Sommarpaus

 

Nu tar vi på Århundradets bokklubb en lite sommarpaus från den här bloggen, så att vi kan vara tillbaka med nya krafter och idéer på hösten. Men vi ska inte lämna er utan lästips för sommaren! Här kommer ett gäng böcker som vi tänkt läsa under sommaren: i hängmattan, på stranden, under lunchpausen på kontoret och så vidare.

 

Sagas sommarläsning:

Jag läser fortfarande Ferrante, men planerar att ta mig an några verk av Laurie Penny, Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli mellan varven.

Dessa böcker har jag reservat i biblioteksappen: Unspeakable things: Sex, lies and revolution och Bitch doctrine: essays for dissenting adults av Laurie Penny, Uppgång & fall av Liv Strömqvist och Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vår nästa bokklubbsbok är ju  Hanya Yanagiharas hajpade Ett litet liv så den ska jag också fascineras av i sommar, tänkte jag.

Kanelis sommarläsning: 

Jag fick en prenumeration på storytel i present av en kompis så därför kommer mina tips i ljudboksformat. Tänker mig att jag kanske inte är den enda som känner att ljudböcker passar ypperligt till sommaren? Ska plocka blåbär och ligga på bryggan och balkongen och insupa litteraturen och semestern. Eller som idag: lyssna på en bok medan jag rensar mitt klädskåp och mina lådor. Så egentligen kanske ljudböcker är mitt tips?

Fast jag hade faktiskt valt ut två specifika böcker också: Agneta Pleijels självbiografiska romaner Spådomen och Doften av en man. De lär vara nostalgiska och skrivna med varm precision, alltså perfekt sommarlyssning.  

Jennas sommarläsning:

För några veckor sedan hade Agnes och jag tumisdag, och då brukade jag ofta ha som program att vi åker till Akademiska Bokhandeln. Rimligt tycker jag, att vi ska köpa böcker ihop. Då plockade jag med mig Gruppen av Mary McCarthy som blivit min semesterläsning. Har också tänkt läsa klart Alma men den glömde jag förstås hemma hos Malin... Men den ska också bli min sommarläsning. 

Egentligen längtar jag mest efter augusti och september, då kommer alla höstnyheter och det är ju ändå det bästa. Och dessutom kommer jag ha semester först då hehe, så tänker mig att jag passligt nog kan läsa dem under den tiden. I veckan fick jag hem förhandsex av Maria Turtschaninoffs sista del i krönikor från röda klostret. Men efter som jag inte läst de första tänker jag att det blir perfekt sommarläsning! Och de kommer alla tre också komma ut som ljudböcker snart, ifall ljudboksformatet lockar mer (*ljudbokslover*). 

 

Malins sommarläsning

Varje sommar tänker jag att jag ska läsa de där böckerna som jag köpt men aldrig haft tid att läsa. Det brukar oftast inte bli så men i sommar är jag optimistisk, jag har tre hela veckor ledigt och ska både läsa och lyssna så mycket jag orkar. Förutom Ett litet liv vill jag läsa Hannah Lutz Vildsvin och Sara Stridsbergs Drömfakulteten (älskar Stridsberg så är ganska förvånad att jag inte läst den här ännu). De ljudböcker jag har sparat i min ljudboksapp och tänkt lyssna på när jag tröttnar på alla melodramatiska sommarprat är bland andra Kazuo Ishiguros Never let me go, Gruppen av Mary McCarthy, Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist och De oroliga av Linn Ullmann. 

Århundradets Bokklubb
01.07.2018 kl. 16:49

Det här läser vi just nu MAJ edition

vad vi läser just nu

vad vi läser just nu

Jenna: För några veckor sen damp Matilda Södergrans nyaste diktsamling Överlevorna ner på hallgolvet. Jag tycker att själva omslaget är så. himla. fint. Innehållet är jag dock inte helt hundra över ännu, men har bara kommit en bit så kan inte säga allt för mycket. Känner kanske att det är lite för *svår* poesi för mig? Äh, ska ge det en chans och så återkommer jag.

Den andra boken jag läst på senaste tiden är Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson. Den lilla boken med de två novellerna är en specialutgåva som Förlaget gjorde tillsammans med Oxfam, Moomin Characters, WSOY och Sort of Books. Jag läste ut den på typ en halvtimme och även om det osynliga barnet är en bekant text så slog det mig hur himla fin och välskriven den är. Den handlar om respekt, om hur man behandlar andra och hur det påverkar en om en blir konstant dåligt behandlad. Fin och viktigt berättelse som är lika aktuell nu som då den kom ut 1962. Granen var också en gullig liten berättelse, men kändes lite konstigt att läsa en julberättelse när sommaren håll på och slog ut utanför fönstret. Kanske en novell jag läser med Agnes varje år kring jul, det låter ganska mysigt eller hur?!

 

Kaneli: Just nu går jag runt med Lucia Berlins (också vilket namn!!) novellsamling A Manual for Cleaning Women i väskan. På baksidan beskrivs hon som en av Amerikas "best-kept secrets" som fått egentligt erkännande för sina verk först efter sin död. Hennes noveller är inte självbiografiska men nog influerade av hennes minst sagt händelserika liv. Jag var såld redan när jag läst klart förordet av Lydia Davis. Kan inte säga så mycket mer ännu, eftersom jag inte hunnit läsa och grubbla klart, men jag rekommenderar verkligen att lägga namnet på den här boken och dess författare bakom örat.

Saga: För att jag ska jobba på finska i sommar försöker jag konsumera mer böcker på finska än vanligt för att stärka mina språkkunskaper. Just nu läser jag Eveliina Talvities och Maryan Abdulkarims Noin 10 myyttiä feminismistä vars syfte är att spräcka myter om feminism och feminister. Många av myterna och argumenten mot feminism är sådana som jag också stött på många gånger i samtal med människor runt omkring mig, till exempel de här fjanterierna: "feminister hatar män", "feminism är glädjedödande" och "feminister tar bara på sig offerkoftor". Boken är skriven i dialogformat, vilket känns som ett bra grepp i och med att Maryans och Eveliinas utsagor också innehåller en hel drös humor och ironi. Varje myt presenteras först i form av en berättelse (i vissa fall även en saga med prinsar och prinsessor vilket i vissa fall känns lite fånigt) och sedan följer diskussionen mellan Maryan och Eveliina. I slutet av varje kapitel presenteras och förklaras dessutom en feministisk term. Boken är ett bra infopaket med en bra balans mellan humor och allvar.

Malin: Efter en riktigt omtumlande vår med minimalt med lästid eller -entusiasm försöker jag sänka tröskeln att läsa och därför satsar jag på korta böcker som en kan plocka fram var som helst och läsa några sidor av när lusten faller in. Perfekta för parkhäng också. Anton Tjechovs Damen med hunden och andra noveller (1899) tycker jag hittills känns lite för snabbt framskridande. Texten skyndar fram och jag hinner inte med i svängarna men det är samtidigt fint hur Tjechov med små medel målar upp scener framför mina ögon. Titelnovellen är en kärlekshistoria, och själva storyn är inte särskilt rafflande men berättartekniken gör den värd att läsa. 

John Steinbecks Of mice and men (1937) har jag haft på min läslista i evigheter (liksom Grapes of wrath. Har någon läst den? Är den läsvärd eller dammig?) och när jag fick syn på den här fina utgåvan av kortromanen kändes det som att det äntligen var dags. Det handlar om George och Lennie som försörjer sig genom att arbeta på olika gårdar. Lennie har en funktionsnedsättning och George tar hand om honom så gott han kan men det blir hela tiden svårare för George att hjälpa Lennie och kontrollera honom. Det tråkiga med klassiker är ju att en oftast har hört hur de slutar men jag kan tänka mig att boken skulle vara ännu mer spännande om jag inte kände till berättelsen. Jag läser oftast böcker där språket står i fokus och jag förvånas av hur skönt det är att läsa mer handlingsfokuserad litteratur där det är dialogen som för berättelsen framåt.

Hanna: Jag ska ta mig an en författare som figurerat i mitt liv länge som en intressant skribent och viktigt röst, men som jag aldrig läst ut något verk av ännu, nämligen Zadie Smith. Hon har varit på tapeten länge, sedan hennes prisade debutroman Vita Tänder (org. White Teeth) utkom 2000 tycks hon ha varit ständigt omskriven. För mig som tillbringat våren med bl.a konstfilosofi kändes ”Om skönhet” från 2005 också väldigt nära till hands. Råkade fynda båda två på loppis och såg det som ett tecken på att tiden är mogen :) Smith behandlar ämnen som berör mångkulturalism, postkolonialism, klassproblematik, upplevelser som tangerar religion, maktskillnader mellan kön, invecklade relationer m.m. --- och variationer på dessa ur olika generationers perspektiv (mycket inom Storbrittanien där hon är uppvuxen). Det känns verkligen som om hon besitter en kraft av att ta fasta på ”tidens anda” med att spinna in en massa viktiga teman (och ta plats i samhällsdebatten!) i sina dramatiska skönlitterära romaner som verkar hur aktuella som helst att ta in nu, så ser verkligen framemot att äntligen läsa dessa och kanske ännu fler senare.

Århundradets bokklubb
23.05.2018 kl. 12:08

Bokens och rosens dag: boktips extravaganza

I dag, den 23 april, är det bokens och rosens dag och som tidigare vill vi gärna uppmärksamma dagen med att bjuda på boktips här på bloggen! 

De här böckerna ska du inte missa:

Kanelis tips:

I min post gradu-inlämnings utmattning befinner jag mig i ett (för mig) sällsynt tillstånd där jag knappt orkar läs något alls. Det är ovant och lite obehagligt då jag är van att omringa mig med böcker och text. Som en kompromiss tänkte äntligen ta mig an Karin Erlandssons Pärlfiskaren som hypats så mycket. Vill ju överlag slå ett slag för att i vuxen ålder läsa barnböcker. Har till exempel själv njutit oerhört av att återvända till Astrid Lindgrens och Tove Janssons barnböcker och har fått höra att Pärlfiskaren ska ha lite av samma magi.  

Sagas tips:

När min Italien-resfeber blir för hög botar Elena Ferrantes Neapelserie symptomen så att resfebern går att leva med. Jag har nyligen börjat läsa kvartettens andra bok, Hennes nya namn (Storia del nuovo cognome) och är verkligen hooked. Så här skrev jag om den första delen, Min fantastiska väninna.

 

Silvana Imam. SILVANA FUCKING IMAM. Ni vet, jag är helt såld av henne och allt som hon symboliserar. Som en äkta fangirl såg jag till och med dokumentären Silvana – Väck mig när ni vaknat två gånger på bio (helt fantastisk film förresten, se den!). När jag såg att Norstedts skulle ge ut en bok med foton på och texter av Silvana klickade jag hem den direkt. Nu bor boken på en speciell hyllplats i bokhyllan bredvid alla Lars kära designböcker. Jag bläddrar i boken när jag behöver lite extra pussy power eller inspiration.

 

 

Jennas tips: 

När en har en himla massa annat som tar tid är det alltid läsandet som för mig faller bort. Även om jag konstant längtar efter att få en lässtund, så är det just det som jag prioriterar bort först. Därför tycker jag det är ganska skönt att ta upp en bok sen en har läst förut, för den kräver inte riktigt lika mycket som en ny. Man kan läsa lite här och där, behöver inte vara fullt lika koncentrerad men får ändå den tillfredsställande känslan av att läsa något. 

Tove Janssons böcker är sådana som jag ofta går tillbaka till, och Kometen Kommer är en av mina favoriter. Att läsa den på våren och försommaren är extra mysigt just för att det är sommar i mumindalen i när de upptäcker ett sken på himlen. Jag gillar spänningen och hur Tove på ett väldigt intressant sätt speglat katastrofstämningen i mumindalen med stämningen under andra världskriget, boken är skriver just under det kriget. 

Untitled

Kör vidare på Tove Jansson-temat, men den här gången Bulevarden och andra texter som kom ut förra året. Den är ett samlingsverk med ett blanding av okända texter och illustrationer. Det finns allt från livskildringar och mumintroll, och texterna utspelar sig i bland annat 1930-talets Paris och Verona. I och med att texterna inte hänger ihop så är det här perfekt bok att ta upp ibland och läsa ur. Min senaste favorit är texten "ön" som handlar om kärleken och känslan i att känna en plats så väl. Om längtan efter ensamheten och lunget efter vinternsäsongen inne i stan. 

Untitled

Hannas tips:

Jag är lite partisk nu jag vet, men måste ta tlllfället i akt och lyfta fram Astras 100-års jubileumsantologi "Denna framtid är vår"! Ett snyggt paket där en stor samling feminister ur olika generationer bidrar med blandade texter, både teoretiska funderingar och mer personliga berättelser, intervjuer och dikter varvat med illustration, foto och konstverk.  Alltsammans bildar en spännande och fungerande helhet trots man kanske skulle kunna tro att intrycket blir lite spretig. Av bokens 245 sidor har mycket plats getts till den visuella delen med helsidiga bilder för ovanlighetens skull, vilket känns fräscht. Nina Nyman har sammanställt textdelen och Nina Grönlund står för den visuella identiteten. Passar bra att bläddra i och ta upp på nytt på valfritt ställe, inte bara läsa allt i ett svep, precis som tidningen som inspirerat till boken. Perfekt för välbehövd kämparglöd och framtidspepp nu in i den sista vårruljansen.

Malins tips:

Martina Haags senaste bok Livet går så fort. Och så långsamt är en tillbakablick på hur det är att växa upp, att vara osäker och försöka hitta sig själv i en verklighet där ens största önskan är att passa in och höra till. Jag kan relatera till Sonja och gång på gång känner jag mig glad att det är över, att jag inte behöver vara tonåring längre och misslyckas och ta trevande steg för att definiera sig själv. Men jag kan också minnas upproret, vilken enorm kraft som kom inifrån en själv och bara skulle ut. Hur svindlande den första ölen kändes. Hur obrydd och skitigt och oglamoröst allt var. Extra tips är att lyssna på ljudboken som Martina Haag läst in själv. Tycker det är så fint när författare själva läser in sina böcker och orden kommer till sin rätt.

Århundradets bokklubb
23.04.2018 kl. 16:39

Ruskeat tytöt

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där emellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik mot mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och alla sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk, tålmodig och lugn och än en gång förklara hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medieinnehåll för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan också delvis tas in i samma kritik. Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Saga Mannila
30.03.2018 kl. 15:00

Det här läser vi just nu februari edition

Malin: Ingen kan väl ha missat überhypade Call me by your name? Jag har sett filmen pinsamt många gånger redan och blev totalt head over heels förälskad i karaktärerna, miljön, berättelsen... och nu läser jag boken skriven av André Aciman år 2007 och älskar den ännu mer. Jag kommer på mig själv med att läsa den långsamt och eftertänksamt. Jag dröjer mig kvar i meningarna och formuleringarna, läser den med inlevelse och vill aldrig lämna Italien och magin den här sommaren. 

läser just nu

läser just nu

Jenna: Jag har en hel hög med böcker som jag försöker beta mig igenom just nu. Det går sådär. Försöker att fokusera på att läsa vår nuvarande bokklubbsbok, Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner, men ibland är jag otrogen med Elin Willows debutroman Inlandet. Den handlar om en ung kvinna som flyttar till sin pojkväns hemort uppe i norr. Förhållandet tar slut direkt men ändå bor hon kvar, börjar jobba i en matbutik och lämnar kvar. Den handlar om uppbrott och hur man blir del av något nytt. Ännu är jag inte helt såld, men har inte läst så mycket av den ännu så det kanske tar sig. 

Hanna: Jag läser för tillfället både lite och långsamt på grund av bristande ork och koncentration. Unnar mig mer en lugn stund mellan allt annat vardagsstök än kastar mig över nya böcker. Har lite halvt sparat på både Tripprapporter av Tone Schunnesson och M Train av Patti Smith - två kvinnor jag dessutom ser upp till och inspireras av. Rättframheten och tonen det råa, ofiltrerade språket i Tripprapporter är en skön och fräsh kontrast från allt annat jag läst på senaste tiden. Schunnessons sätt att beskriva stämningar, resor och möten känns intim och hon öppnar upp för ett känsloliv på ett sätt jag aldrig tidigare läst om. Jag älskade det poetiska språket och stämningen i Patti Smiths Just Kids, men valde att läsa på svenska nu istället för originalspråket. Får se om upplevelsen blir helt annorlunda på grund av det, och av att jag fått några års distans från hennes litterära värld och mina egna romantiserade minnen.

Saga: Jag fick Melissa Broders essäsamling So Sad Today som försenad julklapp häromveckan. Pärmen och titeln speglar en stor del av min tillvaro just nu, otillräcklighetskänslor och stress som gör mig ledsen. Jag har hittills läst ett par kapitel och kan konstatera att det kanske ändå finns hopp för mig. Även om tematiken i boken har hög igenkänningsfaktor känner jag mig inte lika nere efter att ha läst vidare i boken och Melissas beskrivningar om ångest speglar inte det jag känner just nu. Och det känns skönt.

Essägenren är förresten helt tydligt vårens grej i och med att det här är den andra essäboken jag läser i rad och nästa väntar i hyllan.

Kaneli: Det verkar inte bara vara Saga som gått och funderat på essäer på sista tiden. I december när jag skulle sammanfatta mål för följande år skrev jag att jag vill läsa mer essäer, att jag känner mig dragen till den genren. Nu är det bara mitten av februari och jag är redan inne på andra essäboken!

Efter Rafael Donners Människan är ett känsligt djur (som ju är vår följande bokklubbsbok) plockade jag upp Där man aldrig är ensam av Merete Mazzarella, som handlar om läsande och vårt förhållande till litteratur. Jag gillar ju som känt Meretes sätt att skriva, hur hon så lättsamt och insiktsfullt lotsar en genom texten, hur jag som läsare aldrig upplever att hon förklarar tillvaron för mig, utan snarar för en dialog med mig. Det senaste halvåret har jag funderat extra mycket på läsarens roll, och ansvar, när det kommer till bra litteratur, att det liksom inte bara finns bra och dåliga texter, det finns även bättre och sämre läsare. Merete skriver om läsning som en form av umgänge eller en diskussion, både med texten, med sig själv och samhället som omger oss. Tips till alla läs- och litteraturintresserade! 

Matilda: Just nu läser jag Oliver Sacks bok Musicophilia: Tales of Music and the Brain. Sacks är känd för att ha varit en briljant neurolog och författare, och han har skrivit flera böcker i vilka han ur både en personlig och vetenskaplig synvinkel beskriver neurologiska case han utrett och patienter han observerat under sin karriär.

I Tales of Music and the Brain berättar han på ett levande sätt hur olika olyckor, sjukdomar eller trauman med neurologiska konsekvenser har påverkat patienternas upplevelse av musik på ett ofta nästan mirakulöst sätt. Till exempel har personer som aldrig varit musikaliska eller haft intresse för musik plötsligt hittat ett nästan otillfredsställbart behov av att lyssna på eller skapa musik efter att de återhämtat sig av hjärntrauma. Väldigt intressant, speciellt för en musiknörd som jag, och jag tycker Sacks återberättar patienternas upplevelser på ett genuint nyfiket och varmt sätt.  

Århundradets bokklubb
21.02.2018 kl. 17:42

Jullovsläsning ÅB edition

Äntligen är det dags för många röda helgdagar i kalendern, hurra för ledig tid med glögg, pepparkakor och lugnt mys i soffan! Vad passar väl bättre än att lägga till böcker i den mixen? 

Vi här på Århundradets bokklubb önskar er alla en skön jul med lästips för låååånga juldagar eller för sistaminutenpåfyllning under julgranen:

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead 

Boken handlar om livet som slav i 1800-talets USA där allt är till salu, även människor, och där människor kategoriseras enligt största nyttoeffekt. Läsaren får följa med Cora, slavtjej från en bomullsplantage i Georgia, som med hjälp av den underjordiska järnvägen försöker undvika sin förutbestämda lott i livet, det vill säga att tjäna vita rika familjer och behandlas som en andra klassens medborgare. Järnvägen utgör ett motstånd mot den rasistiska samhällsordningen (som nätverket som hjälpte slavar att fly till stater där slaveriet hade avskaffats som fanns på riktigt, fast här får järnvägen en bokstavlig betydelse) och boken skildrar Coras resa norrut längs med den. Boken innehåller grova våldsskildringar av hur människor kedjas fast, våldtas, sönderslås, bränns levande och är kanske därför inte den ultimata julmysboken, men en viktig och välskriven historia att ta till sig och lära sig av. Trots de rasistiska övergreppen, känns boken styrkeingivande i och med Coras integritet och styrka som kommer fram på många håll i berättelsen. Det här är en bok som kräver avreagering och diskussioner efteråt, det vill säga ypperligt diskussionsunderlag för jullovsumgänge!

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Julen är ju en tid för matlagning, ätande och mer ätande och ännu mer ätande. För den som älskar att gotta ner sig i matlagning, men även för den som känner sig lite tveksam till allt matrelaterat och tvivlar på sina matlagningskunskaper är Tio lektioner i matlagning den bästa jullovsläsningen. Den innehåller även recept som kan tillredas när tanken på julmat känns motbjudande. Minuspoäng får boken för att den innehåller så lite kritik mot köttkonsumtionen, eller egentligen att argumentationen för varför en ska "ha rätt att äta (eko)kött" haltar. Pluspoäng för intressanta poänger om matlagning, bland annat den om att matlagning egentligen kan ses som en kärlekshandling. Mera mat och kärlek åt alla säger vi på ÅB!

 

Pappan och havet av Tove Jansson

Jullov betyder mysiga lässtunder framför brasan medan det förhoppningsvis dalar ner snö utanför fönstret. Då är Tove Janssons muminböcker alldeles perfekta att dras in i. Stämningen är mysig och inbjudande och såklart spännande också. Något av det bästa med muminserien är ju att man aldrig blir för gammal för att läsa böckerna, och varje omläsning ger nya perspektiv. 

Good Night Stories for Rebel Girls

Den här är väl egentligen riktad till barn, men äh vad gör väl det? En riktigt snyggt illustrerad "sago"bok med berättelser om historiska kvinnor som gjort massa olika coola saker. Typ en barnversion av En annan historia. Perfekt att ge i present åt någon, och sen sno och läsa själv hehe. Finns dessutom på svenska och finska också! 

Själarnas ö av Johanna Holmström

Det är väl omöjligt att inte tipsa om Själarnas ö? Den bästa finlandssvenska boken som kommit i höst vill vi nästan påstå (åtminstone Jenna). Spännande, rörande, girpande och bara jätte jätte bra. Tvinga också gärna någon man i din närhet att läsa den. Boken har av någon konstigt anledning fått stämpeln som "kvinnolitteratur" men det är absolut en bok för alla!

Milk and Honey av Rupi Kaur 

Den här boken är faktist en av de böcker vi läser till nästa träff, men måste tipsa om den lite i förväg ändå. Kan verkligen förstå att den blivit så hypad i år, för det finns så mycket att relatera till i den. Vill inte spoila mera, men säger bara: LÄS DEN! 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara (2015) & En förlorad värld av Evelyn Waugh (1945)

Trots att dessa böcker har vitt skilda uppbyggnad och utspelar sig vid olika tidsepoker - Oxford på 20-talet och New York på 2000-talet - insåg jag att deras tematik rör sig vid väldigt liknande sfärer. Verken skildrar bl.a vänskap (extrafokus på manlig sådan!), kärlek, fragilitet, missbruk, tro, plågade själar och familjebands avgörande inverkan på ens liv. Alltsammans på ett väldigt gripande och medryckande sätt, perfekt läsning när man är i ett behov av lite egentid mellan varven. Hittade ”En förlorad värld” via en av mina absoluta favoritserier genom tiderna ”Brideshead Revisited” som baserar sig på samma verk med originaltitel. Har blivit så otroligt berörd av ”Ett litet liv” att jag måste återkomma när jag läst ut den och skriva mer om den i ett senare skede. Rekommenderar varmt båda två.
Århundradets bokklubb
23.12.2017 kl. 15:05

Någon hatar oss igen

 

Medan november har hunnit byta till december har Saga och Kaneli bekantat sig med en helt ny litteraturgenre, nämligen chatprosan och läst Någon hatar oss igen av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Duon är kanske mest känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau, men nu har Schildts & Söderströms gett ut deras "ocensurerade" chatdiskussioner i bokform med grafik av Johan Isaksson. Just det där med ocensurerat material lät väldigt lockande, äntligen dags för smaskskvaller i Svenskfinland tänkte vi. Men det visade sig att boken egentligen handlar om något helt annat. För att fortsätta det som "kamrat Wingren och kamrat Ahlfors" påbörjade, att upphöja kvinnlig vänskap, får ni i bokens anda ta del av våra tankar i dialogformat, enjoy!

Kaneli: För mig handlar den här boken främst om tre saker: vänskap, feminism, teater/skapande. Kanske i den ordningen dessutom. Inte så att det skulle ha varit planerat (så klart inte, det är ju en chat..) utan så att det är de teman som blir mest framstående helt enkelt. Samtidigt behandlas de på ett väldigt vardagsnära plan, liksom införlivat i existensens alla vrår. Tycker det är fint och mycket relaterbart, tänkte mycket på dig Saga och våra andra vänner när jag läste, att vi skriver på samma sätt till varandra.

Saga: Den starka vänskapen Joanna och Sonja emellan är nog det jag också upplever som mest framstående i boken. Att Sonja och Joanna delar livets alla delar (nästan åtminstone) och stöder och peppar när allt inte är så lätt. Att man trots att kontakten sker från skärm till skärm i textform kan förstå hur stark vänskapen är och hur viktiga de här personerna är i varandras liv. Relaterbart till hundra procent. Dessutom älskar jag humorn och att den feministiska analysen syrar igenom så gott som alla tankar.

Kaneli: Ja, det första jag fastnade för var just hur mycket jag kände igen mig i hela upplägget. Tror att alla som tillhör någon form av "chatgeneratinon" gör det. Det är ju lite av en egen genre med regler och sturkturer och en humor som inte går att överföra till flytande prosa. Till exempel här kom jag att tänka på hur vi ibland brukar skriva till varandra fast vi sitter i samma rum. Typ när vi skriver gradun och tar paus för att länka arga feminisitiska artiklar till varandra. Eller Unicafes lunchmenyer för den delen. Och det är ju roligt på ett sätt som inte helt går att förklara.

Saga: Haha, men sällan avhandlar vi bisonvodka. Jag har druckit det en gång, var ingen höjdare. Ei jatkoon!

Kaneli: Fast vi avhandlar väl andra alkoholsorter nog, dessvärre ...

Saga: I boken är ju som du sade skapandet och konstnärskapet ett viktigt tema och jag tycker på något sätt att det här uppslaget sammanfattar de tankeprocesser en går igenom under en kreativ skapandeprocess. Och samtidigt finns där alla hjärnspöken och otillräcklighetkänslor: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Vem är jag ens? och så vidare, du vet. De första frågorna fick mig också att tänka på alla tiotusen stipendieansökningar vi någonsin skrivit (vilket Blaue Frau också har gjort så klart). 

Kaneli: Exakt!! och när det känns krisigt och oklart vad en ens håller på med är det ju befriande att få avreagera till en bästa kompis. Desto bättre om kompisen också är ens kollega. Tycker en av de bästa sakerna med den här boken är att den visar att det går att jobba ihop med sina vänner. Det finns så många idiotiska fördomar angående det här, folk tror att en arbetsrelation automatiskt kommer sabba vänskapen. Men folk pratar sällan om hur tacksamt och givande det kan vara!

Kaneli: Fast på tal om att jobba ihop med vänner, klart det kan vara en utmaning också. Ser upp till hur Joanna och Sonja ber varandra om ursäkt och förlåter. Gillar hur de avdramatiserar att säga förlåt, också för små grejer. Fast jag tror att vi är ganska bra på det vi med, alltså att ha överseende med att den andra har en crappy dag eller tyngre period och därför snäser och har sig?

Saga: Ja, det är nog så. Jag tycker också det finns mycket solidaritet och empati inuti chatdiskussionerna. Det där med att be om ursäkt och säga förlåt för små grejer kan vara svårt ibland tycker jag, men så viktigt så viktigt. 

Kaneli: ja verkligen!

Kaneli: När jag läste det här kom jag att tänka på när jag var 13 och Blaue Frau gästspelade på mitt högstadium. Minns inte vad föreställningen hette eller vad den handlade om, bara att jag var så imponerad efteråt av att det gick att göra teater på det här sättet. Föreställningen talade direkt till mig och jag behövde inte översätta genom något patriarkalt samhällsfilter för att få vara med på skämtet. Eller jag tänkte såklart inte i de termer eller begrepp då, tyckte bara föreställningen var megabra.

Saga: Med risk att det här kommer bli ett utdraget fangirl-inlägg, men jag kan inte annat än hålla med. Minns att jag också sett Blaue Frau i högstadiet för första gången och varit såld sedan dess. Senaste föreställningen Yo bro var så rolig att jag skrattade konstant, även om jag kan ha lite svårt med teater där publiken ska delta. Så viktigt att någon dekonstruerar patriarkatet på teaterscenen!

Kaneli: Ja jag köper det mesta som dekonstruerar patriarkatet! Men från feministisk emancipation till emotionell villrådighet: hade själv lite svårt för de långa passagerna där de diskuterade folk Sonja potentiellt var eller inte var intresserad av, tyckte de blev lite tjatiga i längden. Men har i och för sig dåligt tålamod med de diskussionerna i min egen chat också, ett sånt evigt fram- och tillbakaältande ... Fast det här uppslaget gillade jag, hahah det är liksom jag alla gånger jag blir förtjust. Får panik och vill att känslan ska gå över.

Saga: Jag tyckte också vissa partier där Sonjas kärleksliv var i fokus var lite tjatiga, men jag fastnade för den här ordväxlingen om kärlek. I synnerhet tyckte jag om slutet av uppslagets första sida där Joanna konstaterar att det inte går att koncentrera sig på annat när man är kär och att man ändå måste välja kärleken. Jag tolkar hela den här passagen som kamp om kontrollen som en måste släppa i en kärleksrelation. Att känslorna på nåt sätt vinner över förnuftet och alla strategier som en försöker bygga upp runt sina känslor. Att det en så helhetsmässig upplevelse och att det känns främmande i en värld som styrs av rationalitet och logik. Känner igen mig i både det som Sonja och Joanna säger, här igen mitt i prick.

Kaneli: Tycker det ändå inte är jättevanligt med intellektuella diskussioner om kärlek, det blir så lätt "romcommigt" istället. Hade väl önskat mig mera av den här typen av samtal i boken.

Kaneli: X sa förresten en gång det här om oss. Alltså inte att en av oss är elak och snuskig och den andra allt annat, utan att vi kanske är samma person egentligen. Det tror jag nog inte. Men det kanske är därför vi jobbar så bra ihop?

Saga: Hahahah eller så blir man som man umgås. Det här med elakhet är ju nog intressant, varför är det alltid så viktigt att definiera vem som är elak och vem som är snäll? Vi är väl alla hemska jävlar inombords, eller åtminstone ibland.

Kaneli: Ok nu spårar vi ut men jag tror nog att vissa människor är snällare än andra. Jag är till exempel ganska rättvis tror jag, men upplever ibland att jag kanske inte är speciellt snäll. Tror att vi två är säkert lika elaka inombords men du är bättre på att dölja det än jag, hehe.

Saga: Måste tillägga att jag tidigare aktivt jobbade på att vara en *snäll person* på riktigt. Eller mest av allt vill jag behaga och vara till lags (typisk tjejfälla).

Kaneli: bra att du slutat med det och nu aktivt embracear din elakhet, haha <3
 

Saga: Här kommer vi tillbaka till det där om att avdramatisera och be om förlåt för små saker, fast åt andra hållet alltså att man kommer ihåg att säga tack och att den andra är viktig. På något sätt fastnade jag för formuleringen "jag är en trasig vän nu", känner igen mig i det, men också i svaret "jo trasig men på väg".

Kaneli: absolut! här är en annan i samma stil som jag fastande för:

Kaneli: Det handlar ju om att avdramatisera sitt mående inom ramerna för vänskapen: att inte bara kunna säga tack och förlåt utan också att "nu mår jag skit och hoppas att du ska kunna ha överseende med det". Men att på det här sättet öppet prata om att må dåligt är också att avdramatisera det på ett bredare plan i samhället: genom att konstatera att vi mår dåligt ibland men inse att livet inte stannar upp för den sakens skull är också ett sätt att acceptera sig själv.

Saga: Precis. Och att acceptera att ingen kan vara en robot utan att alla har bättre och sämre perioder. På tal om det här så tipsar jag om podden Psyket där varje avsnitt börjar med ett intro där programledaren Emmy Rasper säger något i stil med: "alla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre". Diskussionen om psykisk hälsa framställs så sällan så här avdramatiserat i medier, det blir allt för ofta dramatiska historier om överlevare eller någon slags hjältedåd eller varnande exempel.

Saga: Jag har ännu inte bestämt mig om jag tycker om hur boken ser ut, eller tycker den visuella stämningen inne är ganska bra och estetiken i sig håller och stöder texten, men tycker pärmen avviker helt och på nåt sätt inte passar in. Jag vet heller inte om boken visuellt alls tilltalar mig. Det är en jobbig känsla att inte veta. Eller jag brukar vara ganska för eller emot, nu är jag någonstans mittemellan. Vissa uppslag tycker jag är fina, vissa har jag inga känslor för alls.

Kaneli: Inuti gillar jag nog de flesta uppslagen, tycker många av dem är helt supersnygga! Däremot har jag lite problem med just omslaget, det bryter som du säger med resten av estetiken. Jag hade nog valt en annan bild i stället.

Saga: Avslutningsvis kan vi väl konstatera att den här boken är läsvärd? Om inte annars, så ger den perspektiv på ens egna chattande, men också på *livet* i allmänhet. Och som du sa i början har boken en hög igenkänningsfaktor.

Kaneli: Ja! Hög igenkännings- och humorfaktor för folk som *rör sig i liknande kretsar* som Sonja och Joanna. Och säkert lärorikt och ögonöppnande för personer som kanske inte tänkt på det (emotionella) bakgrundsarbetet som krävs för konstnärligt skapande, eller fan bara för att kunna existera som kvinna i det här samhället. Tycker också det här är ett ypperligt exempel på hur det går att aktivt införliva ett jämställdhetsperspektiv i sin vardag. Tycker nästan vem som helst kan läsa den här boken och få ut något vettigt ur den, och roligt också för den delen!

Saga: Absolut! Det där med emotionellt bakgrundsarbete kan ju var och en ta till sig. Dessutom representerar boken ju en egen genre, chatprosan, vilket redan i sig är en orsak att läsa den i synnerhet om en är nyfiken och inte rädd att dyka in i ett nytt berättandegrepp. 

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.12.2017 kl. 16:04

Det vi läser just nu, november edition

Kaneli:

Samtal med vänner av Sally Rooney. Den här läste jag i och för sig ut redan, men vill ändå tipsa om den! Handlar om Frances som bor i Dublin och studerar litteratur, skriver poesi och hänger på releasefester med gratisvin och kulturpersonligheter. Och så handlar boken om hennes ex och bästa vän, Bobbi, som är vacker och smart och charmar alla hon möter. Av en slump träffar Frances och Bobbi paret Melissa och Nick, som de båda fascineras och attraheras av. Resultatet blir ett maktspel där ärlighet och lojalitet sätts på spel. 

Den här boken är ju väldigt hypad just nu, och en del av mig förstår inte helt varför. Det är ju bara en förhållanderoman? Men en annan del av mig förstår precis. Det här är en extremt välskriven bok, med tidlösa frågor om förhållandeformer väl förankrade i nuet. Min igenkänningsfaktor var hög, till karaktärerna, deras förhållanden sinsemellan och deras värld av litteraturreferenser, bakissöndagar, universitetsbibliotek, poesikvällar, samhällsanalyser. Väldigt mycket guilty pleasure läsning för någon som känner igen allt det, men ändå ingen guilt för den här boken behöver ingen skämmas för att läsa och gilla.   

Saga:

På väg hem från en helg i Köpenhamn läste jag slut Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska roman som utspelar sig på de sju världshaven. Fastspänd i flygplanssitsen funderade jag vidare på bokens tematik: människor som inte lyckas fly sig själv och att hålla ihop trots att världen och man själv är trasig. Från flygplansfönstret syntes bara svart, men där under fanns ju också ett hav, vilket gjorde läsupplevelsen starkare. Prosalyrik är kanske något av det bästa att läsa under en kort resa.

Just nu läser jag mest intersektionella teorier och min knaggliga gradutext, men har också just börjat med ett läspaket om klimatförändringen som jag införskaffade under Helsingfors bokmässa. Först ut är Fack-Finlandianominerade och faktafullspäckade Hyvän sään aikana - mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken och därefter står Naomi Kleins This changes everything i tur.

 

Malin

Jag har smygstartat med januaris bokklubbsböcker, White monkey av Adrian Perera och Milk and honey av Rupi Kaur, redan nu, mest för att jag läser dem i samband med en kurs jag går, men också för att jag har haft sån lust att sluka dem sedan de damp ner i brevlådan. Vår policy är ju att inte diskutera böckerna innan bokklubbsträffen så jag säger inget om vad jag tycker. Det får ni veta i januari!

Jag läser båda böckerna i en kurs om den skandinaviska långdikten och jag ska skriva mitt kursarbete om Milk and honey, trots att den till utseendet inte ser ut som en långdikt. Tänker att det kan vara intressant att läsa något med långdikt som lässtrategi trots att det ser ut som mer traditionell lyrik (alltså tydligare indelning i dikter). Får se hur det går. Kursen är i alla fall en av de mer intressanta jag går den här hösten. Har äntligen blivit mer van vid att läsa poesi och långsamt börjar jag klara av att acceptera att man inte behöver förstå allt eller förklara allt utan i stället uppskatta något för vad det är. 

läser at

Jenna

Jag är inne i en så dålig läsperiod just nu. Känns som om jag varken har tid eller ork att läsa. Det är också en av anledningarna varför de flesta av våra bokklubbsböcker har blivit på hälft för mig den senaste tiden, tiden finns inte riktigt där (och netflix lockar era...). Förutom Livet och Den svavelgula himlen som jag ännu har på hälft, så är det här vad jag ska börja läsa nu. Har alltid gillat Dan Browns böcker och när jag såg att det kommit ut en ny just kring bokmässan var jag snabb med att plocka med den för mässpris (en måste ju passa på!).

Det som också gör att mitt bokläsande haltar lite nu (förutom nytt jobb och det omtalade livspusslet) är ljudböcker. Det är så mycket lättare att sätta på en ljudbok på bussen än att plocka fram en fysisk bok vilket gör att det är något som tagit över lite, men jag saknar verkligen att läsa fysiska böcker så jag måste bli bättre asap!

Århundradets bokklubb
22.11.2017 kl. 11:13

Tips inför bokmässan

I morgon är det dags för bokmässa i Helsingfors och vi har valt ut våra favoriter ur programmet:

TORSDAG

Vad gör Finland när klimatförändringen förändrar allt? Saga väntar så mycket på att få läsa den viktiga boken Hyvän sään aikana - Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken? som tar fasta på hur Finland hittills har närmat sig klimatförändringen. Boken är skriven av den grävande journalisten Hanna Nikkanen och en arbetsgrupp bestående av 21 journalistikstuderande vid Tammerfors universitet. Projektet presenteras på torsdagen klockan 11-11.30 på Kullervoscenen.

Journalisten Julia Wiræus har bott i Delhi i flera år och nu är hon aktuell med boken De kallade henne Delhi Braveheart. Så här beskrivs boken inför evenemanget: "I hennes nya bok möter hon indiska kvinnor som alla försöker hitta fast mark när synen på kön, sexualitet och religion är i gungning." Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30. 

Posterstories fjärde nummer kommer äntligen ut till bokmässan! Glöm inte att plocka med dig novellaffischer till alla vänner och bekanta från Schildts & Söderströms monter (planschen är perfekt som present). På torsdag diskuterar dessutom Posterstories-teamet novellen som berättandeform på Tottiscenen klockan 18.30-19. Och ja, vi är ju lite jäviga här eftersom Saga och Kaneli också är med i Posterstories-teamet.

FREDAG

Mårran - vän eller fiende? Muminexperterna Helen Svensson, Elisabeth Nordgren och Outi Oja svarar på frågorna om vem mårran är och varför ska hon alltid vara ensam. Som de Tove fans vi är, och vi har väl alla haft en viss facination med mårran, är det här ett av de mer spännande samtalen! Klockan 14.00 på Tottiscenen. 

Blaue Fraus ocensurerade still gillar vi ju. På fredagen pratar då på bokmässan 15-15.30 på Edith Södergran-scenen. Såhär står det i mässprogrammet: "Någon hatar oss igen är en bok med ocensurerade samtal ur en Facebookchatt om feministisk kamp, ångest, barn, sex, förälskelse, pengar, teater, konflikter, systerskap och vänskap. Det är intensivt, rakt och roligt!"

Kritiken och dess villkor är ett ständigt aktuellt och alltid lika svårt ämne, speciellt i Svenskfinland. I höst tycks ämnet rent av ha varit i kris. Tatjana Brandt, Pia Ingström och Vilhelmina Öhman diskuterar ämnet klockan 18 på Edith Södergran-scenen.

Poesi och postinvandringslitteratur. På fredag kväll diskuterar Adrian Perera och Maïmouna Jagne-Soreau poesi och postinvandring i litteraturen på Tottiscenen 19.00-19.30. Adrian Pereras hyllade diktsamling White Monkey ligger högt på bokkubbens "to read"-lista och ämnet är ju onekligen intressant och aktuellt.

 

LÖRDAG

Jenna kommer inte bara att besöka bokmässan utan också sitta på scenen under lördagen. Anna Lindholm och Johanna Holmström har båda på något sätt tangerat kvinnors roll i historien i sina verk, och i ett samtal diskuteras kvinnors betydelse och vara eller icke vara i historien. På Tottiscenen 10.30. 

Koko Hubara står bakom bloggen, som sedan kom att växa sig till kollektivet och mediet Ruskeat Tytöt, som på de senaste året vuxit fram till en av de absolut mest framstående och progressiva finska insatserna för intersektionalitet, feminism och bredare kvalitetsjournalism samt plattform för multimedia - ”ruskealta tytöltä ruskeille tytöille” som Hubara själv menar. På bokmässan talar hon om sin hyllade bok med samma namn, intervjuad att gymnasieelever från Kallion lukio. Den bärande tematiken kretsar kring identitet, skönhet, etnicitet, kön-, och klassfrågor. På Kirjakallioscenen klockan 11.30-12.00.

Kaneli älskade Martina Moliis-Mellberg debut A och är mer än pepp på att ta sig an hennes nya verk 7 som utkommit i höst. I beskrivningen står det att diskussionen ska handla "om att försöka komma undan sig själv och sätta sitt hopp till en plats: havet. Går det att börja om? Går det att lämna sig själv?" I tider av livskriser låter det här ju minst sagt aktuellt och lovande. Klockan 15.30-16.00 på Tottiscenen.

Alldeles nyss bortgångna, fantastiska Birgitta Ulfsson. Hon var en riktig ”grand old lady” inom den svenskspråkiga teatern och har i långa samtal med författaren och journalisten Stig Hansén gett upphov till boken Med och mot min vilja, vars titel faktiskt baserar sig på en sanning. Hon ville aldrig ge ut sina memoarer men blev övertalad av Hansén då hon motvilligt läste igenom manuset han format ihop av alla pratstunder han spelat in med henne. Till minnet av en otrolig skådis och sprudlande stark kvinna kan man på lördag klockan 13 gå till Edith Södergran-scenen och lyssna på författaren som berättar om processen kring formatet ”samtalsbok” och öppenhjärtligt om Birgitta.

Näst sist ut på lördagskvällen klockan 19.00 får vi ännu ta del av något riktigt rafflande, nämligen ett samtal om erotik i litteraturen. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo (bokklubben är fangirls!) och dokumentaristen Viktor Granö diskuterar kring ämnet utgående från Lars Eric Krogius (1889–1965) livsverk Penthesilea. Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen. En intressant twist i detta är att Krogius sista önskan var att romanen skulle publiceras postumt på Söderströms förlag, men det skedde inte förrän femtio år senare. På Förlagets nätsida står det så här om Krogius: han var en udda aristokrat som tidigt avbröt en ingenjörskarriär för att på heltid hänge sig åt livsnjutning och romanförfattande. Så härligt obskyrt och intressant, inte minst pga all mystik och "tabu" kring boken.

 

SÖNDAG

Merete Mazzarella är en ständig favorit. Hennes senaste bok Om livets mening har av en slump figurerat hos såväl bokklubbarna som hos flera av våra kompisar på senaste tiden. På söndagen klockan 11-11.30 pratar Merete om "Vad är ett gott liv?" på Edith Södergren-scenen. Vi vill alla veta svaret.

Ingen kan väl ha undgått Bim Eriksson och Ulla Donners fantastiska serieromaner och hur slående de porträtterar *dagens ungdom* och allt vad det innebär (kärlek, prestationsångest, viljan att bli sedd ...) På söndag klockan 14 på Edith Södergran-scenen möts de två grafikerna och serietecknarna och diskuterar kring teman som mental ohälsa, relationer och feminism. 

 

Bildkonstnären Ellen Thesleff (1869–1954) var en av de första expressionistiska målarna i Norden och en stor föregångare på sin tid, också bland de få kvinnor som fick erkännande inom branschen. Hon var förutom sin konst känd för att tänja på könsroller och ta plats, en modig och självsäker kosmopolit. En helt ny biografi har getts ut av konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck, som berättar om Thesleffs bakgrund och otroliga resor omkring i Europa fyllt med starka känslor och karaktärer. Förra året tyckte jag (Hanna) att det var så skönt som kontrast till allt annat som varit att höra Sanna Tahvanainen tala om Coco Chanel på bokmässan som det allra sista programmet för söndagen. En drömmig beskrivning av en svunnen värld av detaljrikdeom att gotta sig i och glamourösa anekdoter som tog en långt bort från mässcentret i Böle. Hoppas lite på en liknande upplevelse 16.30 på söndagen på Minna Canth-scenen där samtalet äger rum.

Förra årets stora skatteparadisläcka Panamadokumenten slutar aldrig att facinera. Minna Knaus-Galán var en av de 400 grävande journalister som arbetade med Panamadokumenten. Ibland är verkligheten mer spännande än fiktion. I sin bok beskriver hon de thrilleraktiga turerna kring det internationella Pulitzer-belönade samarbetet. Knaus-Galán pratar om Projekt Panama på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30.

Århundradets bokklubb
25.10.2017 kl. 16:10

Millennials, generationsupplevelser och Nu imorron

I onsdags var det dags för höstens första Nu imorron med temat "Generation Y och den förlorade vuxenheten". Ulla Donner som skrivit serieboken Spleenish (som vi uppmärksammat här på bloggen och som Kaneli och Jenna skrivit om på sina bloggar) och Johannes Ekholm vars bok Kärlek liksom nu utkommit också på svenska var kvällens samtalare och diskussionen leddes av Johanna Dikert.

Senast Århundradets bokklubb besökte Nu imorron recenserade vi evenemanget i sms-format och det tänkte vi passade kvällens tema lite för väl så vi gjorde om det. Enjoy och förlåt för att Gossip Girl på nåt sätt lyckadet kapa vårt fokus mot slutet :)


 

Kaneli, Saga och Hanna
23.09.2017 kl. 10:40

Det vi läser just nu, september edition

Saga: Novellix-noveller

Var i Stockholm i helgen och plockade bland annat med mig två Novellix-noveller från Papercut: Karolina Ramqvists Farväl till mitt kvinnofängelse och Maria Svelands Doggy Monday. Det korta formatet är perfekt i en period då jag egentligen borde satsa på graduskrivning och tentläsning, men vill läsa skönlitteratur också.   

Kaneli: Lolita av Vladimir Nabokov

Ända sedan jag i våras bestämde mig för att skriva min gradu om Darling River har jag tänkt att jag måste läsa Lolita i forskningssyfte, då Stridsbergs bok minst sagt refererar till Nabokovs. Har varit måttligt skeptiskt till boken och då det ju är en äldre man som har ett förhållande med en tolvåring (eh…), och ifrågasatt världen once again då sen dessutom hyllas som en av de bästa böcker någonsin, toppar alla världens ”10 böcker att läsa innan du dör ”-listor etc. Men. Den lär ju också vara en fantastiskt välskriven och spännande roman som blandar genrer, experimenterar och förbryllar läsaren, vilket jag spontant känner att jag ändå kunde gilla. Så ska ge boken en ärlig chans. Håll utkik efter mitt utlåtande på instagram senare i höst :)

Jenna: Harry Potter and the goblet of fire och Planera ditt drömbröllop med Johanna Kajson

Utöver bokklubbsboken så är det här de övriga jag läser just nu. Harry Potter lyssnar jag som ljudbok när jag åker till jobbet, när jag går mellan hem och dagis, när jag städar hemma, när jag ska sova och ibland också när jag jobbar. Perfekt att höra på lite hela tiden helt enkelt. Planera ditt drömbröllop är nu en bok som man kan läsa lite hur som helst, eftersom det inte är något skönlitterärt utan någon sorts guidebok hur du mest strukturerat planerar ditt bröllop. Köpte den mest på skoj eftersom jag faktist håller på och planerar bröllop (!!). Överraskande nog gav den faktist en hel del bra tips (och lite stress över att vi har så lite bestämt ännu..).

Hanna: Love Story av Erich Segal och Of Walking In Ice av Werner Herzog

Jag har inte hunnit läsa så mycket de senaste veckorna, men två tunna böcker har ändå hängt med i min väska nu under en tid som jag plockat fram sporadiskt och läst lite ur t.ex i spårvagnen. Love Story handlar om ett ungt par som lite av en slump (som de nu brukar gå!) blir förälskade i drömmig 70-tals universitetsmiljö, allt från parets kontraster i personlighet, värderingar och intressen till klasskillnader rivs upp och omkastas. Både finurligt rolig och väldigt tragisk utan att vara förutsägbar. Erich Segal skrev ursprungligen Love Story som ett manus för filmatiseringen som kom ut samma år, och omarbetade den sedan till den romanform jag nu läser. Den andra boken av den tyske filmregissören Werner Herzog beskriver en alldeles osannolik resa han själv gjorde när han fick höra att hans mentor Lotte Eisner var allvarligt sjuk. Med den obevekliga tanken om att han till fots skulle gå från München till Paris, där mentorn befann sig och då hinna träffa henne en sista gång före det var för sent, påbörjar han sitt livs tyngsta och kanske viktigaste resa. Otrolig att kunna känna en så stark kallelse och få en sådan insikt. Boken är konstruerad av anteckningar han gjorde längs med den tre veckor långa ”pilgrims”färden, vilket gör flera stycken nästan smärtsamt realistiska och därmed så läsvärda.

Malin: Nässlorna blomma av Harry Martinson. 

Efter att ha läst flera böcker av Moa Martinson och älskat dem (Kvinnor och äppelträd <3) känns det som att det är dags att läsa något skrivet av hennes man Harry Martinson. Jag gillar att läsa böcker som jag inte vet alltför mycket om på förhand och hittills verkar handlingen vara ganska dyster och bedrövlig rakt igenom. Har ändå inga starka åsikter om boken ännu, ska bli intressant att se om den kommer upp i samma nivå som Moas böcker. Stort plus för vackert omslag!

Århundradets bokklubb
21.09.2017 kl. 10:23

Århundradets bokklubb tipsar om deckare

Ibland går det trögt att läsa, till och med för litteraturstuderande. Eller kanske just specifikt för litteraturstuderande. Det är så mycket (högklassig) litteratur som ska konsumeras, diskuteras, analyseras. Det kan vara bland det roligaste som finns och då är det lätt att glömma bort att också hjärnan behöver vila ibland. I sommar har två av bokklubbens medlemmar haft lästorka, och av en slump (eller?) sökte sig båda två till deckarna.

Kaneli: Nu i somras har jag läste väldigt mycket akademisk litteratur, ibland rätt svårtytt och energikrävande. En kväll på landet när jag var klar med dagens arbete satte mig i trädgården för att återvända till min roman och den italienska renässanskonstnären den handlade om. Efter tio sidor insåg jag att jag inte förstått någonting alls, att orden bara simmade runt som fristående partiklar på sidorna, utan någon inbördes koppling. Det var som att hjärnan bara satte upp en spärr. Jag läser ganska sällan deckare, mest eftersom det alltid finns andra böcker jag är mera sugen på att läsa. Men nu i somras satt jag där på landet och insåg att det inte gick att läsa den bok jag var sugen på, att jag måste pausa hjärnan lite. Så istället plockade jag upp första bästa deckaren från min pappas bokhylla, och de tre följande dagarna umgicks jag nästan bara med Guido Brunetti som löste tre olika mord i Venedig.

Jag hade skrivit en lång analys om varför jag gör skillnad på deckare och annan litteratur, om vikten att minnas varför läsning är roligt, inta bara till för att analyseras sönder. Och om varför deckaromslagen nödvändigtvis måste vara så förbannat fula?? Men sen läste jag igenom det och tänkta att what a load of bullshit. Såhär är det: deckare är kul och ibland extremt bra litteratur och ibland främst underhållning och båda är okej och jag är onödigt skeptisk och snobbig och här kommer tips på tre deckare jag läst det senaste året och gillat:

Mina två spontana favoriter av Donna Leons deckare om Guido Brunetti är den första Death at La Fenice och A Nobel Radiance. Överlag gillar jag när brotten inte har en svartvitt skyldig/offer indelning utan får vara lite mångtydiga och visa på hur lätt det är att göra fel, hamna fel, begå brott. Deckare som har både psykologiskt och samhälleligt djup helt enkelt.

----

Malin: Vissa perioder försvinner all min lust att läsa böcker. Jag öppnar böckerna och bläddrar i dem men tröttnar eller tar inte till mig innehållet överhuvudtaget. Så har det varit i sommar. Jag har tänkt läsa en massa böcker som snällt står och väntar i bokhyllan men inga “svårt” eller vackert skrivna böcker där språket spelar huvudrollen har lockat mig eller fångat mitt intresse.

Jag har däremot varit en flitig ljudbokslyssnare. Och jag har dragits till deckargenren, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nästan aldrig tidigare i mitt liv läst deckare utan har, som många andra, sett deckare som lite ful och pinsam litteratur som inte utmanar speciellt mycket. Jag har lyssnat på både en Stephen King bok, Jurtjyrkogården (gillade inte den) och HELA Fjällbackaserien av Camilla Läckberg och jag måste säga att jag verkligen njöt av den här boksommaren. Det var så lätt att ta till sig litteraturen då det var handlingen och berättandet som stod i centrum och inte kluriga formuleringar eller metaforer och djupgående analyser.

Det känns lite som att mina ögon har öppnats och jag har också insett hur viktigt det är att utmana sig ibland och läsa sådant man vanligtvis inte läser så att man inte fastnar i gamla läsvanor. Det är skönt, speciellt när huvudet är fullt med bekymmer eller ångest eller stress, att inte behöva anstränga sig så mycket i läsningen. 

Så kan vi alla sluta se ner på deckargenren nu?

Den bok jag gillade allra mest var Camilla Läckbergs nyaste deckare Häxan. Den kändes snäppet vassare än de andra i serien då hon också tagit in kritik mot främlingsfientlighet i berättelsen. Däremot är persongalleriet överdrivet stort och det blir stundvis svårt att hänga med i de olika tidsplanen och berättelserna. Men överlag var det en riktigt bra bok. 

Kaneli Johansson och Malin Öhman
13.09.2017 kl. 15:39

Bokklubbshösten är igång

Onsdag

Bokklubben har återvänt från sin sommardvala och fick till stånd första träffen sen maj (!) i måndags. Vi har varit utspridda hela sommaren och att styra ihop en träff har gått sådär, men till slut! Boken som vi skulle läsa under sommaren var Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Hälften av bokklubben hade inte ens kommit igenom boken (hehe) så det blev inte så mycket om just den boken. Däremot pratade vi istället om böcker vi läst i sommar, och gick igenom vad som hänt sen sist. Perus med andra ord. 

Nu är vi dock igång igen, och har till och med gjort upp en liten plan för att vi ska bli lite mera regelbundna i vårt bokklubbande. Bokat in träffar för två månader framåt, och bestämt böcker i förväg. Den som vi ska läser till nästa träff är Åsa Mobergs Livet. Väldigt väldigt spännande. 

Men för att inte bara kicka igång bokklubbshösten utan också bloggen, tänkte vi tillsammans passa på och svara på Hietanen & Henriksons läsa lista som de postade nu när första avsnittet av säsong två av deras podd kom ut idag (JEE!). 

 

1. Vår nästa bokklubbsbok Livet av Åsa Moberg, Själarnas ö av Johanna Holmström som verkar vara både viktig och välskriven, och så höstens finlandssvenska snackis Den svavelgula himlen av Kjell Westö som bokklubben ska tackla senare i höst. Och inte att förglömma den nyutkomna, men redan så hyllade White Monkey av Adrian Perera.

2. Projekt Ines (kommer älta den i all evighet men det är såå bra), We Should All Be Feminists såklart, lite i samma spår som den föregående men Bad Feminist av Roxane Gay, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma på grund av att den är den mest facinerande boken någonsin och till sist Meningen med hela skiten av Nina Åkestam som är århundradets bästa självhjälpsbok. 

3.  Är allt som oftast skrivna av kvinnor.

4. Tove Janssons Muminböcker på grund av sympatisk, snäll och trygg stämning, Harry Potter serien på grund av att helt egen värld att gå in i. Och förstås klassisk Jane Austen-romantik och Bodil Malmstens underbara dikter. Starkt, sårbart, vemodigt och vettigt men alltid invävt med humor och mycket k-ä-n-s-l-a.

5. Stay tuned till december då vi publicerar ett mastodont julklappsinlägg som hjälper dig på traven när du står mitt i julrushen och svettas.

6. Malin har läst Frida och Frida av Emma Juslin fem gånger och den är fortfarande lika tilltalande som första gången. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga måste läsas minst en gång per år och alla som vi nämnde som tröstar kan en också läsa tusen gånger om. 

Jenna Vierinen
12.09.2017 kl. 08:21

Två systrar

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väntat på att få läsa Åsne Seierstads reportagebok Två systrar redan ett bra tag. För ett par dagar sedan läste jag äntligen ut tegelstenen och här följer lite lösryckta sommarlovstankar om vad jag tyckte om den.

 

Boken handlar om två systrar, Ayan och Leila, och deras familj. År 2013 åker systrarna iväg från Norge till Raqqa i Syrien efter ihärdigt planerande och pengainsamlande för att som de beskriver det ”hjälpa IS och leva ett värdigt muslimskt liv”. Familjen som blir kvar i Norge, pappa Sadiq och mamma Sara och tre småbröder är chockade och så börjar kampen om att få hem systrarna. Det är pappan, Sadiq, som förstrött själv också åker iväg för att försöka leta reda på döttrarna via människosmugglare och turkiska taxichaufförer. Lillebrodern, Ismael, försöker å sin sida förstå varför systrarna valde att åka och följer med deras allt mer radikala och fundamentalistiska tankegångar via sms och Facebookmeddelanden.

Två systrar innehåller en hel drös bakgrundsinformation om hur Ayan och Leila växte upp, och tanken med boken är att försöka svara på frågan varför så många unga som vuxit upp i västländerna väljer att åka till Syrien för att kriga eller stöda IS och hur radikaliseringen går till. Boken innehåller också mycket information om kriget i Syrien och tidigare konflikter i Mellanöstern. Det blir stundvis ganska faktatungt, men främst för att det känns som jag inte lärt mig mycket om till exempel Iran-Irak-kriget i skolan. Många luckor fylls i och med den här boken, och bra så.

Boken belyser ett aktuellt och viktigt tema och Seierstad är en skicklig berättare som vanligt. Det finns flera spänningsmoment och av alla intervjuer med olika personer i Ayans och Leilas näromgivning: familjen, vännerna, bekanta, lärarna, moskéledarna, arbetskompisarna, skapas en förståelse i hur radikaliseringsprocessen kan se ut på individnivå.

Det bästa med boken är ändå diskussionerna som systrarna har med lillebrodern, Ismael. De är ofta skrivna i dialogform och baserar sig på de sporadiska sms-diskussioner som syskonen hade tillsammans. De kan tänkas symbolisera två olika åsikter som har svårt att mötas i mitten, vilket ganska väl beskriver diskussionsklimatet i Europa (och även på många andra håll i världen) just nu. Diskussioner ger också en inblick i frågan om varför en del väljer att åka och en del inte, trots att de växer upp i exakt samma familj med ungefär lika förutsättningar och framtidsutsikter.

Efter att ha läst färdigt Två systrar har jag predikat om boken till många vänner. Mina senaste offer verkade åtminstone ha fallit för mitt brandtal, eftersom jag senare fick frågor om hur man lättast får tag på boken. Den är relativt populär på stadsbiblioteken just nu, men absolut värd att vänta lite extra på i reservationskön!

Saga Mannila
29.05.2017 kl. 12:50

ÅB intervjuar: Axel Åhman

Vi drar igång en intervjuserie här på bloggen där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket. Först ut är pristagartrion i årets Arvid Mörne-tävling.

Axel Åhman, 24, tilldelades tredje priset i Arvid Mörne-tävlingen i år för novellen Bastutronen, men är säkert mest känd från humorgruppen KAJ och arbetar också som journalist. I sitt skrivande vill han utforska manligheten och blanda allvar med komik.

Berätta lite om novellen?

– Jag var på simhallen i Berghäll och hamnade in i samma situation som i novellen, där den som har skopan helt ofrivilligt har konstigt stor makt över personerna i en bastu. Man tvingas avväga var gränsen ligger för hur mycket man kan kasta. Jag funderade på alla de här tankarna, sedan insåg jag hur sjukt det är att man överväger sådana här saker. Där föddes storyn.

Åhman säger att hans skrivande ofta cirkulerar kring korkade manliga beteenden och att försöka slå hål på styltig manlighet och normer på ett komiskt sätt. Han säger att bastun är en bra arena för att göra det.

– Jag kommer ju också från österbottnisk landsbygd och tror att det syns i det jag skriver. Att skriva skönlitterärt är ganska nytt för mig. Jag håller ännu på att utforska vad det är jag vill skriva och vilken sorts berättelser det blir.

I och med att han alltid läst mycket, har det funnits en dragning mot att skriva själv.

– I och med journalistjobbet har jag skrivit mycket artiklar och recensioner för att få det dagliga skrivandet att rulla och så har jag skrivit mycket humor med KAJ.

Tävlingen har gett Åhman en kick att fortsätta skriva fler noveller. Han säger ändå att det är svårt att slutföra skrivprojekt.

– Jag får lätt till 2–3 sidor och sedan tycker jag att allt är skit och vet inte hur jag ska avsluta. När jag skrev Bastutronen fick jag ändå slutscenen rakt från det verkliga livet. En kväll då jag skulle skriva på novellen märkte jag att datorns batteri bara hade 40 procent kvar. Jag gick för att hämta laddaren men min katt hade ätit upp den, för han brukar tugga av sladdar om som lämnats obevakade. Då hade jag 40 procent på mig att få version ett färdig och jag tror det var vid fem procent som jag lade sista punkten.

Åhman säger att han har en dragning till humor i det mesta han gör. Också Bastutronen är en humoristisk novell, men med ett allvar i grunden.

– Det är kanske då jag mår som bäst, då jag får till den mixen. Att göra löpande skönlitterär text rolig är väldigt utmanande. Det finns många bra kolumnister och krönikörer som skriver i den stilen, men inte så många som sysslar med komik i bokform.

Åhman säger att det han läser går mycket i perioder, men serier har han alltid läst vid sidan av annat.

– Klassiska serieromaner är ett starkt intresse som jag har. Jag tycker att det är fantastiskt kul att serier är lite på uppgång i Svenskfinland, med Ulla Donners Spleenish till exempel. Jag har alltid älskat serieboksformatet. Jag gillar också Fredrik Backmans böcker. En man som heter Ove är ju redan av en klassiker och i den gillar att han lyckas bolla med det roliga och det allvarliga. Jag inspireras också språkligt av Jens Lapidus.

 

Axel Åhmans tre snabba boktips:

– Jag vill gärna slå ett slag för serieklassikerna. V for Vendetta är en som jag alltid kommer tillbaka till. Dystopier är någonting som jag gärna läser, både i serie- och romanformat.

– En bok som jag läst på sistone och som jag gillade var Björnstad av Fredrik Backman som kom ut i fjol. Björnstad är den första delen i en trilogi som handlar om en liten hockeystad på landsbygden där fabriker stängt och där folk har tappat hoppet. Stadens hockeylag bär hela stadens förväntningar på sina axlar.

– På sommaren ska jag läsa Vägen heter Ryssland av Anders Mård, eftersom jag gillar reportagebokformatet. Jag brukar ha mycket att göra på sommaren, och mitt läsande peakar på jullovet och inte på sommaren.

Saga Mannila
17.05.2017 kl. 14:10

 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg