter om offrets tillstånd.

Sommarpratet dök upp i mina tankar när jag läste Kärlekens Antarktis, där läsaren inte besparas på detaljerna kring mordet. För den som tänder på döda kvinnokroppar tänker jag att det här vad Vladimir Nabokovs Lolita måste vara för en pedofil. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall en feministisk agenda rättfärdigar ett frosseri i den här typen av våld, eller om det ens är ändamålsenligt? Är det tvärtom inte lika motsägelsefullt som att kriga för världsfred? Jag är också trött på alla döda kvinnokroppar som ska fungera som katalysatorer för vår nöjesindustri. Därför föll inte Kärlekens Antarktis mig i smaken.


Text och bild: Kaneli Johansson

Kaneli Johansson
21.02.2019 kl. 13:00

Litterära samtal om kritiken, havet och Själarnas ö

Vad: I kväll ordnar Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker och Fria seminariet i litterär kritik ett seminarium om kritiken just nu. Bland annat kommer Kaneli att delta i ett samtal om kritik på bloggar och sociala medier. 

Var: Teater Viirus, Medelhavgatan 14

När: 14.3 alltså I KVÄLL, klockan 18-21

Facebookevenamanget finns här

Vad: About the Sea: Fotokonstnären Lotta Törnroth och författaren Monika Fagerholm pratar om havet och sina respektive konstnärliga processer. 

Var: Galleri Hippolyte, Georsgatan 8-10

När: Nu på lördag, 23.2, klockan 14–15

Facebookevenemanget finns här. 

Vad: KVINNORNA PÅ SJÄLÖ - Ett seminarium med Johanna Holmström, Jutta Ahlbeck och Ann-Luise Bertell. 

Forskaren Jutta Ahlbeck och författaren Johanna Holmström talar om kvinnorna på Själö hospital 1889–1944. Under perioden intogs närmare 200 kvinnliga mentalpatienter. Vilka var dessa kvinnor och hur kom de att definieras som sinnessjuka?

Var: Svenska teatern, Norra esplanaden 2

När: 5.3, klockan 19-21

Facebook evenemanget finns här 

århundradets bokklubb
14.02.2019 kl. 11:26

Böcker om klimatfrågan

Den här veckan ordnar Finlands naturskyddsförbund temaveckan Luonto Lainassa tillsammans med biblioteken i landet.

Årets tema är klimatförändringen och det betyder att biblioteken lyfter fram och tipsar om böcker som tangerar klimat- och miljöfrågor och det vill vi också göra! Här under hittar du tips på både skönlitterära böcker och faktaböcker du ska läsa när du har klimatångest och vill hitta nya perspektiv på. Vissa kan däremot rentav skapa mer klimatångest.

Petter Nissinen.

Bild: Petter Nissinen

Romaner 

Den globala uppvärmningen och därmed följande klimatförändring syns givetvis även inom skönlitteraturen. Klimatet och naturen är teman som alltid figurerat i litteraturen, men sättet att närma sig temat har varierat mycket i olika tider. En specifik genre som vuxit fram under de senaste årtiondena är ekodystopier. Här kommer några tips på romaner (dystopier) där klimatförändringen och dess följder står i fokus. Ekodystopier gestaltar, trots att de kategoriseras som scifi, framtidsscenarios som ofta överensstämmer med vetenskaplig forskning i ämnet, och de känns därför i den här kontexten vassare än andra böcker med klimattematik. 

Blå av Maija Lunde

Maja Lunde slog spinner i Blå ihop två parallella historier: 2017 seglar sjuttioåriga klimataktivisten Signe ensam ner från Norge till Frankrike för att konfrontera sin ungdomskärlek som godkänt utvinnandet av is från glaciären i deras hemby. 2041 flyr David med sin dotter undan torkan i södra Europa. De vill till vattenländeran i norr, men hamnar på ett flyktingläger där de hoppas kunna återse resten av sin familj.

Minnet av vatten (Teemestarin kirja) av Emmi Itämäki

Emmi Itämäkis prisbelönta bok Minnet av vatten utspelar sig i en framtid där världskartan efter någon slags (klimat?)katastrof ritats om. Samhället är en diktatur, sötvatten ransoneras, att gömma undan det hör till de mest allvarliga brott som finns. Ingen kommer riktigt ihåg tiden som var innan, bara i temästrarnas dagboksanteckningar finns minnesbilder bevarade. Långt inne i Lappland bor 17 åriga Noria, vars far skolar henne till att efterträda honom som temästare. Därmed får hon också i uppdrag att skydda en gammal hemlighet, en sötvattenkälla.

De hemlösas stad av Annika Luther

På finlandssvenskt håll är böckerna som på allvar behandlar klimathotet få, Annika Luthers De hemlösas stad är en av de få som gör det. Även här sker handlingen i en framtid där en klimatkatastorf redan inträffat. Efter 2035 täcktes södra Finland av vatten och invånarna i Helsingfors tvångsevakuerades till Jyväskylä där de nu lever i ett dystopiskt övervakningssamhälle. Men 15 åriga Lilja vill veta mera om sin bakgrund och rymmer till det som en gång var Helsingfors, som nu befolkas av andra folkslag som flytt ännu värre översvämningar.

Faktaböcker

För den som har klimatångest kan det vara bra att samla på sig fakta om vad som kan göras för att värna om klimatet. Det finns så klart otaliga böcker inom ämnet och för den mer akademiskt lagda finns det massor med vetenskapliga  journaler att plöja igenom.

Här kommer tre tips på faktaböcker som är lätta att ta till sig, men som ändå får en att tänka till.

Hyvän sään aikana - Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken?

Boken tar fasta på hur Finland hittills har närmat sig klimatförändringen och är skriven av den grävande journalisten Hanna Nikkanen och en arbetsgrupp bestående av 21 journalistikstuderande vid Tammerfors universitet.

Man ska läsa boken för att bli faktaklok på hur klimatförändringen påverkar Finland och vad vi här kan göra för att bättre ta hand om miljön.

This changes everything. Capitalism vs. climate av Naomi Klein

Boken är en verklig tegelsten och ganska tungläst för att den är fylld med många långa källhänvisningar och hårdkokta vetenskapliga fakta.

Boken lättar inte din klimatångest, men ger dig verktyg att förstå varför vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle måste förändras om vi vill ha kvar vår planet i framtiden.

En stor fördel med boken är också hur väl den tar upp ursprungsbefolkningars orättvisa situation, det vill säga att majoritetsbefolkningen på många håll i världen har tagit över och förstört landområden som hört till ursprungsbefolkningen, men när det diskuteras kompensation för detta vänder majoritetsbefolkningen örat till.

Denna insikt gör att man börjar tänka mer på hur man i Finland har behandlat samerna och deras landområden. Samma argumentation kan man också tillämpa när det gäller hur den så kallade västvärlden  ofta kritiserar utvecklingsländer som nu håller på att komma närmare den miljöförstörande levnadsstandard som man i väst redan är van vid och inte vill bli av med.

Zero Waste av Otso Sillanaukee

Vill du läsa något som ger dig redskap att själv göra en förändring rekommenderas Otso Sillanaukees Zero Waste som också finns som ljudbok. Sillanaukee förändrade sin livsstil för ett par år sedan då han stötte på begreppet zero waste som innefattar en ett tankesätt om att man ska konsumera så hållbart som möjligt och inte orsaka onödigt skräp i vardagen.

Boken börjar med en redogörelse för hur mycket skräp som Sillanaukee själv lätt producerade på en vecka, och hur han tänkte sig att det räcker med att återvinna och sortera skräpet i åtta olika soptunnor.

Han förklarar utan att predika och med personliga anekdoter målar boken en bild av att vem som helst kan klara av att bli av med ett skräpfyllt liv. Det enda som blir lite störande är hur Sillanaukee hela tiden påpekar att en zero waste-livsstil sparar tid. Problemet är väl att vi i våra hektiska liv gör dåliga konsumtionsval just för att vi vill spara tid och på så sätt ökar skräpberget i våra hem. Visserligen sparar zero waste-livsstilen tid från att behöva sortera skräp och gå till butiken, men i och med att så mycket behöver göras själv i vardagen (allt från deodorant till bröd till havremjölk, t.ex.) går det säkert åt en hel del tid till att leva sopfritt.

Men Sillanaukee konstaterar att förändringen inte måste ske på en gång, och att små steg också gör en skillnad och det känns hoppfullt och skönt.

För finlandssvensk zero waste-inspiration kan man vända sig till Julia Degerths blogg Grön i Åbo och kolla in hennes bok som nyligen kommit ut.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.02.2019 kl. 11:20

Fantasilandskap framom verklig tonårsskildring

Utbudet av ungdomsböcker i Svenskfinland är relativt litet. Fantasygenren mår väl visserligen bra, förutom Maria Turtschaninoff kan i alla fall Mia Francks trilogi Martrådar räknas dit. Men utöver fantastiken finns det bara enstaka titlar, ingen riktig genre att förhålla sig till. Dea Solin, 23, debuterar med en ungdomsroman som istället går i led med svenska författare som Amanda Svensson och Sanne Näsling, som låtit flickorna i sina böcker samtidigt vara såväl otyglade och bryska som vilsna och sköra. Solins En spellista för sömnlösa nätter är uppfriskande laglös och ärlig, men riskerar stundvis att fastna i tonårsklyschor och ett filmatiskt stämningsbygge.

Isabella blir stoppad av polisen på väg till sin flickväns begravning eftersom bilen för ett sånt oväsen. Fordonet har hon köpt på ett skogsrave och minnesstunden klarar hon inte av, istället drar hennes vänner med henne för att köpa chokladbollar. Hon klarar heller inte av att sova eller lyssna på de elva röstmeddelanden som flickvännen Natalie lämnat på telefonen natten hon tog sitt liv. Istället kör hon om nätterna runt i staden där hon bor. Hemma väntar bästa vännen Axel och hans pojkvän Rufus som försöker ta hand om Isabella så gått som två vilsna tonårskillar kan. Hennes konstnärsföräldrar har tröttnat på att driva ett hotell och flyttat utomlands för att bo i ett kollektiv i djungeln. Enklare blir det inte då den karismatiska Audrey gör entré i Isabellas liv, men nu har hon i alla fall någon att dela de nattliga åkturerna med.

Att en nittonårig tjej i en storstad med ”glittrande skyskrapor” äger en bil är i och för sig något otippat, men En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten.

Det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies spår tonsätter varje kapitel och Isabella älskar dem trots att ”deras repertoar består av typiska indielåtar med långa gitarrslingor och pretentiösa texter”. Den beskrivningen blir ett imaginärt soundtrack för hela romanen, men det (medvetet?) pretentiösa kunde med fördel ibland ha ersatts med autenticitet som brutit den filmatiska fasaden. Det hade kunnat ge fantasilandskapet ett ännu djupare skimmer.

Text & bild Kaneli Johansson


Recensionen publicerades ursprungligen i Ny Tid. Århundradets bokklubb läste En spellista för sömnlösa nätter hösten 2018. En sammanfattning av vår diskussion finns att läsa här. 

Kaneli Johansson
31.01.2019 kl. 10:12

Ellen Strömberg: Jag är inte Rakel

 

Ingen mår väl sämre av att dela med sig? frågar sig Ellen Strömberg. På bloggen Blejk Fejt & Fab är hon van att berätta om sig själv och att bjuda in läsare i sin vardag, men när det kommer till skönlitteratur är det inte det självbiografiska som lockar. 

 

Ellen Strömberg är mitt uppe i att städa bort de sista spåren av julen när jag träffar henne en lördagsförmiddag i januari. Hon lirkar ner en färgsprakande ljusslinga mellan glansiga julgransbollar, flaggor och tomtar och pressar ner julgranen i en låda medan hon berättar om sitt år som författardebutant. 

– Jag trodde att jag att jag skulle vara mer beredd på uppmärksamheten och responsen, men jag har en mycket mer avslappnad attityd till bloggen. Jag har ingen prestationsångest alls när det kommer till det skrivandet, men när man skriver en bok kan man ju inte gömma sig bakom eller påstå att man inte har ansträngt sig. Nu har jag för en gångs skull verkligen gjort mitt bästa och då blir det ju väldigt jobbigt om det inte duger, säger Strömberg och trycker in en låda i ett skåp i hallen. 

 

 

Ellens hem är som man kan tänka sig om man har följt hennes blogg. Uppfriskande icke-avskalat: växter och tavlor i överflöd, ett rum med knallrosa väggar, en storblommig tapet i köket, teakmöbler och loppisfynd. Hemmet återspeglar hennes bloggpersonlighet ”Blejk, Fejt & Fab”: En nyfiken och öppen personlighet som inte ber om ursäkt, utan tar plats, är frispråkig och bjuder in. Det är nästan lite väl symboliskt att dörren står öppen när jag kommer hem till henne.

– Jag kan störa mig oerhört mycket på att man ibland förundras över att jag kan vika ut mig så på bloggen. Men jag är ju inte så endimensionell att hela mitt liv ryms i en blogg och det jag skriver är ju ett medvetet val, säger Strömberg och får en bekymrad rynka i pannan när hon fortsätter: 

– Vi värderar integritet lite för högt. Vad får man ut av att ha jättemycket integritet? 

Det är också öppenhet hon efterlyser som jurymedlem i Schildts & Söderströms debutanttävling Läs mig!

– Det är väl inte så att jag går omkring och saknar att läsa en finlandssvensk sexskildring men om man jämför med Sverige så känns det som att vi i Svenskfinland alltid är snäppet mer prudentliga. Jag tycker att folk skulle kunna slappna av lite mer.

 

"Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit."  

 

”En aning neurotisk, ett stort kontrollbehov och inte så rolig irl” är hur Strömberg beskriver sig själv. Den neurotiska sidan syns inte det minsta under vårt samtal, snarare avger Strömberg ett avslappnat lugn när hon sitter i en stor fåtölj med en tekopp i handen, omgiven av växter och, såklart, böcker i massor – som sig bör hemma hos en författare. För trots att Ellen Strömberg själv har svårt att identifiera sig som författare (”Man tror att det ska vara som att gå igenom en rökridå i ’Sikta mot stjärnorna’ och komma ut på andra sidan som författare, men så är det ju inte”) är det faktiskt det hon är. Hon debuterade med Jaga vatten våren 2018 och uppväxtskildringen där berättaren Rakel står i skuggan av vapendragaren Hanna har sedan dess florerat i dagstidningar, Instagrambilder och blogginlägg. Romanen handlar till stor del om kvinnlig vänskap och maktstrukturer mellan vänner, men det som ofta uppmärksammas är hur sex skildras i boken. 

 – Jag vet inte om det är så att unga har en annan syn på sex än jag hade när jag var tonåring men det förvånar mig faktiskt att man kan bli chockad av sexet i Jaga vatten då det i min mening inte finns en enda renodlad sexscen i boken. 

För Strömberg var det självklart att det skönlitterära skrivandet skulle skilja sig från bloggen, som hon har skrivit i femton år. Bloggen är en plats där hon, enligt sig själv, är väldigt öppen och hundra procent ärlig och hennes vassa och roliga texter har lockat till sig en trogen grupp följare.

– För att sluta skämmas över sina dåliga sidor eller misslyckanden måste man lyfta fram dem i ljuset.

 

 

Det är knappast ovanligt att läsa texter biografiskt i dag när det finns så mycket som lockar till det. Författaren är i högsta grad levande – de skriver autofiktion, leker med gränsen mellan fiktion och verklighet och instagrammar sin frukostgröt. Vi berörs mer av berättelser som är ”based on a true story” och googlar författares familjesituationer för att hitta samband – en kontext utanför romanens verklighet. Strömberg menar att det här är oundvikligt, men att en biografisk läsning har fler nackdelar än fördelar.

– Man låser sig som läsare och jag tror att det förminskar ens läsupplevelse. Men samtidigt är det ju väldigt svårt att helt koppla bort författaren från texten. 

I Jaga vatten menar Strömberg att miljöerna och känslorna är självbiografiska – resten är fiktion. 

– Jag är jätteimponerad av författare som kan skapa en helt ny värld. Jag förstår inte ens hur man gör det. Jag måste utgå från det jag har och det är de österbottniska miljöerna och sammanhangen och det jag känt och upplevt. Men det betyder inte att det som händer i Jaga vatten har hänt. 

Samtidigt som vi får mer insyn i människors liv och det fula och icke-Instagramvänliga finns det också de som tröttnat på autofiktion och verklighetslitteratur, synligt till exempel i fantasylitteraturens popularitet eller debatten om gränslöshet och utelämnandet av personer i författarens närhet och privata sfär.

– Det är mycket prestige kopplat till det här. Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit. 

Ellen Strömbergs nya romanprojekt kretsar kring galenskap, sanningar och opålitliga berättare, men det självbiografiska får stanna i bloggsfären. 

– Jag tycker inte att man ska känna sig tvungen att vara en persona som författare och bjuda in till sitt liv, men är man okej med det så varför inte bjuda in? Det mår väl ingen sämre av?

 

 

Nu när det gått nästan ett år sen Jaga vatten kom ut och du kanske fått lite distans – hur har det varit att ge ut en bok?

– Det har varit roligt att se alla delar bakom bokutgivningen, till exempel marknadsföringen. Eftersom jag har ett visst kontrollbehov har det varit ganska jobbigt att släppa boken och bli van med tanken att folk får göra vad de vill med berättelsen och tolka den hur de vill. Att acceptera det  rimmar inte alls väl med min personlighet. 

Strömberg har bloggat aktivt om bland annat kroppspositivism men i Jaga vatten var hennes mål att beskriva kroppar så lite som möjligt och bara lyfta fram det mekaniska och funktionella i dem. 

Tror du att folk antog att Jaga vatten skulle handla om kroppsaktivism? 

– Jo, för oavsett vad man gör är man alltid först och främst sin kropp, och folk har alltid svårt att tro att man kan ha något annat intresse eller några andra sidor. Men jag tror inte på att skriva skönlitteratur med agendor. Jag läser hellre något som är bra än något som är politiskt.

Ellen Strömberg är i dag 31 år och hon är glad att hon inte debuterade tidigare, eftersom den psykiska påfrestningen är stor. 

– Folk tycker och tänker från höger och vänster och det hade åtminstone inte jag klarat av som tjugoåring. Och sen var det jag skrev när jag var yngre inte särskilt bra heller.

Att hitta sin egen röst som skribent är något som de flesta skrivande människor antagligen kämpar med i något skede. Strömberg minns hur hon under skrivutbildningen Litterärt skapande vid Åbo akademi med gråten i halsen frågade ”Vad ska man göra om man inte har en egen röst då?”. 

– Och då trodde jag att det var så – att jag inte hade någon röst. Så jag försökte härma andra, men det blir sällan bra på det sättet. 

Skrivandet har lärt Ellen Strömberg mycket, det viktigaste av allt kanske är empati. Hon menar att man genom att skriva tvingas föreställa sig andras världar och man öppnar sig för andras livssituationer. 

 

 

Hur går du till väga när du skriver? 

– Jag har inte någon tydlig plan för vad eller hur jag ska skriva men jag börjar vid något fenomen eller scen eller känsla som jag vill skriva och sen är det som att sätta en snöboll i rullning där det fastnar lite mer vartefter. Och så plötsligt har man en scen eller ett kapitel framför sig. Men en stor del av förarbetet gör jag genom att gå omkring i vardagen som en svamp och bara dra till mig alla intryck och fundera på hur olika färger och ljud och händelser kan beskrivas. 

Strömberg påpekar att skrivandet inte bara är något som händer automatiskt. För henne kommer inspirationen av att skriva och några tydliga rutiner finns egentligen inte. 

– Jag önskar att jag var en sån som stiger upp klockan sex på morgonen och skriver några timmar men jag misstänker att det aldrig kommer att hända. Men jag brukar sätta upp mål för varje vecka, typ att skriva ett kapitel. Och vissa veckor är målet att skriva fem. 

I det nya romanprojektet kommer kapitlen vara längre än i Jaga vatten

– Folk frågar ofta vad tanken bakom de korta styckena är och jag hade egentligen ingen speciell tanke bakom dem – jag orkade bara inte hålla koncentrationen uppe speciellt länge. Jag blir snabbt uttråkad och att skriva kort var ett sätt för mig att fortsätta skriva. 

Vilka är dina bästa skrivtips? Utöver ”skriv, skriv, skriv”?

– Skriv, skriv, skriv är nog det bästa men om det är taget så skulle jag nog tipsa om att gå en skrivutbildning. Jag tror att det i alla fall ger mål och ambition för skrivandet. För mig är det i alla fall lättare att skriva om jag har tydliga deadlines att hålla.

Strömberg lyfter också fram läsandet som ett lika bra skrivtips som att skriva. Hon påpekar också att man inte ska tänka för mycket och komplicera skrivandet i onödan, utan att försöka skriva det som kommer. 

– Jag tror inte att det finns något sätt som funkar för alla, något sorts recept för en perfekt roman – det funkar ju inte så. Men det bästa tipset är självklart bara att våga försöka. 

Ellen Strömbergs lästips

Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman. Det var länge sedan jag blev så tonårigt uppslukad av en bok. 

Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci. Den går som pjäs på Kansallisteatteri just nu och är skriven av en finsk man med kosovoalbanska rötter. Tack och lov sa min bokcirkel att vi skulle läsa den för annars hade jag knappast läst den. Jag har inte hört någonting om den på svenskt håll, fast den finns i svensk översättning. 

Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var en av 2018:s bästa läsupplevelser. Helt sinnessjukt bra. 

 

Text & Foto: Malin Öhman

Delar av intervjun har publicerats i Hufvudstadsbladet 18.1.2019

Malin Öhman
24.01.2019 kl. 11:30

På mitt nattduksbord just nu

Hej och välkomna till mitt (Kanelis) sovrum. Tänkte att vi skulle kolla närmare på vilka böcker jag för tillfället har på mitt nattduksbord. 

Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart. Vi tittar närmare på högen: 

Det här är min ”huvudbok” just nu. Försöker ta mig igenom den men det går långsamt. Den är så brutal och våldsam och sorglig så jag klarar inte av mycket på en gång. Får inte läsa den om kvällarna längre för drömmer så skumma drömmar sen. KUL bok med andra ord. Ska skriva mer om mina tankar om den när jag läst klart.  

De här två skickade min kompis till mig till min födelsedag i en brun papperspåse från Söderbokhandeln, med ett tillhörande kort där hon berättade hur hon valt just de här två. Man älskar ju noggrant utvalda böcker som kommer på posten <3 Har inte hunnit annat än bläddra i dem än så länge, men de ligger här och lockar på mig. 

Det här är Astras hundraårsantologi med texter skriva av ”Svenskfinlands främsta feminister”. Vi diskuterade ju Ida Kronholms text "Fruktbarhetens förtryck" som ingår här på Bokkalaset i Ekenäs. Har läst lite olika texter i den sen dess, de är alla helt fristående så det är tacksamt att bläddra och läsa någon text här och någon där när man har en stund över. 

Nordisk fauna är en samling noveller som på olika sätt befolkas av djur. Läste några av novellerna i oktober men sen glömde jag tydligen bort den. Är fortfarande nyfiken, men samtidigt imponerade novellerna uppenbarligen inte jättemycket på mig. Har inte flyttat undan den till bokhyllan än i hopp om att plocka upp den någon dag och läsa klart. 

Sist men inte minst! Vår följande bokklubbsbok! De jag känner som läst den har antingen älskat eller hatat, nyfiken på vilkendera kategorin jag kommer ingå i … 

Det var allt från mitt nattduksbord. Syns det att jag har mer böcker än tid? Känns i alla fall så just nu. Ska läsa dagens dos av Kärlekens Antarktis nu, det går framåt, långsamt, men det går.    

Hur ser era nattdukbord ut? Kör ni en bok åt gången eller slalomrace så som jag? 

Kaneli Johansson
17.01.2019 kl. 09:00

Århundradets bokklubb tipsar i januari

Det nya året har kört i gång och det är dags för bloggen att starta om efter jullovet. ​I oktober lanserade vi ju en ny serie där tipsar kort om evenemang, fenomen och annat roligt som händer i litteraturvärlden. Här kommer det första tipsinlägget  anno 2019:

 

1. SVT har lanserat ett nytt program där artister tonsätter poesi. Lönar sig i synnerhet att se avsnittet med Little Jinder där hon tonsätter dikter av Bodil Malmsten. Helt Lyriskt går att se på SVT Play.

2. SLS Seminarium: “Modiga kvinnor”, nu på fredag klockan 10–16 på Riddaregatan 5. Ett seminarium som ordnas i samarbete med Vetenskapsdagarna vid Helsingfors universitet, som ett av de, tyvärr, väldigt få svenska programmen. I evenemangsförklaringen stod det så här: I seminariet Modiga kvinnor vill Svenska litteratursällskapet lyfta fram 6 modiga finländska kvinnor som haft en betydelse både nationellt och internationellt. Därutöver uppmärksammar vi barnmorskor och kvinnor som engagerat sig i metoo-rörelsen." 

3. Elena Ferrantes första bok ur Neapelsviten, My brilliant friend/Min fantastiska väninna, som tv-serie för mörka mysiga kvällar <3 Kan ses via HBO Nordic.

4. Besök nya fina centrumbiblioteket Ode (som vi ju recenserade i december) och filmarkivets nya biograf Kino Regina i samma byggnad som invigs nu i helgen. Ett direkt och ett lite mer indirekt litterärt dejttips.

5. Minns ni hur mysigt det var när man var barn och någon läste högt för en? Well det är precis lika mysigt i vuxen ålder. I stället för att kolla på film/serie med en kompis eller käraste – läs högt för varandra. Om en hel roman känns för ambitiöst går det bra (kanske bättre?) men noveller eller prosalyrik.

6. Open Mic-säsongen har kört igång för i år. På Sörkän Ruusu ordnar Helsinki Poetry Connection och LitAdviser en möjlighet för dig att testa på spoken word söndagen den 20.1. Kolla in evenemanget på Facebook.


7. I det senaste avsnittet av En varg söker sin pod diskuterar Caroline och Liv hur kvinnor inom kultur tystas och tvingas in i en norm av att producera något världsförbättrande och duktigt i stället för att skapa på samma villkor som män. Dom tar Lena Dunham som exempel och all den kritik hon fått för att hon inte är politiskt korrekt vilket nu har lett till att hon inte skapar längre (</3!!). Lyssna!

Århundradets bokklubb
10.01.2019 kl. 08:32

*✧・゚:* 2018 *:・゚✧

 

Ett nytt år närmar sig men innan vi vänder blad vill vi se tillbaka på året med bokklubben. I mer än tre år har vi läst och analyserat tillsammans och i år är inget undantag. Om vi försöker hitta något gemensamt bland böckerna vi valt att läsa år 2018 är många av dem skrivna av finlandssvenska författare, närmare bestämt 55 procent. De flesta är även debutanter. Över 70 procent av böckerna vi läst är skrivna av kvinnor.  

Nytt för i år är att vi gjort en del utöver att prata om böcker tillsammans. Till exempel släppte vi vårt filmprojekt Möte med Märta i våras och i höst hade vi öppen bokcirkel kring Ida Kronholms text Fruktbarhetens förtryck i Astras 100-års jubileumsantologi Denna framtid är vår på Bokkalaset i Ekenäs.

Det kommande året tänker vi satsa på att utveckla bokklubben och bloggen och förhoppningsvis kunna bjuda på massor av lästips och analyser. Tack till alla er som följer, läser och kommenterar. Här kommer några reflektioner över bokåret som gått. Gott nytt år! ༓・*˚⁺

 

Saga

År 2018 var för mig ett ganska dåligt läsår. Jag kände mig sällan läsinspirerad, hade dålig koncentrationsförmåga om kvällarna då jag skulle läsa och läste helt enkelt mycket färre skönlitterära böcker än jag brukar. Jag skyller på graduskrivandet och alla vetenskapliga artiklar och teoriböcker som måste prioriteras framom skönlitteraturen. Som tur är ska uppsatsen in första veckan i januari och efter det blir det förhoppningsvis mer tid för romaner igen.

Det som jag däremot har lyckats med i läsväg i år är att anamma ljudböcker och faktiskt gilla formatet. Ljudboksåret började med Malin Persson Giolitos Störst av Allt och Rupi Kaurs Milk & honey för att sedan fortsätta med bland annat Saara Turunens Sivuhenkilö och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. Tyckte mycket om att lyssna på alla dessa böcker, fastän jag ibland kände att jag också gärna skulle se texten framför mig i utskrivet format. Av bokklubbsböckerna som vi läste och diskuterade tillsammans kommer jag bäst ihåg Ellen Strömbergs Jaga Vatten som jag älskade och Rafael Donners Människan är ett känsligt djur som provocerade mig och som jag inte kan säga att jag älskade. Ett litet liv var också en minst sagt minnesvärd läsupplevelse. Hoppas år 2019 bjuder på ännu mer läsupplevelser, men framförallt mer diskussioner om böcker, det vill säga fler bokklubbsträffar smaksatta av hetsiga samtal, snacks och vin. <3

Kaneli

För mig har 2018 läsmässigt inneburit färre böcker än året innan, med det har dels varit ett medvetet val. 2017 läste jag närmare 60 böcker, i en lästakt där kvantitet gick före kvalitet i alla fall vad kommer till den analys som hände i mig själv. Så i år har jag medvetet velat läsa färre men med större omsorg. I och med att jag även recenserat en hel del har det målet i alla fall infriats. Samtidigt har jag arbetat mycket med motsatsen: att komma ihåg att läsa kravlöst, lustfyllt, utan press på att leverera en analys.

Tre böcker jag läst under 2018 som jag vill lyfta upp här är Arabian Lauri, Mamma november och Bombträdgården. Ett nytt författarskap jag upptäckte var Linda Boström Knausgård vars böcker Helioskatastrofen och Välkommen till Amerika förvirrade och förtjusande (också förskräckte förresten!). Agneta Plejers Spådomen och Doften av en man följde i ljudboksformat med mig under början av sommaren, medan Maria Turtschaninoffs trilogi Krönikor från röda klostret hängde med mig genom sensommaren och en flytt fram till de första gula löven. Två bokklubbsböcker jag minns att vi diskuterade livligt var Elis Burraus Karismasamhället som vi hade mycket olika åsikter om och Ellen Strömbergs Jaga Vatten som hörde till den ovanliga kategori av böcker som enhälligt gillats av bokklubben.  

Specialomnämnanden kanske också bör ges till Ett litet liv som jag grät mig igenom och Sara Stridsbergs Darling River, som jag under vintern och våren skrev min gradu om och som jag därför umgicks så intensivt med. Den har ändå något jag fortfarande dras starkt till.

Malin

I år har jag läst färre böcker än jag brukar. Jag har påbörjat många men tappat intresset och koncentrationen efter bara ett tiotal sidor. Men jag tänker att det får vara så ibland – livet kommer i vägen och det här året har varit mitt kanske mest turbulenta år någonsin, i alla fall på ett emotionellt plan, och det speglas nog i min läsning. Det fanns helt enkelt inte tid att glömma bort mig i böcker när så mycket hände, speciellt under sommaren. Jag tänker på hur jag låg och läste Ett litet liv i trettio graders värme, helt vindstilla, och lyssnade på vågor, puttade iväg en myra från min arm. Hur boken följde med mig in i hösten, alldeles bucklig och rynkig och söndergråten när vi pratade om den och ingen riktigt kunde hitta orden vi ville hitta.

Annars har få böcker fastnat hos mig. Jag började läsa Call me by your name och minns att jag läste sidorna i skarpt kallt februariljus men jag kunde inte läsa den till slut, tänker hela tiden att jag ska ta upp den igen då jag orkar läsa om hjärtesorg. Jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen och kände mig besviken över hur platt och intetsägande den var i jämförelse med Allt jag inte minns. Jag lyssnade på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek och minns knappt någonting från den, bara att jag lyssnade med ett öra och gick längs tågspåret när träden skiftade i gult. Jag lyssnade på Agnes Lidbecks Förlåten när jag hängde tvätt nere i källaren. Med vått hår som droppade ner på golvet och en stor klump i magen. Och jag läste Jaga vatten på flyget hem från Stockholm en sen aprilkväll och där någonstans över molnen tänkte jag att det här är en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Det är allt runt läsningen jag minns bäst, och jag tänker att det är ganska fint. Att jag kopplar ihop böckerna med händelser, med tider, att jag kommer att tänka på evighetssommar, darrande händer, fuktiga lakan och tårar när jag tänker på Ett litet liv.

Hanna

Också för mig har året 2018 handlat om lite färre böcker men desto större känslostormar både genom böcker och privat. Jag förknippar de starkaste läsupplevelserna med då jag vistats ute på landet eller rest, för det är oftast då jag verkligen planerar in välbehövd kvalitetslästid. En del böcker har också blivit kvar och spökat i mitt undermedvetna och jag kommer på mig själv med att tänka på dem om och om igen oberoende sammanhanget och fastän det gått flera månader. Bland dem kan nämnas de två alldeles olika Ett litet liv av Hanya Yanagihara (gråtfest och kärlekstörst) och Karismasamhället (inspiration och funderingar) av Elis Burrau. En minnesvärda sak från den här hösten var att läsa om Linn Ullmans underbara självbiografiska De oroliga. Jag läser gärna om böcker också bara en viss stämnings skull, och det är intressant att se hur ens livssituation och tiden i sig inverkar på läsupplevelsen. Började också äntligen närma mig Eeva Kilpis dikter och har ett par 'must read' romaner av henne som väntar.

En bok jag vill lyfta upp lite extra från året som gått är Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Läste den i Italien i somras och blev mycket mer investerad i den rätt så korta, men intensiva spontanfyndade romanen än jag någonsin hade kunnat förutspå. Boken utspelar sig i en liten italiensk semesterby där två medelålders par + ett litet barn semestrar tillsammans. Det är stekhett och kvalmigt och karaktärerna badar, vandrar, dricker bittra camparidrinkar och går så småningom varandra på nerverna. Det finns något så laddat och relaterbart med hela sammansättningen av människor, och deras interaktion. Händelseförloppet är ganska lugnt i sig, och allting går slentrianmässig framåt under de några veckorna semestern fortskrider medan känslorna bubblar under ytan. Oväntade sidospår och nya bekantskaper sätter ändå tillvaron upp och ner och jag uppskattar verkligen hur fint Duras lyckas hålla ihop hela paketet utan att sätta ord på och förklara alltför mycket. Berättelsen blev inte bara till en form av symbolisk parallell för min egen semesterresa utan också till en bok jag hädanefter förmodligen kommer läsa varje sommar och bli överraskande berörd av varje gång. Något fint att tänka på nu när det är som mörkast och kallast i slutet av december.

Jenna

Jag tycker det är intressant att läsa om alla andras läsår, för vi börjar alla på samma sätt. ”I år har jag läst mindre än tidigare”. Visst har vi alla på ett sätt eller annat haft mycket annat som tagit tid från läsningen, men tänker att det måste finnas något annat bakom det också? Kanske det har något med samhällsutvecklingen att göra. Istället för att ta fram en bok lyssnar vi på poddar, tittar på tv-serier och skrollar sociala medier i kollektivtrafiken. Att läsa en bok kräver ens fulla uppmärksamhet och idag har vi inte ”tid” med något som kräver att vi är fullt fokuserade. I stället multitaskar vi och då funkar inte boken. Förutom som ljudbok då. Kanske det är därför ljudboken varit årets grej?

Jag är inget undantag. I år har inte varit något speciellt bra läsår. Jag har påbörjat så många böcker men kanske avslutat en tiondel. Om jag inte fastnat direkt har boken lämnat på sängbordet och sedan långsamt flyttat in i bokhyllan. Fysiska böcker är de jag läst minst. De få jag läst har nästan enbart varit finlandssvenska och aktuella. Precis som alla andra lämnade Jaga vatten ett avtryck och kan ha varit en av de bästa böckerna jag läst på länge. Deckare och thrillers har varit det som jag gett min tid till. Antagligen för att de ofta är ganska lätta och inte kräver så mycket av en. Eva Frantz senaste var precis så lätt och tillfredställande som en deckare ska vara, men ändå inte för lätt. Efter att ha läst ett stort antal svenska deckare märks det att alla följer ganska liknande mönster, vilket gör att man med ett tränat öga kommer fram till lösningen ganska snabbt. Men där lyckas ändå Frantz hålla mig intresserad och lite överraskad. I ljudboksväg har det däremot blivit lite fler i år. Där också deckare. Antagligen just för att de är lätta att ha på ”i bakgrunden” utan att kräva allt för mycket koncentration. Jag har plöjt igenom samtliga Malin Persson Giolito och Carolina Neurath. Och förstås de nya utkomna deckarna av Denise Rudberg (Åtta steg bakom fick 4) och Lars Kepler (Lazarus fick också 4). Men den ljudbok som jag gillat bäst i år var inte en deckare utan Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Den har jag lyssnat på nu under julen och den funkade dels perfekt som ljudbok men var också välskriven och intressant. 

Till jul hade jag ändå önskat mig böcker, och tre blev årets skörd. Så nu ska jag ge alla en chans och hoppas att 2019 blir året då jag tar upp boken mer ofta igen. Fast för mig kommer 2019 antagligen bli ett kaosartat år så det kan hända att det stannar vid tanken, men några böcker ska jag hinna med! Fast kanske jag ska sluta ställa krav och känna mig dålig för att jag inte läser så mycket som jag vill, utan istället njuta av de få lässtunder som jag får till (rimmet oavsiktligt)? Kanske det får bli mitt motto för framtiden.

Århundradets Bokklubb
29.12.2018 kl. 13:30

Årets sista träff: Sånger om kärlek

I tisdags var det dags för höstens (och årets) sista bokklubbsträff. Vanligtvis träffas vi ju hemma hos varandra, då det brukar bli mysigare stämning och därmed underlag för mer förtroliga samtal. Men såhär veckan innan jul och mitt i sista hetsen av deadlines kändes det är enklare att ses på Cafe Talo. Vi droppade in lite en efter en och hann bland annat analysera skillnaderna på de olika upplagornas omslag innan alla dykt upp. 

Som årets sista bok valde vi Eeva Kilpis diktsvit Sånger om kärlek och andra dikter

Inledningsvis uppskattade vi dikternas kortfattade format: hur de enkla formuleringarna lyckas ge ord för betydligt mer svåruttryckta känslor än de vid första ögonblicket gav sken av, utan att någonsin bli banala. Det konkreta och handfasta taget om språket fick oss att dra paralleller till Märta Tikkanen, som ju varit verksam under samma period som Kilpi. 

Vi diskuterade också hur Kilpi smidigt lyckas röra sig mellan en skör känslighet och en dov och självironisk humor, utan att någonsin bli banal eller ältande. Att det dessutom finns en mångbottnad feministisk och politisk medvetenhet som på flera sätt är gångbar även såhär ca 50 (!) år senare fick självklart plus av oss. Dikterna kunde i sitt korta format och sina teman passa som instagram- eller twitterpoesi, vilket också är ett bevis på hur väl de överlevt tidens gång. 

Vi avslutade med att avhandla viktiga ämnen så som julfester och nyårsplaner. Kika in här om en vecka igen för en sammanfattning av vårt läsår 2018. 

 

Århundradets bokklubb
20.12.2018 kl. 09:00

Ge bort läsupplevelser i jul

 

Malins julklappstips

Jag har som bekant vurmat för ljudböcker sedan den här bloggens begynnelse och jag tycker att en ljudboksprenumeration är en utmärkt julklapp. Jag tycker om att en inte behöver släpa med sig fysiska böcker utan att det finns ett helt bibliotek i ens ficka. 

Något jag alltid blir glad av att få är Novellix-presentaskar. Tycker så mycket om formatet och gillar att det finns en uppsjö av olika genrer så att en garanterat hittar någon ask för alla. Kan också vara en behaglig inkörsport för den i familjen som inte är en särskilt stor bokslukare. 

I går gick jag en sväng via Schildts & Söderströms julmarknad där de har 40 procent rabatt på alla nyheter. Ännu i dag har de julmarknad mellan 14 och 19! Jag tänker också hinna förbi Förlagets julmarknad den 18 december för att fynda mer jullovsläsning.

Sagas julklappstips

Ska fira en ganska minimalistisk jul i år och skyr allt vad julklappshets heter (även om jag älskar att öppna paket, dubbelmoral I know). Men att ge en bok i present eller en ljudboksprenumeration slår ju aldrig fel för böcker är något som också de som har allt behöver. Storytel tycker jag själv om i och med att de har böcker på finska, svenska och engelska. Att ge kvalitativ journalistik i present är också ett hett tips, Longplay, skulle jag spontant välja i sådana fall.

En bok som jag gärna skulle få i present är Leila Slimanis Vaggvisa. Den är helt överreserverad på biblioteket och därmed svår att få tag på utan att köpa. En kokbok som jag gärna också vill tipsa om är Syö hyvä olo av Tara Junker och Anna Sarmanto. Recepten tar dina tarmar i hänsyn, utan att kompromissa med smaken. Jag tror att alla slitna själar som vill starta ett nytt liv i januari behöver den här boken (läs jag).

Kanelis julklappstips

I samma anda som Saga är inne på har jag redan meddelat mina nära och kära att jag i år inte kommer ge nyproducerade julklappar utan satsa på återvinning. Pakethets är ju av uppenbara skäl inget att uppmuntra, men att bara ge nyttiga, praktiska eller användbara klappar är rätt oinspirerande det med. Vill därför överlag tipsa om återvinning! Förstår inte alls kritiken att det är sjabbigt med presenter köpta på till exempel loppis (uppenbart att man inte köper slitet/dålig kvalitet), tvärtom, tycker jag det är extremt ofräscht med överkonsumtion av nyproducerade (onödig) prylar. Då räknar jag (kanske skenheligt) verkligen inte böcker till kategorin “onödiga prylar”, men däremot får ju en beklagligt stor mängd böcker en onödigt kort användningsperiod. Vill därför tipsa om att rensa i den egna bokhyllan alternativt ta en sväng förbi ett antikvariat. I bästa fall innebär det äldre och vackrare utgåvor med en egen historia som mervärde.

Århundradets Bokklubb
13.12.2018 kl. 09:00

Århundradets bokklubb recenserar centrumbiblioteket Ode

Foto: Tuomas Uusheimo

I går öppnade äntligen centrumbiblioteket Ode i Helsingfors och vi i bokklubben ville så klart gärna gärna kolla vad stället har för potential. Hur lever byggnaden upp till titlar som "bokhimmel" och "Helsingfors nya vardagsrum"?

Så här tyckte biblioteksentusiasterna Kaneli och Saga:

K: När jag ska gå hemifrån vänder jag av gammal vana ner mot metron och spårvagnshållplatserna i Hagnäs, men sen tar det en stund för mig att avgöra vad som egentligen är smartaste vägen att ta sig till Ode. Trots att det nya biblioteket ligger väldigt centralt är det samtidigt lite avsides (i alla fall från de rutter jag är van att ta). En stund funderar jag på om det till och med vore smidigare att promenera genom fågelsången och Tölöviken, men väljer sen ändå att ta en spårvagn in till centrum. Från järnvägsstationen rör sig en strid ström folk förbi Sanomahuset mot Ode. Trots att biblioteket varit ett omtalat projekt och är det också lite lustigt att så många kommit genom duggregnet för att bekanta sig med byggnaden.

S: Ode sportar, som så många andra nybyggda byggnader (läs Kaisa-huset) med roterande dörrar. Varje gång jag går igenom en sådan tänker jag på att nu stiger jag in i en ny värld. Det må låta löjligt, men så är det. Jag har många i min näromgivning som hatar roterande dörrar på grund av att de är ineffektiva och långsamma. Farten var heller inte snabb under Odes öppning eftersom så många valt att tillbringa lunchrasten eller den lediga eftermiddagen just här. När jag väl kommit in i aulan är första intrycket att jag sett det här förut. Ode känns som en förlängning av Sanomahuset och Musikhuset, också inuti. Men det här ändrar då man tar rulltrappan upp till de andra våningarna. Ovanligt med rulltrappa på ett bibliotek! Trappan för mig tillbaka till ett jättestort Imax-biografkomplex i Amsterdam som också har rulltrappor.

K: Jag var lite distraherad av kaffeförsäljningen vid rulltrappans fot och om det potentiellt fanns gratis kaffe öppningsdagen till ära (det fanns det inte, men det verkade inte dra ner på mängden kunder) så det tog en stund för mig att helt andas in atmosfären. Den andra våningen som rulltrappan först tog oss till verkade också halvfärdig, med lågt i tak och kylig lysrörsbelysning. Jag sökte snarare den ljusa salen med det böljande taket, de höga fönstren och alla böcker. Som tur öppnade sig den från bilderna bekanta utsikten på tredje våningen. Trots att det också var packat med folk var stämningen här en helt annan, typ lugn och värdig, jag kände att namnet Ode passade det här utrymmet.

 

S: Ja, tredje våningen kändes rätt. Just så här ska det se ut, det är här som wow-arkitekturen syns och det är här som jag tänker mig att jag kommer att vilja spendera tid bland böcker. Sedan Helsingfors universitets Tankehörna öppnades har jag gillat allt som är byggt i ljust trä. Samma bastudoft som finns i Tankehörnan kom inte fram i Ode, men jag älskar de riktiga inomhusträden av arten bucida buceras på tredje våningen. Känns som ett genidrag. Shoutout till den som kom på det! Trappan med Otto Karvonens konstverk Omistuskirjoitus ligger ungefär mitt i byggnaden och jag tippar på att trapporna kommer att bli en favorit på Instagram inom kort, om de inte redan är det. Konstverket har ju fått kritik för att det också välkomnar kvinnohatare till biblioteket i och med att det stod “för misogyna” i den ofärdiga versionen. Ordet verkar ändå inte ha kommit med i den färdiga versioner. Populister är dock välkomna. Helsingin Sanomat hann också utse tredje våningen till platsen där “Helsingfors mest dramatiska selfieplats” finns, men själv är jag inte så imponerad av just det hörnet. Vill dock utforska våningen på nytt då det inte är så många som yrar runt i biblioteket. Odes andra våning verkade däremot inte som någon direkt wow-arkitektur. Jag tycker du summerade det bra Kaneli, med att jämföra det med unis Alexandria-byggnad.

 

Foto: Tuomas Uusheimo. 

K: Jag var inte heller jätteimponerad av “selfie-hörnan” men glasväggarna och träytorna gjorde verkligen att tredje våningen blev behaglig att vara i. Jag gillade också att de hade ett café mitt bland böckerna och genom det signalerade att det här inte är ett arbetsutrymme utan framförallt en mötesplats bland litteratur. Extra bonus för att de lyft fram ovanligt många böcker jag personligen gillat eller är intresserad av att läsa, med författare som till exempel Anni Kivimäki, Kerstin Thorvall och Rosa Liksom etc.  istället för typ Ilkka Remes bestsellers vilket är min stereotypa bild av vilka böcker som lyfts fram på bibliotek. Könsfördelningen bland tipsböckerna gynnade för övrigt i alla fall inga misogyna tankesätt då mer än hälften av författarna verkade kvinnor. Däremot var nog andra våningen, där det enligt förhandsinformationen ska finnas arbetsutrymmen för till exempel frilansare och studerande, i all fall en besvikelse för mig. Arbetsplatserna verkade ganska begränsade till antalet och det låga taket och dåliga belysningen inte det minsta inspirerande. Däremot gillade jag att där fanns bland annat symaskiner och liknande som vem som helst får låna. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde ju biblioteksfilosofin med att låna i stället för att äga utökas till betydligt fler av livets delområden.

S: Själv var jag för splittrad i tankarna för att fokusera på vilka böcker som faktiskt finns i Ode. Det får jag utforska när nyhetens behag lagt sig, men håller med om att arbetsytorna på våning två var alldeles för få! Som graduskribent hade jag önskat att Ode åtminstone delvis skulle lösa bristen på arbetsbord i Kaisa-huset. Ode verkar ändå inte ha tillräckligt med plats för just tyst arbete, även om man kan boka ett arbetsrum för dagen. Om jag räknade rätt fanns typ bara fyra arbetsrum … Var dock imponerad av 3D-printrarna och gillar också tanken om att bibliotek lånar ut annat än böcker. Just precis sådana här former av cirkulär ekonomi borde vi bli bättre på, att låna, reparera och äga gemensamt i stället för att köpa nytt. Vet inte exakt vilka alla “förnödenheter” Ode har i sin samling, men kan bra tänka mig att typ verktyg kunde vara bra saker att låna (mvh. äger knappt en skruvmejsel). Tycker också om att det finns ljudstudior där man till exempel kan banda in ett podcast-avsnitt eller två. Andra våningen känns praktisk, men väldigt omysig och icke-Instagramvänlig. Kanske är det meningen, åtminstone kommer ingen att störa de som jobbar där genom att ta selfies. Gungstolarna var också ett kapitel för sig. Känns som att Ode har ALLT.

K: Ja, stämningen var ganska extra ALLT, samtidigt som en del av byggnaden ännu var halvfärdig (t ex fanns det gapande hål i fasaden och den stora toaletten i källaren hade bara en fungerande vattenkran för handtvätt…) vilket ökade på hysterin. Tänker mig att vi inte kommer få veta vilken Odes egentliga natur blir förrän hajpen lagt sig lite.

Saga Mannila & Kaneli Johansson
06.12.2018 kl. 12:16

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!