Sommardagbok: Malin

 

18 juni, Bentasholm, verandan

Vi talar i mun på varandra i radio, om estetik och läsande. Rösterna strömmar ut ur den gamla radion med meterlång antenn som lutar mot flagnande färg på väggen. Det känns som en evighet sedan intervjun spelades in, som en parallell verklighet där jag har nytvättat hår, rena kläder och lavendelvatten i ansiktet, mitt helsingforsjag. Här känns avokadomackor och prosecco oändligt långt borta. Jag använder samma klänning varje dag, om jag överhuvudtaget har kläder på mig. Klänningen luktar svett och sött av intorkad solkräm. Här finns inga helkroppsspeglar. Jag ser bara min kropp ur mitt eget perspektiv. Böckerna jag läser kastar en skugga över kroppen. Över bristningar, fräknar, stickiga små hårstrån. Jag tar en selfie för att se hur jag ser ut. En rynka i pannan som inte längre slätas ut när jag slappnar av.

21 juni, Bentasholm

Efter fem dagar av bära sjövatten, elda brasa, somna i mjuka lakan, insovda under årtionden, har jag fortfarande inte slutat sträcka mig efter telefonen som en invand rörelse, tre klick på skärmen för att den ska lysa upp, för att jag sen ska minnas att jag stängt av mobildatan. Tänker på hur mycket tid som stjäls ifrån mig. Läsande kommer i andra hand när jag hela tiden har annat att göra, intryck och människor och meddelanden som vibrerar, ska vi ses i morgon? Vad har du för helgplaner? Här finns bara min kropp och böckerna jag läser. Torra fotsulor svettiga knäveck. Jag får ont i axlarna av att ligga på mage och läsa, får ont i armarna av att hålla boken framför ansiktet om jag ligger på rygg. Jag vandrar in och ut i böckerna, i de olika världarna. Ena timmen i Hangö, andra på Åland, tredje i Skåne. Läsandet bara är, hela tiden närvarande, inte en aktivitet i sig utan något som sker i förbifarten. Här får böckerna ta plats, och framför allt – tid. Jag tror att jag är snällare här, både mot mig själv och böckerna. Kanske till och med en bättre läsare. 

Dagens citat: Jag har aldrig blivit av med sådant som går att ersätta.

 

 

25 juni, Helsingfors

Ska träffa Kaneli i dag. Ska passa på att ta med mig Märtas bok hem. Ska läsa den när jag åker tillbaka, vill hellre att den ska färgas av saltvatten myggbett fräknar och fågelskrik än spårvagnsgnissel, uttorkat parkgräs, kaffekoppsklirr på café. Tänker att det kan kännas som att jag och Märta bor där i huset en vecka, att mina tankar kan bilda en dialog med hennes. Att jag skriver ner saker, kanske motstår jag lusten att visa världen vad jag läser och låter det vara min hemlighet, när jag försvinner för en stund. 

4 juli, Helsingfors, spårvagn 

Helsingfors älskling, du är fin på bild men du är för högljudd. Du är som den där vännen som inte är bekväm med tystnad och bara pratar och pratar trots att orden tagit slut för länge sedan. Ett konstant sorl i bakgrunden. Med dig är jag aldrig ensam. Alltid någons blick på mig, någon kyrkklocka, någons röster eller rop eller musik eller spårvagnar som vräker in i mina öron och stjäl all uppmärksamhet. Jag vill vara ensam. En vecka i stan och vi är redan ovänner. Jag kan inte läsa här. Poserar bara på en klippa i Lappviken med en nygräddad kanelbulle i magen och har läst bara ett par sidor på flera timmar.

Jag tror vi behöver en paus. 

12 juli, Bentasholm, bryggan

Visst, det finns ljud här också. Prassel i alhäcken. Strandskatorna har ungar och gillar att hänga på bryggan men jag tänker inte låta dem ockupera den en dag till. Jag går ner med en bok i ena handen, en sopkvast i andra, viftar med den ovanför huvudet. Det är min brygga i dag. Bokpärmen är hal av solkräm. Hela jag glänser. Måste komma ihåg att torka av pärmen innan jag ger boken vidare. 

Den handlar om häxprocesserna på Åland på 1600-talet. När vi låg på Tokoistranden och åt persikor och läste berättade Johanna att hon dejtat en kille som var ättling till häradshövding Psilander. Jag tar en klunk osockrad vinbärssaft som mamma skickat med mig hit. När jag var liten var den sötsliskig och lämnade läpparna alldeles klibbiga.

Knuffar ner en myra från foten. 

Jag brukar lyssna på ljudböcker. Som bakgrundsljud när jag diskar, duschar, lagar mat, hänger tvätt. Brukar vara tidseffektiv. Det känns främnande nu. Jag startar Lo Kauppis inläsning av Karin Smirnoffs Vi for upp med mor. Minns att jag tyckte om första delen i serien, att jag lyssnade på den i vintras när jag promenerade i snöstorm till yogastudion. Hennes röst känns välbekant och lugn, men jag hänger inte med i handlingen, måste spola tillbaka, lyssna igen, försöker koncentrera mig. Tystnad igen. En båtmotor långt borta. En gädda i vassen. Prassel i gräset.

15 juli, Bentasholm, verandan 

Märta gav sin son ett råd när han var förvirrad och ängslig. Han skulle åka ut på landet för sig själv en vecka och då skulle kan märka vad och vem han saknar. Hittills har jag bara saknat ett par saker och ett par personer. Det är väl ganska talande att det mesta i mitt liv är sådant jag inte saknar? Lite sorgligt kanske. Vad behöver jag egentligen mer än en brasa, lite mat och böcker? Jag har varit ensam i fem dagar nu. Jag måste åka upp till land i dag för att fylla på med vatten och ladda elektroniken. Klarar mig inte utan den, hatar den samtidigt. Skriver det mesta för hand, orkar inte med datorn och procenten som ihärdigt räknar ner i högra hörnet. Telefonen har fem procent kvar nu. Jag har ju knappt använt den?

15 juli, Bentasholm, gungan

Känner mig riktigt hurtigt Hälsingland-Flora Wiströmsk när jag skriver det här men det är något så belönande med att göra saker med händerna. Att bära tunga vattendunkar upp för stigen, att tvätta rent en brygga efter att fåglarna smutsat ner den, att släpa upp en tung korg med ved, att få smuts under naglarna. Får för mig att läsa högt en stund och rösten låter annorlunda – har nog inte använt den alls det senaste dygnet. Såg någon skriva att läsande är något man bör göra ensam och höll inte med, för jag trivs ofta med att ligga på någon klippa med en vän och läsa var sin bok och ibland pausa och läsa något stycke högt, men nu är jag inte längre så säker. Kanske är det så att läsande och skrivande kräver lite isolering för att helt kunna hänge sig åt texten, att låta sig slukas upp av den, inte avbrytas i en scen eller tanke eller känsla. 

 

 

18 juli, Bentasholm

I dag låg jag i båten och läste, det brukar jag göra när det blir för varmt på land och det är helt vindstilla runt huset. Då lägger jag mig i fören med hatt på huvudet och läser, glider oftast iväg en bit och måste ro lite emellanåt. Men i dag var det helt stilla också på sjön och jag låg i vassen, gömd för världen. Kändes som att jag var den enda som fanns just då.

Hör plötsligt en mansröst som ropar från hamnen. ”Hallå, ere najn i båtin?” Jag satte mig förvånat upp, var helt inne i mina egna tankar, halvvägs till Hangö. ”Jo ja ligger o läser”, svarade jag och viftade med boken ovanför huvudet. ”Jaha. Va läser to tå?” ”Flickan på udden heter an, en spänningsroman.” ”Jaha. He va na.” Jag nickar som svar, osäker vad exakt gubben gör i hamnen och om han faktiskt är intresserad av min bok eller bara småpratar. Märker att han lutar sig mot ett par gåstavar. Tänker att jag ska anstränga mig. ”Du e ut o går?" ”Joo e ska ju va na motion imillanåt… Jaa jaa men e va u bra najn va i båtin så itt an va ut o fääladist fö se sjölv." 

 

 

13 juli, Bentasholm, gungan

Märta skriver om sommar, om hur det varit sol nästan hela dagen och hur syrenen fortfarande har doftande blommor kvar och att blåklockorna inte slagit ut än. Här är det blåklockor överallt, lupinerna utblommade, sprätter iväg sina frön med ojämna mellanrum. Märtas brev är daterat med dagens datum, men för 32 år sedan. Tycker om att läsa om hennes liv, hur årstiderna avlöser varandra, livshändelser radas upp och vardagsproblem bleknar med bladvändningarna. Hon verkar mest rofylld på landet och längtar ständigt dit och efter sin egentid. Och här sitter jag en sommardag i juli, 30 år senare, och det kryper under huden vid blotta tanken på att träffa människor eller betala räkningar eller vara en fungerande produktiv person som sitter på en uteservering och äter en trött pestopasta med resten av alla rastlösa människor som trängs i stan på sommaren.

I gästboken läser jag hälsningar från 1950-talet. Mormors mor Signe. Sen mamma som skriver om olika midsomrar, mitt namn dyker upp om och om igen, som i förbifarten. Jag har gått tillbaka till samma brygga, samma upptrampade stig samma båt och åror som en gång var sammetslena, nu stickiga under händerna när jag ror över viken. 

14 juli, Bentasholm, gungan

I dag har jag legat i gungan och läst hela dagen. Läste ut Märtas bok. Hoppade till när det kändes som att något kröp på mitt baklår men det var bara en svettdroppe som rann ner från knävecket. Ha. Jag blir alltid lite vemodig när en bok är slut. Läser om de sista sidorna som för att dra ut på det. Inte många människor, eller författare heller för den delen, är bra på avslut. Vissa lägger för stor vikt vid det och det blir översentimentalt och utdraget, andra avslutar inte alls. Tycker mer om det sistnämnda, i alla fall när det gällar litteratur. I Märtas fall är slutet efter en andra läsning högst lämpligt. Hur avslutar man annars en bok om brevväxling som rymmer årtionden, om inte lite mitt i, innan allt blivit sagt, mitt i livet?

Men jag hatar avsked. Jag brukar behöva någon dag mellan böcker för att smälta det jag läst innan jag börjar på nästa. Nu har jag övat på att parallelläsa men är ganska dålig på det. Och tiden finns inte att ta avsked. Bara att öppna en ny bok. Löpande band. Längtar efter att läsa på mina villkor igen. 

Natten till 19 juli, Bentasholm

Det slår mig nu, att kvällen är mörkare nu än när jag kom hit. Snart är det här slut. Jag åker härifrån på onsdag. Inget mer ligga i båten i timmar och slumra till mellan kapitlen. Inte gå ner till bryggan och yoga innan frukosten eller sitta tyst och stirra på solnedgången och inte just göra någonting men ändå känna att jag gjort alldeles tillräckligt. Kan det inte bara vara så här nu. 

Mamma hälsade på mig i går kväll. Hon hade tagit med hunden. Han är långsammare än han brukar vara, lite gråare och blicken inte lika pigg. Han andas tungt när han ligger mellan oss. Vi sitter och läser i var sin stol med det sista kvällsljuset som belysning.

Mamma säger: Det här är hans sista sommar.

Malin Öhman
20.07.2019 kl. 09:00

Sommardagbok: Kaneli

Jag läser Jennas sommardagbok och tänker att visst är det så, att läsning, som så mycket annat, om somrarna är väldigt laddat. Det finns den där illusionen om något soligt och evigt som verkligheten sällan ändå kan uppnå. Under midsommarhelgen packade jag med mig fyra böcker ut till vårt sommarställe, och blev sedan lite förvirrad när det var dags att åka hem och jag bara hade hunnit läsa två.

För min del handlar det inte så mycket om tidsbrist eller för höga ambitioner vad kommer till lästakten (fast de så klart också är närvarande, vilken läsande person skulle inte känna igen det dilemmat?), utan snarare om något som kanske bäst kan kallas sentimentalitet. För mig kopplas lässtunden och -upplevelsen tätt ihop med livet i den läsande stunden. Liksom när man hör en gammal låt eller känner en viss doft kan en bok, dess omslagsbild, textur eller första meningar slunga mig tillbaka i tid och minne. När jag senare bläddrar i bokhyllan märker jag att många av mina älsklingsböcker är sådana jag läst under känslomässigt laddade perioder i livet. Trots att jag på midsommaren alltså också kände mig lite snopen över att bara ha hunnit läsa hälften, var det ändå de böcker jag läste, snarare än de jag inte hann med, som nu väckte känslor.

Av min pappa har jag ärvt vanan att på titelbladen av böcker skriva när och var jag läst dem och sedan mitt namn där under. När jag och min pappa lånar böcker av varandra står där sedan ibland bådas namnteckningar. Något han läst på 1980-talet på Santorini läser jag nästan 40 år senare i min lägenhet i Berghäll. Många böcker är givetvis lästa på semestrar och mer temporära platser: ofta på flygplan eller tåg, några stycken till och med på 4:ans spårvagn, men de flesta har jag ändå läst hemma. På så vis blir min bokhylla också någon slags personlig tidslinje över ställen där jag rört mig och bott: de där böckerna läste jag i Vallgård, de där är från tiden i Lund, de där från åren på Skatudden. Något som slog mig egentligen först under den här midsommarhelgen var att den enda platsen titelbladen fortsätter hänvisa till år ut och år in är min familjs sommarställe.

Båda böckerna jag läste under midsommaren var sådana jag läst förr, för sex respektive fem år sedan, och på bägge titelbladen stod namnet på den här platsen. När jag nu läser om dem försöker jag förhålla mig till böckerna neutralt, se dem med den här sommarens blick, men de tidigare läsningarna går omöjligt att skaka av. För att förhålla mig till texten måste jag förhålla mig till mig själv som 19 respektive 20.

Jag minns bägge läsningarna som gripande, vackra, även om det också fanns svärta i kanterna. Den äldre av de två, som jag första gången läste i juli 2013, läste jag visserligen i ett state of summertime sadness, men jag undrar ändå om mycket av bokens melankoli, som i min läsning nu blir det värdefulla, då gått mig lite förbi. Jag tror att jag på den tiden i hög grad letade efter en litterär yta att identifiera mig med och Amanda Svenssons universum erbjöd definitivt det jag sökte. Det i sin tur bidrog till att jag främst lade märke till det i böckerna som rakt talade till mina erfarenheter och det är nog lätt hänt att resten gick lite förbi. Samtidigt som jag nu tänker att min läsning då var selektiv på sina plan, misstänker jag att jag som läsare också var betydligt ängsligare och mer benägen att söka ”rätta” tolkningar och åsikter.

På den tiden gjorde också böcker, de här två var inget undantag, ofta ett emoitionellt större intryck på mig, en bra läsupplevelse kunde gripa tag i mig, göra mig helt (naivt?) upprymd. Det här är något som antagligen såväl åldern som mina litteraturstudier senare tagit kål på. Om jag nuförtiden går upp i varv över en bok är det något jag kanske skulle kalla intellektuellt inspirerad (förlåt för tacky uttryck, ni fattar?), däremot känner jag mig mer sällan emotionellt berörd.

Nu vill jag inte få det att låta som att jag ser ner på mina tidigare jag, känslan av upprymdhet över det jag läst påminner mig nästan om känslan av att vara förtjust, eller inspirerad, och att helt tappa den relationen till läsning vore en stor förlust. Fullkomligt blaserad har jag som tur ändå inte blivit, det händer fortfarande att såväl ängsligheten som upprymdheten gör sig påmind. Av det 30-tal böcker jag läst hittills i år är förövrigt Svenssons senaste en av de som haft den effekten på mig. För att göra sammanträffandet komplett läste jag ut också den boken på mitt sommarställe.

Ja, för att återvända hit. Jag tror egentligen inte att det här stället inverkat så mycket på min läsning, men nog åt det motsatta hållet: att det jag läst här format mitt förhållande till den här platsen (bland mycket annat såklart). Från barndomens Fem-böcker, Astrid Lindgrenar och högläsning till sommaren då jag åt ballerinakex, drack kallt svart kaffe och läste Donna Haraway i solstolen inför min gradu, allt det hände här. Det var också här jag fösta gången läste Darling River, på tal om min gradu, och här jag förra sommaren lärde känna Jude, Willem och de andra från Ett litet liv, på samma klippa som jag nu, för andra gången, slår upp Välkommen till den här världen. De lägger sig i lager på varandra: somrarna, böckerna, namnet på den här platsen på titelbladen, och laddade eller ej så manifesterar de bilden av det ändlösa somriga, och mitt i det böcker med sjövattenstänk på sidorna.


Bilderna är blandade från sommaren 2013, 2017 och 2019.

Ifall Amanda Svenssons författarskap intresserar ska du hålla utkik på Samtal med vänner, den 6.8 släpps ett avsnitt med fokus på hennes böcker. 

Kaneli Johansson
02.07.2019 kl. 10:15

Brutal flickvänskap skildras i känslostram debut

 

Yrsa Keysendal debuterar med en berättelse om skuld, vänskap och förlåtelse med drivande språk, strama känsloskildringar och en uppfriskande enkelhet i berättargreppet. Friläge skildrar på ett trovärdigt sätt den brutala råheten som bara kan utspela sig inom ett flickrums fyra väggar. Men det finns något i intrigen som skaver.

Vänskapen mellan två kvinnor är ett populärt motiv i litteraturen, kanske på grund av relationens mångdimensionalitet och utmaningen att porträttera den på ett sanningsenligt sätt. Det är ofta bara tysta överenskommelser som utgör grunden för den här typen av tvåsamhet och förbjudna känslor som avundsjuka kommer sällan upp till ytan. När det handlar om barns vänskap finns det ofta en viss osäkerhet i relationen – man kan vara nära och långt ifrån varandra på samma gång, bästa vänner i en stund för att sen ignorera varandra i nästa. Det här utforskar Yrsa Keysendal i sin debut Friläge.

Anna och Linda bor grannar och delar vägg, gårdsplan, lekar och hemligheter, men också den stundvis brutala råheten som barn besitter och som vuxna med åren lärt sig tygla. Det som till en början kan ses som en barnslig och oskyldig maktkamp ställer slutligen relationen på sin spets när gränserna för deras vänskap testats för många gånger och förbundet till slut blir omöjligt att reparera.

Dynamiken mellan Anna och Linda är syskonlik. Det finns närhet men samtidigt en obalans i deras relation. Det verkar till en början vara Anna som styr, relationen existerar på hennes villkor. Linda är den svaga som hon skäms lite för och måste stå ut med. I nästa sekund beskrivs Linda som vacker och är ett föremål för Annas avundsjuka. Annas berättarröst är barnsligt endimensionell men visar på det ambivalenta förhållandet till en bästa vän – pendlingen mellan avund och beundran. Det den ena har saknar den andra.

Efter barndomsskildringen ur Annas perspektiv möter vi i bokens andra del en vuxen Linda på semester med sin man. Hennes graviditet har rivit upp många gamla minnen och obearbetade känslor.

Keysendal skriver in en lågmäld men spännande intrig och jag blir hela tiden mer nyfiken på Linda, men författaren håller i tyglarna och visar inte mer än hon absolut måste. Dynamiken mellan Linda och hennes man Robin hade gärna fått utforskas mer. Jag uppfattar antydningar om ett beroendeförhållande där Linda lutar sig tillbaka i ett tillstånd utan självbestämmanderätt, men vad är det egentligen som driver hennes handlingar? Är hon mer än bara en kropp som flyter med strömmen och som får plats i andras händer?

Keysendals språk är anmärkningsvärt. Det finns ett driv och en skenbar enkelhet i texten och ett underliggande vemod som är närvarande genom berättelsen. Men jag har dubbla känslor inför dramatiken i bokens andra del där Lindas perspektiv står i centrum, men ändå beskrivs utifrån. Visst ligger det en poäng i att vi aldrig till hundra procent får se världen genom Lindas ögon och att hon alltid beskrivs utifrån eller via andra. Men det utomstående perspektivet skapar distans och förhindrar dramatiken att riktigt kännas.

Under tiden för de brutala händelserna i Lindas del har Anna lämnat sin lägenhet och sitt jobb och åker runt på motorvägar i Sverige. Händelserna under Lindas semester skapar svallvågor som till slut knuffar Anna över kanten. Hon irrar omkring i sin bil, förföljd av en röd Opel och försöker komma framåt, men som hon säger, "förflyttas alltid bakåt när jag färdas". Likt Opeln kan hon inte heller skaka av sig Linda och allt det osagda som ligger mellan dem. Keysendal skriver bäst under den här delen, när Anna besinningslöst och panikartat kör runt utan egentligt mål.

Återhållsamhet varvas med plötsliga liknelser och effektfulla formuleringar som spräcker hål på stämningen som nyss byggts upp. Keysendal skriver detaljrikt och använder många talande bilder. Jag kan nästan känna hur den i sockerlag dränkta frukten och ljumna sushin växer i munnen när Anna skyfflar i sig måltiden på en av sina pauser i det planlösa bilresandet. Detaljerna sitter. Men jag måste även peta in ett frågetecken i marginalen kring glorifierandet av bilkörningen. Sedan länge har den fått representera ett förlösande och dekadent flyktmedel, men ändå – tröttsamt att än en gång se hur bilkörning får ta plats i litteraturen utan att problematiseras.

Visst imponerar Friläge, men den stora potentialen och drivet i berättandet överskuggas av vissa brister. Här finns hemligheter och lösa trådar som håller mig nyfiken, men på de sista sidorna besvaras alltför många frågor. Det största problemet ser jag ändå i den överdrivna jakten på dramatisk effekt. Keysendal bäddar noga, men ofta för noga. Jag irriteras över att något som var menat som en vändpunkt var så uppenbar redan under bokens första del. Resultatet blir ett oavsiktligt antiklimax innan berättelsen slutligen dör ut.

Friläge är på många sätt en typisk debut. Det finns iver, nyfikenhet och en skarp syn på mänskliga relationer. Det korta formatet speglar vår tid, där episka tegelstensromaner inte lämpar sig för vårt begränsade uppmärksamhetsspann. Men jag undrar också vad som hänt om Keysendal låtit den lågmält klaustrofobiska och panikartade stämningen ta mer plats och insett att hon inte behöver hålla sig till en strikt dramatisk kurva för hålla läsaren engagerad. Friläge är verkligt intressant när Keysendal släpper på gasen och låter berättelsen sakta och okontrollerat rulla framåt.


Text och bild Malin Öhman

Recensionen har publicerats i Hufvudstadsbladet 16.6.2019.

Malin Öhman
26.06.2019 kl. 09:00

Sommardagbok: Jenna

För mig har sommaren alltid varit läsandets årstid. Eller jag föreställer mig iallafall alltid det. På sommaren när jag är ledig och ligger i någon solstol eller inne i soffan när det regnar och läser. Och till viss del stämmer det ju. Det finns mera tid att läsa på sommaren. Men om det blir av är en annan sak.

Jag älskar känslan av att ha en bra läsupplevelse framför mig (hur en vet om det är en bra läsupplevelse är en annan sak). Att få packa väskan med böcker, planera vad jag ska läsa och föreställa mig hur jag ligger i skuggan med ännu en bok. Sedan förverkligas det... inte alltid så ofta.

Nu för tiden kopplar jag en del dåligt samvete till mitt läsande, framförallt under lediga perioder. Ofta när jag tar mig stunden för att dyka ner i en bok känner jag en viss släng av skuld. Borde jag istället umgås med mitt barn, min partner, familj och släktingar? Jag upplever en viss nonchalans i att jag sätter boken framför ansiktet när jag har människor runtom mig. Samtidigt, när ska jag hinna läsa annars? 

Detta är antagligen en av anledningarna varför mina stora läsplaner för ledigheter och semestern går i stöpet. Jag väljer bort boken för att lindra det dåliga samvetet. Sedan kan jag undra, är det något som bara ligger i mig själv och inte upplevs av andra? Kanske värt att undersöka. Så efter semester är högen ofta lika stor som innan. Kanske någon enstaka bok mindre, fast ofta har det ju också tillkommit några under sommarens gång. Högen minskar egentligen aldrig för alltid finns det något nytt att läsa. 

Men sen när jag väl får till det. När jag äntligen ligger i soffan med en riktigt riktigt bra bok. Allt annat runt om kring försvinner för jag är så inne i boken. Just då är de värt all ångest och dåligt samvete. För ingen stund är skönare.

Jenna Matintupa
20.06.2019 kl. 13:08

Århundradets bokklubb har fått ett hedersuppdrag!

Äntligen får vi berätta vad vi smusslat med under den senaste månaden: det är nämligen vi som i år väljer Svenska Yles litteraturpris!

Uppdraget är alltså att läsa hela den finlandssvenska bokutgivningen (minus facklitteratur)  från oktober 2018 till oktober 2019 och sedan välja den bok som vi tycker att är den bästa. Kommer att bli minst sagt utmanande eftersom vi som känt inte alltid är helt eniga i våra åsikter. 

Vinnaren avslöjar vi på bokmässan i Helsingfors den 25.10. Då ska vi också intervjua vinnaren, så lägg redan datumet i din kalender och kom till Helsingfors!

Svenska Yles Kia Svaetichin intervjuade Malin, Jenna och Kaneli om uppdraget. Bland annat fick trion svara på hurudana läsare de är:

Jenna försöker läsa fysiska böcker eftersom hon tycker att bokupplevelsen är bättre då.

– Det blir en annan känsla än när man lyssnar på en bok eftersom man då har möjlighet att göra en massa andra saker under tiden och man kanske inte alltid koncentrerar sig helt till fullo på litteraturen.

Kaneli säger däremot att hon gärna väljer att läsa boken i fysisk form. I jobbsammanhang duger en pdf på datorn lika bra som en fysisk bok.

Malin tycker om ljudböcker, men för henne är det viktigt vilken sorts bok hon väljer att lyssna på.

– Det får inte vara poetiskt för då försvinner upplevelsen för mig. Jag ska kunna diska och lyssna samtidigt.

Mer om våra tankar kring juryskapet (och ganska mycket om lite fåfängare sidor av vårt litteraturintresse) kan du läsa här. Här kan du lyssna på intervjun som gick i Vega Dag i dag, tips för den som är sugen på att veta hur Kaneli, Malin och Jenna låter :)

Århundradets bokklubb
18.06.2019 kl. 15:00

Samtal, prat och konversationer inför sommaren

Nu är sommaren officiellt här! Det är inte bara högsäsong för läsning och boktips utan även för podcast och sommarprat av alla dess slag. Här listar vi förslag på litteraturrelaterad lyssning inför semestern: 

  • Samtal med vänner, en podcast om livet och litteraturen, som görs av Kaneli Johansson (som ju är en av oss i bokklubben) och Hanna Ylöstalo. Nytt avsnitt första kommer alltid första tisdagen i månaden. Missa inte senaste avsnittet som släpptes i tisdags, med temat klimatdystopier. 

 

  • Sivumennenen mycket skarp och rolig podcast om böcker och en hel del populärkulturella spaningar. Bra feministisk analys, om än lite tantig ibland. Görs av Jonna Tapanainen och Johanna Laitinen. (obs på finska)

 

  • Konversationer. En podcast som verkar ha slutat men som koncept är mycket bra. Det är samtal om kreativitet mellan två av vår tids ledande röster inom konst, teater, litteratur, film, musik och media. Till exempel Kerstin Ekmans och Sara Stridsbergs och Tone Schunessons och Sandra Beijers konversationer är fina. 

 

  • Sommarprat med författare: finns det något mer somrigt än att lyssna igenom gamla sommarprat. De flesta av dem håller ju tiden rätt väl. Författares sommarprat brukar vara rätt säkra kort, de är ju proffs just på att skriva och berätta. I bästa fall blir deras sommarprat som noveller, essäer, poesi. Förlängningar på deras författarskap helt enkelt. Några av våra favoriter är Fatima Bremmers från 2018, Linda Boström Knausgårds från 2017 och Bea Uusmas från 2014. 
Århundradets Bokklubb
08.06.2019 kl. 12:20

Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen.

 

Novellen som gav Larsson första pris heter Regnet slutar aldrig falla över fabrikerna i Łódź och handlar om två vänner som jobbar på ett universitet och om vänskapen som uppstår mellan dem. Jag-berättaren skapar ett narrativ om den andra personen som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

– Jag är ganska intresserad av föreställningar som man har om andra människor eller platser. Det blev en del av novellen. Den andra personen kommer från Polen och det handlar också om hur människor i Finland ser Polen, alltså också om fördomar.

Larsson har släkt från Polen, men har ännu aldrig själv besökt landet. När hon började skriva texten på jullovet märkte hon ändå att det delvis var dit texten var på väg.

­– Jag brukar oftast göra så att jag bara börjar skriva något och sedan far texten dit den far, så texten förändrades mycket på vägen. Jag började märka att jag behandlade personen som är polsk jättestereotypt och jag blev irriterad på mig själv. Skrivandet ett sätt att konfrontera det och fundera på vad jag som skribent har som ansvar i hur jag talar eller skriver om andra människor.

Jag tror att det här är något som präglar vår generation, att vi är medvetna eller försöker framstå som det. Känner du att det är ett hinder i ditt skrivande att undvika att av misstag trampa på någons tår?

– Delvis. Jag försöker undvika att tänka så för det kan bli för begränsande. Jag kämpar annars också med att jag är självkritisk och när jag skriver försöker jag att inte tänka på att något är fel att skriva. Men en viss medvetenhet finns alltid där. Just därför vill man lite gå dit, det blir lockande att utforska sådant som man inte får säga.

Larsson är snart magister i litteraturvetenskap och har jobbat på olika förlag. Hon är vad en kunde kalla en skrivande person. 

– Det har varit skönt att ha det skönlitterära skrivandet som motvikt och inte vara så bunden av ramarna av hur en gradu eller uppsats ska se ut. Men det har också varit svårt att lämna de strikta ramarna.

 

Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. 

Känner du att det är svårt att som litteraturvetare, som tränas i att kritiskt granska och analysera texter, sedan skriva själv?

– Det svåraste för mig har varit att acceptera att texten inte är så bra som man vill och det kanske aldrig blir så. I och med att jag är van att kritiskt granska texter blir jag också medveten om vad jag gör själv, vilket gör skrivandet svårt. Jag har kämpat med att försöka koppla bort min inre kritiker.

Det som hjälper är att flödesskriva, säger hon. 

–  Jag har gått en skrivutbildning sedan hösten och det har hjälpt jättemycket i och med att man där snabbt måste visa det man skrivit. Det har varit sjukt svårt, men det har hjälpt. 

Utbildningen som hon går heter Skriftskolan och den leds av Hannele Mikaela Taivassalo och Johanna Holmström.

Larsson säger att det alltid funnits någon form av skrivande i hennes liv, men att skriva skönlitterärt har hon börjat med senare.

–  Tidigare har jag skrivit dagbok och essäer, men först nu börjat skriva mer skönlitterärt. Det som driver mig är någon slags nyfikenhet och att det det finns så mycket man kan göra i en skönlitterär text. Det lockar mig.

Många Arvid Mörne-vinnare dyker snabbt upp i förlagens kataloger som debuterande författare. Att skriva något längre hör ändå inte till Larsson plan just nu. 

– Att tänka på något större projekt känns svårt, då blir det genast krav. Det är lättare att tänka att jag ska skriva en bit i taget, kanske det blir en helhet någon gång.

Prissumman på 5 000 euro ska Larsson använda till en resa till Polen med sin syster.

Har du några skrivtips?

– Det är nog bara att skriva. Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. Men med olika former av flödesskrivande kan man komma över det. 

Att ha en deadline fungerar också bra, säger hon.

– Jag editerar jättemycket efteråt. Jag försöker skriva först och editera sedan. Ibland känns det som att det aldrig blir färdigt. Det är självkritikerns eviga börda. Där måste man kanske bara ge upp och tänka att det är tillräckligt bra. 

Arvid Mörne-tävlingen ordnas av Svenska Folkskolans Vänner. Vartannat år gäller tävlingen lyrik och vartannat år noveller. Tävlingen är öppen för skribenter under 30 år.

 

Mathilda Larssons lästips:

♥ Annie Ernaux och hennes författarskap har inspirerat mig. Jag hittade henne då jag var på utbyte i Frankrike och vi hade en kurs om henne. Jag blev förvånad att jag tyckte så mycket om henne för oftast blir kurslitteraturen lite av ett tvång. Ernaux verk berörde mig starkt. Vissa av hennes böcker är översatta till svenska.

♥  Och hjärtat det var mitt av Sara Enholm Hielm tyckte jag också mycket om. Den rekommenderar jag för alla som skriver. Det känns uppmuntrande att hon lyfter fram så många av känslorna som kan finnas bakom en text.

♥  Just nu läser jag Hannele-Mikalea Taivassalos In transit som jag tyckt jättemycket om.

Saga Mannila
23.05.2019 kl. 11:15

Vad vi ser framemot på Helsinki Lit 2019

Litteraturfestivalen Helsinki Lit ordnas för femte gången den 17-18 maj på Savoy teatern i Helsingfors. Alltså nu på veckoslutet! 
Vi har listat de samtal som intresserar oss mest:

 Fre 17.5.

17.50 Kim Thuy – Silvia Hosseini

"Kim Thúy föddes i en välbärgad familj i Sydvietnam, upplevde kriget och Nordvietnams maktövertagande och lämnade Vietnam som båtflykting när hon var tio år gammal. Hon är sedan dess bosatt i Montreal med sin make och deras två barn, men har flera gånger återvänt till hemlandet Vietnam."

Thúys romaner tematiserar flyktingskap, kulturmöten och frågor om identitet. Men också frågor kärlek, minnen, gränsen mellan här och där, nu och då. Hennes två kortromaner Ru och Mãn hör till de vackraste jag läst. – Kaneli

18.50 Nina Lykke – Saara Turunen

"Nina Lykke skriver satir över privilegierade vuxnas dårskap. Romanen Nej och åter nej har inneburit ett genombrott för henne som författare." Lykke intervjuas av författaren och dramatikern Saara Turunen som bland annat skrivit romanen Sivuhenkilö samt pjäserna Tavallisuuden aave och Medusan huone, alla otroligt hypade

19.30 Andre Aciman – Boodi Kabbani

"Författaren till succéboken och sedermera succéfilmen Call Me By Your Name. André Aciman är född 1951 i Alexandria, Egypten. Aciman undervisar vid University of New York, där han är specialiserad på Marcel Proust." 

Jag kommer på mig själv med att läsa den långsamt och eftertänksamt. Jag dröjer mig kvar i meningarna och formuleringarna, läser den med inlevelse och vill aldrig lämna Italien och magin den här sommaren. – Malin om Call Me By Your Name.

Lö 18.5 

14.20 Malin Lindroth – Kaisa Haatanen

"Nuckan, finns hon? Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta."

I Nuckan lägger Lindroth ord på en livserfarenhet som för många tycks otänkbart skrämmande. Den är rå och ärlig, men också lättläst och underhållande. – Kaneli


15.50 Rachel Cusk – Philip Teir

"Rachel Cusk har vänt ut och in på romantraditionen med sin hyllade trilogi om den frånskilda huvudpersonen Faye." 

Århundradets Bokklubb
13.05.2019 kl. 10:00

Samtal med vänner

Ni har väl inte missat att en ny litteraturpodcast sett dagens ljus? (Århundradets bokklubb är lite partisk här eftersom ena hälften av podcastduon ju är medlem i bokklubben) 

I "Samtal med vänner" diskuterar litteraturvetarna och vännerna Kaneli och Hanna livet genom litteraturen. I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar de om hur de lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format deras vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv” diskuterar de hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv.

LYSSNA PÅ PREMIÄRAVSNITTET HÄR Eller var du nu föredrar att göra der. Finns där poddar finns osv. 

Missa inte heller intervjun i HBL (klicka på bilden för att läsa hela artikeln)





Bonusbild på en grå inspelningsdag i slutet av förra året när ett pilotavsnitt blev till: 

 

Århundradets Bokklubb
07.05.2019 kl. 09:00

Åtta tankar om "Ett system så magnifikt att det bländar"

En grej jag gillar i våra diskussioner med bokklubben är att tankarna och åsikterna där får vara ganska ofärdiga. När vi pratar om böcker finns inget krav på sammanhängande analyser utan tvärtom får samtalen sken iväg lite, kännas röriga och famlande. ​Den här typen av halvklara trassliga tankar syns sällan utåt, i recensioner har man ju slipat till det (vilket av uppenbara orsaker där är något att sträva efter). Men jag tänkte ändå att det vore roligt att dela med sig av de där mer impulsiva och omedelbara tankarna.

Här kommer åtta stycken om Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar: 

- Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den.

- En lite avig triangel som utgångspunkt känns väldigt typisk Amanda Svensson. Hörnstenarna här är trillingarna Sebastian, Clara, Matilda. Uppvuxna i Lund, utplacerade på olika håll i världen. Sebastian bor i London och jobbar på ett neurologiskt forskningsinstitut så stort att ingen verkar helt på det klara med vad de egentligen håller på med. Clara har åkt till Påskön för att göra ett reportage om en grupp klimataktivister som väntar på jordens undergång. Matilda leker familj i Västerbotten med sin pojkvän Billy och hans dotter Siri. En tragedi har splittrat deras treenighet, om den nu någonsin funnits.

- Logiken och detaljrikedomen i boken liknar det system som är verkligheten: alla micro- och macroenheter som hänger ihop på sätt vi förstår och sätt vi inte gör det. Människors (mig själv inkluderad) behov att skapa begripliga (förenklade) versioner gör mig matt. Inte minst när det kommer till klimatfrågor.

- Påskön. När jag blir påmind om den platsen upptar den alltid ganska mycket av mina tankar. Längtar liksom dit, men samtidigt skrämmer tanken på dess avlägsenhet mig. Clara berättar att om man räknar i ljudets hastighet tar det sju dygn för ett skrik på Påskön att nå Sydamerikas kontinent. Får klaustrofobi av den tanken, samtidigt som den är helt hisnande. I alla sin mytomspunnenhet, overklighet, ologiskhet känns Påskön väldigt självklar i såväl den här boken som hela Amanda Svenssons litterära värld.

- Hur tätt förenade galenskap och dess motsats är, hur man inte alltid kan avgöra skillnaden. Att det är en genomgående tematik hos många av mina favoritförfattare.

- Matildas upplevelse av att vara det svarta fåret, ond på något sätt, utan att mena eller vilja det relaterade jag otroligt mycket med. Eller liksom relaterade till en oförmåga att vara trevlig i en viss slags sociala situationer på det där sättet som alla andra verkar klara av helt smärtfritt. 

- Det finns något tafatt i alla tre huvudpersoner som gör dem mycket älskvärda. På tal om karaktärerna (inte bara trilligarna utan också Sebastians kollegor och patienter, Claras gäng på Påskön, Billy och Siri): de är alla som från en knäpp barnbok, udda karikatyrer, inte alls trovärdiga men samtidigt älskar man (att hata) dem precis för dem de är. Skulle vilja samla alla på en fest och bara observera. Saknade dem och deras värld när jag läst slut boken, vilket jag verkligen inte känner med alla fiktiva karaktärer jag möter.

- Det här är en massiv bok, i jämförelse med Amanda Svenssons tidigare, relativt korta verk. Men trots att den är större (och då menar jag inte bara den materiella aspekten), så känner jag igen en ton jag älskat från de två senaste böckerna: det lekfulla, överdrivna. Varken handlingen, karaktärerna eller det system som binder ihop helheten känns särdeles verklighetstrogna, men istället för att vara ett misslyckande är den bristande trovärdigheten en tillgång: inte helt olikt magisk realism får man som läsare helt enkelt acceptera skeendeförloppen och se vad de leder till. Var helt uppe i varv när jag läst klart.


Har nån av er läst den? Vad hade ni för (ofärdiga) tankar om den? 

Kaneli Johansson
02.05.2019 kl. 12:04

Vad vi läser i april

Kaneli

På flera sätt känns det som att jag vuxit upp tillsammans med Amanda Svenssons författarskap. Från hennes skräniga (odrägliga underbara) debut Hey Dolly (som jag för övrigt skrev min kandidatuppsats om back in the day och därför alltid har lite kärlek över till) via de vackra, sorgliga men också rätt pretentiösa Välkommen till den här världen och Allt det där jag sa till dig var sant (älskade bägge två) till att nu med Ett system så magnifikt att det bländar landa i något mer moget. Förlåt för universums trassligaste mening. Boken beskrivs som ett episkt släktdrama om syskonskap och familjeband och hur långt de tål att töjas. (För övrigt ett tema som tycks vara populärt.) Hanna sms:ade mig i alla fall en bild på den och eftersom jag absolut inte ville vara sämre gick jag genast in på bibliotekets sida och beställde ett eget ex. Språket är lekfullt och klurigt i klassisk Amanda Svensson-anda och berättelsen byggs upp med varsamhet och humor.

Bonuspoäng för att ha läst de två första kapitlen på balkongen utan ytterjacka.   

Malin

Jag vet inte riktigt vad som har hänt med mig på sistone. Jag brukar beskriva mig som en långsam läsare men 2019 har hittills varit mitt mest läseffektiva år, ja, kanske någonsin? Jag har läst så pass många böcker att jag måste rota runt i minnet för att sammanfatta vad jag egentligen tyckte om det jag läst, och det betyder väl också att mängden text varit lite för stor. Jag tror också att lästakten ökat av att jag äntligen bemästrat förmågan att läsa flera böcker samtidigt. Det känns lite som att dejta flera personer på samma gång (eller ja, parallellt). Ibland glömmer jag bort vilken jargong jag har med någon och vilka samtalsämnen jag redan avverkat med någon annan, men sen kommer det tillbaka så fort jag träffar dem igen.

Den senaste boken jag dejtat är Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Vi har hittills bara gått på en dejt så kan inte berätta så mycket mer än att det känns lovande och att omslaget är mycket tilltalande och skönt att föra fingrarna över (okej slut på dejtreferenserna lovar). Rich boy berättar om tre generationer kvinnor och ska handla om psykisk ohälsa, klass, ensamhet, kvinnlighet, våld och sexualitet och av flera säkra källor har jag hört att läsupplevelsen ska påminna om Ett litet liv och Maken. Lovande alltså. Tänker gå på en andra dejt i kväll. Lovar att berätta hur det går sen.

Saga

Jag är inne i en ganska dålig läsperiod igen och undrar när det ska vända. Slukar tv-serier om kvällarna i stället för romaner just nu och om jag ska vara helt ärlig så har jag inte ens ett dugg dåligt samvete. Tipsar därför om Netflixserien Störst av allt som baserar sig på boken med samma namn, skriven av Malin Persson-Giolito. Jag lyssnade på boken som ljudbok för ett par år sedan och måste säga att jag inte zonade ut en enda gång som jag brukar då jag lyssnar på böcker. Den höll mig helt enkelt i sitt grepp. Boken och tv-serien är perfekta för dig som gillar mörka thrillers och deckare som dessutom innehåller en vrickad kärlekshistoria och en gnutta klassanalys.

Men för att visa att jag inte gett upp böcker och läsning helt och hållet, vill jag ännu ta upp två godingar som jag också väljer att spendera lite (läs)tid med just nu: den hajpade Nora eller Brinn Oslo brinn som träffsäkert beskriver självdestruktivitet, svartsjuka och oändlig Instagram-stalking och det nyaste numret av Kontur med temat djur. I förordet skriver chefredaktörerna för numret, Kaneli Johansson (också känd som bokklubbsmedlem <3) och Mathilda Larsson, att "relationen mellan människan och djuret är ett enigma som aldrig tycks sluta fascinera" och det visar verkligen också texterna i Kontur. Läs läs och diskutera och fundera vidare!

Hanna

Jag valde att lyfta upp två böcker jag hittat via min syster när jag hälsat på henne nu i veckan. Homo deus: kort historik över morgondagen (2015) som är en fortsättning på den superpopulära Sapiens – en kort historik över mänskligheten och Une Année Studieuse (2012).

Harari skriver om mänsklighetens historia på ett ögonöppnande och skickligt sätt utan att egentligen komma med så mycket nytt info, den här andra delen blickar nu framåt, uppbyggt som ett tight paket som brett tangerar klass, konflikter, politik, humanism, religion och vår gemensamma framtid men på ett väldigt greppbart och bra sätt utan att bli ”för akademisk” och torr. Rekommenderar varmt båda två för alla i dessa tider av oro, klimatkrisande och allmän världsångest.

Anne Wiazemsky skickade år 1966 ett brev till den franska provokatören och filmskaparen Jean-Luc Godard som eskalerade till en början på ett långt samarbete där hon spelade i många av hans filmer och (såklart) inledde ett stormigt förhållande med. Försöker läsa på min extremt knaggliga franska, det går sådär. Men är så fascinerad av att för en gångs skull få ta del av hennes historia ur hennes egen synvinkel och följa med deras gemensamma eskapader från ”insidan”.

Sen läste jag ut en novell av Louisa May Alcott, Sisters som består av ett par utvalda delar av hennes verk Little Women och Good Wives. 100% mysig feelgood som kretsar kring fyra systrar och deras uppväxt vid medlet av 1800-talet. Alltid så svag för epokdrama, speciellt dynamiken systrarna emellan är så välskriven, känslosam och dramatisk till relaterbar.

Jenna

Att jobba, ha en familj att hänga med på kvällarna och dessutom vara preggo gör att det ibland är svårt att orka fokusera på läsning. Jag vet knappt när jag ska ta mig tid för att läsa. Men med ljuset har också min läslust sakta men säkert kommit tillbaka. Blev så glad när den här boken damp ner på hallgolvet. Matilda Gyllenbergs debut Det lugnsjuka huset. "Det är en berättelse om instängdhet och om förväntningar utifrån och inifrån. Om att slitas itu av behovet av trygghet och längtan efter frihet. Och om att tiderna inte har förändrats så mycket som vi kanske önskar." Så beskriver Förlaget boken. 

Jag har ännu inte hunnit läsa så mycket av den så kan inte uttala mig om innehållet, men jag hittills gillar jag det jag läst. Och det passar mig att den är lite lättare än alla de svåra romaner jag försökt mig på på sistone. Behöver lite mera lättläst för att komma tillbaka i läslunken. Det enda som hittills gjort mig besviken är omslaget. Vad är grejen med att deckare och thrillers alltid måste ha så himla stereotypa och fula omslag? Annars har de finlandssvenska förlagen varit riktigt duktiga på att få till snygga omslag de senaste åren, men när det kommer till den här genren misslyckas det tyvärr nästan varje gång. 

Århundradets bokklubb
11.04.2019 kl. 20:16

Normal people

 

Ofta när vi ska prata om böcker märks det att vi är en ganska homogen grupp läsare – våra åsikter skiljer sig oftast inte så drastiskt från varandra och vi utgår ifrån liknande referensramar. Därför är det mycket som vi inte behöver säga, mycket vi förstår utan att sätta ord på. Men Sally Rooneys Normal people, som ju handlar om unga personer som vi på många sätt kan känna igen oss i, utmanade oss att sätta ord på det där ganska oförklarliga i att vara ung i dag. Vi känner igen oss, men vad är det vi egentligen känner igen oss i? Vad är det i berättelsen om två ungdomar i Irland, i ett relationsdrama som sträcker sig mellan 2011 och 2015 som får oss att strecka under meningar, vika hundöro och stanna hemma och läsa i stället för att gå på fest? Det korta svaret: Normal people går att spegla sig i.

Vi pratade mycket om kommunikation och hur Connell och Marianne pratar i kors och missförstår varandra. Vi blev frustrerade av att läsa deras olika perspektiv och inse att de bara inte lyckas kommunicera sina tankar och känslor till den andra. De håller tillbaka, och antar ändå att den andra ska förstå vad de vill. Igenkänningen är, tyvärr, hög. Och jag tänker en, kanske naiv, tanke – tänk om alla bara skulle säga vad de kände? Om vi inte hade något att förlora? 

She thinks of the way she treated Jamie before he left, and rubs her face with her hands. Some milk-drinking culchie, Jamie called Connell once. It's true, she has seen Connell drink milk directly from the carton. He plays video games with aliens in them, he has opininons about football managers. He's wholesome like a big baby tooth. Probably never in his life has he thought about inflicting pain on someone for sexual purposes. He's a good person, he's a nice friend. So why does she go after him like this all the time, pressing him for something? Does she have to be her old desperate self around him always? 

Do you love him? Says Connell. 

Her hand pauses on the door of the fridge. 

Unlike you to take an interest in my feelings, Connell, she says.

Något som hela tiden är närvarande i Normal people är klassperspektivet och vi tycker om hur Rooney tar upp det på ett självklart sätt utan att det blir övertydligt. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes familj och trots det tänker varken Connell eller Marianne särskilt mycket på sina olika bakgrunder, eller ser det som något som skulle omöjliggöra en relation. För dem verkar det, i alla fall i början av romanen, inte spela någon roll. Däremot spelar en annan form av social hierarki roll – status och popularitet. Connell uppför sig som en riktigt idiot i början av berättelsen, inte alls i linje med (den oförtjänta) titeln som a good guy, då han undanhåller sitt förhållande med Marianne från deras klasskompisar för att hon inte ingår i den populära kretsen. Hon är annorlunda, och verkar, i Connells naiva ögon i alla fall, inte bry sig om att hon blir utstött. Genom berättelsen kastar Rooney omkull invanda maktförhållanden flera gånger. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som går hem hos de populära utan här passar Marianne in hos de rika ungdomarna som vill ha stipendium för att visa att de kan, inte för att de behöver pengarna.

He reaches for her hand and she gives it to him without thinking. For a second he holds it, his thumb moving over her knuckles. Then he lifts her hand to his mouth and kisses it. She feels pleasurably crushed under the weight of his power over her, the vast ecstatic depth of her will to please him. That's nice, she says. He nods. She feels a low gratifying ache inside her body, in her pelvic bone, in her back. 

I'm just nervous, he says. I feel like it's pretty obvious I don't want you to leave. 

In a tiny voice she says: I don't find it obvious what you want. 

Både Connell och Marianne är på något sätt medvetna om sitt förvridna maktförhållande. Att de håller tillbaka känslorna är starkt kopplat till makt och rädslan att förlora den. Att vara sårbar och ge upp sin makt, att underkasta sig, måste väl vara bland det mest skrämmande man kan göra. Vi pratade också mycket om sex och dess koppling till makt och det är kanske här som våra upplevelser skiljde sig mest från varandra. Dras Marianne till våldsamt sex på grund av att  hon känner sexuell njutning av det, eller är det ett utlopp för hennes desperation och därför hon dras till destruktivitet? En kombination, antagligen.

Normal people fick oss att reflektera över relationer men också över vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney fångar den där ständiga dragkampen mellan vad man vill och vad man borde, den egna blicken och de andras blick och hur svårt det är att bara få allt att fungera när man är, som The Guardians Sian Cain beskrev det: överutbildad, neurotisk och aningen för självmedveten.

Malin Öhman
04.04.2019 kl. 12:00

Detroits vildmarker

 

Ibland vaknar vi av att en albatross flyger förbi i korridoren utanför. Den är på väg mot de stora sjöarna, den flyger över kanalerna som leder mot Atlanten. Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.

Citatet ovan är från Sara Stridsbergs novell American Hotel, ett lågmält och förvirrande triangeldrama som utspelar sig i ett nedgånget Detroit. Huvudpersonerna Carter, Vladimir och Jack kretsar kring varandra, förenas i kärleks- och familjerelationer, men tycks förbli ensamma och främmande, lika mycket för sig själva som för varandra.

Främlingskapet speglas i, eller kanske till och med beror på, att allt annat runt omkring dem förfaller. Det som var en blomstrande storstad står nu övergivet och ödelagt av dess ursprungliga invånare. För mig blir just ödsligheten incitamentet i min läsning av i novellen. Istället för att läsa den som ett triangeldrama, som en undersökning i mänskliga sociala och kulturella beteendenormer och deras gränser, vill jag se det som en berättelse om, eller studie i, människans ensamhet i världen. Det är en ensamhet som grundar sig i arttillhörighet, men framförallt är ett resultat av en situation där det mänskliga inte längre är dominerande.

Ifrågasättandet av människans förehavanden och dominans ligger i högsta grad i tiden. Artiklar om klimatförändringens obestridlighet delas i medieflödena gång på gång, juli 2018 blir den varmaste och torraste månaden som någonsin mätts och min personliga klimatångest når nya höjder. Det är då kanske föga oväntat att jag dras till novellens undergångsstämning. Trots att Detroits förfall visserligen inte berodde på miljöförstörelse, utan snarare handlade om teknologisk utveckling, kvarstår faktumet att människans verksamhet verkar definieras av ohållbarhet.

I American Hotel konkretiseras ohållbarheten genom att novellen utspelar sig i och beskriver en tid där förfallet redan är ett faktum. Carter berättar att ”Allt som fanns när jag var barn var plötsligt borta: människorna, trädgårdarna, livet på gatorna. Ibland kändes det som om min barndom bara var en dröm”. Karaktärerna verkar nästan transparenta, de rör sig som vålnader genom sin egna berättelse. ”Livet har blivit så naket, som ett skelett berövat sitt kött” beskriver Carter det som. Att novellen först publicerats i tidskriften Grantas nummer med tema Spöken verkar mer än logiskt. Det spöklika accentueras av att den övergivna staden ligger i bakgrunden som en ödslig kuliss, det urbana landskapet övertas successivt av växter och djur. ”Gränsen mellan natur och stad har upphört, (…) Kanske har sådana gränser aldrig funnits” konstaterar Carter.

Den traditionella humanismen, och kanske slutligen alla områden av västerländsk kultur, gör en fundamental distinktion mellan kultur och natur, de bildar motsatspar. Människan tillhör kulturen och staden, djuren ingår i kategorin natur. Men i American Hotel verkar dessa tendenser vara i upplösning. De kastar fortfarande sina skuggor över berättandet, men tycks tillhöra en tid som inte längre finns. På så sätt resonerar novellen snarare med posthumana teorier, som kritiserar antagandet att människan är något frånskilt alla andra arter och objekt. De posthumana teorierna ifrågasätter och kritiserar både människans säregenhet i jämförelse med andra arter och det mänskliga förnuftets överlägsenhet som en källa till sann kunskap. Att naturen gör intrång i staden behöver alltså inte vara otäckt, tvärtom. I en posthuman verklighet är ambitionen att de här gränserna luckras upp. Istället för att konstituera motsatser omdefinieras de som kategorier som ingår i varandra.

I genklang med posthumanism är det inte bara djuren och växterna i American Hotel som erövrar mark i det urbana landskapet. Också sättet att beskriva människorna förändras: ”en kvinna sitter i en upplyst studio och gråter, hennes ansikte är så deformerat att hon lika gärna kunde tillhöra en främmande art, en katt eller ett lodjur”, löparna på springbanan liknar rovdjur, är nästan ”omänskliga”, Vladimir ”har en reva på ryggen, som märket efter en klo” och hans bror Jack beskrivs som ”rik och snabb som en orm”. Det djuriska sipprar in i beskrivningarna av människorna och möjliggör en glidning mellan motsatskategorierna.

Samtidigt gör djurliknelserna de mänskliga karaktärerna främmande för läsaren, de blir kusliga på ett liknande sätt som naturens intrång i det urbana spontant uppfattas spöklikt. Karaktärernas handlingar verkar vara intuitiva reaktioner snarare än resultat av genomtänkta handlingsplaner. De har kvar förmågan att känna och tänka rationellt, men kopplingen mellan dessa, det som anses ha skilt människan från djuren, tycks ha upplösts. I världen som fanns tidigare tävlade Carter i löpning, nu gör hon det inte längre. Hon kan fortfarande och antyder att hon längtar efter det, men hon springer inte. Hon älskar inte heller Jack, tvärtom, ”Vi hade inte särskilt roligt (…) jag tyckte inte om att ligga med honom, det var kallt och stelt”, ändå får de ett barn ihop. Vladimir älskar hon däremot bottenlöst, men honom skjuter hon på hans egna befallning, en befallning han själv ångrar direkt efteråt. Karaktärerna verkar vara rotlösa och vilsna, inför sig själva, varandra och sin omgivning. 

Just alienationen och förvirringen stiger vid sidan av ohållbarheten fram som ett genomgående tema i novellen. Ett möjligt sätt att begripa det är genom Levi Bryants koncept vildmarksontologi (wilderness ontology)1. Med vildmark avses i vanlig mening naturlandskap som är orörda och avskilda från människan, men Bryant avser med sitt begrepp något annat. Han menar att den sortens intakta vildmarker varken i praktiken eller teorin finns eftersom människan i så bred omfattning påverkat ekosystemen, och natur och kultur är koncept som omöjligt går att skilja från varandra. Bryants vildmark är däremot filosofisk.  Den tar avstamp i tanken om att världen består av objekt (byggnader, växter, inredningsföremål, stenar, städer, hårspännen, kläder, djur och människor) som står i en jämlikhetsrelation sinsemellan. Objektens existens är oberoende människan(s förnimmelser eller begripliggörande), de verkar samtidigt, på samma och olika håll, beroende och oberoende av varandra och människan är inte frånskild dem utan ett objekt bland andra. I den filosofiska vildmarken som dessa objekt bildar är människans hegemoni lika bräcklig som i ett faktiskt vildmarkslandskap.  

I American Hotel åskådliggör det förfallna Detroit på ett gripbart sätt den här filosofiska vildmarken: arternas och objektens makthierarkier har nedmonterats, ”rovfåglarna [har] intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue”, Carter beskriver hur ”Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar, jag känner kontinentalplattorna röra sig under oss och den avlägsna pulsen från Atlantens vågor som drar månens silver till sig”. Rovfåglarna och rådjuren och skyskraporna och kontinentalplattorna och vågorna och månen existerar och agerar parallellt med Carter, Vladimir och Jack, vars tillvaro onekligen i den nya situationen kan kännas främmande, förvirrande och enslig.

I slutändan är människans alienation inför sig själv och sin kultur ett grundläggande mål för såväl vildmarksontologin som posthumanismen. Genom att uppleva mänskligheten som något främmande vidgas förståelsen för andra varelser, objekt och perspektiv. Att förnya och förändra sig själv och sitt förhållningssätt till omvärlden blir nödvändigt för överlevnaden. Vladimirs oförmåga till detta driver till slut fram en förlust av mening som får honom att bönfalla Carter att skjuta honom. Hur det går för de andra karaktärerna är upp till läsarens tolkning. Novellen avslutas där den började, med albatrosserna i skyskrapans korridorer.

Havsfåglarna flyger mot de stora grå sjöarna […] De flyger över Detroit Rivers mot Atlanten. Trädens rötter får asfalten att bukta, på vissa ställen har rötterna trängt igenom det grå. Som om naturen bara har väntat. Träden kommer att glömma oss, att vi varit här. En mikrosekund av evigheten. 

Jag väljer att se det som att Carter i alla fall nåtts av insikten att hon är en del av något större, en räcka i ett längre tidsbelopp, delaktig men samtidigt försvinnande liten, på en plats där kategorierna satts i rörelse.

 

Text och bild Kaneli Johansson



1 Bryant, Levi ”Wilderness Ontolgy” i Preternatural (red.) Jeffery, Celinda, Punctum Books, New York, 2011


Citaten ur American Hotel är från versionen publicerad av Novellix 2016


Texten publicerades ursprungligen i Kontur #3-4.

Kaneli Johansson
21.03.2019 kl. 12:32

På mitt nattduksbord just nu

Ännu ett nattduksbord hos oss, den här gången mitt (det vill säga Jennas). Där ligger oftast böcker som jag ska läsa, eller håller på att läsa. Vissa har varit där längre och vissa har just kommit dit. Vissa har jag påbörjat och andra väntar ännu på det magiska "när jag har tid" (som aldrig verkar komma...). Vi kan väl börja uppifrån.

Dikter & aforismer av Edith Södergran köpte jag för ett par år sedan på bokmässan och fick komma fram ur bokhyllan efter att jag sett på Helt Lyrisk med Molly Sandén. Läser i den nu som då när jag har lust. Tycker omslaget är väldigt fint!

Det lungsjuka huset av Matilda Gyllenberg kom på posten för någon vecka sedan. Ska läsa den så fort jag hinner, tycker den låter sjukt spännande. 

Feministfällan av Nina Åkestam fick jag i julklapp i år. Har bara läst några sidor ännu men ska försöka komma igång bara jag skulle få undan alla andra jag måste läsa först (story of my life).

Merete Mazzarellas Om livets mening och Alma. Den första fick jag också i julklapp och den andra hade vi som bokklubbsbok i somras. Glömde den hos Malin och hann aldrig läsa klart den, men nu ska den bli utläst! Gillar den massor än så länge.

Denna dagen, ett liv av Jens Andersen. En biografi om Astrid Lindgren som jag antagligen aldrig kommer få utläst, men ändå läser i nu och då pga så fina och rörande historier. Älskar Astrid!

Frida Kahlo, en biografi av Hayden Herrera. Pressutskick som ligger och väntar på mer tid. Kanske den estetiskt finaste boken på mitt nattduksbord. 

Jenna Matintupa
14.03.2019 kl. 11:14

"Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över"

Kärlekens Antarktis har hyllats av recensenter och på flera håll lyfts fram som Sara Stridsbergs bästa bok hittills. Min läsupplevelse blev den raka motsatsen.

Det bör sägas rakt ut: jag tycker Stridsbergs verk hör till de intressantaste svenskspråkiga böckerna just nu. Men för mig är det något i Kärlekens Antarktis som slagit slint, eller helt enkelt gått för långt. Jag bollar läsupplevelsen med två vänner vars litterära omdöme jag litar på och hittar genklang i deras åsikter.

Boken inleds med att en kvinna blir strypt till döds av en man. Hon blir våldtagen, sedan styckad till bitar och placerad i olika vita kappsäckar längs vägkanten. Huvudet sänks ner i ett hål och underlivet blir utskrapat, föda till fluglarver. Den döda kvinnan berättar sin historia för läsaren, om drogmissbruk och prostitution, om sina två barn som blivit omhändertagna, eller frivilligt bortgivna. Om hennes lillebror som drunknade vid fyraårsåldern. Men framför allt: hon berättar om den sista bilresan ut till skogen, det onaturliga ljuset vid sjön, dödsögonblicket, och det som hände sen.

Han måste ha tagit fram kniven för nu flög små droppar av blod genom luften, mörka stänk i den mörka sanden, en del små som knappnålshuvuden. Snart låg jag utspridd i sju delar på stranden, snart hade han skrapat ut mitt underliv och dragit ut mina inälvor.

Stridsbergs böcker kretsar kring teman som galenskap och flickans och kvinnans villkor, inte sällan i förhållande till män som förövare. Kvinnokroppens materiella premisser gestaltas ofta genom sexualitet och sjukdom. Våld, misär och förfall återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla hennes verk, men att det skett genom en feministisk ansats har inte verkat undgå publiken. Det har funnits ett sug i berättandet, något febrigt i språket som fått mig att vilja läsa vidare. Egentligen finns förutsättningarna för det här också i Kärlekens Antarktis, men min läsupplevelse fångar inte upp de motiven, den hakar upp sig på något annat. Mörkret i den här boken är så kompakt att alla dess andra potentiella teman försvinner in i dunklet.

Om händelserna berättades ur ett annat perspektiv skulle genren vara lätt att känna igen: någon, en helt vanlig människa är ute och rastar sin hund, hunden börjar skälla och dra mot en övergiven resväska. I väskan ligger uppstyckade kroppsdelar, polisen kallas in, området spärras av, kommissarien dricker kaffe i ett rum med bilder på väskans innehåll uppklistrat på väggarna, fler kroppsdelar hittas i andra väskor, obducenten undersöker dem, offret ska identifieras, förövaren hittas. Det är en historia vi är mer än bekanta med. Men i en intervju för Svenska Yle säger Stridsberg att hon velat göra det klart att ett kvinnomord inte är underhållning. ”Jag har (…) skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att (...) om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.”

I Kärlekens Antarktis gör den inte det, döden sträcker sig över bokens 313 sidor och djupt in under huden. För såklart att den här texten berör. Som läsare blir jag inte härdad, tvärtom, det blir mer obehagligt för varje ny beskrivning.

Hans händer drogs åt som ett rep om min hals, hans ansikte och bröst utan hårstrån trycktes mot mig. Jag kunde inte andas, det bubblade i lungorna när lungblåsorna brast, jag försökte hosta (…) Sedan såg jag mig själv, jag såg det grådaskiga skummet och bubblorna ur min mun, en blandning av jord och blod och gråa sönderslitna slemhinnor. Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över.

Texten trycker mot bröstet, gör mig illamående, men jag kan inte vända bort blicken på samma sätt som jag reflexmässigt gör i film och på tv när det blir för våldsamt. Jag kan inte blunda och vänta på att det går över, jag måste läsa mig igenom. Jag uppfattar det som att det varit Stridsbergs intention: att få oss att stirra våldet (mot kvinnor) i vitögonen, inte trivialisera det. Problemet är bara att hur mycket protest det här än är mot alla döda kvinnor underhållningsvåldet frossar i kvarstår våldet fortfarande i Kärlekens Antarktis.

I sitt sommarprat i juli 2018 pratar journalisten och författaren Katarina Wennstam om skillnaden i hur män dödar män och hur män dödar kvinnor. Hon berättar att statistiskt mördas fler män än kvinnor, men våldet kvinnor utsätts för tenderar att vara mer uttänkt, det kräver ofta närkontakt och riktar sig medvetet mot platser som ansikte och kön. När män utsätts för våldsgrepp förväntas allmänheten inte vara intresserad av de så kallade ”makabra detaljerna” kring mordet. Däremot är intresset för den mördade kvinnan(s kropp) stor: vad hade hon på sig, hur såg hon ut då hon hittades, vilken ställning låg kroppen i, i vilken vinkel gjordes potentiella snitt och så vidare. Wennstam menar att det i vårt samhälle finns en (sexuell) fixering vid döda kvinnokroppar och att allmänintresse ibland riskerar att förväxlas med nyfikenhet när uppgifter om uppmärksammade fall ska offentliggöras. Hon berättar att diskussionsforum på internet är fulla av mordintresserade privatpersoner som diskuterar olika fall och att det ständigt efterfrågas bilder på och detaljerade uppgifter om offrets tillstånd.

Sommarpratet dök upp i mina tankar när jag läste Kärlekens Antarktis, där läsaren inte besparas på detaljerna kring mordet. För den som tänder på döda kvinnokroppar tänker jag att det här vad Vladimir Nabokovs Lolita måste vara för en pedofil. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall en feministisk agenda rättfärdigar ett frosseri i den här typen av våld, eller om det ens är ändamålsenligt? Är det tvärtom inte lika motsägelsefullt som att kriga för världsfred? Jag är också trött på alla döda kvinnokroppar som ska fungera som katalysatorer för vår nöjesindustri. Därför föll inte Kärlekens Antarktis mig i smaken.


Text och bild: Kaneli Johansson

Kaneli Johansson
21.02.2019 kl. 13:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!