Sommardagbok: Malin

 

18 juni, Bentasholm, verandan

Vi talar i mun på varandra i radio, om estetik och läsande. Rösterna strömmar ut ur den gamla radion med meterlång antenn som lutar mot flagnande färg på väggen. Det känns som en evighet sedan intervjun spelades in, som en parallell verklighet där jag har nytvättat hår, rena kläder och lavendelvatten i ansiktet, mitt helsingforsjag. Här känns avokadomackor och prosecco oändligt långt borta. Jag använder samma klänning varje dag, om jag överhuvudtaget har kläder på mig. Klänningen luktar svett och sött av intorkad solkräm. Här finns inga helkroppsspeglar. Jag ser bara min kropp ur mitt eget perspektiv. Böckerna jag läser kastar en skugga över kroppen. Över bristningar, fräknar, stickiga små hårstrån. Jag tar en selfie för att se hur jag ser ut. En rynka i pannan som inte längre slätas ut när jag slappnar av.

21 juni, Bentasholm

Efter fem dagar av bära sjövatten, elda brasa, somna i mjuka lakan, insovda under årtionden, har jag fortfarande inte slutat sträcka mig efter telefonen som en invand rörelse, tre klick på skärmen för att den ska lysa upp, för att jag sen ska minnas att jag stängt av mobildatan. Tänker på hur mycket tid som stjäls ifrån mig. Läsande kommer i andra hand när jag hela tiden har annat att göra, intryck och människor och meddelanden som vibrerar, ska vi ses i morgon? Vad har du för helgplaner? Här finns bara min kropp och böckerna jag läser. Torra fotsulor svettiga knäveck. Jag får ont i axlarna av att ligga på mage och läsa, får ont i armarna av att hålla boken framför ansiktet om jag ligger på rygg. Jag vandrar in och ut i böckerna, i de olika världarna. Ena timmen i Hangö, andra på Åland, tredje i Skåne. Läsandet bara är, hela tiden närvarande, inte en aktivitet i sig utan något som sker i förbifarten. Här får böckerna ta plats, och framför allt – tid. Jag tror att jag är snällare här, både mot mig själv och böckerna. Kanske till och med en bättre läsare. 

Dagens citat: Jag har aldrig blivit av med sådant som går att ersätta.

 

 

25 juni, Helsingfors

Ska träffa Kaneli i dag. Ska passa på att ta med mig Märtas bok hem. Ska läsa den när jag åker tillbaka, vill hellre att den ska färgas av saltvatten myggbett fräknar och fågelskrik än spårvagnsgnissel, uttorkat parkgräs, kaffekoppsklirr på café. Tänker att det kan kännas som att jag och Märta bor där i huset en vecka, att mina tankar kan bilda en dialog med hennes. Att jag skriver ner saker, kanske motstår jag lusten att visa världen vad jag läser och låter det vara min hemlighet, när jag försvinner för en stund. 

4 juli, Helsingfors, spårvagn 

Helsingfors älskling, du är fin på bild men du är för högljudd. Du är som den där vännen som inte är bekväm med tystnad och bara pratar och pratar trots att orden tagit slut för länge sedan. Ett konstant sorl i bakgrunden. Med dig är jag aldrig ensam. Alltid någons blick på mig, någon kyrkklocka, någons röster eller rop eller musik eller spårvagnar som vräker in i mina öron och stjäl all uppmärksamhet. Jag vill vara ensam. En vecka i stan och vi är redan ovänner. Jag kan inte läsa här. Poserar bara på en klippa i Lappviken med en nygräddad kanelbulle i magen och har läst bara ett par sidor på flera timmar.

Jag tror vi behöver en paus. 

12 juli, Bentasholm, bryggan

Visst, det finns ljud här också. Prassel i alhäcken. Strandskatorna har ungar och gillar att hänga på bryggan men jag tänker inte låta dem ockupera den en dag till. Jag går ner med en bok i ena handen, en sopkvast i andra, viftar med den ovanför huvudet. Det är min brygga i dag. Bokpärmen är hal av solkräm. Hela jag glänser. Måste komma ihåg att torka av pärmen innan jag ger boken vidare. 

Den handlar om häxprocesserna på Åland på 1600-talet. När vi låg på Tokoistranden och åt persikor och läste berättade Johanna att hon dejtat en kille som var ättling till häradshövding Psilander. Jag tar en klunk osockrad vinbärssaft som mamma skickat med mig hit. När jag var liten var den sötsliskig och lämnade läpparna alldeles klibbiga.

Knuffar ner en myra från foten. 

Jag brukar lyssna på ljudböcker. Som bakgrundsljud när jag diskar, duschar, lagar mat, hänger tvätt. Brukar vara tidseffektiv. Det känns främnande nu. Jag startar Lo Kauppis inläsning av Karin Smirnoffs Vi for upp med mor. Minns att jag tyckte om första delen i serien, att jag lyssnade på den i vintras när jag promenerade i snöstorm till yogastudion. Hennes röst känns välbekant och lugn, men jag hänger inte med i handlingen, måste spola tillbaka, lyssna igen, försöker koncentrera mig. Tystnad igen. En båtmotor långt borta. En gädda i vassen. Prassel i gräset.

15 juli, Bentasholm, verandan 

Märta gav sin son ett råd när han var förvirrad och ängslig. Han skulle åka ut på landet för sig själv en vecka och då skulle kan märka vad och vem han saknar. Hittills har jag bara saknat ett par saker och ett par personer. Det är väl ganska talande att det mesta i mitt liv är sådant jag inte saknar? Lite sorgligt kanske. Vad behöver jag egentligen mer än en brasa, lite mat och böcker? Jag har varit ensam i fem dagar nu. Jag måste åka upp till land i dag för att fylla på med vatten och ladda elektroniken. Klarar mig inte utan den, hatar den samtidigt. Skriver det mesta för hand, orkar inte med datorn och procenten som ihärdigt räknar ner i högra hörnet. Telefonen har fem procent kvar nu. Jag har ju knappt använt den?

15 juli, Bentasholm, gungan

Känner mig riktigt hurtigt Hälsingland-Flora Wiströmsk när jag skriver det här men det är något så belönande med att göra saker med händerna. Att bära tunga vattendunkar upp för stigen, att tvätta rent en brygga efter att fåglarna smutsat ner den, att släpa upp en tung korg med ved, att få smuts under naglarna. Får för mig att läsa högt en stund och rösten låter annorlunda – har nog inte använt den alls det senaste dygnet. Såg någon skriva att läsande är något man bör göra ensam och höll inte med, för jag trivs ofta med att ligga på någon klippa med en vän och läsa var sin bok och ibland pausa och läsa något stycke högt, men nu är jag inte längre så säker. Kanske är det så att läsande och skrivande kräver lite isolering för att helt kunna hänge sig åt texten, att låta sig slukas upp av den, inte avbrytas i en scen eller tanke eller känsla. 

 

 

18 juli, Bentasholm

I dag låg jag i båten och läste, det brukar jag göra när det blir för varmt på land och det är helt vindstilla runt huset. Då lägger jag mig i fören med hatt på huvudet och läser, glider oftast iväg en bit och måste ro lite emellanåt. Men i dag var det helt stilla också på sjön och jag låg i vassen, gömd för världen. Kändes som att jag var den enda som fanns just då.

Hör plötsligt en mansröst som ropar från hamnen. ”Hallå, ere najn i båtin?” Jag satte mig förvånat upp, var helt inne i mina egna tankar, halvvägs till Hangö. ”Jo ja ligger o läser”, svarade jag och viftade med boken ovanför huvudet. ”Jaha. Va läser to tå?” ”Flickan på udden heter an, en spänningsroman.” ”Jaha. He va na.” Jag nickar som svar, osäker vad exakt gubben gör i hamnen och om han faktiskt är intresserad av min bok eller bara småpratar. Märker att han lutar sig mot ett par gåstavar. Tänker att jag ska anstränga mig. ”Du e ut o går?" ”Joo e ska ju va na motion imillanåt… Jaa jaa men e va u bra najn va i båtin så itt an va ut o fääladist fö se sjölv." 

 

 

13 juli, Bentasholm, gungan

Märta skriver om sommar, om hur det varit sol nästan hela dagen och hur syrenen fortfarande har doftande blommor kvar och att blåklockorna inte slagit ut än. Här är det blåklockor överallt, lupinerna utblommade, sprätter iväg sina frön med ojämna mellanrum. Märtas brev är daterat med dagens datum, men för 32 år sedan. Tycker om att läsa om hennes liv, hur årstiderna avlöser varandra, livshändelser radas upp och vardagsproblem bleknar med bladvändningarna. Hon verkar mest rofylld på landet och längtar ständigt dit och efter sin egentid. Och här sitter jag en sommardag i juli, 30 år senare, och det kryper under huden vid blotta tanken på att träffa människor eller betala räkningar eller vara en fungerande produktiv person som sitter på en uteservering och äter en trött pestopasta med resten av alla rastlösa människor som trängs i stan på sommaren.

I gästboken läser jag hälsningar från 1950-talet. Mormors mor Signe. Sen mamma som skriver om olika midsomrar, mitt namn dyker upp om och om igen, som i förbifarten. Jag har gått tillbaka till samma brygga, samma upptrampade stig samma båt och åror som en gång var sammetslena, nu stickiga under händerna när jag ror över viken. 

14 juli, Bentasholm, gungan

I dag har jag legat i gungan och läst hela dagen. Läste ut Märtas bok. Hoppade till när det kändes som att något kröp på mitt baklår men det var bara en svettdroppe som rann ner från knävecket. Ha. Jag blir alltid lite vemodig när en bok är slut. Läser om de sista sidorna som för att dra ut på det. Inte många människor, eller författare heller för den delen, är bra på avslut. Vissa lägger för stor vikt vid det och det blir översentimentalt och utdraget, andra avslutar inte alls. Tycker mer om det sistnämnda, i alla fall när det gällar litteratur. I Märtas fall är slutet efter en andra läsning högst lämpligt. Hur avslutar man annars en bok om brevväxling som rymmer årtionden, om inte lite mitt i, innan allt blivit sagt, mitt i livet?

Men jag hatar avsked. Jag brukar behöva någon dag mellan böcker för att smälta det jag läst innan jag börjar på nästa. Nu har jag övat på att parallelläsa men är ganska dålig på det. Och tiden finns inte att ta avsked. Bara att öppna en ny bok. Löpande band. Längtar efter att läsa på mina villkor igen. 

Natten till 19 juli, Bentasholm

Det slår mig nu, att kvällen är mörkare nu än när jag kom hit. Snart är det här slut. Jag åker härifrån på onsdag. Inget mer ligga i båten i timmar och slumra till mellan kapitlen. Inte gå ner till bryggan och yoga innan frukosten eller sitta tyst och stirra på solnedgången och inte just göra någonting men ändå känna att jag gjort alldeles tillräckligt. Kan det inte bara vara så här nu. 

Mamma hälsade på mig i går kväll. Hon hade tagit med hunden. Han är långsammare än han brukar vara, lite gråare och blicken inte lika pigg. Han andas tungt när han ligger mellan oss. Vi sitter och läser i var sin stol med det sista kvällsljuset som belysning.

Mamma säger: Det här är hans sista sommar.

Malin Öhman
20.07.2019 kl. 09:00

Sommardagbok: Kaneli

Jag läser Jennas sommardagbok och tänker att visst är det så, att läsning, som så mycket annat, om somrarna är väldigt laddat. Det finns den där illusionen om något soligt och evigt som verkligheten sällan ändå kan uppnå. Under midsommarhelgen packade jag med mig fyra böcker ut till vårt sommarställe, och blev sedan lite förvirrad när det var dags att åka hem och jag bara hade hunnit läsa två.

För min del handlar det inte så mycket om tidsbrist eller för höga ambitioner vad kommer till lästakten (fast de så klart också är närvarande, vilken läsande person skulle inte känna igen det dilemmat?), utan snarare om något som kanske bäst kan kallas sentimentalitet. För mig kopplas lässtunden och -upplevelsen tätt ihop med livet i den läsande stunden. Liksom när man hör en gammal låt eller känner en viss doft kan en bok, dess omslagsbild, textur eller första meningar slunga mig tillbaka i tid och minne. När jag senare bläddrar i bokhyllan märker jag att många av mina älsklingsböcker är sådana jag läst under känslomässigt laddade perioder i livet. Trots att jag på midsommaren alltså också kände mig lite snopen över att bara ha hunnit läsa hälften, var det ändå de böcker jag läste, snarare än de jag inte hann med, som nu väckte känslor.

Av min pappa har jag ärvt vanan att på titelbladen av böcker skriva när och var jag läst dem och sedan mitt namn där under. När jag och min pappa lånar böcker av varandra står där sedan ibland bådas namnteckningar. Något han läst på 1980-talet på Santorini läser jag nästan 40 år senare i min lägenhet i Berghäll. Många böcker är givetvis lästa på semestrar och mer temporära platser: ofta på flygplan eller tåg, några stycken till och med på 4:ans spårvagn, men de flesta har jag ändå läst hemma. På så vis blir min bokhylla också någon slags personlig tidslinje över ställen där jag rört mig och bott: de där böckerna läste jag i Vallgård, de där är från tiden i Lund, de där från åren på Skatudden. Något som slog mig egentligen först under den här midsommarhelgen var att den enda platsen titelbladen fortsätter hänvisa till år ut och år in är min familjs sommarställe.

Båda böckerna jag läste under midsommaren var sådana jag läst förr, för sex respektive fem år sedan, och på bägge titelbladen stod namnet på den här platsen. När jag nu läser om dem försöker jag förhålla mig till böckerna neutralt, se dem med den här sommarens blick, men de tidigare läsningarna går omöjligt att skaka av. För att förhålla mig till texten måste jag förhålla mig till mig själv som 19 respektive 20.

Jag minns bägge läsningarna som gripande, vackra, även om det också fanns svärta i kanterna. Den äldre av de två, som jag första gången läste i juli 2013, läste jag visserligen i ett state of summertime sadness, men jag undrar ändå om mycket av bokens melankoli, som i min läsning nu blir det värdefulla, då gått mig lite förbi. Jag tror att jag på den tiden i hög grad letade efter en litterär yta att identifiera mig med och Amanda Svenssons universum erbjöd definitivt det jag sökte. Det i sin tur bidrog till att jag främst lade märke till det i böckerna som rakt talade till mina erfarenheter och det är nog lätt hänt att resten gick lite förbi. Samtidigt som jag nu tänker att min läsning då var selektiv på sina plan, misstänker jag att jag som läsare också var betydligt ängsligare och mer benägen att söka ”rätta” tolkningar och åsikter.

På den tiden gjorde också böcker, de här två var inget undantag, ofta ett emoitionellt större intryck på mig, en bra läsupplevelse kunde gripa tag i mig, göra mig helt (naivt?) upprymd. Det här är något som antagligen såväl åldern som mina litteraturstudier senare tagit kål på. Om jag nuförtiden går upp i varv över en bok är det något jag kanske skulle kalla intellektuellt inspirerad (förlåt för tacky uttryck, ni fattar?), däremot känner jag mig mer sällan emotionellt berörd.

Nu vill jag inte få det att låta som att jag ser ner på mina tidigare jag, känslan av upprymdhet över det jag läst påminner mig nästan om känslan av att vara förtjust, eller inspirerad, och att helt tappa den relationen till läsning vore en stor förlust. Fullkomligt blaserad har jag som tur ändå inte blivit, det händer fortfarande att såväl ängsligheten som upprymdheten gör sig påmind. Av det 30-tal böcker jag läst hittills i år är förövrigt Svenssons senaste en av de som haft den effekten på mig. För att göra sammanträffandet komplett läste jag ut också den boken på mitt sommarställe.

Ja, för att återvända hit. Jag tror egentligen inte att det här stället inverkat så mycket på min läsning, men nog åt det motsatta hållet: att det jag läst här format mitt förhållande till den här platsen (bland mycket annat såklart). Från barndomens Fem-böcker, Astrid Lindgrenar och högläsning till sommaren då jag åt ballerinakex, drack kallt svart kaffe och läste Donna Haraway i solstolen inför min gradu, allt det hände här. Det var också här jag fösta gången läste Darling River, på tal om min gradu, och här jag förra sommaren lärde känna Jude, Willem och de andra från Ett litet liv, på samma klippa som jag nu, för andra gången, slår upp Välkommen till den här världen. De lägger sig i lager på varandra: somrarna, böckerna, namnet på den här platsen på titelbladen, och laddade eller ej så manifesterar de bilden av det ändlösa somriga, och mitt i det böcker med sjövattenstänk på sidorna.


Bilderna är blandade från sommaren 2013, 2017 och 2019.

Ifall Amanda Svenssons författarskap intresserar ska du hålla utkik på Samtal med vänner, den 6.8 släpps ett avsnitt med fokus på hennes böcker. 

Kaneli Johansson
02.07.2019 kl. 10:15

Sommardagbok: Jenna

För mig har sommaren alltid varit läsandets årstid. Eller jag föreställer mig iallafall alltid det. På sommaren när jag är ledig och ligger i någon solstol eller inne i soffan när det regnar och läser. Och till viss del stämmer det ju. Det finns mera tid att läsa på sommaren. Men om det blir av är en annan sak.

Jag älskar känslan av att ha en bra läsupplevelse framför mig (hur en vet om det är en bra läsupplevelse är en annan sak). Att få packa väskan med böcker, planera vad jag ska läsa och föreställa mig hur jag ligger i skuggan med ännu en bok. Sedan förverkligas det... inte alltid så ofta.

Nu för tiden kopplar jag en del dåligt samvete till mitt läsande, framförallt under lediga perioder. Ofta när jag tar mig stunden för att dyka ner i en bok känner jag en viss släng av skuld. Borde jag istället umgås med mitt barn, min partner, familj och släktingar? Jag upplever en viss nonchalans i att jag sätter boken framför ansiktet när jag har människor runtom mig. Samtidigt, när ska jag hinna läsa annars? 

Detta är antagligen en av anledningarna varför mina stora läsplaner för ledigheter och semestern går i stöpet. Jag väljer bort boken för att lindra det dåliga samvetet. Sedan kan jag undra, är det något som bara ligger i mig själv och inte upplevs av andra? Kanske värt att undersöka. Så efter semester är högen ofta lika stor som innan. Kanske någon enstaka bok mindre, fast ofta har det ju också tillkommit några under sommarens gång. Högen minskar egentligen aldrig för alltid finns det något nytt att läsa. 

Men sen när jag väl får till det. När jag äntligen ligger i soffan med en riktigt riktigt bra bok. Allt annat runt om kring försvinner för jag är så inne i boken. Just då är de värt all ångest och dåligt samvete. För ingen stund är skönare.

Jenna Matintupa
20.06.2019 kl. 13:08

Samtal, prat och konversationer inför sommaren

Nu är sommaren officiellt här! Det är inte bara högsäsong för läsning och boktips utan även för podcast och sommarprat av alla dess slag. Här listar vi förslag på litteraturrelaterad lyssning inför semestern: 

  • Samtal med vänner, en podcast om livet och litteraturen, som görs av Kaneli Johansson (som ju är en av oss i bokklubben) och Hanna Ylöstalo. Nytt avsnitt första kommer alltid första tisdagen i månaden. Missa inte senaste avsnittet som släpptes i tisdags, med temat klimatdystopier. 

 

  • Sivumennenen mycket skarp och rolig podcast om böcker och en hel del populärkulturella spaningar. Bra feministisk analys, om än lite tantig ibland. Görs av Jonna Tapanainen och Johanna Laitinen. (obs på finska)

 

  • Konversationer. En podcast som verkar ha slutat men som koncept är mycket bra. Det är samtal om kreativitet mellan två av vår tids ledande röster inom konst, teater, litteratur, film, musik och media. Till exempel Kerstin Ekmans och Sara Stridsbergs och Tone Schunessons och Sandra Beijers konversationer är fina. 

 

  • Sommarprat med författare: finns det något mer somrigt än att lyssna igenom gamla sommarprat. De flesta av dem håller ju tiden rätt väl. Författares sommarprat brukar vara rätt säkra kort, de är ju proffs just på att skriva och berätta. I bästa fall blir deras sommarprat som noveller, essäer, poesi. Förlängningar på deras författarskap helt enkelt. Några av våra favoriter är Fatima Bremmers från 2018, Linda Boström Knausgårds från 2017 och Bea Uusmas från 2014. 
Århundradets Bokklubb
08.06.2019 kl. 12:20

På mitt nattduksbord just nu

Ännu ett nattduksbord hos oss, den här gången mitt (det vill säga Jennas). Där ligger oftast böcker som jag ska läsa, eller håller på att läsa. Vissa har varit där längre och vissa har just kommit dit. Vissa har jag påbörjat och andra väntar ännu på det magiska "när jag har tid" (som aldrig verkar komma...). Vi kan väl börja uppifrån.

Dikter & aforismer av Edith Södergran köpte jag för ett par år sedan på bokmässan och fick komma fram ur bokhyllan efter att jag sett på Helt Lyrisk med Molly Sandén. Läser i den nu som då när jag har lust. Tycker omslaget är väldigt fint!

Det lungsjuka huset av Matilda Gyllenberg kom på posten för någon vecka sedan. Ska läsa den så fort jag hinner, tycker den låter sjukt spännande. 

Feministfällan av Nina Åkestam fick jag i julklapp i år. Har bara läst några sidor ännu men ska försöka komma igång bara jag skulle få undan alla andra jag måste läsa först (story of my life).

Merete Mazzarellas Om livets mening och Alma. Den första fick jag också i julklapp och den andra hade vi som bokklubbsbok i somras. Glömde den hos Malin och hann aldrig läsa klart den, men nu ska den bli utläst! Gillar den massor än så länge.

Denna dagen, ett liv av Jens Andersen. En biografi om Astrid Lindgren som jag antagligen aldrig kommer få utläst, men ändå läser i nu och då pga så fina och rörande historier. Älskar Astrid!

Frida Kahlo, en biografi av Hayden Herrera. Pressutskick som ligger och väntar på mer tid. Kanske den estetiskt finaste boken på mitt nattduksbord. 

Jenna Matintupa
14.03.2019 kl. 11:14

På mitt nattduksbord just nu

Hej och välkomna till mitt (Kanelis) sovrum. Tänkte att vi skulle kolla närmare på vilka böcker jag för tillfället har på mitt nattduksbord. 

Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart. Vi tittar närmare på högen: 

Det här är min ”huvudbok” just nu. Försöker ta mig igenom den men det går långsamt. Den är så brutal och våldsam och sorglig så jag klarar inte av mycket på en gång. Får inte läsa den om kvällarna längre för drömmer så skumma drömmar sen. KUL bok med andra ord. Ska skriva mer om mina tankar om den när jag läst klart.  

De här två skickade min kompis till mig till min födelsedag i en brun papperspåse från Söderbokhandeln, med ett tillhörande kort där hon berättade hur hon valt just de här två. Man älskar ju noggrant utvalda böcker som kommer på posten <3 Har inte hunnit annat än bläddra i dem än så länge, men de ligger här och lockar på mig. 

Det här är Astras hundraårsantologi med texter skriva av ”Svenskfinlands främsta feminister”. Vi diskuterade ju Ida Kronholms text "Fruktbarhetens förtryck" som ingår här på Bokkalaset i Ekenäs. Har läst lite olika texter i den sen dess, de är alla helt fristående så det är tacksamt att bläddra och läsa någon text här och någon där när man har en stund över. 

Nordisk fauna är en samling noveller som på olika sätt befolkas av djur. Läste några av novellerna i oktober men sen glömde jag tydligen bort den. Är fortfarande nyfiken, men samtidigt imponerade novellerna uppenbarligen inte jättemycket på mig. Har inte flyttat undan den till bokhyllan än i hopp om att plocka upp den någon dag och läsa klart. 

Sist men inte minst! Vår följande bokklubbsbok! De jag känner som läst den har antingen älskat eller hatat, nyfiken på vilkendera kategorin jag kommer ingå i … 

Det var allt från mitt nattduksbord. Syns det att jag har mer böcker än tid? Känns i alla fall så just nu. Ska läsa dagens dos av Kärlekens Antarktis nu, det går framåt, långsamt, men det går.    

Hur ser era nattdukbord ut? Kör ni en bok åt gången eller slalomrace så som jag? 

Kaneli Johansson
17.01.2019 kl. 09:00

Århundradets bokklubb tipsar om deckare

Ibland går det trögt att läsa, till och med för litteraturstuderande. Eller kanske just specifikt för litteraturstuderande. Det är så mycket (högklassig) litteratur som ska konsumeras, diskuteras, analyseras. Det kan vara bland det roligaste som finns och då är det lätt att glömma bort att också hjärnan behöver vila ibland. I sommar har två av bokklubbens medlemmar haft lästorka, och av en slump (eller?) sökte sig båda två till deckarna.

Kaneli: Nu i somras har jag läste väldigt mycket akademisk litteratur, ibland rätt svårtytt och energikrävande. En kväll på landet när jag var klar med dagens arbete satte mig i trädgården för att återvända till min roman och den italienska renässanskonstnären den handlade om. Efter tio sidor insåg jag att jag inte förstått någonting alls, att orden bara simmade runt som fristående partiklar på sidorna, utan någon inbördes koppling. Det var som att hjärnan bara satte upp en spärr. Jag läser ganska sällan deckare, mest eftersom det alltid finns andra böcker jag är mera sugen på att läsa. Men nu i somras satt jag där på landet och insåg att det inte gick att läsa den bok jag var sugen på, att jag måste pausa hjärnan lite. Så istället plockade jag upp första bästa deckaren från min pappas bokhylla, och de tre följande dagarna umgicks jag nästan bara med Guido Brunetti som löste tre olika mord i Venedig.

Jag hade skrivit en lång analys om varför jag gör skillnad på deckare och annan litteratur, om vikten att minnas varför läsning är roligt, inta bara till för att analyseras sönder. Och om varför deckaromslagen nödvändigtvis måste vara så förbannat fula?? Men sen läste jag igenom det och tänkta att what a load of bullshit. Såhär är det: deckare är kul och ibland extremt bra litteratur och ibland främst underhållning och båda är okej och jag är onödigt skeptisk och snobbig och här kommer tips på tre deckare jag läst det senaste året och gillat:

Mina två spontana favoriter av Donna Leons deckare om Guido Brunetti är den första Death at La Fenice och A Nobel Radiance. Överlag gillar jag när brotten inte har en svartvitt skyldig/offer indelning utan får vara lite mångtydiga och visa på hur lätt det är att göra fel, hamna fel, begå brott. Deckare som har både psykologiskt och samhälleligt djup helt enkelt.

----

Malin: Vissa perioder försvinner all min lust att läsa böcker. Jag öppnar böckerna och bläddrar i dem men tröttnar eller tar inte till mig innehållet överhuvudtaget. Så har det varit i sommar. Jag har tänkt läsa en massa böcker som snällt står och väntar i bokhyllan men inga “svårt” eller vackert skrivna böcker där språket spelar huvudrollen har lockat mig eller fångat mitt intresse.

Jag har däremot varit en flitig ljudbokslyssnare. Och jag har dragits till deckargenren, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nästan aldrig tidigare i mitt liv läst deckare utan har, som många andra, sett deckare som lite ful och pinsam litteratur som inte utmanar speciellt mycket. Jag har lyssnat på både en Stephen King bok, Jurtjyrkogården (gillade inte den) och HELA Fjällbackaserien av Camilla Läckberg och jag måste säga att jag verkligen njöt av den här boksommaren. Det var så lätt att ta till sig litteraturen då det var handlingen och berättandet som stod i centrum och inte kluriga formuleringar eller metaforer och djupgående analyser.

Det känns lite som att mina ögon har öppnats och jag har också insett hur viktigt det är att utmana sig ibland och läsa sådant man vanligtvis inte läser så att man inte fastnar i gamla läsvanor. Det är skönt, speciellt när huvudet är fullt med bekymmer eller ångest eller stress, att inte behöva anstränga sig så mycket i läsningen. 

Så kan vi alla sluta se ner på deckargenren nu?

Den bok jag gillade allra mest var Camilla Läckbergs nyaste deckare Häxan. Den kändes snäppet vassare än de andra i serien då hon också tagit in kritik mot främlingsfientlighet i berättelsen. Däremot är persongalleriet överdrivet stort och det blir stundvis svårt att hänga med i de olika tidsplanen och berättelserna. Men överlag var det en riktigt bra bok. 

Kaneli Johansson och Malin Öhman
13.09.2017 kl. 15:39

Bokklubbshösten är igång

Onsdag

Bokklubben har återvänt från sin sommardvala och fick till stånd första träffen sen maj (!) i måndags. Vi har varit utspridda hela sommaren och att styra ihop en träff har gått sådär, men till slut! Boken som vi skulle läsa under sommaren var Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Hälften av bokklubben hade inte ens kommit igenom boken (hehe) så det blev inte så mycket om just den boken. Däremot pratade vi istället om böcker vi läst i sommar, och gick igenom vad som hänt sen sist. Perus med andra ord. 

Nu är vi dock igång igen, och har till och med gjort upp en liten plan för att vi ska bli lite mera regelbundna i vårt bokklubbande. Bokat in träffar för två månader framåt, och bestämt böcker i förväg. Den som vi ska läser till nästa träff är Åsa Mobergs Livet. Väldigt väldigt spännande. 

Men för att inte bara kicka igång bokklubbshösten utan också bloggen, tänkte vi tillsammans passa på och svara på Hietanen & Henriksons läsa lista som de postade nu när första avsnittet av säsong två av deras podd kom ut idag (JEE!). 

 

1. Vår nästa bokklubbsbok Livet av Åsa Moberg, Själarnas ö av Johanna Holmström som verkar vara både viktig och välskriven, och så höstens finlandssvenska snackis Den svavelgula himlen av Kjell Westö som bokklubben ska tackla senare i höst. Och inte att förglömma den nyutkomna, men redan så hyllade White Monkey av Adrian Perera.

2. Projekt Ines (kommer älta den i all evighet men det är såå bra), We Should All Be Feminists såklart, lite i samma spår som den föregående men Bad Feminist av Roxane Gay, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma på grund av att den är den mest facinerande boken någonsin och till sist Meningen med hela skiten av Nina Åkestam som är århundradets bästa självhjälpsbok. 

3.  Är allt som oftast skrivna av kvinnor.

4. Tove Janssons Muminböcker på grund av sympatisk, snäll och trygg stämning, Harry Potter serien på grund av att helt egen värld att gå in i. Och förstås klassisk Jane Austen-romantik och Bodil Malmstens underbara dikter. Starkt, sårbart, vemodigt och vettigt men alltid invävt med humor och mycket k-ä-n-s-l-a.

5. Stay tuned till december då vi publicerar ett mastodont julklappsinlägg som hjälper dig på traven när du står mitt i julrushen och svettas.

6. Malin har läst Frida och Frida av Emma Juslin fem gånger och den är fortfarande lika tilltalande som första gången. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga måste läsas minst en gång per år och alla som vi nämnde som tröstar kan en också läsa tusen gånger om. 

Jenna Vierinen
12.09.2017 kl. 08:21

Klassiker som fungerar lika bra idag som då

Som litteraturstuderande har jag haft privilegiet att bli ”tvingad” att läsa en massa klassiker. Vissa av dem är dötrista (seriöst, det får en säga) att läsa idag, även om de i en litteraturhistorisk kontext kan vara hur värdefulla som helst. Men många klassiker är helt fantastiska! Att läsa klassiker behöver inte alls vara tungt och dammigt, det kan vara nöjesläsning i allra högsta grad.

Här nedan har jag listat lite olika klassiker jag läst de senaste åren och verkligen gillat.

Selma Lagerlöf – Trilogin Löwensöldska ringen (Löwensöldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) är orsaken till att det här inlägget blev till. Den här serien handlar om Karl-Arthur Ekenstedt och kvinnorna i hans liv basicly. Har bara läst de två sista, men den första lär vara en slags prequel till dem. Väldigt mycket kärlek, romanser och plot-twist, allt i en idyllisk miljö i 1920-talets svenska landsbyggt. Det bjuds på hallonsaft i trädgårdsbersån osv. Plus att båda titelhjältinnorna har såå mycket girlpower. Ville inte sluta läsa! Överlag lär väl Lagerlöf gå hem hos folk fortfarande? Har i alla fall kompisar som gillat Gösta Berlings saga! Finns i fin upplaga på adlibris, men även som gratis e-bok på litteraturbanken.

Hjalmar Söderberg – Den Allvarsamma leken. Den här är känd som en väldigt lättläst klassiker, om omöjlig kärlek i Stockholm i början av 1900-talet. Arvid och Lydia träffas när de är unga i ett sommarhus vid havet, och blir förälskade. Av olika orsaker kan de inte gifta sig och skils därför åt. När de tio år senare, båda gifta vid det här laget, möts igen flammar kärleken upp igen. Blev ju även filmatiserad i höstas.

Jane Austen – Stolthet och fördom. Jag antar nu helt fräckt att de flesta känner till historien tack vare filmatiseringar (obvi helst BBC:s mini-serie från 1995 då). Ifall ni inte har en aning om vad det handlar om tycker jag ni ska ta reda på, om inte annars så i allmänbildande syfte. Ifall ni redan kan historien kan jag rekommendera boken i allra högsta grad, den är som det brukar vara, mycket bättre än till och med den bästa filmatiseringen. Det tar en stund att komma in i det ålderdomliga språket, men håll ut, det är värt det. Ett bonustips här är att Stolthet och fördom finns på i originalspråk som gratis ljudbok på nätet! Lättast att söka på Pride and Prejudice i din podcastapp bara. 

 

Moa Martinson – Det mesta i och för sig, men tipsar särskilt om Mor gifter sig och Kvinnor och äppelträd eftersom det är de jag läst. Arbetarlitteratur från ett kvinnoperspektiv i början av 1900-talet. SÅ bra. Väldigt tragiskt och sorgligt, men även fyllt av hopp. Ifall ni läst hennes man Harry Martinson kan ni fråga er varför ni inte också läst hans frus böcker, som är minst lika bra.    

Margurite Duras – Älskaren. Det här är en liten pärla som tål att läsas och läsas om. Den handlar om en femtonårig flicka och hennes dubbelt så gamla älskare i Indokina under 1930-talet. Berättandet är drömmigt på ett för Duras typiskt sätt och ifall det känns svårt är mitt tips att istället för att bli stressad över att ”inte förstå” bara acceptera texten som den är och låta sig föras med av den. Lite som när en var liten och försökte lära sig simma: när en äntligen sluta sprattla runt i vattnet märke en plötsligt att en flöt. Extra poäng för det kanske finaste bokomslaget i hela min bokhylla. Värt att köpa boken bara för den skull.

Henrik Tikkanens – Brändövägen 8, Bävervägen 11 och Mariagatan 26. På internationella kvinnodagen tipsade Malin om Märta Tikkanen och i förläning på henne vill jag passa på att tipsa om hennes man Henrik Tikkanens böcker. Hans adress-svit är orsaken till att jag under ett par veckor förra året ganska ofta satt och skrattade för mig själv på spårvagnen och olika caféer i Helsingfors. Böckerna handlar om Henrik själv, om hans barndom, uppväxt och liv helt enkelt. Typiskt manligt navelskåderi, men rappt och roligt skrivet och med mycket självironi.

Andra klassiker som jag gillar är t ex The Great Gatsby, Bonjour Tristesse, Oskuldens tid, Häxringarna, Pennskaftet och Glaskupan.

Kaneli Johansson
28.03.2017 kl. 16:20

Penseln, pennan och hjärtat

Igår var bokklubben inbjuden till en pressträff på Ulrikasborgsgatan 1. För de som inte känner igen adressen är det där den historiska ateljén som Tove Jansson höll till i ligger. Pressträffen var för att presentera en podcast om Tove Jansson.

Ateljen © Moomin Characters™"presskitfiles/

Bild: © Moomin Characters™"presskitfiles

Och idag släpps podcasten "Penseln, pennan och hjärtat" om Tove Jansson. Det är en bred dokumentärserie i åtta delar som går ingående i allt som rör Tove Jansson skapad av Outhouse Media i samarbete med Moomin Characters och Yle. Redaktörerna Kira Schroeder och Nanette-Marie Forsström har gått igenom allt material de kommit över för att få en så täckande berättelse om Tove som möjligt.

Ett av målen har varit att lyfta fram att Tove främst var bildkonstnär även om hennes andra tog över i perioder. Avsnitten ett till fem går igenom Toves liv ganska kronologiskt, medan sex, sju och åtta, även om de också till viss del är kronologiska, har specifika teman. Avsnitt sex handlar om havet, sju om frihet och avsnitt åtta om arvet efter Tove.

Paletten_1956 © Moomin Characters™"presskitfiles/

© Moomin Characters™"presskitfiles

Stommen till allt är Tove som läser sina egna böcker. För skaparna har det varit viktigt att Toves röst hörs i avsnitten.

—Utan att säga något så säger Tove ändå allt, säger Kira Schröder.

Ett av målen har varit att lyfta fram att Tove främst var bildkonstnär fast hennes andra projekt tog över i perioder. Men mumin är centralt och finns med i varje, även om det inte endast var det hon gjorde under sin livstid. Som speaker fungerar Oskar Pöysti och i podcasten finns också personer som på något sätt har en relation till Tove. Bland annat hörs Birgitta Ulfsson, Tarja Halonen, Boel Westin och många många fler.

Ida Kronholm, tillsammans med Jonas Forsbacka, assisterade i produktionen av podcasten. Ida Kronholm är också rösten som läser upp bland annat Toves texter och dagboksanteckningar. Jag bad Ida berätta lite om hur det varit att vara en del av produktionen.

Ida © Kevin Holmström

Bild: Kevin Holmström

Vad är din relation till Tove Jansson?

— Jag tänker att Tove Jansson väldigt långt har skapat mitt och många andras sätt att tänka. Muminberättelserna präglas av en så specifik filosofisk inställning till livet och andra människor, och 100% av finlandssvenska barn har ju matats med den sen innan vi kunde prata? Jag beundrar henne gränslöst för hela hennes produktion.

Hur känns det att få vara med och jobba i en produktion om just Tove Jansson?

—Det har varit roligt och värdefullt att få jobba med podden tillsammans med Kira och Nanette på Outhouse media, de är svenskfinlands proffsigaste fristående bolag. Dessutom har det förstås varit en lyx att få leva och andas Tove Jansson under en så lång period.

Hur känns det att få vara Toves röst i podden?

— Jag älskar att läsa upp och läsa in texter, och att få göra det med Toves fantastiska språk har varit ren njutning. Det kanske inte är helt kosher att ge henne åländsk dialekt, så eventuellt hot och hat kan riktas till ida.kronholm@gmail.com.

Vad var det häftigaste du läste under produktionen?

— Det är nästan omöjligt att välja en av Toves rader, för det är så mycket helheten i hennes språk som gör det lysande. Så jag tänker istället på en grej jag läste som kom från Vivica Bandler, teaterregissören som Tove hade ett förhållande med en tid. Hon har skrivit om hur det var att gå in i en kärleksrelation med Tove, och det är så satans vackert: "Det är som att vara hungrig ett helt liv och sedan plötsligt få efterrätt, bara efterrätt. För första gången fick jag mer än jag kunde ge tillbaka, och det klarade jag inte. Allt var så bra att jag inte stod ut med det, jag var van att det alltid skulle gå på tok, och när det inte gick på tok ordnade jag det själv.  Det har jag ångrat. Inte hela livet, men halva."


Avsnitten publiceras på Yle Arenan, onsdag 22.3.2017 kl. 10.00 och sänds i april och maj i Yle Vega söndagar kl. 9.15 med start 2.4.2017. Här kommer ni till avsnitten. 

Jenna Vierinen
22.03.2017 kl. 09:15

Poesi som vardagsintryck

 

Det här inlägget handlar heller inte direkt om böcker, utan mer om diktuppläsning och poesi i allmänhet. I måndags gick jag nämligen på mitt första Poetry slam och några dagar innan såg jag filmen Paterson som också till stor del har diktande i fokus. Jag har helt enkelt tänkt en hel del på poesi och små vardagsdetaljer på sistone.

På måndagen förlorade jag som sagt min Poetry slam-oskuld i egenskap av åskådare, men vem vet kanske lusten att själv stå på scen kommer i ett senare skede. Det var heller inte frågan om en regelrätt första gång eftersom jag redan ett par veckor sedan gick på ett Open mic-evenemang med fokus på dikter som ordnades i Asbestos Art Space på Backasgatan. I mitt Facebookflöde cirkulerar också en hel massa andra diktevenemang just nu. Absolut inte bara jag som tänker på poesi.

 

Måndagens evenemang ordnades på Tenho och denna gång var det elva personer som delade med sig av sina ord och tankar. Bland dem fanns humoristiska sånguppträdanden och åtminstone tre stycken Paperi T-kopior. Min favorit var ändå ”nihkee akka” vars dikter i stort handlade om hur livet enligt henne skulle se ut ifall hon var en man. Hon kom ända till final och hann således uppträda med tre patriarkatkrossande dikter, men vinnaren blev trots allt en man i svart basker vars dikter innehöll glimtar av småbarnsliv. 

Efter att ha fått en inblick i vad Poetry slam går ut på och vilka grepp som fungerar i en tävlingssituation känner jag mig inspirerad och fylld av en ny uppfattning om poesi. Jag har insett att det jag tycker mest om i diktväg är det mer vardagliga och helst lite samhällskritiska och aktuella. Tidigare har jag uppfattat poesi som högtflytande, svårt och i synnerhet något som jag inte själv kan skriva. Men när jag hört andra modigt läsa upp sina eller uppträda med sina alster, märkte jag att det som fungerar bäst för mig inte behöver vara särskilt märkvärdigt. Tvärtom är vardagliga små berättelser med inbyggda känslor eller kluriga uttryck något som jag verkligen fastnar för och nu söker överallt.

För att knyta ihop det här inlägget med vad Århundradets bokklubb egentligen är till för tipsar jag om diktsamlingen Det här är hjärtat som jag köpte i Stockholm på hösten. Bodil Malmsten kan det här med att skriva om kärlek. Hon gestaltar känslor med skärpa och kommer med språkliga överraskningar som skapar lekfullhet och lätta i allvaret och storheten som gestaltningarna av kärlek och sjukdom ofta genomsyrar.

Vilka andra dikter borde vi läsa? 

Saga Mannila
23.02.2017 kl. 10:00

Toverelaterat

Ganska spontant häromveckan fick jag för mig att det var en massa tal om Tove Jansson överallt. Mindes ändå att det var några år sedan (kollade upp det och mycket riktigt, 2014) som det riktigt begav sig då det var jubileumsår för att fira att det var 100 år sedan hon föddes. Men det känns ändå rimligt att hypa en av mina barndomsidoler nu lika mycket som då, nämligen:

Ständigt aktuell superkvinna med stark vilja och passion men med den mysigaste auran runt om sig. I Århundradets bokklubb är vi stora fans av Tove Jansson och ser upp till både hennes författarskap och konstnärskap som verkar lika tidlöst, tankeväckande och fräscht 2017 som någonsin förr. Med det sagt tänkte jag nu lyfta upp lite olika nyanser av henne och länka lite roligheter som tangerar det självklara temat och inte uteslutet fokuserar på hennes litteratur.

Obs! Inlägget innehåller med andra ord inga recensioner denna gång, bara tips för likasinnade Tove Jansson-fantaster därute!

Förlaget har sedan förra hösten gett ut nio stycken tjusiga nyutgåvor av Tove Janssons böcker (+ en alldeles ny bok som ges ut i samband med utställningar som nu kan ses runt omkring i Norden, mer om det snart!) och om någon mot förmodan missat det så har både spotify och storytel sedan förra året sin ljuvliga högläsning av Tove själv med ett överraskande brett urval av hennes verk. 

(HUR kan det komma sig att i n g e n talar med samma maner som hon? Var kommer den unika rösten ifrån? Hennes föräldrar?)

För de som rör sig i Helsingfors kan det löna sig att ta del av dessa två:

Svenska Teaterns pjäs ”TOVE”.

Pjäsen tar upp två olika liksskeden som var avgörande i Toves liv - då hon förberedde sig för sin första egna pjäs "Kometen kommer" år 1949 och på samma gång pendlar till Kotka där hon målar beställningsarbeten och inte ännu nått de framgångar som sedan kommer. Och kontrasten till då hon många år senare, år 1971, är världsberömd och ska ut på en resa jorden runt för att få arbetsro från sitt annars hysteriska liv. Många intressanta karaktärer, nära vänner och älskare till Tove dyker också upp på scen.

Superfina skådisarna Alma Pöysti och Ylva Ekblad porträtterar Tove.

HAM's utställning med Tove Jansson och Tyko Sallinen.

Där kan bland annat beundra hennes två stora fresker med festtema och andra kända verk. HAM's övre våning är inte uppe för allmänheten för tillfället så inträde är 5€ ända fram till 2.3.

https://www.hamhelsinki.fi/sv/exhibition/tove-jansson/

Nu i februari öppnade också en stor utställning i Göteborg som är en fortsättning på Ateneums kuraterade jubileumsutställning från 2014 som därefter ska visas i Köpenhamn och sedan i London nästa höst.

--> http://goteborgskonstmuseum.se/utstallningar/tove-jansson/

(ps lade märke till så fina temaprogram de ordnat där nu vinter! lesbisk frukost på vändagen m.m)

självporträtt i olja från 1942 och 1975

I dokumentären Haru - de ensammas ö får man en fin inblick i hur Tove och Tuulikki spenderade sina sommarmånader under 25 år. En riktigt dröm om sommaren och en ”enklare tillvaro” på en karg skärgårdsö. Estetiken är underbar Super-8ish med snuttar ur deras gemensamma vardag och av naturen som Tuulikki själv filmade mellan åren 1970 och 1991 och stämningen går nästan att ta på för det är så autentiskt och inte för slipat. Lugnt tempo, fina funderingar och samvaro + notera också bästa idén för utomhussäng i tält :)

Birgitta Ulfsson, i nästan lika mysig röst, läser upp ur Toves egna dagboksanteckningar och brev (på finska tyvärr, men finns textning!)

Sista dagen på Arenan idag!!!! --> http://arenan.yle.fi/1-1800352

Yles arkiv finns också att hitta sevärda pärlor och intervjuer som denna från 1970 med Tove & friends som dricker rödvin, äter fransk plockmat, röker och diskuterar i hennes otroliga ateljé på Ulrikasborgsgatan.

bildkällor: tovejansson.fi, omkonst.com, ham.fi, arenan.yle.fi 

Där var dagens tips, tack för mig!

Hanna Arhippainen
21.02.2017 kl. 11:43

Om ljudböcker

Jag har alltid varit dålig på att läsa böcker. Eller det beror på. Vissa böcker kan vara så medryckande att jag lätt har kunnat sitta och läsa i flera timmar utan att bli trött, men ofta får jag kämpa en del för att hålla mig koncentrerad när jag läser. Jag läser långsamt och ju längre bok desto svårare att koncentrera mig. Därför älskar jag korta kapitel, då tappar jag inte fokus lika lätt. När jag upptäckte ljudboksvärlden förändrades egentligen mitt förhållande till litteratur. Det blev mycket enklare för mig att ta till mig litteratur när jag kunde väva in läsningen i andra sysslor, som att  promenera, diska eller åka spårvagn.

Men det är inte alltid så lätt att lyssna på ljudböcker. Vissa böcker passar helt enkelt inte som ljudböcker, till exempel har jag försökt lyssna på Doktor Glas som ljudbok och det var ingen höjdare. Jag har också börjat lyssna på Utan personligt ansvar av Lena Andersson och det gillade jag inte heller. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som inte fungerar, men för att göra en bra ljudbok måste några viktiga bitar falla på plats. 

Något av det viktigaste är att ljudboken måste ha en passande berättarröst, gärna en ganska neutral röst som en inte stör sig på. Jag störde mig så ofantligt mycket på Martina Haags inläsning av hennes bok Det är något som inte stämmer, just för att jag inte gillar Martina Haags sätt att prata. Det gör att det blir svårare för lyssnaren att ta till sig innehållet om en börjar haka upp sig på uttal eller på rösten.

För att en ljudbok ska fungera enligt mig får språket inte vara för poetiskt. Enligt mig hade det varit ett totalt slöseri att lyssna på In transit, som har ett väldigt vackert och utsmyckat språk. (Läs den i stället!) Likaså Beckomberga av Sara Stridsberg - jag började lyssna på ljudboken men bestämde mig väldigt snabbt för att läsa boken i stället, då jag märkte att stilen inte kom till sin rätt i ljudboksformat. Det är helt enkelt för svårt att ta till sig metaforer och små detaljer i språket när en lyssnar på en ljudbok, eftersom att man inte är lika koncentrerad när en lyssnar som när en läser.

Men jag har lyssnat på några riktigt bra ljudböcker också. Här kommer några av dem.  

 

 photo 2017-02-11 11.53.29 1_zps5xu89g5r.jpg

 

Allt jag inte minns 

Den här boken läste jag faktiskt först som fysisk bok och fullkomligt älskade den. Fun fact: det här var den första bokklubbsboken för min del!

Sen hittade jag ljudboken på Storytel och började lyssna och WOW säger jag bara. Det är Jonas Hassen Khemiris bror Hamadi Khemiri som har läst in boken och hans olika röster är så bra och lyfter verkligen berättelsen. Det är då som ljudböcker blir extra bra - om läsaren har olika röster för karaktärerna.

Det var lite svårt att hänga med i berättarbytena men det vande jag mig snabbt vid.

 

Harry Potter 

Älskar Harry Potter och Stephen Frys inläsningar är helt magiska. Det är som att stiga in i Hogwarts och hänga med Harry, Ron och Hermione när du trycker på play. Olika röster för varje karaktär och otrolig inlevelse.

 

 photo 2017-02-11 11.53.26 1_zps8ykpudf1.jpg

 

Torka aldrig tårar utan handskar

En fantastisk trilogi av Jonas Gardell och här tror jag verkligen att berättelsen gynnas av att vara inläst av honom själv. Han har olika röster för karaktärerna och trots att stilen stundvis är poetisk och språket rikt på bilder fungerar det, eftersom Gardell sänker tempot betydligt och han gör en dramatisk och fin inläsning.

 

Astrid Lindgrens böcker

Alla Astrids inläsningar av hennes böcker är magiska. Hon måste ha historiens bästa berättarröst. Så mysig och vänlig och rolig. Mina favoriter är Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter.

 

Food pharmacy

Den här boken är kanske lite otippad. Jag har följt Food pharmacys blogg ett bra tag och jag är väldigt intresserad av hälsa, mat och välmående och den här boken förklarar hur tarmen fungerar och vad som gynnar en god tarmflora på ett väldigt enkelt och intressant sätt. Alla borde lyssna på den här boken (och dricka fler gröna smoothies!).

   photo 2017-02-11 11.53.27 1_zpsbzkwn0g9.jpg

 

Svinalängorna

Den här boken har jag läst både på finska och svenska och efter det har jag lyssnat på den. Den är så hemsk och jobbig att läsa men samtidigt så välskriven och vacker. Inläsningen är också mycket behaglig. Här är ett till exempel på att hitta en bra berättare - Sannamari Patjas har en finsk brytning, som passar bra till berättelsen.

 

Just nu lyssnar jag på De polyglotta älskarna som ljudbok och jag varvar det med att läsa den också, kan inte riktigt bestämma mig för vad jag gillar bäst. Efter det tänker jag lyssna på Glöm mig av Alex Schulman och Allt som blir kvar av Sandra Beijer (med Sandra Beijer!).

Har ni lyssnat på några bra ljudböcker? Tipsa oss! 

Malin Öhman
12.02.2017 kl. 17:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!