Århundradets bokklubb recenserar centrumbiblioteket Ode

Foto: Tuomas Uusheimo

I går öppnade äntligen centrumbiblioteket Ode i Helsingfors och vi i bokklubben ville så klart gärna gärna kolla vad stället har för potential. Hur lever byggnaden upp till titlar som "bokhimmel" och "Helsingfors nya vardagsrum"?

Så här tyckte biblioteksentusiasterna Kaneli och Saga:

K: När jag ska gå hemifrån vänder jag av gammal vana ner mot metron och spårvagnshållplatserna i Hagnäs, men sen tar det en stund för mig att avgöra vad som egentligen är smartaste vägen att ta sig till Ode. Trots att det nya biblioteket ligger väldigt centralt är det samtidigt lite avsides (i alla fall från de rutter jag är van att ta). En stund funderar jag på om det till och med vore smidigare att promenera genom fågelsången och Tölöviken, men väljer sen ändå att ta en spårvagn in till centrum. Från järnvägsstationen rör sig en strid ström folk förbi Sanomahuset mot Ode. Trots att biblioteket varit ett omtalat projekt och är det också lite lustigt att så många kommit genom duggregnet för att bekanta sig med byggnaden.

S: Ode sportar, som så många andra nybyggda byggnader (läs Kaisa-huset) med roterande dörrar. Varje gång jag går igenom en sådan tänker jag på att nu stiger jag in i en ny värld. Det må låta löjligt, men så är det. Jag har många i min näromgivning som hatar roterande dörrar på grund av att de är ineffektiva och långsamma. Farten var heller inte snabb under Odes öppning eftersom så många valt att tillbringa lunchrasten eller den lediga eftermiddagen just här. När jag väl kommit in i aulan är första intrycket att jag sett det här förut. Ode känns som en förlängning av Sanomahuset och Musikhuset, också inuti. Men det här ändrar då man tar rulltrappan upp till de andra våningarna. Ovanligt med rulltrappa på ett bibliotek! Trappan för mig tillbaka till ett jättestort Imax-biografkomplex i Amsterdam som också har rulltrappor.

K: Jag var lite distraherad av kaffeförsäljningen vid rulltrappans fot och om det potentiellt fanns gratis kaffe öppningsdagen till ära (det fanns det inte, men det verkade inte dra ner på mängden kunder) så det tog en stund för mig att helt andas in atmosfären. Den andra våningen som rulltrappan först tog oss till verkade också halvfärdig, med lågt i tak och kylig lysrörsbelysning. Jag sökte snarare den ljusa salen med det böljande taket, de höga fönstren och alla böcker. Som tur öppnade sig den från bilderna bekanta utsikten på tredje våningen. Trots att det också var packat med folk var stämningen här en helt annan, typ lugn och värdig, jag kände att namnet Ode passade det här utrymmet.

 

S: Ja, tredje våningen kändes rätt. Just så här ska det se ut, det är här som wow-arkitekturen syns och det är här som jag tänker mig att jag kommer att vilja spendera tid bland böcker. Sedan Helsingfors universitets Tankehörna öppnades har jag gillat allt som är byggt i ljust trä. Samma bastudoft som finns i Tankehörnan kom inte fram i Ode, men jag älskar de riktiga inomhusträden av arten bucida buceras på tredje våningen. Känns som ett genidrag. Shoutout till den som kom på det! Trappan med Otto Karvonens konstverk Omistuskirjoitus ligger ungefär mitt i byggnaden och jag tippar på att trapporna kommer att bli en favorit på Instagram inom kort, om de inte redan är det. Konstverket har ju fått kritik för att det också välkomnar kvinnohatare till biblioteket i och med att det stod “för misogyna” i den ofärdiga versionen. Ordet verkar ändå inte ha kommit med i den färdiga versioner. Populister är dock välkomna. Helsingin Sanomat hann också utse tredje våningen till platsen där “Helsingfors mest dramatiska selfieplats” finns, men själv är jag inte så imponerad av just det hörnet. Vill dock utforska våningen på nytt då det inte är så många som yrar runt i biblioteket. Odes andra våning verkade däremot inte som någon direkt wow-arkitektur. Jag tycker du summerade det bra Kaneli, med att jämföra det med unis Alexandria-byggnad.

 

Foto: Tuomas Uusheimo. 

K: Jag var inte heller jätteimponerad av “selfie-hörnan” men glasväggarna och träytorna gjorde verkligen att tredje våningen blev behaglig att vara i. Jag gillade också att de hade ett café mitt bland böckerna och genom det signalerade att det här inte är ett arbetsutrymme utan framförallt en mötesplats bland litteratur. Extra bonus för att de lyft fram ovanligt många böcker jag personligen gillat eller är intresserad av att läsa, med författare som till exempel Anni Kivimäki, Kerstin Thorvall och Rosa Liksom etc.  istället för typ Ilkka Remes bestsellers vilket är min stereotypa bild av vilka böcker som lyfts fram på bibliotek. Könsfördelningen bland tipsböckerna gynnade för övrigt i alla fall inga misogyna tankesätt då mer än hälften av författarna verkade kvinnor. Däremot var nog andra våningen, där det enligt förhandsinformationen ska finnas arbetsutrymmen för till exempel frilansare och studerande, i all fall en besvikelse för mig. Arbetsplatserna verkade ganska begränsade till antalet och det låga taket och dåliga belysningen inte det minsta inspirerande. Däremot gillade jag att där fanns bland annat symaskiner och liknande som vem som helst får låna. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde ju biblioteksfilosofin med att låna i stället för att äga utökas till betydligt fler av livets delområden.

S: Själv var jag för splittrad i tankarna för att fokusera på vilka böcker som faktiskt finns i Ode. Det får jag utforska när nyhetens behag lagt sig, men håller med om att arbetsytorna på våning två var alldeles för få! Som graduskribent hade jag önskat att Ode åtminstone delvis skulle lösa bristen på arbetsbord i Kaisa-huset. Ode verkar ändå inte ha tillräckligt med plats för just tyst arbete, även om man kan boka ett arbetsrum för dagen. Om jag räknade rätt fanns typ bara fyra arbetsrum … Var dock imponerad av 3D-printrarna och gillar också tanken om att bibliotek lånar ut annat än böcker. Just precis sådana här former av cirkulär ekonomi borde vi bli bättre på, att låna, reparera och äga gemensamt i stället för att köpa nytt. Vet inte exakt vilka alla “förnödenheter” Ode har i sin samling, men kan bra tänka mig att typ verktyg kunde vara bra saker att låna (mvh. äger knappt en skruvmejsel). Tycker också om att det finns ljudstudior där man till exempel kan banda in ett podcast-avsnitt eller två. Andra våningen känns praktisk, men väldigt omysig och icke-Instagramvänlig. Kanske är det meningen, åtminstone kommer ingen att störa de som jobbar där genom att ta selfies. Gungstolarna var också ett kapitel för sig. Känns som att Ode har ALLT.

K: Ja, stämningen var ganska extra ALLT, samtidigt som en del av byggnaden ännu var halvfärdig (t ex fanns det gapande hål i fasaden och den stora toaletten i källaren hade bara en fungerande vattenkran för handtvätt…) vilket ökade på hysterin. Tänker mig att vi inte kommer få veta vilken Odes egentliga natur blir förrän hajpen lagt sig lite.

Saga Mannila & Kaneli Johansson
06.12.2018 kl. 12:16

Nu imorron: Att skriva feministiskt

I tisdags var det dags för vårens sista Nu imorron på Svenska Teatern. Litteraturevenemanget ordnas av Schildts & Söderströms, Förlaget och Svenska Teatern och vi på Århundradets bokklubb var bjudna med som publik*. Vi har tidigare skrivit om evenemanget här och här.

Temat för kvällens diskussion var att skriva feministiskt och upplägget en paneldiskussion med en panel bestående av Blaue Frau-duon Sonja Ahlfors och Joanna Wingren och författarna Mia Franck och Merete Mazzarella. Astras chefredaktör Nina Nyman hade rollen som moderator.

Efter en tankeväckande och stundvis hetsig diskussion satte vi oss ner med en flaska skumpa för att kontemplera det hela. Vi tog dessutom med Hanna som förstärkning.

Här får ni vår efterdiskussion i skriven form:

Hanna: Varför måste det alltid vara män som ställer mest frågor och tar mest plats och pratar så mycket?

Kaneli: Kan vi bara konstatera att män som uttalar sig i sådana här kontext skulle kunna tänka efter lite.

Mellanskål.

Saga: Jag funderade på att det är synd att när vi har en panel som ska tala om feminism så består panelen alltid endast av kvinnor. Men sedan tänkte jag att det kanske inte finns någon författarman som skulle ha förtjänat sin plats i det här sammanhanget. Att det kunde ha blivit fel att bara sätta dit någon för att han är man.

Kaneli: Jag tänkte lite på samma. De pratade ändå också mycket om att feminism inte är en enhällig ideologi. Jag kan tycka att det var lite synd att Ebba inte deltog som planerat i och med att hon så starkt representerar andra vågens feminism och hennes närvaro skulle kanske ha skapat en annorlunda dynamik mellan panelisterna. Jag håller själv mest med och identifierar mig med Blaue Frau-gängets feminism och sedan tycker jag att Mia Franck på ett fantastiskt sätt kunde säga rätt hela tiden utan att kategorisera sig så starkt.

Hanna: Men kanske det förhållningssättet kan bli lite luddigt också?

Kaneli: Jag tycker det behövdes någon som inte måste göra ett så stort väsen av sin egen identitet.

Saga: Jag tycker också någon yngre person kunde ha varit med i panelen. Också de frågor som publiken tog upp gjorde att det inte kändes som att diskussionen om feminism riktigt kom vidare eller att den mer stampade på stället.

Kaneli: När man pratar om feministiskt skrivande så verkar det som att man inte kan prata om det utan att först definiera vad feminism egentligen är och sedan sitter man fast i det träsket. Men det är ändå en relevant fråga.

Malin: Ja, men samtidigt kommer man aldrig in på annat.

Kaneli: Exakt. Därför kände jag ibland under diskussionen en frustration som fick mig att känna att jag inte kan vara där och hoppades på att evenemanget skulle ta slut. Det var också roligt att se på panelisternas, i synnerhet Blaue Fraus miner, för ibland satt de verkligen så där uppgivna med ansiktet i händerna .

Malin: Det bästa var nog när någon av de här männen i publiken höll lång monolog och ingen av panelisterna verkade riktigt hänga med.

Kaneli. Ja haha, men de måste ju försöka kommentera till skillnad från oss som bara kunde stirra ut på Esplanaden i kvällssolen och tänka ladiladilaaa.

Saga: Jag var många gånger väldigt nyfiken på och lite nervös inför vad panelen skulle säga, men jag tyckte om att Joanna Wingren tog en ganska pedagogisk roll och man märkte hur hennes röst sänktes och hon började tala långsammare.

Malin: Det är bra, men också ganska obehagligt på något sätt att man måste utbilda, när det handlar om typ några få män och så ska hela diskussionen styras enligt dem. Det blev lite vi mot dem-stämning också. Det är ju bra att någon ställer frågor och ibland dumma frågor men det känns lite så där att ska de alltid finnas i alla sammanhang och alltid få så mycket plats.

Kaneli: Jag tycker om Nu imorron jättemycket för där finns tid för långa samtal, men jag har tyckt mer om de tidigare gångerna då publikfrågorna mer tydligt tagits på slutet. För jag tycker att det var bäst då när de på scenen fick prata. Det blev ofta debatt, vilket var kul. Det skulle ha varit bättre om den debatten skulle ha fått eskalera på sin egen tyngd och inte så att publiken tog över.

Saga: Det är också alltid lite problematiskt med en panel i synnerhet när de var där för att tala om representation och sedan ser man på panelen och den är ganska ensidig. Eller när de ändå pratade om representationernas makt och om att dekonstruera och om att vara normkritisk och det är allt jättebra, men det är så lätt att kritisera sammansättningen av en panel som består endast av vita cis-kvinnor.

Kaneli: Därför tycker jag att de borde ha haft med någon som Johannes Ekholm eller Rafael Donner och i stället för att tala om att skriva feministiskt så tala om att skriva normbrytande eller sträva efter att ifrågasätta normer i texter eller något sådant.

Saga: Och samtidigt är det få icke-vita personer som över huvud taget fått ge ut böcker i Svenskfinland, men det skulle också vara fel att plocka in en person som bara skulle få stå för den rollen och när den här diskussionen redan nu spårade ur i vissa avseenden.

Kaneli: Här kommer vi igen in på i vilken bubbla vi själva lever i. Det känns frustrerande att man än en gång måste förklara vad feminism går ut på.

Hanna: Jag tycker verkligen att panelen borde ha tagit upp att de alla får skriva böcker och får sitta där och prata. Det är ett stort privilegium att de har fått tiden och möjligheten att utöva sitt konstnärskap.

Saga: Men samtidigt tyckte jag att det var skönt att när det ändå var en panel med enbart kvinnor att de inte bad om ursäkt för att de var där. Jag inser problematiken där också men min poäng är kanske att det här formatet kanske inte är helt optimalt.

Kaneli: Det här evenemanget tilltalar säkert också personer som är från samma sociala bubbla som vi och ändå kan vi inte enas och ändå kan vi inte komma bort från att definiera feminism. Det känns lite hopplöst. Hur elitistiskt ska det bli för att vi inte ska behöva ha den diskussionen? Och samtidigt är diskussionen sedan på en sådan nivå att den inte mer talar till allmänheten.

Hanna: Och jag skulle ha velat höra mer om texterna som panelisterna har skrivit. Vi var ju ändå där för att höra på ett litteratursamtal, men dit hann vi inte nästan alls.  Det var intressant att höra Blaue Fraus egna tankar om chattformatet och hur den har blivit till och jag skulle ha velat höra mer om just texterna för att genom att tala om dem så är de feministiska handlingar och genom att tala om texterna så kunde man på ett sätt få till stånd mycket mer än att diskussionen förs på ett mer filosofiskt plan. Fast å andra sidan är filosofiska diskussioner också intressanta.

Saga: Jag var också där för att höra mer om böckerna att det blev ganska mycket om Merete Mazzarellas roman Alma, vilket är kul för det är vår nästa bokklubbsbok, men vi fick inte höra så mycket om Mia Francks text till exempel.

Kaneli: Lite samma där att jag tycker som Saga att kvinnor ska inte behöva ursäkta sig för att ta plats, men samtidigt så tror jag inte att Blaue Frau är de enda med ett fantastiskt chattarkiv men ändå är det just de som har fått chansen att publicera den. Så det skulle ha varit kul att höra hur det hela egentligen gick till. Som en feministisk handling, men också som vad man måste göra får att få ta plats.

Malin: Det kändes på något sätt ganska ofinskt att diskussionen tog fart genast från början och det var synd att Merete var tvungen att gå iväg tidigare för att diskussionen blev mindre rapp då hon gick.

*Schildts & Söderströms sponsrade våra biljetter

Saga Mannila
11.05.2018 kl. 12:24

Den svavelgula himlen

kjellis

M Hej Jenna, bokklubben läste ju Kjell Westös Den svavelgula himlen i höstas och både du och jag var ju lite slöa att läsa ut den. Nu när vi har läst den, vad tyckte du om boken? 

J Hej Malin! Jag tyckte om boken jättemycket. Jag tycker att språket var väldigt fint och levande. Han kan måla med ord på ett fint sätt vilket ger så mycket och gör massor för berättelsen.

M Den här boken är ju ännu en av Westös episka Helsingforsskildringar och jag tyckte nog mest om början av berättelsen när huvudpersonen tillbringar sextiotalssomrarna på överklassfamiljen Rabells sommarställe Ramsvik. Jag tyckte om hur klasskillnaderna är med från början och hur den villkorliga vänskapen mellan Alex och huvudpersonen skildras.

J I Schildts & Söderströms beskrivning av boken står det bland annat : "I romanens hett pulserande hjärta finns kärleken mellan Alex lillasyster Stella Rabell och berättaren. Deras band är starkt men skoningslöst, den erotiska attraktionen förvandlas till en hunger omöjlig att stilla, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna vare sig välja eller välja bort sin kärlek." Vad fick du för bild av Stellas och huvudpersonens förhållande? 

M Jag tycker att det var en fin kärleksbeskrivning och Stella är nog den mest dynamiska karaktären i boken men ändå fastnade inte deras historia någonstans i mig. Jag kände hela tiden ett avstånd till både huvudpersonen och till Stella. Men spontant tänker jag att du borde älska den här boken då den är ganska kronologisk och handlingsbaserad? Det brukar du ju gilla! 

J Absolut, och jag älskar den. I teorin. Men efter lite analyserande tycker jag inte riktigt att den funkar helt igenom. Det är så många små saker som drar ner på helheten.

M Jag känner likadant. Jag tycker om att finnas i Westös värld där det typ alltid är het sommar och fuktiga nätter eller idyllisk krispig vinter. Men! Jag har så mycket ambivalenta känslor inför boken. Hur kvinnorna porträtteras till exempel. De är alltid så jävla villiga, så kåta och utgångsläget är alltid att kvinnor vill ha sex och jag tycker att sexsecenerna kändes sjukt orealistiska. Kvinnor är alltid sugna och alltid redo att "tas", som verkar vara ett av Westös favorituttryck. Vad är det som ska tas?

J Ja alltså helt sjukt hur nedvärderande ord det är egentligen. Huvudpersonen verkar också vara helt förvånad varje gång Stella inte vill kyssa honom eller ha sex. Som att han alltid tar det så personligt.

M Och när han går och ser Stellas, alltså the love of his life, film på bio och han inte har haft kontakt med henne på flera år och man som läsare tror att det finns något starkt känslomässigt band mellan dem och så blir han bara kåt i biosalongen. Han hör inte ens replikerna utan stirrar på "hennes buske". Usch

J Undrar om det är medvetet av Westö eller inte? Om han har skapat en osympatisk machoman med flit? 

M Jag hoppas ju det i alla fall. Det lämnar en väldigt äcklig eftersmak i munnen i alla fall. 

J Huvudpersonen är ju väldigt osympatisk annars också, inte bara när det kommer till sex. 

M Absolut, jag kände genom hela boken att jag inte riktigt litade på honom och det kändes som att något var fel. Men det tänker jag att är ganska medvetet av Westö för att visa på hur han inte passar in i sin omgivning. Han framstår som självupptagen och har lite mindervärdeskomplex då han kommer från en lägre social klass än Rabellsläkten.

J Jag tycker att det fanns en tydlig klasskildring men den var inte sympatisk ur någon klass utan jag var irriterad på båda "sidorna". Och alla verkade missnöjda med sin situation.

M Förutom Alex då kanske som var en väldigt platt karaktär som enbart bryr sig om pengar och framgång. Han verkade ganska nöjd.

J Men allt det här om flyktingkrisen och terrorn då. Det kändes lite omotiverat. 

M Ja det kändes som att Westö ville vara aktuell och ta upp någon samhällsfråga som egentligen inte passade in i storyn utan som pressades in och som egentligen inte tillförde något. 

J Ja för min del skulle det ha räckt med berättelsen om klass och relationer. Det blev lite krystat.

M Stellas dotter Sandrine får ju en mer framstående roll i slutet av berättelsen, men hela hennes karaktär kändes väldigt påtvingad, som att Westö ville peta med en ugn medveten kvinna i berättelsen och på något sätt få med den nya generationens röst.

J Ja det känns som att han har försökt att skapa en karaktär som alla kan relatera till men slutresultatet blev ganska platt och intetsägande. Vilket är så synd för jag kände verkligen att det var en bra bok efter att jag läst den. Men nu minns jag egentligen inte så mycket av den och slutet har nästan helt gått mig förbi. 

M Eller hur! Jag var helt fängslad i början och trodde att Westö börjat skriva spänningsromaner och sen tappade han det spåret helt och jag gillade det ganska länge men efter halva boken kämpade jag bara för att ta mig igenom boken. 

J Han borde nog ha fokuserat ännu mer på karaktärerna och lagt lite mer krut på slutet. 

M För många karaktärer med ganska platta gestaltningar och stundvis bristfällig berättelse.

J Den var för lång också. Man fick ju ångest bara av att se på den för att man visste att man hade så mycket kvar att läsa. 

M Så vårt slutbetyg är inte så bra kanske? Den berörde mig egentligen inte alls. Jag blev lite arg på hur kvinnorna beskrevs av huvudpersonen men jag fick egentligen inga djupare känslor än så. 

J Den var helt okej men inget mer. Westö har ju själv sagt i flera intervjuer att han ska sluta skriva nostalgiska episka romaner som han har blivit känd för. 

M Han fick ju nyligen Svenska litteratursällskapets största pris för sitt litterära livsverk och för Den svavelgula himlen, så något rätt har han ju uppenbarligen gjort. Men jag tror det är bra att han testar något nytt. Kanske lite spänning? 

 

★★ Århundradets bokklubb ger Den svavelgula himlen 3,5 av 5 i betyg. ★★

Malin Öhman och Jenna Vierinen
07.02.2018 kl. 12:30

Någon hatar oss igen

 

Medan november har hunnit byta till december har Saga och Kaneli bekantat sig med en helt ny litteraturgenre, nämligen chatprosan och läst Någon hatar oss igen av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Duon är kanske mest känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau, men nu har Schildts & Söderströms gett ut deras "ocensurerade" chatdiskussioner i bokform med grafik av Johan Isaksson. Just det där med ocensurerat material lät väldigt lockande, äntligen dags för smaskskvaller i Svenskfinland tänkte vi. Men det visade sig att boken egentligen handlar om något helt annat. För att fortsätta det som "kamrat Wingren och kamrat Ahlfors" påbörjade, att upphöja kvinnlig vänskap, får ni i bokens anda ta del av våra tankar i dialogformat, enjoy!

Kaneli: För mig handlar den här boken främst om tre saker: vänskap, feminism, teater/skapande. Kanske i den ordningen dessutom. Inte så att det skulle ha varit planerat (så klart inte, det är ju en chat..) utan så att det är de teman som blir mest framstående helt enkelt. Samtidigt behandlas de på ett väldigt vardagsnära plan, liksom införlivat i existensens alla vrår. Tycker det är fint och mycket relaterbart, tänkte mycket på dig Saga och våra andra vänner när jag läste, att vi skriver på samma sätt till varandra.

Saga: Den starka vänskapen Joanna och Sonja emellan är nog det jag också upplever som mest framstående i boken. Att Sonja och Joanna delar livets alla delar (nästan åtminstone) och stöder och peppar när allt inte är så lätt. Att man trots att kontakten sker från skärm till skärm i textform kan förstå hur stark vänskapen är och hur viktiga de här personerna är i varandras liv. Relaterbart till hundra procent. Dessutom älskar jag humorn och att den feministiska analysen syrar igenom så gott som alla tankar.

Kaneli: Ja, det första jag fastnade för var just hur mycket jag kände igen mig i hela upplägget. Tror att alla som tillhör någon form av "chatgeneratinon" gör det. Det är ju lite av en egen genre med regler och sturkturer och en humor som inte går att överföra till flytande prosa. Till exempel här kom jag att tänka på hur vi ibland brukar skriva till varandra fast vi sitter i samma rum. Typ när vi skriver gradun och tar paus för att länka arga feminisitiska artiklar till varandra. Eller Unicafes lunchmenyer för den delen. Och det är ju roligt på ett sätt som inte helt går att förklara.

Saga: Haha, men sällan avhandlar vi bisonvodka. Jag har druckit det en gång, var ingen höjdare. Ei jatkoon!

Kaneli: Fast vi avhandlar väl andra alkoholsorter nog, dessvärre ...

Saga: I boken är ju som du sade skapandet och konstnärskapet ett viktigt tema och jag tycker på något sätt att det här uppslaget sammanfattar de tankeprocesser en går igenom under en kreativ skapandeprocess. Och samtidigt finns där alla hjärnspöken och otillräcklighetkänslor: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Vem är jag ens? och så vidare, du vet. De första frågorna fick mig också att tänka på alla tiotusen stipendieansökningar vi någonsin skrivit (vilket Blaue Frau också har gjort så klart). 

Kaneli: Exakt!! och när det känns krisigt och oklart vad en ens håller på med är det ju befriande att få avreagera till en bästa kompis. Desto bättre om kompisen också är ens kollega. Tycker en av de bästa sakerna med den här boken är att den visar att det går att jobba ihop med sina vänner. Det finns så många idiotiska fördomar angående det här, folk tror att en arbetsrelation automatiskt kommer sabba vänskapen. Men folk pratar sällan om hur tacksamt och givande det kan vara!

Kaneli: Fast på tal om att jobba ihop med vänner, klart det kan vara en utmaning också. Ser upp till hur Joanna och Sonja ber varandra om ursäkt och förlåter. Gillar hur de avdramatiserar att säga förlåt, också för små grejer. Fast jag tror att vi är ganska bra på det vi med, alltså att ha överseende med att den andra har en crappy dag eller tyngre period och därför snäser och har sig?

Saga: Ja, det är nog så. Jag tycker också det finns mycket solidaritet och empati inuti chatdiskussionerna. Det där med att be om ursäkt och säga förlåt för små grejer kan vara svårt ibland tycker jag, men så viktigt så viktigt. 

Kaneli: ja verkligen!

Kaneli: När jag läste det här kom jag att tänka på när jag var 13 och Blaue Frau gästspelade på mitt högstadium. Minns inte vad föreställningen hette eller vad den handlade om, bara att jag var så imponerad efteråt av att det gick att göra teater på det här sättet. Föreställningen talade direkt till mig och jag behövde inte översätta genom något patriarkalt samhällsfilter för att få vara med på skämtet. Eller jag tänkte såklart inte i de termer eller begrepp då, tyckte bara föreställningen var megabra.

Saga: Med risk att det här kommer bli ett utdraget fangirl-inlägg, men jag kan inte annat än hålla med. Minns att jag också sett Blaue Frau i högstadiet för första gången och varit såld sedan dess. Senaste föreställningen Yo bro var så rolig att jag skrattade konstant, även om jag kan ha lite svårt med teater där publiken ska delta. Så viktigt att någon dekonstruerar patriarkatet på teaterscenen!

Kaneli: Ja jag köper det mesta som dekonstruerar patriarkatet! Men från feministisk emancipation till emotionell villrådighet: hade själv lite svårt för de långa passagerna där de diskuterade folk Sonja potentiellt var eller inte var intresserad av, tyckte de blev lite tjatiga i längden. Men har i och för sig dåligt tålamod med de diskussionerna i min egen chat också, ett sånt evigt fram- och tillbakaältande ... Fast det här uppslaget gillade jag, hahah det är liksom jag alla gånger jag blir förtjust. Får panik och vill att känslan ska gå över.

Saga: Jag tyckte också vissa partier där Sonjas kärleksliv var i fokus var lite tjatiga, men jag fastnade för den här ordväxlingen om kärlek. I synnerhet tyckte jag om slutet av uppslagets första sida där Joanna konstaterar att det inte går att koncentrera sig på annat när man är kär och att man ändå måste välja kärleken. Jag tolkar hela den här passagen som kamp om kontrollen som en måste släppa i en kärleksrelation. Att känslorna på nåt sätt vinner över förnuftet och alla strategier som en försöker bygga upp runt sina känslor. Att det en så helhetsmässig upplevelse och att det känns främmande i en värld som styrs av rationalitet och logik. Känner igen mig i både det som Sonja och Joanna säger, här igen mitt i prick.

Kaneli: Tycker det ändå inte är jättevanligt med intellektuella diskussioner om kärlek, det blir så lätt "romcommigt" istället. Hade väl önskat mig mera av den här typen av samtal i boken.

Kaneli: X sa förresten en gång det här om oss. Alltså inte att en av oss är elak och snuskig och den andra allt annat, utan att vi kanske är samma person egentligen. Det tror jag nog inte. Men det kanske är därför vi jobbar så bra ihop?

Saga: Hahahah eller så blir man som man umgås. Det här med elakhet är ju nog intressant, varför är det alltid så viktigt att definiera vem som är elak och vem som är snäll? Vi är väl alla hemska jävlar inombords, eller åtminstone ibland.

Kaneli: Ok nu spårar vi ut men jag tror nog att vissa människor är snällare än andra. Jag är till exempel ganska rättvis tror jag, men upplever ibland att jag kanske inte är speciellt snäll. Tror att vi två är säkert lika elaka inombords men du är bättre på att dölja det än jag, hehe.

Saga: Måste tillägga att jag tidigare aktivt jobbade på att vara en *snäll person* på riktigt. Eller mest av allt vill jag behaga och vara till lags (typisk tjejfälla).

Kaneli: bra att du slutat med det och nu aktivt embracear din elakhet, haha <3
 

Saga: Här kommer vi tillbaka till det där om att avdramatisera och be om förlåt för små saker, fast åt andra hållet alltså att man kommer ihåg att säga tack och att den andra är viktig. På något sätt fastnade jag för formuleringen "jag är en trasig vän nu", känner igen mig i det, men också i svaret "jo trasig men på väg".

Kaneli: absolut! här är en annan i samma stil som jag fastande för:

Kaneli: Det handlar ju om att avdramatisera sitt mående inom ramerna för vänskapen: att inte bara kunna säga tack och förlåt utan också att "nu mår jag skit och hoppas att du ska kunna ha överseende med det". Men att på det här sättet öppet prata om att må dåligt är också att avdramatisera det på ett bredare plan i samhället: genom att konstatera att vi mår dåligt ibland men inse att livet inte stannar upp för den sakens skull är också ett sätt att acceptera sig själv.

Saga: Precis. Och att acceptera att ingen kan vara en robot utan att alla har bättre och sämre perioder. På tal om det här så tipsar jag om podden Psyket där varje avsnitt börjar med ett intro där programledaren Emmy Rasper säger något i stil med: "alla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre". Diskussionen om psykisk hälsa framställs så sällan så här avdramatiserat i medier, det blir allt för ofta dramatiska historier om överlevare eller någon slags hjältedåd eller varnande exempel.

Saga: Jag har ännu inte bestämt mig om jag tycker om hur boken ser ut, eller tycker den visuella stämningen inne är ganska bra och estetiken i sig håller och stöder texten, men tycker pärmen avviker helt och på nåt sätt inte passar in. Jag vet heller inte om boken visuellt alls tilltalar mig. Det är en jobbig känsla att inte veta. Eller jag brukar vara ganska för eller emot, nu är jag någonstans mittemellan. Vissa uppslag tycker jag är fina, vissa har jag inga känslor för alls.

Kaneli: Inuti gillar jag nog de flesta uppslagen, tycker många av dem är helt supersnygga! Däremot har jag lite problem med just omslaget, det bryter som du säger med resten av estetiken. Jag hade nog valt en annan bild i stället.

Saga: Avslutningsvis kan vi väl konstatera att den här boken är läsvärd? Om inte annars, så ger den perspektiv på ens egna chattande, men också på *livet* i allmänhet. Och som du sa i början har boken en hög igenkänningsfaktor.

Kaneli: Ja! Hög igenkännings- och humorfaktor för folk som *rör sig i liknande kretsar* som Sonja och Joanna. Och säkert lärorikt och ögonöppnande för personer som kanske inte tänkt på det (emotionella) bakgrundsarbetet som krävs för konstnärligt skapande, eller fan bara för att kunna existera som kvinna i det här samhället. Tycker också det här är ett ypperligt exempel på hur det går att aktivt införliva ett jämställdhetsperspektiv i sin vardag. Tycker nästan vem som helst kan läsa den här boken och få ut något vettigt ur den, och roligt också för den delen!

Saga: Absolut! Det där med emotionellt bakgrundsarbete kan ju var och en ta till sig. Dessutom representerar boken ju en egen genre, chatprosan, vilket redan i sig är en orsak att läsa den i synnerhet om en är nyfiken och inte rädd att dyka in i ett nytt berättandegrepp. 

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.12.2017 kl. 16:04

Millennials, generationsupplevelser och Nu imorron

I onsdags var det dags för höstens första Nu imorron med temat "Generation Y och den förlorade vuxenheten". Ulla Donner som skrivit serieboken Spleenish (som vi uppmärksammat här på bloggen och som Kaneli och Jenna skrivit om på sina bloggar) och Johannes Ekholm vars bok Kärlek liksom nu utkommit också på svenska var kvällens samtalare och diskussionen leddes av Johanna Dikert.

Senast Århundradets bokklubb besökte Nu imorron recenserade vi evenemanget i sms-format och det tänkte vi passade kvällens tema lite för väl så vi gjorde om det. Enjoy och förlåt för att Gossip Girl på nåt sätt lyckadet kapa vårt fokus mot slutet :)


 

Kaneli, Saga och Hanna
23.09.2017 kl. 10:40

Om vildsvin och världens undergång

Igårkväll gick första Nu imorron (som Jenna ju skrev ett inlägg om tidigare i våras, här kan ni läsa det) av stapeln och jag och Saga lyckades i sista minuten haffa biljetter dit.

Först ute var Hannah Lutz med debuten Vildsvin och Philip Teir med sin andra roman Så här upphör världen. På Facebook-eventet stod det så här: "Båda skriver om människans exploatering av naturen men också om medelklassens bekväma privilegier. Men vad händer när människor ändrar livsstil, tänker ekologiskt och försöker skapa en alternativ framtid? Medan Hannah Lutzs roman reflekterar över individualitet kontra gemenskap frågar sig Philip Teir, känd som en vass äktenskapsskildrare, hur man ska förhålla sig till saker som tar slut."

Så extremt aktuella och intressanta ämnen! Tänkte att ni skulle få se vad jag och Saga pratade om efteråt:


Kaneli Johansson
06.04.2017 kl. 21:58

Boksnack, rotsakschips och rödvinsbubbel i Rödbergen

 

I onsdags träffades bokklubben (minus Hanna som var sjuk) i Malins och Olivers nya och fina hem och jag och Kaneli tog genast över kommandot i köket. Hon mixade marinad till oliverna och jag skalade och skar överdrivet många morötter.

Sedan kom Jenna med rödvinsbubbel (!) och efter en runda i lägenheten satt vi oss bekvämt i soffan i vardagsrummet framför ett soffbord fyllt med böcker, vin och snacks. Förstås hade vi också matchat dryck med bokpärm. Den här gången hade vi läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Till traditionen för Århundradets bokklubb hör att varje bokträff inleds med en liten runda där alla får säga något om boken, men före det brukar vi avhandla annat viktigt, denna gång spirit animals (kolla ditt personlighetsdjur här).

När vi äntligen började tala om boken var alla överens om att det var svårt att entydigt tycka om eller ogilla den.

Jenna: Jag var ganska skeptisk i början, men älskade den sedan! Styrkan i boken tycker jag ligger i att Lina Wolff är bra på att sätta ord på känslor. Historien är också skickligt uppbyggd i tre delar med ett manuskript som förenar handlingen.

De polyglotta älskarna innehåller tre sammanlänkade berättelser med tre olika berättarröster. Den första delen handlar om Ellinor som träffar litteraturkritikern Calisto, i andra delen möter vi författaren Max Lamas som skrivit ett manuskript med samma titel som boken och i den tredje delen följer vi med adelns förfall i Italien genom ättlingen Lucrezia. Manuskriptet är med i alla delar och därmed den gemensamma faktorn i alla tre historier.

Bland det första som vi behövde prata av oss var de olika karaktärerna som är lite udda och gåtfulla och deras relationer. Det är relationen mellan en man och en kvinna som tydligast står i fokus och karaktärerna är komplexa och drivs av mångtydiga begär. Klassbakgrund och kulturellt kapital syns också i karaktärsbeskrivningarna.

Malin: Ellinor beskrivs bland annat som en person som inte läser. Hur ser ens en sådan person ut?

Kaneli: Fast det är ju först i slutet vi får veta hur Ellinor ser ut, det reagerade jag på. Men hon beskrivs ju med attribut som brukar passa stereotypin på folk om inte läser. Hon pratar mycket om att hon gillar att slåss till exempel, att det är hennes sätt att få kontakt med människor. Jag tyckte det var svårt att gilla henne. Och Max Lamas som den andra delen handlar om är exakt som de kulturmän vi pratar om på en kurs jag går nu som handlar om Kulturmannen. Jag glömde stundvis att det var en kvinna som skrivit boken för alla karaktärer, särskilt Max är så vidriga. Vilken äcklig gubbe liksom.

Malin: Max är så vidrig, men på något sätt ändå trovärdig. Jag menar allt från hans linnekläder och sandaler till hans syn på kvinnor, allt i honom är vidrigt.

Saga: Men varför skulle inte en kvinna få skriva så? Jag tycker det är befriande att alla karaktärer är osympatiska och lite hemska.

Malin: Man ska liksom inte fastna för en karaktär, lite som i HBO-serien Girls.

Vi talade också en del om bokens flerspråkighet. Spanska och italienska meningar förekommer här och där och i den andra delen befinner sig Max ofta i World Trade Center-byggnaden som kan tänkas symbolisera ett internationellt sammanhang och sista delen utspelar sig i Italien.

Kaneli: Det råder också polyfoni i boken, det vill säga att förutom att det finns komplexitet är det också tydligt olika röster som talar.

Jenna: I boken fanns några svåra namn, till exempel Lucrezia. Hur ska det ens uttalas? Och sedan Calisto som Ellinor först tror att är samma som glassen Calippo.

Kaneli: Jag identifierade mig med Lucrezia och adelslivet helt klart.

Vi alla var överens om att Kaneli varit adelsperson i sitt tidigare liv, själv identifierar hon sig exempelvis med Lady Mary Crawley i tv-serien Downtown Abbey.

Slutligen var vi också överens om att boken inte var jämnbra. I början tyckte vi bland annat att boken var otrovärdig, till exempel då Ellinor bränner upp manuset och det inte finns en kopia av den någonstans. Men när man läst de andra delarna förstår man bättre varför manuset är så heligt och viktigt. Boken lämpar sig för djupare analyser för den har många nivåer och handlar på många olika sätt om klass, pengar, makt, begär och kärleksrelationer.

Det är definitivt en bok som bokklubben kan rekommendera och den fick 4 poäng av 5 möjliga av alla. Till näst ska vi läsa Bildhuggarens dotter av Tove Jansson.

Så här skrev Jenna på sin blogg om bokträffen och här är också Malins version.

Saga Mannila
24.03.2017 kl. 21:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!