Fantasilandskap framom verklig tonårsskildring

Utbudet av ungdomsböcker i Svenskfinland är relativt litet. Fantasygenren mår väl visserligen bra, förutom Maria Turtschaninoff kan i alla fall Mia Francks trilogi Martrådar räknas dit. Men utöver fantastiken finns det bara enstaka titlar, ingen riktig genre att förhålla sig till. Dea Solin, 23, debuterar med en ungdomsroman som istället går i led med svenska författare som Amanda Svensson och Sanne Näsling, som låtit flickorna i sina böcker samtidigt vara såväl otyglade och bryska som vilsna och sköra. Solins En spellista för sömnlösa nätter är uppfriskande laglös och ärlig, men riskerar stundvis att fastna i tonårsklyschor och ett filmatiskt stämningsbygge.

Isabella blir stoppad av polisen på väg till sin flickväns begravning eftersom bilen för ett sånt oväsen. Fordonet har hon köpt på ett skogsrave och minnesstunden klarar hon inte av, istället drar hennes vänner med henne för att köpa chokladbollar. Hon klarar heller inte av att sova eller lyssna på de elva röstmeddelanden som flickvännen Natalie lämnat på telefonen natten hon tog sitt liv. Istället kör hon om nätterna runt i staden där hon bor. Hemma väntar bästa vännen Axel och hans pojkvän Rufus som försöker ta hand om Isabella så gått som två vilsna tonårskillar kan. Hennes konstnärsföräldrar har tröttnat på att driva ett hotell och flyttat utomlands för att bo i ett kollektiv i djungeln. Enklare blir det inte då den karismatiska Audrey gör entré i Isabellas liv, men nu har hon i alla fall någon att dela de nattliga åkturerna med.

Att en nittonårig tjej i en storstad med ”glittrande skyskrapor” äger en bil är i och för sig något otippat, men En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten.

Det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies spår tonsätter varje kapitel och Isabella älskar dem trots att ”deras repertoar består av typiska indielåtar med långa gitarrslingor och pretentiösa texter”. Den beskrivningen blir ett imaginärt soundtrack för hela romanen, men det (medvetet?) pretentiösa kunde med fördel ibland ha ersatts med autenticitet som brutit den filmatiska fasaden. Det hade kunnat ge fantasilandskapet ett ännu djupare skimmer.

Text & bild Kaneli Johansson


Recensionen publicerades ursprungligen i Ny Tid. Århundradets bokklubb läste En spellista för sömnlösa nätter hösten 2018. En sammanfattning av vår diskussion finns att läsa här. 

Kaneli Johansson
31.01.2019 kl. 10:12

Årets sista träff: Sånger om kärlek

I tisdags var det dags för höstens (och årets) sista bokklubbsträff. Vanligtvis träffas vi ju hemma hos varandra, då det brukar bli mysigare stämning och därmed underlag för mer förtroliga samtal. Men såhär veckan innan jul och mitt i sista hetsen av deadlines kändes det är enklare att ses på Cafe Talo. Vi droppade in lite en efter en och hann bland annat analysera skillnaderna på de olika upplagornas omslag innan alla dykt upp. 

Som årets sista bok valde vi Eeva Kilpis diktsvit Sånger om kärlek och andra dikter

Inledningsvis uppskattade vi dikternas kortfattade format: hur de enkla formuleringarna lyckas ge ord för betydligt mer svåruttryckta känslor än de vid första ögonblicket gav sken av, utan att någonsin bli banala. Det konkreta och handfasta taget om språket fick oss att dra paralleller till Märta Tikkanen, som ju varit verksam under samma period som Kilpi. 

Vi diskuterade också hur Kilpi smidigt lyckas röra sig mellan en skör känslighet och en dov och självironisk humor, utan att någonsin bli banal eller ältande. Att det dessutom finns en mångbottnad feministisk och politisk medvetenhet som på flera sätt är gångbar även såhär ca 50 (!) år senare fick självklart plus av oss. Dikterna kunde i sitt korta format och sina teman passa som instagram- eller twitterpoesi, vilket också är ett bevis på hur väl de överlevt tidens gång. 

Vi avslutade med att avhandla viktiga ämnen så som julfester och nyårsplaner. Kika in här om en vecka igen för en sammanfattning av vårt läsår 2018. 

 

Århundradets bokklubb
20.12.2018 kl. 09:00

Alla är inte (och borde kanske inte vara) feminister

I december 2012 höll Chimamanda Ngozi Adichie sitt kända Tedtalk-tal om feminism som senare också utgavs i tryckt format. Tedtalket samplas i Beyoncés megahit Flawless och boken har delats ut till alla niondeklassare i Finland. Budskapet är tydligt: vi ska alla vara feminister, in i gänget bara, här finns det plats. Att vi tillsammans är starka och kan jobba för en mer jämställd värld.

Fast vänta nu. Hur ser feminismen egentligen ut år 2018? Är alla de som säger sig vara feminister det verkligen eller har vi blivit mer fokuserade på att titulera oss feminister i stället för att på riktigt agera enligt ideologin? Ursäkta för den carriebradshawistiska formuleringen, men det är i de här frågorna som Nina Åkestams Feministfällan börjar och på sätt och vis också slutar.

Åkestams främsta tes är nämligen att feminism inte är något som en person är utan något som hen gör, att feminism är en handling och inte en åsikt, vilket går i samklang med Judith Butlers teori om könets performativitet och Simone de Beauvoirs klassiska citat ”man föds inte till kvinna, man blir det” ur Det andra könet. Åkestam lägger fokus på feministiskt agerande och påminner läsaren om att inte fokusera på feministindivider och hur de ibland misslyckas eller brister i sin feminism, vilket hon ser som symptomatiskt för vår tid.

Boken är uppdelad i sju kapitel varav alla utom det sista diskuterar en specifik feministfälla: valfrihetsfällan, självklarhetsfällan, Instagramfällan, populismfällan, känslofällan och föräldrafällan. Det sista kapitlet blickar framåt och där kommer Åkestam med råd om hur feminismen och feministen kan försöka ta sig ur de här fällorna. Åkestam beskriver hur hon redan en längre tid känt att den feministiska debatten gjort henne irriterad och matt i stället för att ge kraft. Hur feminismen urholkats till att innefatta t-shirts med feministiska slogans sydda av kvinnor och barn i tveksamma förhållanden. Hur debatter kring symbolfrågor och attacker på feministindivider som agerat fel inte utvecklar rörelsen vidare, utan tvärtom får den att stanna, eller i värsta fall ger vatten i kvarnen för antifeministiska rörelser.

Den kanske mest ögonöppnande fällan som Åkestam diskuterar är just självklarhetsfällan där Åkestam kommer fram till att feminismen kanske mår bättre av att inte lägga så mycket krut på att få alla att kalla sig feminister. Åkestam skriver ”för att delta i en politisk rörelse borde det minsta kravet vara att man vet vad den går ut på, och i andra hand att man vill arbeta aktivt för att nå rörelsens mål”. Det här verkar i sig som en självklarhet, men det är många som rider med feminism som ett slagord för att polera sin image. Det viktiga är alltså inte att få allt fler att kalla sig feminister, utan att få allt fler att öka förståelsen för feminism och diskutera vad feminismen som rörelse vill uppnå.

En annan fälla som jag bär med mig efter att ha läst boken är föräldrafällan som Åkestam beskriver som en situation där vi tror att barnen är viktigare än jämställdheten och där de ”traditionella” könsrollerna får härja fritt. Det är i många diskussioner som jag kommit till det faktum att allt går åt helvete så fort man får barn. Ur ett feministiskt perspektiv alltså. Få lösningar verkar bita på det här och individen eller familjen ska inte vara den som ska bära skulden, tycker jag.

Jag måste erkänna att jag innan jag öppnade boken var ganska skeptisk inför vad som komma skulle. För mig är det en självklarhet att både kalla mig feminist och försöka mitt bästa att agera i enlighet med det. Men jag slukade ändå boken i ett nafs. I sig innehöll Feministfällan kanske inga helt nya tankar, men argumenten är så välpaketerade att jag har svårt att göra annat än rekommendera boken till alla.

Boken är också en ypperlig julklapp, så köp den exempelvis till din syster, din kæreste, din bror, din kompis, din pappa, mamma, son, dotter, granne, kollega eller till dig själv!

Saga Mannila
29.11.2018 kl. 11:00

Att överleva är inte att leva

Jag har läst två debutromaner på sistone: Heidi Hakalas Bara lite till och Sisko Savonlahtis Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. Romanerna är väldigt olika, men berör delvis samma tematik så de får samsas om plats i det här inlägget.

Vill först bara säga att denna text inte är någon recension, mer en läsdagbok eller läsreflektion Båda böckerna har så hör igenkänningsfaktor att jag har svårt att skriva distanserat och vill det heller inte. Dessutom är ju bloggformatet fritt, så here we go.

Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors (mest i Berghäll) och huvudpersonerna är i trettioårsåldern, jobbar med journalistik, och försöker reda ut hur de ska klara av att leva utan att gå under i dagens hektiska prestationssamhälle. Medan Hakalas bok fokuserar på utbrändhet och arbetslivets orimliga krav, diskuterar Savonlahti samhällets förväntningar genom att beskriva en osäker frilanstillvaro och en jakt efter ett lyckat parförhållande som jagpersonen i sina svagaste stunder hoppas ska reda ut alla hennes problem och göra henne till en hel och hälsosam person (vad det nu ens är).

Medan Sandra i Hakalas bok gör ett aktivt beslut att säga upp sig från jobbet som programvärd för ett aktualitetsprogram i radio som bränner ut henne, låter jagpersonen i Savonlahtis roman dagarna rulla vidare utan att själv lyckas styra upp sin vardag mot det håll som motsvarar hennes (och samhällets) definition av framgång och lycka. Jagpersonen är ständigt på jakt efter ett så kallat ”riktigt jobb”, men blir inte anställd. Hennes kompisar som har prestigefyllda jobb och klättrar vidare på karriärstegen vill däremot allra helst ta ledigt, resa bort och hoppa av ekorrhjulet.

En delorsak till att jag känner mig träffad är att de båda romanerna rör sig på ett för mig mycket välbekant område. Jag jobbar med journalistik, är någonstans mitt emellan en frilanstillvaro och en fast anställning och känner igen den arbetsverklighet som Hakala beskriver, hur det kan vara svårt att tas på allvar som ung tjej inom mediebranschen.  Jag känner också igen de otillräcklighetskänslor som både Hakala och Savonlahti beskriver. Att försöka vara lyckad på alla livets parametrar, samtidigt som man hela tiden kommer närmare bristningspunkten.

Jag känner igen mig med Hakalas romanfigur Sandra som försöker få livspusslet att gå ihop, att få den till synes perfekta bilden av hennes liv med ”drömjobb” och ”drömpojkvän” att motsvara den verklighet som hon lever och känner. Och att hon inser att hon inte alls lever sin dröm, utan snarare sin mardröm. Att hon blivit en människa som konstant försöker överleva i stället för att leva.

Jag känner också igen mig med Savonlahtis berättarröst, romanens jagperson, som hela tiden tänker att hon ska utveckla sig själv: bli mer allmänbildad, ta bättre hand om sin hälsa, skaffa sig ett betydelsefullt jobb som betalar bra. Hennes planer stoppas ändå alltid av ännu en till tvätt som ska tvättas, hushållspapper som ska köpas, en ny CV som ska skrivas, ytterligare en arbetsansökan som ska fyllas i. Boken innehåller en hel drös humor och trots att jagpersonen ibland saknar självdistans, är tonen i boken självironisk åtminstone då jagets mormor/farmor får ordet.

Savonlahti konstaterar i stället för att förklara och det känns skönt. Det känns som att Savonlahti är på min sida.

Mycket av boken går ut på att huvudkaraktären ältar sitt krossade hjärta. Hon saknar i min mening inte den förlorade kärleken, utan söker i stället någon slags känsla av att vara lyckad, då man lyckas hålla ihop ett parförhållande, kanske till och med bilda en familj. Det för mig tankarna till en nyligen publicerad kolumn i Helsingin Sanomat där skribenten menar att finländares vanligaste sociala enhet är ett parförhållande, det vill säga att man umgås mest med en partner och i par med andra par. Kanske är det så att vi definierar oss via våra romantiska relationer. Det känns sorgligt.

Savonlahti visar att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte  alltid själv kan påverka den riktning som livet tar i och med att många avgörande val är i någon annans händer (blir man anställd, lämnad osv.). Vi är helt enkelt inte vår egen lyckas smed, vill hon säga, och jag håller med.

Därför stör jag mig på idén om att det är individens ansvar att bryta sig loss från ekorrhjulet och varva ner som i också finns i Bara lite till. Det är viktigt att hitta sina egna gränser och agera enligt dem, att lära sig säga stopp innan man ger efter för mycket och offrar sin hälsa. Och det tar Hakala upp på ett skickligt vis. Men i en arbetsmarknad som är byggd så att det alltid finns en ny ivrig duktig tjej som tar över om en duktig tjej kollapsar och arbetsbördan och kraven ökar i takt med att förmånerna minskar och lönerna sjunker är det inte bara individen som ska axla allt ansvar.

I båda romanerna är jaget ett ständigt pågående och aldrig färdigt utvecklingsprojekt som rullar på och som kräver ständig omsorg och hårt arbete. Utseendet, personligheten, karriären, hela livet ska ständigt bli bättre, gå vidare och helst matcha glansbilderna på sociala medier. Böckerna tog fram den frustration som jag ofta känner inför arbetslivet som känns helt orimligt. Samtidigt jagar jag ändå bekräftelse och får en kick varje gång jag utfört ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Saga Mannila
21.10.2018 kl. 10:51

Ruskeat tytöt

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där emellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik mot mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och alla sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk, tålmodig och lugn och än en gång förklara hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medieinnehåll för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan också delvis tas in i samma kritik. Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Saga Mannila
30.03.2018 kl. 15:00

Den unge Donners lidanden

 

 

27-åriga Rafael Donner har skrivit en självbiografisk essäsamling. Den ska handla om känslor, syna machokulturen och ge en inblick i hur det kan vara att växa upp med en känd kulturpersonlighet som pappa. Ändå är det inledningsvis svårt att förbise problematiken med att en vit cis-man som fått ett starkt socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital med fadersmjölken har getts utrymmet att skriva en bok där han genomgående tycker synd om sig själv. Det är provocerande att hans största törn i självförtroendet är att han i flera år delade namn med ett djur från en julsång. Ändå känns utgångspunkten lockande och vill vi väldigt gärna tycka om texten.

Boken är uppdelad i kapitel med stora och allmängiltiga ämnen som “svaghet”, “frihet”, “tro” och så vidare. Styrkan finns i de personliga anekdoterna, som känns ärliga och blottande. Donner skriver minnesvärda och starka scener till exempel om hur han tillbringar en natt i en fyllecell eller hur han i sin hunger stryper ihjäl en tupp på en utlandsresa. Tyvärr faller de flesta kapitlen platt när de i slutet ska knytas ihop med ett större samhällsperspektiv. Ofta känns kopplingarna forcerade och ibland ganska långsökta.

Donner försöker ge sina ämnen en personlig prägel genom att skriva med ett “nytt” manligt perspektiv, men glider beklagligt ofta ur det perspektivet och in i allmängiltiga samhällsfrågor där han slänger fram frågor som rör kapitalism, globalisering, klimatförändring, feminism med fler, utan att egentligen komma med något nytänkande. Och samtidigt: varför skulle han? Hade vi velat läsa en bok om dessa ämnen hade vi vänt oss till andra författare och böcker.

Däremot finns det säkert sådant som just Rafael Donner hade kunnat veta och skriva om bättre än många andra. I stället för att ta ställning till alla dagens brännande ämnen hade boken kunnat fokusera på “mindre” frågor, zoomat in i dem. Vilka livskriser har en snart 30-årig vit privilegierad cis-man? Vilka förväntningar har han, vilka rädslor? Vad drömmer han om?

Boken kunde med fördel ha fokuserat på att utmana rådande mansideal och faktiskt handla om författarens egna känslor. Den sköra och ibland också skadliga maskuliniteten och känslorna: skammen och stoltheten som är kopplade med manlighet hade varit mer intressant att gå vidare på, i stället för att försöka förklara och peka ut åt läsaren hur världen ter sig i dag. Donner rentav “mansplainar” för läsaren, han förklarar hur det är i stället för att ge läsaren alternativ på hur det kunde vara, hur det går att se på världen ur olika perspektiv. Det gör att många av argumenten faller i stället för att lyfta och få läsaren att grubbla vidare.

Många av kopplingarna blir problematiska och stundvis rent av kränkande. Ett talande exempel på detta är då Donner jämför namnbyte med könskorrigering. Att likna ett missnöje med det ganska vanliga förnamnet “Rudolf”, och valet att byta ut det, med den process som en könskorrigering innebär känns som ett slag i ansiktet för alla som kämpar för transpersoners rättigheter. Överlag hade boken gynnats av att tydligare diskutera begreppet tolkningsföreträde, vem som har rätt att definiera förtryck och vem som ska ta rollen som lyssnare.

Donner har en stark berättarröst, men språkliga finesser och precision kunde med fördel ha slipats med större omsorgsfullhet. Den känslan är egentligen övergripande. Boken har mycket potential men redigeringen både vad gäller språket och innehållet verkar ha blivit på hälft. Trots de ofta underhållande personliga anekdoterna blev det väldigt lite “kvar i handen” efter läsningen. Som läsare känner vi främst oss förbryllade över vad den här boken egentligen har för syfte. Denna lite bittra eftersmak påverkas också starkt av hur boken marknadsförs: far och son Donner i diverse morgonsoffor och tidningsartiklar. Frågan om vilka röster som får höras, och vilka självbiografiska berättelser ges plats inom den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit mer aktuell.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
14.03.2018 kl. 17:58

Tonårskänslor, januarimörker och klassperspektiv

bokträff januari

bokträff januari

I januari träffades vi för att prata om de två senaste böckerna vi läst, Rupi Kaurs Milk and Honey och Adrian Pereras White Monkey. Vi hade inte träffats på ett tag och alla hade haft en ganska dålig dag, men efter lite existensiell ångest och ältande kändes allt lite bättre igen. Det är en av det bästa sakerna med bokklubben, att vi på samma gång som vi träffas och pratar böcker, får en terapisession på samma gång. 

bokträff januari

bokträff januari

Vi hade ju valt att läsa poesi den här gången. Milk and Honey skrev Malin redan om och det fick ett eget inlägg, som ni kan läsa här, och White Monkey. Detta är Pereras debut och den har hyllats i så gott som alla sammanhang. Den vann till och med Svenska Yles litteraturpris 2017. Och visst är den bra. Adrian Perera vet hur man använder ord och det är svårt att bedömma något som baserar sig på uppelvelser som en vit priviligerad person inte kan föreställa sig. Den politiska dikten är träffsäker och berörande, men vi upplevde ändå att det sakandes något. 

Våra diskussioner ledde snabbt in på hur svårt det är för oss att kritisera saker i boken. Även om vi inte på något sätt vill kritisera innehållet, utan kände mer att vi saknade ett djup i texterna, så blev det lite som att gå på nålar. Vi är alla vita priviligerade medelklasskvinnor med (nästan) alla en högskole/universitetsutbildning och har inte på något sätt rätt ha åsikter om händelser i boken. Att analysera och recensera i sådana här sammanhang är knepigt. Så ja, vad tyckte vi? Bra men lite platt. Vi saknade analys och djup. 

★★ Århundradets bokklubb ger White Monkey 3 av 5 i betyg. ★★

Jenna Vierinen
13.02.2018 kl. 14:05

Den svavelgula himlen

kjellis

M Hej Jenna, bokklubben läste ju Kjell Westös Den svavelgula himlen i höstas och både du och jag var ju lite slöa att läsa ut den. Nu när vi har läst den, vad tyckte du om boken? 

J Hej Malin! Jag tyckte om boken jättemycket. Jag tycker att språket var väldigt fint och levande. Han kan måla med ord på ett fint sätt vilket ger så mycket och gör massor för berättelsen.

M Den här boken är ju ännu en av Westös episka Helsingforsskildringar och jag tyckte nog mest om början av berättelsen när huvudpersonen tillbringar sextiotalssomrarna på överklassfamiljen Rabells sommarställe Ramsvik. Jag tyckte om hur klasskillnaderna är med från början och hur den villkorliga vänskapen mellan Alex och huvudpersonen skildras.

J I Schildts & Söderströms beskrivning av boken står det bland annat : "I romanens hett pulserande hjärta finns kärleken mellan Alex lillasyster Stella Rabell och berättaren. Deras band är starkt men skoningslöst, den erotiska attraktionen förvandlas till en hunger omöjlig att stilla, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna vare sig välja eller välja bort sin kärlek." Vad fick du för bild av Stellas och huvudpersonens förhållande? 

M Jag tycker att det var en fin kärleksbeskrivning och Stella är nog den mest dynamiska karaktären i boken men ändå fastnade inte deras historia någonstans i mig. Jag kände hela tiden ett avstånd till både huvudpersonen och till Stella. Men spontant tänker jag att du borde älska den här boken då den är ganska kronologisk och handlingsbaserad? Det brukar du ju gilla! 

J Absolut, och jag älskar den. I teorin. Men efter lite analyserande tycker jag inte riktigt att den funkar helt igenom. Det är så många små saker som drar ner på helheten.

M Jag känner likadant. Jag tycker om att finnas i Westös värld där det typ alltid är het sommar och fuktiga nätter eller idyllisk krispig vinter. Men! Jag har så mycket ambivalenta känslor inför boken. Hur kvinnorna porträtteras till exempel. De är alltid så jävla villiga, så kåta och utgångsläget är alltid att kvinnor vill ha sex och jag tycker att sexsecenerna kändes sjukt orealistiska. Kvinnor är alltid sugna och alltid redo att "tas", som verkar vara ett av Westös favorituttryck. Vad är det som ska tas?

J Ja alltså helt sjukt hur nedvärderande ord det är egentligen. Huvudpersonen verkar också vara helt förvånad varje gång Stella inte vill kyssa honom eller ha sex. Som att han alltid tar det så personligt.

M Och när han går och ser Stellas, alltså the love of his life, film på bio och han inte har haft kontakt med henne på flera år och man som läsare tror att det finns något starkt känslomässigt band mellan dem och så blir han bara kåt i biosalongen. Han hör inte ens replikerna utan stirrar på "hennes buske". Usch

J Undrar om det är medvetet av Westö eller inte? Om han har skapat en osympatisk machoman med flit? 

M Jag hoppas ju det i alla fall. Det lämnar en väldigt äcklig eftersmak i munnen i alla fall. 

J Huvudpersonen är ju väldigt osympatisk annars också, inte bara när det kommer till sex. 

M Absolut, jag kände genom hela boken att jag inte riktigt litade på honom och det kändes som att något var fel. Men det tänker jag att är ganska medvetet av Westö för att visa på hur han inte passar in i sin omgivning. Han framstår som självupptagen och har lite mindervärdeskomplex då han kommer från en lägre social klass än Rabellsläkten.

J Jag tycker att det fanns en tydlig klasskildring men den var inte sympatisk ur någon klass utan jag var irriterad på båda "sidorna". Och alla verkade missnöjda med sin situation.

M Förutom Alex då kanske som var en väldigt platt karaktär som enbart bryr sig om pengar och framgång. Han verkade ganska nöjd.

J Men allt det här om flyktingkrisen och terrorn då. Det kändes lite omotiverat. 

M Ja det kändes som att Westö ville vara aktuell och ta upp någon samhällsfråga som egentligen inte passade in i storyn utan som pressades in och som egentligen inte tillförde något. 

J Ja för min del skulle det ha räckt med berättelsen om klass och relationer. Det blev lite krystat.

M Stellas dotter Sandrine får ju en mer framstående roll i slutet av berättelsen, men hela hennes karaktär kändes väldigt påtvingad, som att Westö ville peta med en ugn medveten kvinna i berättelsen och på något sätt få med den nya generationens röst.

J Ja det känns som att han har försökt att skapa en karaktär som alla kan relatera till men slutresultatet blev ganska platt och intetsägande. Vilket är så synd för jag kände verkligen att det var en bra bok efter att jag läst den. Men nu minns jag egentligen inte så mycket av den och slutet har nästan helt gått mig förbi. 

M Eller hur! Jag var helt fängslad i början och trodde att Westö börjat skriva spänningsromaner och sen tappade han det spåret helt och jag gillade det ganska länge men efter halva boken kämpade jag bara för att ta mig igenom boken. 

J Han borde nog ha fokuserat ännu mer på karaktärerna och lagt lite mer krut på slutet. 

M För många karaktärer med ganska platta gestaltningar och stundvis bristfällig berättelse.

J Den var för lång också. Man fick ju ångest bara av att se på den för att man visste att man hade så mycket kvar att läsa. 

M Så vårt slutbetyg är inte så bra kanske? Den berörde mig egentligen inte alls. Jag blev lite arg på hur kvinnorna beskrevs av huvudpersonen men jag fick egentligen inga djupare känslor än så. 

J Den var helt okej men inget mer. Westö har ju själv sagt i flera intervjuer att han ska sluta skriva nostalgiska episka romaner som han har blivit känd för. 

M Han fick ju nyligen Svenska litteratursällskapets största pris för sitt litterära livsverk och för Den svavelgula himlen, så något rätt har han ju uppenbarligen gjort. Men jag tror det är bra att han testar något nytt. Kanske lite spänning? 

 

★★ Århundradets bokklubb ger Den svavelgula himlen 3,5 av 5 i betyg. ★★

Malin Öhman och Jenna Vierinen
07.02.2018 kl. 12:30

Milk and honey

I Århundradets bokklubb har vi hittills nästan uteslutande valt att läsa romaner och vi var därför sugna på att dyka ner i lite poesi. Därför blev januari månads böcker Adrian Pereras White monkey och Rupi Kaurs Milk and honey. 

Milk and honey är en poesisamling skriven år 2015 av den så kallade instagrampoeten Rupi Kaur. Det är hennes debutsamling och har blivit omåttligt hyllad runtom i världen och har sålt flera miljoner exemplar. Den har också utkommit på svenska med översättning av allas vår Sandra Beijer. 

Jag läste Milk and honey i höstas när jag gick en kurs om långdikten som genre och lässtrategi. Milk and honey skulle kanske inte vid första anblick kallas för en långdikt då det för det mesta ser ganska mycket ut som traditionell lyrik och långdikten är en mer experimenterande genre utan tydliga definitioner, men som vanligtvis är något sorts mellanting mellan olika genrer. Jag analyserade ändå Milk and honey ur ett långdiktsperspektiv och upptäckte att det finns många drag som gör att den kan klassas som långdikt. 

Milk and honey består av fyra delar –  the hurting, the loving, the breaking och the healing. Varje kapitel tjänar ett eget syfte och behandlar ett eget problem. Kapitlen kan läsas både som ensamstående verk och som en större helhet. Det samma gäller för de enskilda dikterna. Varje sida representerar en helhet i sig och går att läsa som separata dikter, men tillsammans bildar de en ännu mer betydelsefull helhet. 

Rupi Kaur tar upp svåra ämnen på drygt 200 sidor. I the hurting beskrivs bland annat diktjagets upplevelser av sexuella övergrepp. Tonen förändras i det andra kapitlet, the loving, och dikterna blir idealiserande kärleksdikter och för tankarna till tonårsförälskelsen med stort T. Hur uppslukande den är och hur världsomvälvande den känns för att i nästa kapitel, the breaking, påminna om hur hjärtekrossande förtvivlande ont det gör när den tar slut. I det sista kapitlet, the healing, binds hela samlingen ihop och diktjaget läker sig själv inifrån och ut genom att värdera sig själv och sakta bygga upp sig själv igen. Det här är kanske den delen som fungerar sämst på egen hand, då tyngden från de tidigare kapitlen ger mer mening till alla inspirationscitat som det sista kapitlet är fyllt med.

Kaur leker en del med olika former och blandar till exempel in listor och längre prosaliknande text mellan de traditionellt utformade dikterna. Det kryllar också av vackra illustrationer som samarbetar med texten och ger mervärde till den. Bildspråket är också mycket rikt och talande och texten är ofta filmisk och ger en stark narrativ känsla, det känns nästan mer som prosa än poesi ibland. 

Något jag tycker är extra intressant med Milk and honey är tanken om entydighet och flertydighet. Poesi betraktas traditionellt sett som något flertydigt och något som läsaren själv får stora friheter att tolka. Prosa däremot är mer entydigt och ger inte lika stora friheter när det kommer till tolkningen. I Milk and honey målar stora delar av texten upp tydliga bilder av händelser och känslor och det känns inte som att Kaurs mål är att texten ska vara hemlighetsfull och utmana läsaren, utan att i stället servera något igenkännbart och rättframt till läsaren som hen kan greppa och förstå. 

Jag tänker att det kanske är en orsak till varför Milk and honey har blivit så populär – att alla kan hitta något att känna igen sig i, varse sig det är förhållandet till kroppen, hjärtesorg, feminism, identitetssökande, eller kärlek. Det finns något som känns bekant. Det här är Milk and honeys styrka, men på samma gång dess svaghet, då vissa delar känns en aning naiva, barnsliga och för lätta att greppa. Det är fint att poesi kan slå igenom på det här sättet och att poesin hittar nya plattformar på sociala medier, men jag saknade något lite mer utmanande. 

I bokklubben hade vi väldigt olika åsikter om Milk and honey. Vissa hade haft mycket fina läsupplevelser, vare sig man lyssnat på den som ljudbok eller läst den i bokformat och vissa tyckte att det saknades djup i den. Den fick allt mellan 2,5 och 5 i betyg och det visar väl ännu en gång att läsning av litteratur och kanske framför allt poesi är en väldigt personlig och subjektiv upplevelse. Jag själv är väldigt kluven. Efter en första läsning tyckte jag att den övergripande känslan var fin. Jag kände mig lite som en tonåring igen och det är tydligt att Kaur har lagt ner, som hon själv säger det, en bit av sin själ i boken. Hade jag läst den som tonåring hade jag älskat den. Nu är jag inte det längre och trots många fina texter och vackra omfamnande stämningar känns många texter klichéartade och platta.

✢✢ Århundradets bokklubb gav Milk and honey 3,5 i betyg. ✢✢

 

Malin Öhman
03.01.2018 kl. 15:27

Alla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica geniale

 

Sedan jag började läsa italienska har jag haft en enorm förkärlek för så gott som allt som kommer från Italien. Fick till och med en pastamaskin till födelsedagspresent i november, vilket väl bevisar att jag lyckats förmedla vidare min italofili till de jag umgås med. Ändå är det först nu som jag bekantat mig med den omtalade Neapel-serien av Elena Ferrante. Nå väl, bättre sent än aldrig tänker jag.

Första delen, Min fantastiska väninna (L’amica geniale) från 2011, utspelar sig i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel i södra Italien på 1950-talet och det är vänskapen mellan Lila och Elena ”Lenu” som står i fokus för berättelsen. Romanen börjar med en inblick i huvudkaraktärernas äldre dagar då Elena får ett telefonsamtal av Lilas son. Barndomsvännen har försvunnit, berättar sonen, och Elena är inte förvånad, snarare blir hon irriterad och då kommer minnena tillbaka. I den första delen av serien för läsaren följa med Lilas och Lenus vänskap från tidiga barndomsår till sena tonår.

 

Vänskapen mellan de två flickorna är ingen enkel affär och hela boken igenom tävlar de två med varandra, de väger hela sin tillvaro i den andras handlingar och tankar och speglar sig själv i den andras framgång och tillkortakommanden. Flickornas syn på varandra och på status och makt växlar mellan varven, men det är tydligt att de båda idoliserar och ser upp till varandra.

 

När jag läste boken tänkte jag mycket på mina egna barndomsvänner och hur vänskapsbanden då såg ut. Min första bästis var också en person som jag väldigt mycket såg upp till. Visserligen var hon ett par år äldre, vilket då var en stor grej, men jag minns att jag på samma sätt som Lenu tänker om Lila och vice versa alltid tyckte att det min bästis gjorde var lite bättre än det jag själv kunde åstadkomma. Senare gick våra vägar isär, vilket Lilas och Lenus inte gör i boken. Trots att de möter olika livsöden – Lenu fortsätter studera vidare och Lila gifter sig med kvarterets rich boy – fortsätter de umgås även om det inte längre är lika lätt som när de var yngre och på ett mer självklart sätt delade samma intressen.

 

Boken slutar med Lilas bröllop som på ett sätt blir en brytningspunkt för Lenu i och med att hon inser att hon inte längre känner sig hemma med barndomsvännerna och att hon strävar efter en helt annorlunda, mer akademisk, framtid än grannskapets andra ungdomar. Berättelsen genomsyrar ett starkt klass- och könsperspektiv, eller åtminstone en innehåller berättelsen en beskrivning av båda. En stark makthierarki präglar flickornas liv och deras framtidsdrömmar. Lenu får göra ett prov som avgör huruvida en är lämpad till att studera vidare, men Lilas föräldrar förbjuder dottern att göra detsamma, vilket blir en avgörande händelse i berättelsen. Det viktiga där Lila och Lenu växer upp är att trygga sin utkomst och vidareutbildning värdesätts inte lika högt som pengar. Ändå lyckas de båda påbörja en klassresa, men på helt olika sätt och med olika villkor.

 

Det finns rikligt med andra karaktärer i boken (boken inleds med ett långt personregister med namn, familjeband och yrkestitel), men de enda som på riktigt tillåts ta plats i berättelsen är Lila och Lenu, de andra är förbipasserande och tillför mest med en beskrivning av miljön och de omständigheter som Lila och Lenu växer upp i. Boken har beskrivits som en ”kvinnoroman” och som en beskrivning av ”systerskapet” och hur det är att vara kvinna. Jag undertecknar inte att romanen nödvändigtvis är en kvinnoroman bara för att den råkar handla om kvinnlig vänskap, men det starka systerskapet hittar jag nog också mellan och på raderna i boken. Det där med att se upp till sin bästa vän tror jag dessutom vem som helst kan identifiera sig med.

 

Jag råkade sammanställa en presentation om den italienska provinsen Campania, där Neapel är huvudstad, för min italienskakurs samtidigt som jag läste Min fantastiska väninna. När jag bildsökte öar som Capri och Ischia och Amalfikusten och läste mig in på Neapel och Vesuvius kände jag mig väldigt inne i Lilas och Lenus värld med Neapels trånga och smutsiga stadsgator, otaliga pizzahak och sommardagar vid havet. Boken lämnade ett starkt intryck hos mig och jag väntar på att börja med nästa del av serien. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men måste nog kämpa vidare med grammatiken innan det är möjligt.

Saga Mannila
10.12.2017 kl. 12:15

Någon hatar oss igen

 

Medan november har hunnit byta till december har Saga och Kaneli bekantat sig med en helt ny litteraturgenre, nämligen chatprosan och läst Någon hatar oss igen av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Duon är kanske mest känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau, men nu har Schildts & Söderströms gett ut deras "ocensurerade" chatdiskussioner i bokform med grafik av Johan Isaksson. Just det där med ocensurerat material lät väldigt lockande, äntligen dags för smaskskvaller i Svenskfinland tänkte vi. Men det visade sig att boken egentligen handlar om något helt annat. För att fortsätta det som "kamrat Wingren och kamrat Ahlfors" påbörjade, att upphöja kvinnlig vänskap, får ni i bokens anda ta del av våra tankar i dialogformat, enjoy!

Kaneli: För mig handlar den här boken främst om tre saker: vänskap, feminism, teater/skapande. Kanske i den ordningen dessutom. Inte så att det skulle ha varit planerat (så klart inte, det är ju en chat..) utan så att det är de teman som blir mest framstående helt enkelt. Samtidigt behandlas de på ett väldigt vardagsnära plan, liksom införlivat i existensens alla vrår. Tycker det är fint och mycket relaterbart, tänkte mycket på dig Saga och våra andra vänner när jag läste, att vi skriver på samma sätt till varandra.

Saga: Den starka vänskapen Joanna och Sonja emellan är nog det jag också upplever som mest framstående i boken. Att Sonja och Joanna delar livets alla delar (nästan åtminstone) och stöder och peppar när allt inte är så lätt. Att man trots att kontakten sker från skärm till skärm i textform kan förstå hur stark vänskapen är och hur viktiga de här personerna är i varandras liv. Relaterbart till hundra procent. Dessutom älskar jag humorn och att den feministiska analysen syrar igenom så gott som alla tankar.

Kaneli: Ja, det första jag fastnade för var just hur mycket jag kände igen mig i hela upplägget. Tror att alla som tillhör någon form av "chatgeneratinon" gör det. Det är ju lite av en egen genre med regler och sturkturer och en humor som inte går att överföra till flytande prosa. Till exempel här kom jag att tänka på hur vi ibland brukar skriva till varandra fast vi sitter i samma rum. Typ när vi skriver gradun och tar paus för att länka arga feminisitiska artiklar till varandra. Eller Unicafes lunchmenyer för den delen. Och det är ju roligt på ett sätt som inte helt går att förklara.

Saga: Haha, men sällan avhandlar vi bisonvodka. Jag har druckit det en gång, var ingen höjdare. Ei jatkoon!

Kaneli: Fast vi avhandlar väl andra alkoholsorter nog, dessvärre ...

Saga: I boken är ju som du sade skapandet och konstnärskapet ett viktigt tema och jag tycker på något sätt att det här uppslaget sammanfattar de tankeprocesser en går igenom under en kreativ skapandeprocess. Och samtidigt finns där alla hjärnspöken och otillräcklighetkänslor: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Vem är jag ens? och så vidare, du vet. De första frågorna fick mig också att tänka på alla tiotusen stipendieansökningar vi någonsin skrivit (vilket Blaue Frau också har gjort så klart). 

Kaneli: Exakt!! och när det känns krisigt och oklart vad en ens håller på med är det ju befriande att få avreagera till en bästa kompis. Desto bättre om kompisen också är ens kollega. Tycker en av de bästa sakerna med den här boken är att den visar att det går att jobba ihop med sina vänner. Det finns så många idiotiska fördomar angående det här, folk tror att en arbetsrelation automatiskt kommer sabba vänskapen. Men folk pratar sällan om hur tacksamt och givande det kan vara!

Kaneli: Fast på tal om att jobba ihop med vänner, klart det kan vara en utmaning också. Ser upp till hur Joanna och Sonja ber varandra om ursäkt och förlåter. Gillar hur de avdramatiserar att säga förlåt, också för små grejer. Fast jag tror att vi är ganska bra på det vi med, alltså att ha överseende med att den andra har en crappy dag eller tyngre period och därför snäser och har sig?

Saga: Ja, det är nog så. Jag tycker också det finns mycket solidaritet och empati inuti chatdiskussionerna. Det där med att be om ursäkt och säga förlåt för små grejer kan vara svårt ibland tycker jag, men så viktigt så viktigt. 

Kaneli: ja verkligen!

Kaneli: När jag läste det här kom jag att tänka på när jag var 13 och Blaue Frau gästspelade på mitt högstadium. Minns inte vad föreställningen hette eller vad den handlade om, bara att jag var så imponerad efteråt av att det gick att göra teater på det här sättet. Föreställningen talade direkt till mig och jag behövde inte översätta genom något patriarkalt samhällsfilter för att få vara med på skämtet. Eller jag tänkte såklart inte i de termer eller begrepp då, tyckte bara föreställningen var megabra.

Saga: Med risk att det här kommer bli ett utdraget fangirl-inlägg, men jag kan inte annat än hålla med. Minns att jag också sett Blaue Frau i högstadiet för första gången och varit såld sedan dess. Senaste föreställningen Yo bro var så rolig att jag skrattade konstant, även om jag kan ha lite svårt med teater där publiken ska delta. Så viktigt att någon dekonstruerar patriarkatet på teaterscenen!

Kaneli: Ja jag köper det mesta som dekonstruerar patriarkatet! Men från feministisk emancipation till emotionell villrådighet: hade själv lite svårt för de långa passagerna där de diskuterade folk Sonja potentiellt var eller inte var intresserad av, tyckte de blev lite tjatiga i längden. Men har i och för sig dåligt tålamod med de diskussionerna i min egen chat också, ett sånt evigt fram- och tillbakaältande ... Fast det här uppslaget gillade jag, hahah det är liksom jag alla gånger jag blir förtjust. Får panik och vill att känslan ska gå över.

Saga: Jag tyckte också vissa partier där Sonjas kärleksliv var i fokus var lite tjatiga, men jag fastnade för den här ordväxlingen om kärlek. I synnerhet tyckte jag om slutet av uppslagets första sida där Joanna konstaterar att det inte går att koncentrera sig på annat när man är kär och att man ändå måste välja kärleken. Jag tolkar hela den här passagen som kamp om kontrollen som en måste släppa i en kärleksrelation. Att känslorna på nåt sätt vinner över förnuftet och alla strategier som en försöker bygga upp runt sina känslor. Att det en så helhetsmässig upplevelse och att det känns främmande i en värld som styrs av rationalitet och logik. Känner igen mig i både det som Sonja och Joanna säger, här igen mitt i prick.

Kaneli: Tycker det ändå inte är jättevanligt med intellektuella diskussioner om kärlek, det blir så lätt "romcommigt" istället. Hade väl önskat mig mera av den här typen av samtal i boken.

Kaneli: X sa förresten en gång det här om oss. Alltså inte att en av oss är elak och snuskig och den andra allt annat, utan att vi kanske är samma person egentligen. Det tror jag nog inte. Men det kanske är därför vi jobbar så bra ihop?

Saga: Hahahah eller så blir man som man umgås. Det här med elakhet är ju nog intressant, varför är det alltid så viktigt att definiera vem som är elak och vem som är snäll? Vi är väl alla hemska jävlar inombords, eller åtminstone ibland.

Kaneli: Ok nu spårar vi ut men jag tror nog att vissa människor är snällare än andra. Jag är till exempel ganska rättvis tror jag, men upplever ibland att jag kanske inte är speciellt snäll. Tror att vi två är säkert lika elaka inombords men du är bättre på att dölja det än jag, hehe.

Saga: Måste tillägga att jag tidigare aktivt jobbade på att vara en *snäll person* på riktigt. Eller mest av allt vill jag behaga och vara till lags (typisk tjejfälla).

Kaneli: bra att du slutat med det och nu aktivt embracear din elakhet, haha <3
 

Saga: Här kommer vi tillbaka till det där om att avdramatisera och be om förlåt för små saker, fast åt andra hållet alltså att man kommer ihåg att säga tack och att den andra är viktig. På något sätt fastnade jag för formuleringen "jag är en trasig vän nu", känner igen mig i det, men också i svaret "jo trasig men på väg".

Kaneli: absolut! här är en annan i samma stil som jag fastande för:

Kaneli: Det handlar ju om att avdramatisera sitt mående inom ramerna för vänskapen: att inte bara kunna säga tack och förlåt utan också att "nu mår jag skit och hoppas att du ska kunna ha överseende med det". Men att på det här sättet öppet prata om att må dåligt är också att avdramatisera det på ett bredare plan i samhället: genom att konstatera att vi mår dåligt ibland men inse att livet inte stannar upp för den sakens skull är också ett sätt att acceptera sig själv.

Saga: Precis. Och att acceptera att ingen kan vara en robot utan att alla har bättre och sämre perioder. På tal om det här så tipsar jag om podden Psyket där varje avsnitt börjar med ett intro där programledaren Emmy Rasper säger något i stil med: "alla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre". Diskussionen om psykisk hälsa framställs så sällan så här avdramatiserat i medier, det blir allt för ofta dramatiska historier om överlevare eller någon slags hjältedåd eller varnande exempel.

Saga: Jag har ännu inte bestämt mig om jag tycker om hur boken ser ut, eller tycker den visuella stämningen inne är ganska bra och estetiken i sig håller och stöder texten, men tycker pärmen avviker helt och på nåt sätt inte passar in. Jag vet heller inte om boken visuellt alls tilltalar mig. Det är en jobbig känsla att inte veta. Eller jag brukar vara ganska för eller emot, nu är jag någonstans mittemellan. Vissa uppslag tycker jag är fina, vissa har jag inga känslor för alls.

Kaneli: Inuti gillar jag nog de flesta uppslagen, tycker många av dem är helt supersnygga! Däremot har jag lite problem med just omslaget, det bryter som du säger med resten av estetiken. Jag hade nog valt en annan bild i stället.

Saga: Avslutningsvis kan vi väl konstatera att den här boken är läsvärd? Om inte annars, så ger den perspektiv på ens egna chattande, men också på *livet* i allmänhet. Och som du sa i början har boken en hög igenkänningsfaktor.

Kaneli: Ja! Hög igenkännings- och humorfaktor för folk som *rör sig i liknande kretsar* som Sonja och Joanna. Och säkert lärorikt och ögonöppnande för personer som kanske inte tänkt på det (emotionella) bakgrundsarbetet som krävs för konstnärligt skapande, eller fan bara för att kunna existera som kvinna i det här samhället. Tycker också det här är ett ypperligt exempel på hur det går att aktivt införliva ett jämställdhetsperspektiv i sin vardag. Tycker nästan vem som helst kan läsa den här boken och få ut något vettigt ur den, och roligt också för den delen!

Saga: Absolut! Det där med emotionellt bakgrundsarbete kan ju var och en ta till sig. Dessutom representerar boken ju en egen genre, chatprosan, vilket redan i sig är en orsak att läsa den i synnerhet om en är nyfiken och inte rädd att dyka in i ett nytt berättandegrepp. 

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.12.2017 kl. 16:04

The Handmaid's Tale

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Saga Mannila
08.09.2017 kl. 19:34

Ediths brev

Mår ni bra där ute i sommaren? Århundradets bokklubb har varit på semester men börjar så småningom vakna ur sin sommardvala, så ni kan vänta er mera uppdateringar framöver. Boktips, intervjuer och anekdoter från våra träffar står i alla fall på agendan. Ifall ni som läser har önskemål för inlägg eller böcker ni gärna skulle se oss recensera är det bara att lämna en kommentar :)

Först ute är en bok jag läste på bryggan och i solstolen den första veckan i juli:

Ediths brev är en brevsamling (jepp, hörs ju på namnet) med de brev Edith Södergran skrev till Hagar Olsson (ifall du inte känner till de här kvinnorna från förr – googla! – du vill inte missa dem). Breven är i sin ursprungliga formulering (med stavfel och allt) och ibland med Hagars kommentarer för att förklara eller begripliggöra saker som läsaren inte kan veta, ibland bara hur Edith menade med det hon skrev. Resultatet blir en beskrivning av de två kvinnornas vänskap som löper parallellt med en pågående diskussion om litteraturen, kulturen och världspolitiken under deras samtid. Ni hör ju hur underbart det låter.

Jag läste boken väldigt snabbt, för visst var den underbar. Men medan jag rusade igenom breven fanns det också en hunger som aldrig riktigt stillades. Jag ville veta mera om Edith, mera om Hagar, mera om det de skrev om. Alltför ofta blev Hagars kommentarer bara som en skrapning på ytan, utan att någonsin få komma längre än det.

I juni läste jag Helena Sinervos biografi om Eeva-Liisa Manner, Runoilijan Talossa, och då ifrågasatte jag ofta Eeva-Liisa Manners tankar och känslor och till och med små detaljer som t ex vad hon åt till middag eller vilka kläder hon bar. Jag var hela tiden så medveten om att det inte var Manner själv utan Helena Sinervo som diktade fram hennes tankar. Det blev tillslut tungt att läsa, för att inte tala om kontraproduktivt då jag säkert gick miste om mycket väsentligt i min fokus på kritiken. Men medan jag läste Ediths brev önskade att någon skulle skriva en liknande bok om henne och Hagar. Jag tänkte ofta att jag inte alls skulle bry mig ifall allt var sant eller inte, bara att jag fick dyka längre in i deras värld.

Kaneli Johansson
31.07.2017 kl. 13:23

Två systrar

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väntat på att få läsa Åsne Seierstads reportagebok Två systrar redan ett bra tag. För ett par dagar sedan läste jag äntligen ut tegelstenen och här följer lite lösryckta sommarlovstankar om vad jag tyckte om den.

 

Boken handlar om två systrar, Ayan och Leila, och deras familj. År 2013 åker systrarna iväg från Norge till Raqqa i Syrien efter ihärdigt planerande och pengainsamlande för att som de beskriver det ”hjälpa IS och leva ett värdigt muslimskt liv”. Familjen som blir kvar i Norge, pappa Sadiq och mamma Sara och tre småbröder är chockade och så börjar kampen om att få hem systrarna. Det är pappan, Sadiq, som förstrött själv också åker iväg för att försöka leta reda på döttrarna via människosmugglare och turkiska taxichaufförer. Lillebrodern, Ismael, försöker å sin sida förstå varför systrarna valde att åka och följer med deras allt mer radikala och fundamentalistiska tankegångar via sms och Facebookmeddelanden.

Två systrar innehåller en hel drös bakgrundsinformation om hur Ayan och Leila växte upp, och tanken med boken är att försöka svara på frågan varför så många unga som vuxit upp i västländerna väljer att åka till Syrien för att kriga eller stöda IS och hur radikaliseringen går till. Boken innehåller också mycket information om kriget i Syrien och tidigare konflikter i Mellanöstern. Det blir stundvis ganska faktatungt, men främst för att det känns som jag inte lärt mig mycket om till exempel Iran-Irak-kriget i skolan. Många luckor fylls i och med den här boken, och bra så.

Boken belyser ett aktuellt och viktigt tema och Seierstad är en skicklig berättare som vanligt. Det finns flera spänningsmoment och av alla intervjuer med olika personer i Ayans och Leilas näromgivning: familjen, vännerna, bekanta, lärarna, moskéledarna, arbetskompisarna, skapas en förståelse i hur radikaliseringsprocessen kan se ut på individnivå.

Det bästa med boken är ändå diskussionerna som systrarna har med lillebrodern, Ismael. De är ofta skrivna i dialogform och baserar sig på de sporadiska sms-diskussioner som syskonen hade tillsammans. De kan tänkas symbolisera två olika åsikter som har svårt att mötas i mitten, vilket ganska väl beskriver diskussionsklimatet i Europa (och även på många andra håll i världen) just nu. Diskussioner ger också en inblick i frågan om varför en del väljer att åka och en del inte, trots att de växer upp i exakt samma familj med ungefär lika förutsättningar och framtidsutsikter.

Efter att ha läst färdigt Två systrar har jag predikat om boken till många vänner. Mina senaste offer verkade åtminstone ha fallit för mitt brandtal, eftersom jag senare fick frågor om hur man lättast får tag på boken. Den är relativt populär på stadsbiblioteken just nu, men absolut värd att vänta lite extra på i reservationskön!

Saga Mannila
29.05.2017 kl. 12:50

Bokklubben och Bildhuggarens dotter

För en vecka sen samlades bokklubben (minus Malin :( ) hos Jenna för att prata om Tove Janssons självbiografiska novellsamling Bildhuggarens dotter. Vår vana troget hade vi dukat upp snacks (chips, dipp, mango, morötter, RÖDVINSBUBBEL) att avnjuta. Innan vi kunde djupdyka in i boken måste vi dessutom inspektera alla nya trick som Agnes lärt sig (till exempel att gå!). Bedårande person.

I boken fäste vi oss mest i berättarperspektivet, alltså flickans blick på sin omvärld. Barnets synvinkel kombineras med de vuxnas handlingar och läsaren kan mellan raderna få ta del av bådas världar. Vi diskuterade även hur konstnärsföräldrarna skildras, speciellt med tanke på deras respektive kön. Pappan glorifieras som den stora konstnären vars arbetsro inte får störas, medan mammans illustrationsarbete är någon som måste skötas om nätterna, när dagens andra sysslor redan är avklarade. Det är en struktur vi sett tidigare, och vi drog direkt paralleller till exempel till Märta Tikkanen som fick skriva under nätterna, eftersom hon om dagarna måste ta hand om barnen och hemmet så att maken Henrik skulle ha tid för sitt skrivande. Problematiskt to say the least ...

Samtidigt konstaterade vi alla att det var skönt att under läsningen uttryckligen ha barnets perspektiv på det här, eftersom det också gav en liten andningspaus för läsarens samhällskritiska blick. Både barnet och läsaren ser det uppenbart orättvisa i den här strukturen, men just för stunden finns det ingenting att göra annat än konstatera att världen är såhär. Det är först när barnet vuxit upp och boken tagit slut som vi kan börja nedmontera de patriarkala samhällsstrukturerna, tills dess kan vi bara läsa vidare.

När vi tröttnat på det dumma patriarkatet och chipsen dessutom tagit slut (och vi gått och köpt mera …) satte vi oss i stället i soffan för att spela Under klockan, min all time favoritfrågesport. Ni kanske undrar vilken historisk händelse ägde rum vid hörnet av Alexandersgatan och Mikaelsgatan den 5 oktober 1951? Vi i bokklubben vet numera svaret.  

Kaneli Johansson
10.05.2017 kl. 12:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!