Ellen Strömberg: Jag är inte Rakel

 

Ingen mår väl sämre av att dela med sig? frågar sig Ellen Strömberg. På bloggen Blejk Fejt & Fab är hon van att berätta om sig själv och att bjuda in läsare i sin vardag, men när det kommer till skönlitteratur är det inte det självbiografiska som lockar. 

 

Ellen Strömberg är mitt uppe i att städa bort de sista spåren av julen när jag träffar henne en lördagsförmiddag i januari. Hon lirkar ner en färgsprakande ljusslinga mellan glansiga julgransbollar, flaggor och tomtar och pressar ner julgranen i en låda medan hon berättar om sitt år som författardebutant. 

– Jag trodde att jag att jag skulle vara mer beredd på uppmärksamheten och responsen, men jag har en mycket mer avslappnad attityd till bloggen. Jag har ingen prestationsångest alls när det kommer till det skrivandet, men när man skriver en bok kan man ju inte gömma sig bakom eller påstå att man inte har ansträngt sig. Nu har jag för en gångs skull verkligen gjort mitt bästa och då blir det ju väldigt jobbigt om det inte duger, säger Strömberg och trycker in en låda i ett skåp i hallen. 

 

 

Ellens hem är som man kan tänka sig om man har följt hennes blogg. Uppfriskande icke-avskalat: växter och tavlor i överflöd, ett rum med knallrosa väggar, en storblommig tapet i köket, teakmöbler och loppisfynd. Hemmet återspeglar hennes bloggpersonlighet ”Blejk, Fejt & Fab”: En nyfiken och öppen personlighet som inte ber om ursäkt, utan tar plats, är frispråkig och bjuder in. Det är nästan lite väl symboliskt att dörren står öppen när jag kommer hem till henne.

– Jag kan störa mig oerhört mycket på att man ibland förundras över att jag kan vika ut mig så på bloggen. Men jag är ju inte så endimensionell att hela mitt liv ryms i en blogg och det jag skriver är ju ett medvetet val, säger Strömberg och får en bekymrad rynka i pannan när hon fortsätter: 

– Vi värderar integritet lite för högt. Vad får man ut av att ha jättemycket integritet? 

Det är också öppenhet hon efterlyser som jurymedlem i Schildts & Söderströms debutanttävling Läs mig!

– Det är väl inte så att jag går omkring och saknar att läsa en finlandssvensk sexskildring men om man jämför med Sverige så känns det som att vi i Svenskfinland alltid är snäppet mer prudentliga. Jag tycker att folk skulle kunna slappna av lite mer.

 

"Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit."  

 

”En aning neurotisk, ett stort kontrollbehov och inte så rolig irl” är hur Strömberg beskriver sig själv. Den neurotiska sidan syns inte det minsta under vårt samtal, snarare avger Strömberg ett avslappnat lugn när hon sitter i en stor fåtölj med en tekopp i handen, omgiven av växter och, såklart, böcker i massor – som sig bör hemma hos en författare. För trots att Ellen Strömberg själv har svårt att identifiera sig som författare (”Man tror att det ska vara som att gå igenom en rökridå i ’Sikta mot stjärnorna’ och komma ut på andra sidan som författare, men så är det ju inte”) är det faktiskt det hon är. Hon debuterade med Jaga vatten våren 2018 och uppväxtskildringen där berättaren Rakel står i skuggan av vapendragaren Hanna har sedan dess florerat i dagstidningar, Instagrambilder och blogginlägg. Romanen handlar till stor del om kvinnlig vänskap och maktstrukturer mellan vänner, men det som ofta uppmärksammas är hur sex skildras i boken. 

 – Jag vet inte om det är så att unga har en annan syn på sex än jag hade när jag var tonåring men det förvånar mig faktiskt att man kan bli chockad av sexet i Jaga vatten då det i min mening inte finns en enda renodlad sexscen i boken. 

För Strömberg var det självklart att det skönlitterära skrivandet skulle skilja sig från bloggen, som hon har skrivit i femton år. Bloggen är en plats där hon, enligt sig själv, är väldigt öppen och hundra procent ärlig och hennes vassa och roliga texter har lockat till sig en trogen grupp följare.

– För att sluta skämmas över sina dåliga sidor eller misslyckanden måste man lyfta fram dem i ljuset.

 

 

Det är knappast ovanligt att läsa texter biografiskt i dag när det finns så mycket som lockar till det. Författaren är i högsta grad levande – de skriver autofiktion, leker med gränsen mellan fiktion och verklighet och instagrammar sin frukostgröt. Vi berörs mer av berättelser som är ”based on a true story” och googlar författares familjesituationer för att hitta samband – en kontext utanför romanens verklighet. Strömberg menar att det här är oundvikligt, men att en biografisk läsning har fler nackdelar än fördelar.

– Man låser sig som läsare och jag tror att det förminskar ens läsupplevelse. Men samtidigt är det ju väldigt svårt att helt koppla bort författaren från texten. 

I Jaga vatten menar Strömberg att miljöerna och känslorna är självbiografiska – resten är fiktion. 

– Jag är jätteimponerad av författare som kan skapa en helt ny värld. Jag förstår inte ens hur man gör det. Jag måste utgå från det jag har och det är de österbottniska miljöerna och sammanhangen och det jag känt och upplevt. Men det betyder inte att det som händer i Jaga vatten har hänt. 

Samtidigt som vi får mer insyn i människors liv och det fula och icke-Instagramvänliga finns det också de som tröttnat på autofiktion och verklighetslitteratur, synligt till exempel i fantasylitteraturens popularitet eller debatten om gränslöshet och utelämnandet av personer i författarens närhet och privata sfär.

– Det är mycket prestige kopplat till det här. Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit. 

Ellen Strömbergs nya romanprojekt kretsar kring galenskap, sanningar och opålitliga berättare, men det självbiografiska får stanna i bloggsfären. 

– Jag tycker inte att man ska känna sig tvungen att vara en persona som författare och bjuda in till sitt liv, men är man okej med det så varför inte bjuda in? Det mår väl ingen sämre av?

 

 

Nu när det gått nästan ett år sen Jaga vatten kom ut och du kanske fått lite distans – hur har det varit att ge ut en bok?

– Det har varit roligt att se alla delar bakom bokutgivningen, till exempel marknadsföringen. Eftersom jag har ett visst kontrollbehov har det varit ganska jobbigt att släppa boken och bli van med tanken att folk får göra vad de vill med berättelsen och tolka den hur de vill. Att acceptera det  rimmar inte alls väl med min personlighet. 

Strömberg har bloggat aktivt om bland annat kroppspositivism men i Jaga vatten var hennes mål att beskriva kroppar så lite som möjligt och bara lyfta fram det mekaniska och funktionella i dem. 

Tror du att folk antog att Jaga vatten skulle handla om kroppsaktivism? 

– Jo, för oavsett vad man gör är man alltid först och främst sin kropp, och folk har alltid svårt att tro att man kan ha något annat intresse eller några andra sidor. Men jag tror inte på att skriva skönlitteratur med agendor. Jag läser hellre något som är bra än något som är politiskt.

Ellen Strömberg är i dag 31 år och hon är glad att hon inte debuterade tidigare, eftersom den psykiska påfrestningen är stor. 

– Folk tycker och tänker från höger och vänster och det hade åtminstone inte jag klarat av som tjugoåring. Och sen var det jag skrev när jag var yngre inte särskilt bra heller.

Att hitta sin egen röst som skribent är något som de flesta skrivande människor antagligen kämpar med i något skede. Strömberg minns hur hon under skrivutbildningen Litterärt skapande vid Åbo akademi med gråten i halsen frågade ”Vad ska man göra om man inte har en egen röst då?”. 

– Och då trodde jag att det var så – att jag inte hade någon röst. Så jag försökte härma andra, men det blir sällan bra på det sättet. 

Skrivandet har lärt Ellen Strömberg mycket, det viktigaste av allt kanske är empati. Hon menar att man genom att skriva tvingas föreställa sig andras världar och man öppnar sig för andras livssituationer. 

 

 

Hur går du till väga när du skriver? 

– Jag har inte någon tydlig plan för vad eller hur jag ska skriva men jag börjar vid något fenomen eller scen eller känsla som jag vill skriva och sen är det som att sätta en snöboll i rullning där det fastnar lite mer vartefter. Och så plötsligt har man en scen eller ett kapitel framför sig. Men en stor del av förarbetet gör jag genom att gå omkring i vardagen som en svamp och bara dra till mig alla intryck och fundera på hur olika färger och ljud och händelser kan beskrivas. 

Strömberg påpekar att skrivandet inte bara är något som händer automatiskt. För henne kommer inspirationen av att skriva och några tydliga rutiner finns egentligen inte. 

– Jag önskar att jag var en sån som stiger upp klockan sex på morgonen och skriver några timmar men jag misstänker att det aldrig kommer att hända. Men jag brukar sätta upp mål för varje vecka, typ att skriva ett kapitel. Och vissa veckor är målet att skriva fem. 

I det nya romanprojektet kommer kapitlen vara längre än i Jaga vatten

– Folk frågar ofta vad tanken bakom de korta styckena är och jag hade egentligen ingen speciell tanke bakom dem – jag orkade bara inte hålla koncentrationen uppe speciellt länge. Jag blir snabbt uttråkad och att skriva kort var ett sätt för mig att fortsätta skriva. 

Vilka är dina bästa skrivtips? Utöver ”skriv, skriv, skriv”?

– Skriv, skriv, skriv är nog det bästa men om det är taget så skulle jag nog tipsa om att gå en skrivutbildning. Jag tror att det i alla fall ger mål och ambition för skrivandet. För mig är det i alla fall lättare att skriva om jag har tydliga deadlines att hålla.

Strömberg lyfter också fram läsandet som ett lika bra skrivtips som att skriva. Hon påpekar också att man inte ska tänka för mycket och komplicera skrivandet i onödan, utan att försöka skriva det som kommer. 

– Jag tror inte att det finns något sätt som funkar för alla, något sorts recept för en perfekt roman – det funkar ju inte så. Men det bästa tipset är självklart bara att våga försöka. 

Ellen Strömbergs lästips

Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman. Det var länge sedan jag blev så tonårigt uppslukad av en bok. 

Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci. Den går som pjäs på Kansallisteatteri just nu och är skriven av en finsk man med kosovoalbanska rötter. Tack och lov sa min bokcirkel att vi skulle läsa den för annars hade jag knappast läst den. Jag har inte hört någonting om den på svenskt håll, fast den finns i svensk översättning. 

Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var en av 2018:s bästa läsupplevelser. Helt sinnessjukt bra. 

 

Text & Foto: Malin Öhman

Delar av intervjun har publicerats i Hufvudstadsbladet 18.1.2019

Malin Öhman
24.01.2019 kl. 11:30

Möte med Märta Tikkanen

 

I dag fyller den eminenta författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen år (HURRA! STORT GRATTIS) och det betyder att det äntligen är dags för er att få se vad det blev av vår novembereftermiddag med Märta.

Vi träffade Märta för att snacka om feminism, familjeliv, jobb och vardag, systerskap, brevväxling och framför allt om skrivande.

Märta berättade bland annat om hur hon skrev sig igenom sin barndom och vilka teman hon gärna skriver om i dag. Kolla, kolla vetja!

Intervjun gjordes i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms i november 2017.

 

Århundradets bokklubb
03.04.2018 kl. 08:00

Århundradets bokklubb möter Märta Tikkanen

Snart snart är det dags för världen att få se! En novemberdag samlades bokklubben hemma hos Märta Tikkanen för att göra något helt nytt. Vi skulle nämligen under några timmar prata och filma Märta på uppdrag av Schildts & Söderströms. De ville gärna att vi skulle dokumentera Märtas berättelser, och sånt tackar vi förstås inte nej till. 

Nu, ett par månader senare, är allt klippt och klart. Vår eftermiddag resluterade i ett lite längre och några kortare klipp som ni riktigt snart kommer få se. Men före det ska vi förstås fira! Den 6.3 kl. 18:00 på Snellmansgatan 13 ställer vi till med releasefest. Det blir en AW med food and drinks, och så kommer vi förhandsvisa en av filmerna! 

Vi är så peppade och hoppas att ni vill komma och kolla, skåla och hälsa på oss! Klicka på bilden så kommer ni till evenemanget, det finns begränsade platser så om ni är sugna att komma är det bara att skicka iväg ett mejl fort som attan. 

FEST!

Århundradets Bokklubb
28.02.2018 kl. 12:05

ÅB möter Märta Tikkanen

"Ska vi försöka se arga ut nu? Eller inte arga... bestämda." - Märta Tikkanen

Exakt för en vecka sedan var det dags för något som vi i bokklubben planerat och sett fram emot en längre tid: vi skulle äntligen få träffa och intervjua den fantastiska författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen.

Vi satte oss ner i Märtas soffa och blev bjudna på kaffe och croissanter, medan ljudnivåer och kameravinklar skulle kontrolleras. Orsaken till att vi var bjudna hem till Märta denna onsdagseftermiddag var nämligen att vi i Århundradets bokklubb skulle göra en videointervju med Märta i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms.

Det blev en hel del snack om feminism, familjeliv, jobb, hur det är att vara på bokturné, brevväxling och hur man fortsätter skriva trots hård kritik och tidsbrist. Märta sa bland annat att hon alltid har skrivit och att det ofta handlat om en terapeutisk syssla, att hon via skrivandet bättre förstår sina egna tankar och handlingar.

Och självklart pratade vi också en hel del om böcker, bland annat om våra favoriter just nu och om Märtas. De redan klassikermärkta Århundradets kärlekssaga (som vår bokklubb ju är uppkallad efter!) och Män kan inte våldtas har vi läst och diskuterat med bokklubben och till nästa träff ska vi läsa något annat valfritt Tikkanen-verk. Stay tuned för mer Tikkanen-hajp här på bloggen, alltså!

Så här kan det se ut när ÅB jobbar på: Hanna koncentrerar sig på att få en perfekt kameravinkel, medan Jenna är mitt i att formulera nästa kniviga intervjufråga.

Märta visade oss också sin skrivhörna där hon än i dag som 83-åring sitter varje dag och skriver. De fysiska pappersbreven som hon skickat till olika vänner och kolleger i Norden har bytts ut mot e-post så det blir en hel del mejl att skriva också.

En skrivande person läser och en läsande person skriver. Det höll också Märta med om, vilket nog syns i hennes bokhylla som dignar av allt mellan himmel och jord. Lite oväntat tog hon fram Nabokovs Lolita när vi frågade om lästips. Karl Ove Knausgård tyckte hon också att vi skulle läsa. Kanske vi borde ta an oss Min Kamp-sviten ändå, fast Saga ställer sig mycket skeptisk till herremannens verk. Däremot kunde vi med fördel åtminstone läsa Linda Boström-Knausgård, som Märta också lyfte fram.

Slutresultatet av denna århundradets eftermiddag får ni se i början av 2018. Innan det lovar vi som sagt mera Märta Tikkanen-material här på bloggen.

PS. Om någon undrar var Malin hållit hus hela eftermiddagen hos Märta hittar vi svaret bakom kameran. Det är alltså hon som tagit alla bilder i det här inlägget.

Århundradets bokklubb
15.11.2017 kl. 16:41

Århundradets bokklubb intervjuar: Déa Solin

 

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är som sagt vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling.Här kan du läsa intervjuerna med de andra Arvid Mörne-vinnarna Quynh Tran och Axel Åhman.

 

Déa Solin, 21, vann första priset i Arvid Mörne-tävlingen i år, hon är uppvuxen i Jakobstad och studerar för andra året på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola i Malmö. Hon bloggar också på ratata.

Bild: Déa Solin

Inspirationen till novellen som en tonårsfilm på netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg kom i stort sett från det egna livet.

– Jag minns inte helt hur skrivprocessen med just den novellen började. Jag ville skriva om den rastlöshet och mållöshet som man kan känna som ung. Karaktärerna gör egentligen inte så mycket, de festar, ligger runt, röker på. Jag har tagit mycket inspiration ur det egna livet, tillspetsat så klart. 

Solin har alltid skrivit mycket, men började skriva mer seriöst för cirka tio år sedan, säger hon. Mest skriver hon prosa, helst ungdomsromaner som handlar om tjejer i sena tonåren eller i sina tidiga 20-år.

– Det är ofta som tonårstjejers intressen inte tas på allvar och man ser ofta ner på tonårstjejers intressen och idoler som Twilight eller One Direction till exempel. Jag tycker man borde ta dem mer på allvar och det vill jag göra.

 

I övrigt gillar Solin också att bygga olika stämningar och atmosfärer i berättelsen. Idéerna till olika berättelser kommer mest från det egna liver och från upplevelser och känslor.

– Jag har märkt att jag återkommer till samma teman i mitt skrivande och att det jag skriver om ofta handlar om samma saker.

Solin inspireras också av litteratur i allmänhet. Hon läser helst böcker av unga kvinnliga författare och det är någonstans i den generationen eller kategorin som hon själv också vill placera sig i som författare.

– Just nu håller jag på att redigera en roman, en lesbisk ungdomsroman. Jag har också påbörjat ett annat romanprojekt. Förutom romanerna, skriver jag också poesi vid sidan av, men det är mest klotter för att snabbt få ner tankar i ord.

Som skrivtips säger Solin kort och gott att en helst bara ska skriva så mycket som möjligt.

– Det finns ju såklart också en del skrivtips som man kan Googla fram eller så kan en gå en skrivarkurs, men det viktigaste är bara att skriva.

 

Déas boktips:

– Amanda Svenssons böcker gillar jag starkt. Det är kul när de utspelar sig i Malmö där jag bor. Som sagt läser jag helst böcker av unga kvinnliga författare. Jag gillade bland annat Kapitulera Omedelbart eller Dö av Sanne Näsling. Patti Smiths Just Kids tyckte jag också om. Weetzie Bat av Francesa Lia Block är också en väldigt lyckad ungdomsroman.

På sommaren reser Solin en del och hoppas på att kunna läsa och skriva så mycket som möjligt.

– Det lär ju bli en hel del tid för sådant när jag sitter på flygplan och tåg.

Saga Mannila
01.08.2017 kl. 16:00

Århundradets bokklubb intervjuar: Quynh Tran

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling. Här kan du läsa intervjun med Axel Åhman.

 

Quynh Tran, 28, från Jakobstad studerar psykologi vid Lunds universitet och bor i Malmö. Han tilldelades andra priset i årets Arvid Mörne-tävling för novellen VHS som handlar om en relation mellan ett barn och en mor ur barnets perspektiv.

 

– Jag hade funderat på novellen länge, vet inte riktigt om jag ska kalla det idé eller vision men jag såg en spansk film som heter The spirit of the Beehive där en flicka ser Frankenstein-filmen och går sedan runt och tänker mycket på döden. Hon ställer en massa konstiga frågor till sin familj. Vet inte hur mycket den specifikt påverkade min novell, men det här temat fascinerade mig.

Trans novell handlar om en son och en mamma som försöker älska varandra och i den finns en film som spelar en stor roll i berättelsen.

– Jag hade skrivit en tidigare version utifrån samma tema, men den blev ganska dålig. När jag läste om den tyckte jag ändå att det fanns någonting i den och att texten förtjänade ett bättre öde. Så skrev jag om den för tävlingen.

Tran har deltagit i Arvid Mörne-tävlingen en gång tidigare men säger att han inte egentligen skriver så mycket, att han skrev mer som yngre.

– Det här var första gången på länge som jag satt mig ner och skrev frenetisk. Jag skriver inte till vardags. Inför den här tävlingen så hade jag en idé och så fanns det ju också pengar att vinna. Jag hade ganska lite tid på mig att skriva novellen så jag skrev som ett djur på en vecka. Det blev flera timmar per dag. Sedan lät jag den vila och sedan skickade jag den till lite folk och bad om feedback.

Att våga misslyckas i sitt skrivande har varit viktigt för Tran.

– Att våga misslyckas både inför sig själv och andra och våga be om feedback när man har blivit blind för sin egen text har varit jätteviktigt för mig.

Novellformatet är tacksamt för det ställer automatiska begränsningar för skrivandet, säger han.

– Du får inte go crazy, inte skriva för långt eller ta in för mycket. Det är också lite frustrerande, om det inte hade varit en novelltävling hade jag kanske kunnat göra ännu mer. Formatet ställer krav på att det ska vara en helhet som håller och att man som läsare ska kunna lämna texten och känna sig tillfredsställd. Det krävs ofta en krok på slutet som man kan ta fasta på.

Det är främst filmer som inspirerar Tran i hans skrivande. Han har ingen tydlig favoritgenre epok, eller –ism.

– Jag blir lycklig när jag hittar något tidlöst och allmänmänskligt. En annan film som är central I min novell som jag också älskar är A Brighter Summer Day.  Filmer bra inspiration för det visuella i texter och miljöbeskrivningar men också för det psykologiska hos karaktärerna. Stig Dagermans noveller var också en viktig inspirationskälla för mig då jag skrev novellen VHS.

 

En hurudan läsare är du?

– När jag tänker efter så är jag nog en ganska tråkig läsare. Jag laser inte sci-fi eller skräck. Jag har också ganska svårt för rolig litteratur. Känner mig ganska begränsad i det avseendet, jag läser mest bara prosa. Jag pluggade också litteraturvetenskap i Lund ett tag. Nu har jag ledigt från skolan och ska jobba lite. Jag har mer tid för läsning för sådant som jag tidigare varit lite rädd för och sådant som har stirrat på mig. En bok av de böcker som stirrat på mig är Mandarinerna av Simone de Beauvoir. Jag stirrade tillbaka på den, den är väldigt bra. Den kan jag rekommendera.

Så här beskriver Tran romanen: ”Handlar om några intellektuella i Frankrike under efterkrigstiden som inte vet hur de ska navigera i det nya politiska läget, ifall de ska hänge sig åt humanismen eller inte. Boken är väldigt långt en idéroman. Man kan läsa in de Beauvoir och Sartre i den. Boken var förvånansvärt aktuellt. Det är väl någon sorts tröst att man inte är helt ensam om sina struggles.” 

Saga Mannila
16.06.2017 kl. 16:25

Århundradets bokklubb intervjuar: Axel Åhman

Vi drar igång en intervjuserie här på bloggen där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket. Först ut är pristagartrion i årets Arvid Mörne-tävling.

Axel Åhman, 24, tilldelades tredje priset i Arvid Mörne-tävlingen i år för novellen Bastutronen, men är säkert mest känd från humorgruppen KAJ och arbetar också som journalist. I sitt skrivande vill han utforska manligheten och blanda allvar med komik.

Berätta lite om novellen?

– Jag var på simhallen i Berghäll och hamnade in i samma situation som i novellen, där den som har skopan helt ofrivilligt har konstigt stor makt över personerna i en bastu. Man tvingas avväga var gränsen ligger för hur mycket man kan kasta. Jag funderade på alla de här tankarna, sedan insåg jag hur sjukt det är att man överväger sådana här saker. Där föddes storyn.

Åhman säger att hans skrivande ofta cirkulerar kring korkade manliga beteenden och att försöka slå hål på styltig manlighet och normer på ett komiskt sätt. Han säger att bastun är en bra arena för att göra det.

– Jag kommer ju också från österbottnisk landsbygd och tror att det syns i det jag skriver. Att skriva skönlitterärt är ganska nytt för mig. Jag håller ännu på att utforska vad det är jag vill skriva och vilken sorts berättelser det blir.

I och med att han alltid läst mycket, har det funnits en dragning mot att skriva själv.

– I och med journalistjobbet har jag skrivit mycket artiklar och recensioner för att få det dagliga skrivandet att rulla och så har jag skrivit mycket humor med KAJ.

Tävlingen har gett Åhman en kick att fortsätta skriva fler noveller. Han säger ändå att det är svårt att slutföra skrivprojekt.

– Jag får lätt till 2–3 sidor och sedan tycker jag att allt är skit och vet inte hur jag ska avsluta. När jag skrev Bastutronen fick jag ändå slutscenen rakt från det verkliga livet. En kväll då jag skulle skriva på novellen märkte jag att datorns batteri bara hade 40 procent kvar. Jag gick för att hämta laddaren men min katt hade ätit upp den, för han brukar tugga av sladdar om som lämnats obevakade. Då hade jag 40 procent på mig att få version ett färdig och jag tror det var vid fem procent som jag lade sista punkten.

Åhman säger att han har en dragning till humor i det mesta han gör. Också Bastutronen är en humoristisk novell, men med ett allvar i grunden.

– Det är kanske då jag mår som bäst, då jag får till den mixen. Att göra löpande skönlitterär text rolig är väldigt utmanande. Det finns många bra kolumnister och krönikörer som skriver i den stilen, men inte så många som sysslar med komik i bokform.

Åhman säger att det han läser går mycket i perioder, men serier har han alltid läst vid sidan av annat.

– Klassiska serieromaner är ett starkt intresse som jag har. Jag tycker att det är fantastiskt kul att serier är lite på uppgång i Svenskfinland, med Ulla Donners Spleenish till exempel. Jag har alltid älskat serieboksformatet. Jag gillar också Fredrik Backmans böcker. En man som heter Ove är ju redan av en klassiker och i den gillar att han lyckas bolla med det roliga och det allvarliga. Jag inspireras också språkligt av Jens Lapidus.

 

Axel Åhmans tre snabba boktips:

– Jag vill gärna slå ett slag för serieklassikerna. V for Vendetta är en som jag alltid kommer tillbaka till. Dystopier är någonting som jag gärna läser, både i serie- och romanformat.

– En bok som jag läst på sistone och som jag gillade var Björnstad av Fredrik Backman som kom ut i fjol. Björnstad är den första delen i en trilogi som handlar om en liten hockeystad på landsbygden där fabriker stängt och där folk har tappat hoppet. Stadens hockeylag bär hela stadens förväntningar på sina axlar.

– På sommaren ska jag läsa Vägen heter Ryssland av Anders Mård, eftersom jag gillar reportagebokformatet. Jag brukar ha mycket att göra på sommaren, och mitt läsande peakar på jullovet och inte på sommaren.

Saga Mannila
17.05.2017 kl. 14:10

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!