Brutal flickvänskap skildras i känslostram debut

 

Yrsa Keysendal debuterar med en berättelse om skuld, vänskap och förlåtelse med drivande språk, strama känsloskildringar och en uppfriskande enkelhet i berättargreppet. Friläge skildrar på ett trovärdigt sätt den brutala råheten som bara kan utspela sig inom ett flickrums fyra väggar. Men det finns något i intrigen som skaver.

Vänskapen mellan två kvinnor är ett populärt motiv i litteraturen, kanske på grund av relationens mångdimensionalitet och utmaningen att porträttera den på ett sanningsenligt sätt. Det är ofta bara tysta överenskommelser som utgör grunden för den här typen av tvåsamhet och förbjudna känslor som avundsjuka kommer sällan upp till ytan. När det handlar om barns vänskap finns det ofta en viss osäkerhet i relationen – man kan vara nära och långt ifrån varandra på samma gång, bästa vänner i en stund för att sen ignorera varandra i nästa. Det här utforskar Yrsa Keysendal i sin debut Friläge.

Anna och Linda bor grannar och delar vägg, gårdsplan, lekar och hemligheter, men också den stundvis brutala råheten som barn besitter och som vuxna med åren lärt sig tygla. Det som till en början kan ses som en barnslig och oskyldig maktkamp ställer slutligen relationen på sin spets när gränserna för deras vänskap testats för många gånger och förbundet till slut blir omöjligt att reparera.

Dynamiken mellan Anna och Linda är syskonlik. Det finns närhet men samtidigt en obalans i deras relation. Det verkar till en början vara Anna som styr, relationen existerar på hennes villkor. Linda är den svaga som hon skäms lite för och måste stå ut med. I nästa sekund beskrivs Linda som vacker och är ett föremål för Annas avundsjuka. Annas berättarröst är barnsligt endimensionell men visar på det ambivalenta förhållandet till en bästa vän – pendlingen mellan avund och beundran. Det den ena har saknar den andra.

Efter barndomsskildringen ur Annas perspektiv möter vi i bokens andra del en vuxen Linda på semester med sin man. Hennes graviditet har rivit upp många gamla minnen och obearbetade känslor.

Keysendal skriver in en lågmäld men spännande intrig och jag blir hela tiden mer nyfiken på Linda, men författaren håller i tyglarna och visar inte mer än hon absolut måste. Dynamiken mellan Linda och hennes man Robin hade gärna fått utforskas mer. Jag uppfattar antydningar om ett beroendeförhållande där Linda lutar sig tillbaka i ett tillstånd utan självbestämmanderätt, men vad är det egentligen som driver hennes handlingar? Är hon mer än bara en kropp som flyter med strömmen och som får plats i andras händer?

Keysendals språk är anmärkningsvärt. Det finns ett driv och en skenbar enkelhet i texten och ett underliggande vemod som är närvarande genom berättelsen. Men jag har dubbla känslor inför dramatiken i bokens andra del där Lindas perspektiv står i centrum, men ändå beskrivs utifrån. Visst ligger det en poäng i att vi aldrig till hundra procent får se världen genom Lindas ögon och att hon alltid beskrivs utifrån eller via andra. Men det utomstående perspektivet skapar distans och förhindrar dramatiken att riktigt kännas.

Under tiden för de brutala händelserna i Lindas del har Anna lämnat sin lägenhet och sitt jobb och åker runt på motorvägar i Sverige. Händelserna under Lindas semester skapar svallvågor som till slut knuffar Anna över kanten. Hon irrar omkring i sin bil, förföljd av en röd Opel och försöker komma framåt, men som hon säger, "förflyttas alltid bakåt när jag färdas". Likt Opeln kan hon inte heller skaka av sig Linda och allt det osagda som ligger mellan dem. Keysendal skriver bäst under den här delen, när Anna besinningslöst och panikartat kör runt utan egentligt mål.

Återhållsamhet varvas med plötsliga liknelser och effektfulla formuleringar som spräcker hål på stämningen som nyss byggts upp. Keysendal skriver detaljrikt och använder många talande bilder. Jag kan nästan känna hur den i sockerlag dränkta frukten och ljumna sushin växer i munnen när Anna skyfflar i sig måltiden på en av sina pauser i det planlösa bilresandet. Detaljerna sitter. Men jag måste även peta in ett frågetecken i marginalen kring glorifierandet av bilkörningen. Sedan länge har den fått representera ett förlösande och dekadent flyktmedel, men ändå – tröttsamt att än en gång se hur bilkörning får ta plats i litteraturen utan att problematiseras.

Visst imponerar Friläge, men den stora potentialen och drivet i berättandet överskuggas av vissa brister. Här finns hemligheter och lösa trådar som håller mig nyfiken, men på de sista sidorna besvaras alltför många frågor. Det största problemet ser jag ändå i den överdrivna jakten på dramatisk effekt. Keysendal bäddar noga, men ofta för noga. Jag irriteras över att något som var menat som en vändpunkt var så uppenbar redan under bokens första del. Resultatet blir ett oavsiktligt antiklimax innan berättelsen slutligen dör ut.

Friläge är på många sätt en typisk debut. Det finns iver, nyfikenhet och en skarp syn på mänskliga relationer. Det korta formatet speglar vår tid, där episka tegelstensromaner inte lämpar sig för vårt begränsade uppmärksamhetsspann. Men jag undrar också vad som hänt om Keysendal låtit den lågmält klaustrofobiska och panikartade stämningen ta mer plats och insett att hon inte behöver hålla sig till en strikt dramatisk kurva för hålla läsaren engagerad. Friläge är verkligt intressant när Keysendal släpper på gasen och låter berättelsen sakta och okontrollerat rulla framåt.


Text och bild Malin Öhman

Recensionen har publicerats i Hufvudstadsbladet 16.6.2019.

Malin Öhman
26.06.2019 kl. 09:00

Åtta tankar om "Ett system så magnifikt att det bländar"

En grej jag gillar i våra diskussioner med bokklubben är att tankarna och åsikterna där får vara ganska ofärdiga. När vi pratar om böcker finns inget krav på sammanhängande analyser utan tvärtom får samtalen sken iväg lite, kännas röriga och famlande. ​Den här typen av halvklara trassliga tankar syns sällan utåt, i recensioner har man ju slipat till det (vilket av uppenbara orsaker där är något att sträva efter). Men jag tänkte ändå att det vore roligt att dela med sig av de där mer impulsiva och omedelbara tankarna.

Här kommer åtta stycken om Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar: 

- Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den.

- En lite avig triangel som utgångspunkt känns väldigt typisk Amanda Svensson. Hörnstenarna här är trillingarna Sebastian, Clara, Matilda. Uppvuxna i Lund, utplacerade på olika håll i världen. Sebastian bor i London och jobbar på ett neurologiskt forskningsinstitut så stort att ingen verkar helt på det klara med vad de egentligen håller på med. Clara har åkt till Påskön för att göra ett reportage om en grupp klimataktivister som väntar på jordens undergång. Matilda leker familj i Västerbotten med sin pojkvän Billy och hans dotter Siri. En tragedi har splittrat deras treenighet, om den nu någonsin funnits.

- Logiken och detaljrikedomen i boken liknar det system som är verkligheten: alla micro- och macroenheter som hänger ihop på sätt vi förstår och sätt vi inte gör det. Människors (mig själv inkluderad) behov att skapa begripliga (förenklade) versioner gör mig matt. Inte minst när det kommer till klimatfrågor.

- Påskön. När jag blir påmind om den platsen upptar den alltid ganska mycket av mina tankar. Längtar liksom dit, men samtidigt skrämmer tanken på dess avlägsenhet mig. Clara berättar att om man räknar i ljudets hastighet tar det sju dygn för ett skrik på Påskön att nå Sydamerikas kontinent. Får klaustrofobi av den tanken, samtidigt som den är helt hisnande. I alla sin mytomspunnenhet, overklighet, ologiskhet känns Påskön väldigt självklar i såväl den här boken som hela Amanda Svenssons litterära värld.

- Hur tätt förenade galenskap och dess motsats är, hur man inte alltid kan avgöra skillnaden. Att det är en genomgående tematik hos många av mina favoritförfattare.

- Matildas upplevelse av att vara det svarta fåret, ond på något sätt, utan att mena eller vilja det relaterade jag otroligt mycket med. Eller liksom relaterade till en oförmåga att vara trevlig i en viss slags sociala situationer på det där sättet som alla andra verkar klara av helt smärtfritt. 

- Det finns något tafatt i alla tre huvudpersoner som gör dem mycket älskvärda. På tal om karaktärerna (inte bara trilligarna utan också Sebastians kollegor och patienter, Claras gäng på Påskön, Billy och Siri): de är alla som från en knäpp barnbok, udda karikatyrer, inte alls trovärdiga men samtidigt älskar man (att hata) dem precis för dem de är. Skulle vilja samla alla på en fest och bara observera. Saknade dem och deras värld när jag läst slut boken, vilket jag verkligen inte känner med alla fiktiva karaktärer jag möter.

- Det här är en massiv bok, i jämförelse med Amanda Svenssons tidigare, relativt korta verk. Men trots att den är större (och då menar jag inte bara den materiella aspekten), så känner jag igen en ton jag älskat från de två senaste böckerna: det lekfulla, överdrivna. Varken handlingen, karaktärerna eller det system som binder ihop helheten känns särdeles verklighetstrogna, men istället för att vara ett misslyckande är den bristande trovärdigheten en tillgång: inte helt olikt magisk realism får man som läsare helt enkelt acceptera skeendeförloppen och se vad de leder till. Var helt uppe i varv när jag läst klart.


Har nån av er läst den? Vad hade ni för (ofärdiga) tankar om den? 

Kaneli Johansson
02.05.2019 kl. 12:04

Normal people

 

Ofta när vi ska prata om böcker märks det att vi är en ganska homogen grupp läsare – våra åsikter skiljer sig oftast inte så drastiskt från varandra och vi utgår ifrån liknande referensramar. Därför är det mycket som vi inte behöver säga, mycket vi förstår utan att sätta ord på. Men Sally Rooneys Normal people, som ju handlar om unga personer som vi på många sätt kan känna igen oss i, utmanade oss att sätta ord på det där ganska oförklarliga i att vara ung i dag. Vi känner igen oss, men vad är det vi egentligen känner igen oss i? Vad är det i berättelsen om två ungdomar i Irland, i ett relationsdrama som sträcker sig mellan 2011 och 2015 som får oss att strecka under meningar, vika hundöro och stanna hemma och läsa i stället för att gå på fest? Det korta svaret: Normal people går att spegla sig i.

Vi pratade mycket om kommunikation och hur Connell och Marianne pratar i kors och missförstår varandra. Vi blev frustrerade av att läsa deras olika perspektiv och inse att de bara inte lyckas kommunicera sina tankar och känslor till den andra. De håller tillbaka, och antar ändå att den andra ska förstå vad de vill. Igenkänningen är, tyvärr, hög. Och jag tänker en, kanske naiv, tanke – tänk om alla bara skulle säga vad de kände? Om vi inte hade något att förlora? 

She thinks of the way she treated Jamie before he left, and rubs her face with her hands. Some milk-drinking culchie, Jamie called Connell once. It's true, she has seen Connell drink milk directly from the carton. He plays video games with aliens in them, he has opininons about football managers. He's wholesome like a big baby tooth. Probably never in his life has he thought about inflicting pain on someone for sexual purposes. He's a good person, he's a nice friend. So why does she go after him like this all the time, pressing him for something? Does she have to be her old desperate self around him always? 

Do you love him? Says Connell. 

Her hand pauses on the door of the fridge. 

Unlike you to take an interest in my feelings, Connell, she says.

Något som hela tiden är närvarande i Normal people är klassperspektivet och vi tycker om hur Rooney tar upp det på ett självklart sätt utan att det blir övertydligt. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes familj och trots det tänker varken Connell eller Marianne särskilt mycket på sina olika bakgrunder, eller ser det som något som skulle omöjliggöra en relation. För dem verkar det, i alla fall i början av romanen, inte spela någon roll. Däremot spelar en annan form av social hierarki roll – status och popularitet. Connell uppför sig som en riktigt idiot i början av berättelsen, inte alls i linje med (den oförtjänta) titeln som a good guy, då han undanhåller sitt förhållande med Marianne från deras klasskompisar för att hon inte ingår i den populära kretsen. Hon är annorlunda, och verkar, i Connells naiva ögon i alla fall, inte bry sig om att hon blir utstött. Genom berättelsen kastar Rooney omkull invanda maktförhållanden flera gånger. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som går hem hos de populära utan här passar Marianne in hos de rika ungdomarna som vill ha stipendium för att visa att de kan, inte för att de behöver pengarna.

He reaches for her hand and she gives it to him without thinking. For a second he holds it, his thumb moving over her knuckles. Then he lifts her hand to his mouth and kisses it. She feels pleasurably crushed under the weight of his power over her, the vast ecstatic depth of her will to please him. That's nice, she says. He nods. She feels a low gratifying ache inside her body, in her pelvic bone, in her back. 

I'm just nervous, he says. I feel like it's pretty obvious I don't want you to leave. 

In a tiny voice she says: I don't find it obvious what you want. 

Både Connell och Marianne är på något sätt medvetna om sitt förvridna maktförhållande. Att de håller tillbaka känslorna är starkt kopplat till makt och rädslan att förlora den. Att vara sårbar och ge upp sin makt, att underkasta sig, måste väl vara bland det mest skrämmande man kan göra. Vi pratade också mycket om sex och dess koppling till makt och det är kanske här som våra upplevelser skiljde sig mest från varandra. Dras Marianne till våldsamt sex på grund av att  hon känner sexuell njutning av det, eller är det ett utlopp för hennes desperation och därför hon dras till destruktivitet? En kombination, antagligen.

Normal people fick oss att reflektera över relationer men också över vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney fångar den där ständiga dragkampen mellan vad man vill och vad man borde, den egna blicken och de andras blick och hur svårt det är att bara få allt att fungera när man är, som The Guardians Sian Cain beskrev det: överutbildad, neurotisk och aningen för självmedveten.

Malin Öhman
04.04.2019 kl. 12:00

Detroits vildmarker

 

Ibland vaknar vi av att en albatross flyger förbi i korridoren utanför. Den är på väg mot de stora sjöarna, den flyger över kanalerna som leder mot Atlanten. Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.

Citatet ovan är från Sara Stridsbergs novell American Hotel, ett lågmält och förvirrande triangeldrama som utspelar sig i ett nedgånget Detroit. Huvudpersonerna Carter, Vladimir och Jack kretsar kring varandra, förenas i kärleks- och familjerelationer, men tycks förbli ensamma och främmande, lika mycket för sig själva som för varandra.

Främlingskapet speglas i, eller kanske till och med beror på, att allt annat runt omkring dem förfaller. Det som var en blomstrande storstad står nu övergivet och ödelagt av dess ursprungliga invånare. För mig blir just ödsligheten incitamentet i min läsning av i novellen. Istället för att läsa den som ett triangeldrama, som en undersökning i mänskliga sociala och kulturella beteendenormer och deras gränser, vill jag se det som en berättelse om, eller studie i, människans ensamhet i världen. Det är en ensamhet som grundar sig i arttillhörighet, men framförallt är ett resultat av en situation där det mänskliga inte längre är dominerande.

Ifrågasättandet av människans förehavanden och dominans ligger i högsta grad i tiden. Artiklar om klimatförändringens obestridlighet delas i medieflödena gång på gång, juli 2018 blir den varmaste och torraste månaden som någonsin mätts och min personliga klimatångest når nya höjder. Det är då kanske föga oväntat att jag dras till novellens undergångsstämning. Trots att Detroits förfall visserligen inte berodde på miljöförstörelse, utan snarare handlade om teknologisk utveckling, kvarstår faktumet att människans verksamhet verkar definieras av ohållbarhet.

I American Hotel konkretiseras ohållbarheten genom att novellen utspelar sig i och beskriver en tid där förfallet redan är ett faktum. Carter berättar att ”Allt som fanns när jag var barn var plötsligt borta: människorna, trädgårdarna, livet på gatorna. Ibland kändes det som om min barndom bara var en dröm”. Karaktärerna verkar nästan transparenta, de rör sig som vålnader genom sin egna berättelse. ”Livet har blivit så naket, som ett skelett berövat sitt kött” beskriver Carter det som. Att novellen först publicerats i tidskriften Grantas nummer med tema Spöken verkar mer än logiskt. Det spöklika accentueras av att den övergivna staden ligger i bakgrunden som en ödslig kuliss, det urbana landskapet övertas successivt av växter och djur. ”Gränsen mellan natur och stad har upphört, (…) Kanske har sådana gränser aldrig funnits” konstaterar Carter.

Den traditionella humanismen, och kanske slutligen alla områden av västerländsk kultur, gör en fundamental distinktion mellan kultur och natur, de bildar motsatspar. Människan tillhör kulturen och staden, djuren ingår i kategorin natur. Men i American Hotel verkar dessa tendenser vara i upplösning. De kastar fortfarande sina skuggor över berättandet, men tycks tillhöra en tid som inte längre finns. På så sätt resonerar novellen snarare med posthumana teorier, som kritiserar antagandet att människan är något frånskilt alla andra arter och objekt. De posthumana teorierna ifrågasätter och kritiserar både människans säregenhet i jämförelse med andra arter och det mänskliga förnuftets överlägsenhet som en källa till sann kunskap. Att naturen gör intrång i staden behöver alltså inte vara otäckt, tvärtom. I en posthuman verklighet är ambitionen att de här gränserna luckras upp. Istället för att konstituera motsatser omdefinieras de som kategorier som ingår i varandra.

I genklang med posthumanism är det inte bara djuren och växterna i American Hotel som erövrar mark i det urbana landskapet. Också sättet att beskriva människorna förändras: ”en kvinna sitter i en upplyst studio och gråter, hennes ansikte är så deformerat att hon lika gärna kunde tillhöra en främmande art, en katt eller ett lodjur”, löparna på springbanan liknar rovdjur, är nästan ”omänskliga”, Vladimir ”har en reva på ryggen, som märket efter en klo” och hans bror Jack beskrivs som ”rik och snabb som en orm”. Det djuriska sipprar in i beskrivningarna av människorna och möjliggör en glidning mellan motsatskategorierna.

Samtidigt gör djurliknelserna de mänskliga karaktärerna främmande för läsaren, de blir kusliga på ett liknande sätt som naturens intrång i det urbana spontant uppfattas spöklikt. Karaktärernas handlingar verkar vara intuitiva reaktioner snarare än resultat av genomtänkta handlingsplaner. De har kvar förmågan att känna och tänka rationellt, men kopplingen mellan dessa, det som anses ha skilt människan från djuren, tycks ha upplösts. I världen som fanns tidigare tävlade Carter i löpning, nu gör hon det inte längre. Hon kan fortfarande och antyder att hon längtar efter det, men hon springer inte. Hon älskar inte heller Jack, tvärtom, ”Vi hade inte särskilt roligt (…) jag tyckte inte om att ligga med honom, det var kallt och stelt”, ändå får de ett barn ihop. Vladimir älskar hon däremot bottenlöst, men honom skjuter hon på hans egna befallning, en befallning han själv ångrar direkt efteråt. Karaktärerna verkar vara rotlösa och vilsna, inför sig själva, varandra och sin omgivning. 

Just alienationen och förvirringen stiger vid sidan av ohållbarheten fram som ett genomgående tema i novellen. Ett möjligt sätt att begripa det är genom Levi Bryants koncept vildmarksontologi (wilderness ontology)1. Med vildmark avses i vanlig mening naturlandskap som är orörda och avskilda från människan, men Bryant avser med sitt begrepp något annat. Han menar att den sortens intakta vildmarker varken i praktiken eller teorin finns eftersom människan i så bred omfattning påverkat ekosystemen, och natur och kultur är koncept som omöjligt går att skilja från varandra. Bryants vildmark är däremot filosofisk.  Den tar avstamp i tanken om att världen består av objekt (byggnader, växter, inredningsföremål, stenar, städer, hårspännen, kläder, djur och människor) som står i en jämlikhetsrelation sinsemellan. Objektens existens är oberoende människan(s förnimmelser eller begripliggörande), de verkar samtidigt, på samma och olika håll, beroende och oberoende av varandra och människan är inte frånskild dem utan ett objekt bland andra. I den filosofiska vildmarken som dessa objekt bildar är människans hegemoni lika bräcklig som i ett faktiskt vildmarkslandskap.  

I American Hotel åskådliggör det förfallna Detroit på ett gripbart sätt den här filosofiska vildmarken: arternas och objektens makthierarkier har nedmonterats, ”rovfåglarna [har] intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue”, Carter beskriver hur ”Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar, jag känner kontinentalplattorna röra sig under oss och den avlägsna pulsen från Atlantens vågor som drar månens silver till sig”. Rovfåglarna och rådjuren och skyskraporna och kontinentalplattorna och vågorna och månen existerar och agerar parallellt med Carter, Vladimir och Jack, vars tillvaro onekligen i den nya situationen kan kännas främmande, förvirrande och enslig.

I slutändan är människans alienation inför sig själv och sin kultur ett grundläggande mål för såväl vildmarksontologin som posthumanismen. Genom att uppleva mänskligheten som något främmande vidgas förståelsen för andra varelser, objekt och perspektiv. Att förnya och förändra sig själv och sitt förhållningssätt till omvärlden blir nödvändigt för överlevnaden. Vladimirs oförmåga till detta driver till slut fram en förlust av mening som får honom att bönfalla Carter att skjuta honom. Hur det går för de andra karaktärerna är upp till läsarens tolkning. Novellen avslutas där den började, med albatrosserna i skyskrapans korridorer.

Havsfåglarna flyger mot de stora grå sjöarna […] De flyger över Detroit Rivers mot Atlanten. Trädens rötter får asfalten att bukta, på vissa ställen har rötterna trängt igenom det grå. Som om naturen bara har väntat. Träden kommer att glömma oss, att vi varit här. En mikrosekund av evigheten. 

Jag väljer att se det som att Carter i alla fall nåtts av insikten att hon är en del av något större, en räcka i ett längre tidsbelopp, delaktig men samtidigt försvinnande liten, på en plats där kategorierna satts i rörelse.

 

Text och bild Kaneli Johansson



1 Bryant, Levi ”Wilderness Ontolgy” i Preternatural (red.) Jeffery, Celinda, Punctum Books, New York, 2011


Citaten ur American Hotel är från versionen publicerad av Novellix 2016


Texten publicerades ursprungligen i Kontur #3-4.

Kaneli Johansson
21.03.2019 kl. 12:32

"Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över"

Kärlekens Antarktis har hyllats av recensenter och på flera håll lyfts fram som Sara Stridsbergs bästa bok hittills. Min läsupplevelse blev den raka motsatsen.

Det bör sägas rakt ut: jag tycker Stridsbergs verk hör till de intressantaste svenskspråkiga böckerna just nu. Men för mig är det något i Kärlekens Antarktis som slagit slint, eller helt enkelt gått för långt. Jag bollar läsupplevelsen med två vänner vars litterära omdöme jag litar på och hittar genklang i deras åsikter.

Boken inleds med att en kvinna blir strypt till döds av en man. Hon blir våldtagen, sedan styckad till bitar och placerad i olika vita kappsäckar längs vägkanten. Huvudet sänks ner i ett hål och underlivet blir utskrapat, föda till fluglarver. Den döda kvinnan berättar sin historia för läsaren, om drogmissbruk och prostitution, om sina två barn som blivit omhändertagna, eller frivilligt bortgivna. Om hennes lillebror som drunknade vid fyraårsåldern. Men framför allt: hon berättar om den sista bilresan ut till skogen, det onaturliga ljuset vid sjön, dödsögonblicket, och det som hände sen.

Han måste ha tagit fram kniven för nu flög små droppar av blod genom luften, mörka stänk i den mörka sanden, en del små som knappnålshuvuden. Snart låg jag utspridd i sju delar på stranden, snart hade han skrapat ut mitt underliv och dragit ut mina inälvor.

Stridsbergs böcker kretsar kring teman som galenskap och flickans och kvinnans villkor, inte sällan i förhållande till män som förövare. Kvinnokroppens materiella premisser gestaltas ofta genom sexualitet och sjukdom. Våld, misär och förfall återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla hennes verk, men att det skett genom en feministisk ansats har inte verkat undgå publiken. Det har funnits ett sug i berättandet, något febrigt i språket som fått mig att vilja läsa vidare. Egentligen finns förutsättningarna för det här också i Kärlekens Antarktis, men min läsupplevelse fångar inte upp de motiven, den hakar upp sig på något annat. Mörkret i den här boken är så kompakt att alla dess andra potentiella teman försvinner in i dunklet.

Om händelserna berättades ur ett annat perspektiv skulle genren vara lätt att känna igen: någon, en helt vanlig människa är ute och rastar sin hund, hunden börjar skälla och dra mot en övergiven resväska. I väskan ligger uppstyckade kroppsdelar, polisen kallas in, området spärras av, kommissarien dricker kaffe i ett rum med bilder på väskans innehåll uppklistrat på väggarna, fler kroppsdelar hittas i andra väskor, obducenten undersöker dem, offret ska identifieras, förövaren hittas. Det är en historia vi är mer än bekanta med. Men i en intervju för Svenska Yle säger Stridsberg att hon velat göra det klart att ett kvinnomord inte är underhållning. ”Jag har (…) skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att (...) om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.”

I Kärlekens Antarktis gör den inte det, döden sträcker sig över bokens 313 sidor och djupt in under huden. För såklart att den här texten berör. Som läsare blir jag inte härdad, tvärtom, det blir mer obehagligt för varje ny beskrivning.

Hans händer drogs åt som ett rep om min hals, hans ansikte och bröst utan hårstrån trycktes mot mig. Jag kunde inte andas, det bubblade i lungorna när lungblåsorna brast, jag försökte hosta (…) Sedan såg jag mig själv, jag såg det grådaskiga skummet och bubblorna ur min mun, en blandning av jord och blod och gråa sönderslitna slemhinnor. Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över.

Texten trycker mot bröstet, gör mig illamående, men jag kan inte vända bort blicken på samma sätt som jag reflexmässigt gör i film och på tv när det blir för våldsamt. Jag kan inte blunda och vänta på att det går över, jag måste läsa mig igenom. Jag uppfattar det som att det varit Stridsbergs intention: att få oss att stirra våldet (mot kvinnor) i vitögonen, inte trivialisera det. Problemet är bara att hur mycket protest det här än är mot alla döda kvinnor underhållningsvåldet frossar i kvarstår våldet fortfarande i Kärlekens Antarktis.

I sitt sommarprat i juli 2018 pratar journalisten och författaren Katarina Wennstam om skillnaden i hur män dödar män och hur män dödar kvinnor. Hon berättar att statistiskt mördas fler män än kvinnor, men våldet kvinnor utsätts för tenderar att vara mer uttänkt, det kräver ofta närkontakt och riktar sig medvetet mot platser som ansikte och kön. När män utsätts för våldsgrepp förväntas allmänheten inte vara intresserad av de så kallade ”makabra detaljerna” kring mordet. Däremot är intresset för den mördade kvinnan(s kropp) stor: vad hade hon på sig, hur såg hon ut då hon hittades, vilken ställning låg kroppen i, i vilken vinkel gjordes potentiella snitt och så vidare. Wennstam menar att det i vårt samhälle finns en (sexuell) fixering vid döda kvinnokroppar och att allmänintresse ibland riskerar att förväxlas med nyfikenhet när uppgifter om uppmärksammade fall ska offentliggöras. Hon berättar att diskussionsforum på internet är fulla av mordintresserade privatpersoner som diskuterar olika fall och att det ständigt efterfrågas bilder på och detaljerade uppgifter om offrets tillstånd.

Sommarpratet dök upp i mina tankar när jag läste Kärlekens Antarktis, där läsaren inte besparas på detaljerna kring mordet. För den som tänder på döda kvinnokroppar tänker jag att det här vad Vladimir Nabokovs Lolita måste vara för en pedofil. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall en feministisk agenda rättfärdigar ett frosseri i den här typen av våld, eller om det ens är ändamålsenligt? Är det tvärtom inte lika motsägelsefullt som att kriga för världsfred? Jag är också trött på alla döda kvinnokroppar som ska fungera som katalysatorer för vår nöjesindustri. Därför föll inte Kärlekens Antarktis mig i smaken.


Text och bild: Kaneli Johansson

Kaneli Johansson
21.02.2019 kl. 13:00

Fantasilandskap framom verklig tonårsskildring

Utbudet av ungdomsböcker i Svenskfinland är relativt litet. Fantasygenren mår väl visserligen bra, förutom Maria Turtschaninoff kan i alla fall Mia Francks trilogi Martrådar räknas dit. Men utöver fantastiken finns det bara enstaka titlar, ingen riktig genre att förhålla sig till. Dea Solin, 23, debuterar med en ungdomsroman som istället går i led med svenska författare som Amanda Svensson och Sanne Näsling, som låtit flickorna i sina böcker samtidigt vara såväl otyglade och bryska som vilsna och sköra. Solins En spellista för sömnlösa nätter är uppfriskande laglös och ärlig, men riskerar stundvis att fastna i tonårsklyschor och ett filmatiskt stämningsbygge.

Isabella blir stoppad av polisen på väg till sin flickväns begravning eftersom bilen för ett sånt oväsen. Fordonet har hon köpt på ett skogsrave och minnesstunden klarar hon inte av, istället drar hennes vänner med henne för att köpa chokladbollar. Hon klarar heller inte av att sova eller lyssna på de elva röstmeddelanden som flickvännen Natalie lämnat på telefonen natten hon tog sitt liv. Istället kör hon om nätterna runt i staden där hon bor. Hemma väntar bästa vännen Axel och hans pojkvän Rufus som försöker ta hand om Isabella så gått som två vilsna tonårskillar kan. Hennes konstnärsföräldrar har tröttnat på att driva ett hotell och flyttat utomlands för att bo i ett kollektiv i djungeln. Enklare blir det inte då den karismatiska Audrey gör entré i Isabellas liv, men nu har hon i alla fall någon att dela de nattliga åkturerna med.

Att en nittonårig tjej i en storstad med ”glittrande skyskrapor” äger en bil är i och för sig något otippat, men En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten.

Det fiktiva indiebandet Casablanca Lilies spår tonsätter varje kapitel och Isabella älskar dem trots att ”deras repertoar består av typiska indielåtar med långa gitarrslingor och pretentiösa texter”. Den beskrivningen blir ett imaginärt soundtrack för hela romanen, men det (medvetet?) pretentiösa kunde med fördel ibland ha ersatts med autenticitet som brutit den filmatiska fasaden. Det hade kunnat ge fantasilandskapet ett ännu djupare skimmer.

Text & bild Kaneli Johansson


Recensionen publicerades ursprungligen i Ny Tid. Århundradets bokklubb läste En spellista för sömnlösa nätter hösten 2018. En sammanfattning av vår diskussion finns att läsa här. 

Kaneli Johansson
31.01.2019 kl. 10:12

Årets sista träff: Sånger om kärlek

I tisdags var det dags för höstens (och årets) sista bokklubbsträff. Vanligtvis träffas vi ju hemma hos varandra, då det brukar bli mysigare stämning och därmed underlag för mer förtroliga samtal. Men såhär veckan innan jul och mitt i sista hetsen av deadlines kändes det är enklare att ses på Cafe Talo. Vi droppade in lite en efter en och hann bland annat analysera skillnaderna på de olika upplagornas omslag innan alla dykt upp. 

Som årets sista bok valde vi Eeva Kilpis diktsvit Sånger om kärlek och andra dikter

Inledningsvis uppskattade vi dikternas kortfattade format: hur de enkla formuleringarna lyckas ge ord för betydligt mer svåruttryckta känslor än de vid första ögonblicket gav sken av, utan att någonsin bli banala. Det konkreta och handfasta taget om språket fick oss att dra paralleller till Märta Tikkanen, som ju varit verksam under samma period som Kilpi. 

Vi diskuterade också hur Kilpi smidigt lyckas röra sig mellan en skör känslighet och en dov och självironisk humor, utan att någonsin bli banal eller ältande. Att det dessutom finns en mångbottnad feministisk och politisk medvetenhet som på flera sätt är gångbar även såhär ca 50 (!) år senare fick självklart plus av oss. Dikterna kunde i sitt korta format och sina teman passa som instagram- eller twitterpoesi, vilket också är ett bevis på hur väl de överlevt tidens gång. 

Vi avslutade med att avhandla viktiga ämnen så som julfester och nyårsplaner. Kika in här om en vecka igen för en sammanfattning av vårt läsår 2018. 

 

Århundradets bokklubb
20.12.2018 kl. 09:00

Alla är inte (och borde kanske inte vara) feminister

I december 2012 höll Chimamanda Ngozi Adichie sitt kända Tedtalk-tal om feminism som senare också utgavs i tryckt format. Tedtalket samplas i Beyoncés megahit Flawless och boken har delats ut till alla niondeklassare i Finland. Budskapet är tydligt: vi ska alla vara feminister, in i gänget bara, här finns det plats. Att vi tillsammans är starka och kan jobba för en mer jämställd värld.

Fast vänta nu. Hur ser feminismen egentligen ut år 2018? Är alla de som säger sig vara feminister det verkligen eller har vi blivit mer fokuserade på att titulera oss feminister i stället för att på riktigt agera enligt ideologin? Ursäkta för den carriebradshawistiska formuleringen, men det är i de här frågorna som Nina Åkestams Feministfällan börjar och på sätt och vis också slutar.

Åkestams främsta tes är nämligen att feminism inte är något som en person är utan något som hen gör, att feminism är en handling och inte en åsikt, vilket går i samklang med Judith Butlers teori om könets performativitet och Simone de Beauvoirs klassiska citat ”man föds inte till kvinna, man blir det” ur Det andra könet. Åkestam lägger fokus på feministiskt agerande och påminner läsaren om att inte fokusera på feministindivider och hur de ibland misslyckas eller brister i sin feminism, vilket hon ser som symptomatiskt för vår tid.

Boken är uppdelad i sju kapitel varav alla utom det sista diskuterar en specifik feministfälla: valfrihetsfällan, självklarhetsfällan, Instagramfällan, populismfällan, känslofällan och föräldrafällan. Det sista kapitlet blickar framåt och där kommer Åkestam med råd om hur feminismen och feministen kan försöka ta sig ur de här fällorna. Åkestam beskriver hur hon redan en längre tid känt att den feministiska debatten gjort henne irriterad och matt i stället för att ge kraft. Hur feminismen urholkats till att innefatta t-shirts med feministiska slogans sydda av kvinnor och barn i tveksamma förhållanden. Hur debatter kring symbolfrågor och attacker på feministindivider som agerat fel inte utvecklar rörelsen vidare, utan tvärtom får den att stanna, eller i värsta fall ger vatten i kvarnen för antifeministiska rörelser.

Den kanske mest ögonöppnande fällan som Åkestam diskuterar är just självklarhetsfällan där Åkestam kommer fram till att feminismen kanske mår bättre av att inte lägga så mycket krut på att få alla att kalla sig feminister. Åkestam skriver ”för att delta i en politisk rörelse borde det minsta kravet vara att man vet vad den går ut på, och i andra hand att man vill arbeta aktivt för att nå rörelsens mål”. Det här verkar i sig som en självklarhet, men det är många som rider med feminism som ett slagord för att polera sin image. Det viktiga är alltså inte att få allt fler att kalla sig feminister, utan att få allt fler att öka förståelsen för feminism och diskutera vad feminismen som rörelse vill uppnå.

En annan fälla som jag bär med mig efter att ha läst boken är föräldrafällan som Åkestam beskriver som en situation där vi tror att barnen är viktigare än jämställdheten och där de ”traditionella” könsrollerna får härja fritt. Det är i många diskussioner som jag kommit till det faktum att allt går åt helvete så fort man får barn. Ur ett feministiskt perspektiv alltså. Få lösningar verkar bita på det här och individen eller familjen ska inte vara den som ska bära skulden, tycker jag.

Jag måste erkänna att jag innan jag öppnade boken var ganska skeptisk inför vad som komma skulle. För mig är det en självklarhet att både kalla mig feminist och försöka mitt bästa att agera i enlighet med det. Men jag slukade ändå boken i ett nafs. I sig innehöll Feministfällan kanske inga helt nya tankar, men argumenten är så välpaketerade att jag har svårt att göra annat än rekommendera boken till alla.

Boken är också en ypperlig julklapp, så köp den exempelvis till din syster, din kæreste, din bror, din kompis, din pappa, mamma, son, dotter, granne, kollega eller till dig själv!

Saga Mannila
29.11.2018 kl. 11:00

Att överleva är inte att leva

Jag har läst två debutromaner på sistone: Heidi Hakalas Bara lite till och Sisko Savonlahtis Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. Romanerna är väldigt olika, men berör delvis samma tematik så de får samsas om plats i det här inlägget.

Vill först bara säga att denna text inte är någon recension, mer en läsdagbok eller läsreflektion Båda böckerna har så hör igenkänningsfaktor att jag har svårt att skriva distanserat och vill det heller inte. Dessutom är ju bloggformatet fritt, så here we go.

Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors (mest i Berghäll) och huvudpersonerna är i trettioårsåldern, jobbar med journalistik, och försöker reda ut hur de ska klara av att leva utan att gå under i dagens hektiska prestationssamhälle. Medan Hakalas bok fokuserar på utbrändhet och arbetslivets orimliga krav, diskuterar Savonlahti samhällets förväntningar genom att beskriva en osäker frilanstillvaro och en jakt efter ett lyckat parförhållande som jagpersonen i sina svagaste stunder hoppas ska reda ut alla hennes problem och göra henne till en hel och hälsosam person (vad det nu ens är).

Medan Sandra i Hakalas bok gör ett aktivt beslut att säga upp sig från jobbet som programvärd för ett aktualitetsprogram i radio som bränner ut henne, låter jagpersonen i Savonlahtis roman dagarna rulla vidare utan att själv lyckas styra upp sin vardag mot det håll som motsvarar hennes (och samhällets) definition av framgång och lycka. Jagpersonen är ständigt på jakt efter ett så kallat ”riktigt jobb”, men blir inte anställd. Hennes kompisar som har prestigefyllda jobb och klättrar vidare på karriärstegen vill däremot allra helst ta ledigt, resa bort och hoppa av ekorrhjulet.

En delorsak till att jag känner mig träffad är att de båda romanerna rör sig på ett för mig mycket välbekant område. Jag jobbar med journalistik, är någonstans mitt emellan en frilanstillvaro och en fast anställning och känner igen den arbetsverklighet som Hakala beskriver, hur det kan vara svårt att tas på allvar som ung tjej inom mediebranschen.  Jag känner också igen de otillräcklighetskänslor som både Hakala och Savonlahti beskriver. Att försöka vara lyckad på alla livets parametrar, samtidigt som man hela tiden kommer närmare bristningspunkten.

Jag känner igen mig med Hakalas romanfigur Sandra som försöker få livspusslet att gå ihop, att få den till synes perfekta bilden av hennes liv med ”drömjobb” och ”drömpojkvän” att motsvara den verklighet som hon lever och känner. Och att hon inser att hon inte alls lever sin dröm, utan snarare sin mardröm. Att hon blivit en människa som konstant försöker överleva i stället för att leva.

Jag känner också igen mig med Savonlahtis berättarröst, romanens jagperson, som hela tiden tänker att hon ska utveckla sig själv: bli mer allmänbildad, ta bättre hand om sin hälsa, skaffa sig ett betydelsefullt jobb som betalar bra. Hennes planer stoppas ändå alltid av ännu en till tvätt som ska tvättas, hushållspapper som ska köpas, en ny CV som ska skrivas, ytterligare en arbetsansökan som ska fyllas i. Boken innehåller en hel drös humor och trots att jagpersonen ibland saknar självdistans, är tonen i boken självironisk åtminstone då jagets mormor/farmor får ordet.

Savonlahti konstaterar i stället för att förklara och det känns skönt. Det känns som att Savonlahti är på min sida.

Mycket av boken går ut på att huvudkaraktären ältar sitt krossade hjärta. Hon saknar i min mening inte den förlorade kärleken, utan söker i stället någon slags känsla av att vara lyckad, då man lyckas hålla ihop ett parförhållande, kanske till och med bilda en familj. Det för mig tankarna till en nyligen publicerad kolumn i Helsingin Sanomat där skribenten menar att finländares vanligaste sociala enhet är ett parförhållande, det vill säga att man umgås mest med en partner och i par med andra par. Kanske är det så att vi definierar oss via våra romantiska relationer. Det känns sorgligt.

Savonlahti visar att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte  alltid själv kan påverka den riktning som livet tar i och med att många avgörande val är i någon annans händer (blir man anställd, lämnad osv.). Vi är helt enkelt inte vår egen lyckas smed, vill hon säga, och jag håller med.

Därför stör jag mig på idén om att det är individens ansvar att bryta sig loss från ekorrhjulet och varva ner som i också finns i Bara lite till. Det är viktigt att hitta sina egna gränser och agera enligt dem, att lära sig säga stopp innan man ger efter för mycket och offrar sin hälsa. Och det tar Hakala upp på ett skickligt vis. Men i en arbetsmarknad som är byggd så att det alltid finns en ny ivrig duktig tjej som tar över om en duktig tjej kollapsar och arbetsbördan och kraven ökar i takt med att förmånerna minskar och lönerna sjunker är det inte bara individen som ska axla allt ansvar.

I båda romanerna är jaget ett ständigt pågående och aldrig färdigt utvecklingsprojekt som rullar på och som kräver ständig omsorg och hårt arbete. Utseendet, personligheten, karriären, hela livet ska ständigt bli bättre, gå vidare och helst matcha glansbilderna på sociala medier. Böckerna tog fram den frustration som jag ofta känner inför arbetslivet som känns helt orimligt. Samtidigt jagar jag ändå bekräftelse och får en kick varje gång jag utfört ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Saga Mannila
21.10.2018 kl. 10:51

Ruskeat tytöt

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där emellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik mot mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och alla sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk, tålmodig och lugn och än en gång förklara hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medieinnehåll för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan också delvis tas in i samma kritik. Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Saga Mannila
30.03.2018 kl. 15:00

Den unge Donners lidanden

 

 

27-åriga Rafael Donner har skrivit en självbiografisk essäsamling. Den ska handla om känslor, syna machokulturen och ge en inblick i hur det kan vara att växa upp med en känd kulturpersonlighet som pappa. Ändå är det inledningsvis svårt att förbise problematiken med att en vit cis-man som fått ett starkt socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital med fadersmjölken har getts utrymmet att skriva en bok där han genomgående tycker synd om sig själv. Det är provocerande att hans största törn i självförtroendet är att han i flera år delade namn med ett djur från en julsång. Ändå känns utgångspunkten lockande och vill vi väldigt gärna tycka om texten.

Boken är uppdelad i kapitel med stora och allmängiltiga ämnen som “svaghet”, “frihet”, “tro” och så vidare. Styrkan finns i de personliga anekdoterna, som känns ärliga och blottande. Donner skriver minnesvärda och starka scener till exempel om hur han tillbringar en natt i en fyllecell eller hur han i sin hunger stryper ihjäl en tupp på en utlandsresa. Tyvärr faller de flesta kapitlen platt när de i slutet ska knytas ihop med ett större samhällsperspektiv. Ofta känns kopplingarna forcerade och ibland ganska långsökta.

Donner försöker ge sina ämnen en personlig prägel genom att skriva med ett “nytt” manligt perspektiv, men glider beklagligt ofta ur det perspektivet och in i allmängiltiga samhällsfrågor där han slänger fram frågor som rör kapitalism, globalisering, klimatförändring, feminism med fler, utan att egentligen komma med något nytänkande. Och samtidigt: varför skulle han? Hade vi velat läsa en bok om dessa ämnen hade vi vänt oss till andra författare och böcker.

Däremot finns det säkert sådant som just Rafael Donner hade kunnat veta och skriva om bättre än många andra. I stället för att ta ställning till alla dagens brännande ämnen hade boken kunnat fokusera på “mindre” frågor, zoomat in i dem. Vilka livskriser har en snart 30-årig vit privilegierad cis-man? Vilka förväntningar har han, vilka rädslor? Vad drömmer han om?

Boken kunde med fördel ha fokuserat på att utmana rådande mansideal och faktiskt handla om författarens egna känslor. Den sköra och ibland också skadliga maskuliniteten och känslorna: skammen och stoltheten som är kopplade med manlighet hade varit mer intressant att gå vidare på, i stället för att försöka förklara och peka ut åt läsaren hur världen ter sig i dag. Donner rentav “mansplainar” för läsaren, han förklarar hur det är i stället för att ge läsaren alternativ på hur det kunde vara, hur det går att se på världen ur olika perspektiv. Det gör att många av argumenten faller i stället för att lyfta och få läsaren att grubbla vidare.

Många av kopplingarna blir problematiska och stundvis rent av kränkande. Ett talande exempel på detta är då Donner jämför namnbyte med könskorrigering. Att likna ett missnöje med det ganska vanliga förnamnet “Rudolf”, och valet att byta ut det, med den process som en könskorrigering innebär känns som ett slag i ansiktet för alla som kämpar för transpersoners rättigheter. Överlag hade boken gynnats av att tydligare diskutera begreppet tolkningsföreträde, vem som har rätt att definiera förtryck och vem som ska ta rollen som lyssnare.

Donner har en stark berättarröst, men språkliga finesser och precision kunde med fördel ha slipats med större omsorgsfullhet. Den känslan är egentligen övergripande. Boken har mycket potential men redigeringen både vad gäller språket och innehållet verkar ha blivit på hälft. Trots de ofta underhållande personliga anekdoterna blev det väldigt lite “kvar i handen” efter läsningen. Som läsare känner vi främst oss förbryllade över vad den här boken egentligen har för syfte. Denna lite bittra eftersmak påverkas också starkt av hur boken marknadsförs: far och son Donner i diverse morgonsoffor och tidningsartiklar. Frågan om vilka röster som får höras, och vilka självbiografiska berättelser ges plats inom den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit mer aktuell.

Kaneli Johansson & Saga Mannila
14.03.2018 kl. 17:58

Tonårskänslor, januarimörker och klassperspektiv

bokträff januari

bokträff januari

I januari träffades vi för att prata om de två senaste böckerna vi läst, Rupi Kaurs Milk and Honey och Adrian Pereras White Monkey. Vi hade inte träffats på ett tag och alla hade haft en ganska dålig dag, men efter lite existensiell ångest och ältande kändes allt lite bättre igen. Det är en av det bästa sakerna med bokklubben, att vi på samma gång som vi träffas och pratar böcker, får en terapisession på samma gång. 

bokträff januari

bokträff januari

Vi hade ju valt att läsa poesi den här gången. Milk and Honey skrev Malin redan om och det fick ett eget inlägg, som ni kan läsa här, och White Monkey. Detta är Pereras debut och den har hyllats i så gott som alla sammanhang. Den vann till och med Svenska Yles litteraturpris 2017. Och visst är den bra. Adrian Perera vet hur man använder ord och det är svårt att bedömma något som baserar sig på uppelvelser som en vit priviligerad person inte kan föreställa sig. Den politiska dikten är träffsäker och berörande, men vi upplevde ändå att det sakandes något. 

Våra diskussioner ledde snabbt in på hur svårt det är för oss att kritisera saker i boken. Även om vi inte på något sätt vill kritisera innehållet, utan kände mer att vi saknade ett djup i texterna, så blev det lite som att gå på nålar. Vi är alla vita priviligerade medelklasskvinnor med (nästan) alla en högskole/universitetsutbildning och har inte på något sätt rätt ha åsikter om händelser i boken. Att analysera och recensera i sådana här sammanhang är knepigt. Så ja, vad tyckte vi? Bra men lite platt. Vi saknade analys och djup. 

★★ Århundradets bokklubb ger White Monkey 3 av 5 i betyg. ★★

Jenna Vierinen
13.02.2018 kl. 14:05

Den svavelgula himlen

kjellis

M Hej Jenna, bokklubben läste ju Kjell Westös Den svavelgula himlen i höstas och både du och jag var ju lite slöa att läsa ut den. Nu när vi har läst den, vad tyckte du om boken? 

J Hej Malin! Jag tyckte om boken jättemycket. Jag tycker att språket var väldigt fint och levande. Han kan måla med ord på ett fint sätt vilket ger så mycket och gör massor för berättelsen.

M Den här boken är ju ännu en av Westös episka Helsingforsskildringar och jag tyckte nog mest om början av berättelsen när huvudpersonen tillbringar sextiotalssomrarna på överklassfamiljen Rabells sommarställe Ramsvik. Jag tyckte om hur klasskillnaderna är med från början och hur den villkorliga vänskapen mellan Alex och huvudpersonen skildras.

J I Schildts & Söderströms beskrivning av boken står det bland annat : "I romanens hett pulserande hjärta finns kärleken mellan Alex lillasyster Stella Rabell och berättaren. Deras band är starkt men skoningslöst, den erotiska attraktionen förvandlas till en hunger omöjlig att stilla, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna vare sig välja eller välja bort sin kärlek." Vad fick du för bild av Stellas och huvudpersonens förhållande? 

M Jag tycker att det var en fin kärleksbeskrivning och Stella är nog den mest dynamiska karaktären i boken men ändå fastnade inte deras historia någonstans i mig. Jag kände hela tiden ett avstånd till både huvudpersonen och till Stella. Men spontant tänker jag att du borde älska den här boken då den är ganska kronologisk och handlingsbaserad? Det brukar du ju gilla! 

J Absolut, och jag älskar den. I teorin. Men efter lite analyserande tycker jag inte riktigt att den funkar helt igenom. Det är så många små saker som drar ner på helheten.

M Jag känner likadant. Jag tycker om att finnas i Westös värld där det typ alltid är het sommar och fuktiga nätter eller idyllisk krispig vinter. Men! Jag har så mycket ambivalenta känslor inför boken. Hur kvinnorna porträtteras till exempel. De är alltid så jävla villiga, så kåta och utgångsläget är alltid att kvinnor vill ha sex och jag tycker att sexsecenerna kändes sjukt orealistiska. Kvinnor är alltid sugna och alltid redo att "tas", som verkar vara ett av Westös favorituttryck. Vad är det som ska tas?

J Ja alltså helt sjukt hur nedvärderande ord det är egentligen. Huvudpersonen verkar också vara helt förvånad varje gång Stella inte vill kyssa honom eller ha sex. Som att han alltid tar det så personligt.

M Och när han går och ser Stellas, alltså the love of his life, film på bio och han inte har haft kontakt med henne på flera år och man som läsare tror att det finns något starkt känslomässigt band mellan dem och så blir han bara kåt i biosalongen. Han hör inte ens replikerna utan stirrar på "hennes buske". Usch

J Undrar om det är medvetet av Westö eller inte? Om han har skapat en osympatisk machoman med flit? 

M Jag hoppas ju det i alla fall. Det lämnar en väldigt äcklig eftersmak i munnen i alla fall. 

J Huvudpersonen är ju väldigt osympatisk annars också, inte bara när det kommer till sex. 

M Absolut, jag kände genom hela boken att jag inte riktigt litade på honom och det kändes som att något var fel. Men det tänker jag att är ganska medvetet av Westö för att visa på hur han inte passar in i sin omgivning. Han framstår som självupptagen och har lite mindervärdeskomplex då han kommer från en lägre social klass än Rabellsläkten.

J Jag tycker att det fanns en tydlig klasskildring men den var inte sympatisk ur någon klass utan jag var irriterad på båda "sidorna". Och alla verkade missnöjda med sin situation.

M Förutom Alex då kanske som var en väldigt platt karaktär som enbart bryr sig om pengar och framgång. Han verkade ganska nöjd.

J Men allt det här om flyktingkrisen och terrorn då. Det kändes lite omotiverat. 

M Ja det kändes som att Westö ville vara aktuell och ta upp någon samhällsfråga som egentligen inte passade in i storyn utan som pressades in och som egentligen inte tillförde något. 

J Ja för min del skulle det ha räckt med berättelsen om klass och relationer. Det blev lite krystat.

M Stellas dotter Sandrine får ju en mer framstående roll i slutet av berättelsen, men hela hennes karaktär kändes väldigt påtvingad, som att Westö ville peta med en ugn medveten kvinna i berättelsen och på något sätt få med den nya generationens röst.

J Ja det känns som att han har försökt att skapa en karaktär som alla kan relatera till men slutresultatet blev ganska platt och intetsägande. Vilket är så synd för jag kände verkligen att det var en bra bok efter att jag läst den. Men nu minns jag egentligen inte så mycket av den och slutet har nästan helt gått mig förbi. 

M Eller hur! Jag var helt fängslad i början och trodde att Westö börjat skriva spänningsromaner och sen tappade han det spåret helt och jag gillade det ganska länge men efter halva boken kämpade jag bara för att ta mig igenom boken. 

J Han borde nog ha fokuserat ännu mer på karaktärerna och lagt lite mer krut på slutet. 

M För många karaktärer med ganska platta gestaltningar och stundvis bristfällig berättelse.

J Den var för lång också. Man fick ju ångest bara av att se på den för att man visste att man hade så mycket kvar att läsa. 

M Så vårt slutbetyg är inte så bra kanske? Den berörde mig egentligen inte alls. Jag blev lite arg på hur kvinnorna beskrevs av huvudpersonen men jag fick egentligen inga djupare känslor än så. 

J Den var helt okej men inget mer. Westö har ju själv sagt i flera intervjuer att han ska sluta skriva nostalgiska episka romaner som han har blivit känd för. 

M Han fick ju nyligen Svenska litteratursällskapets största pris för sitt litterära livsverk och för Den svavelgula himlen, så något rätt har han ju uppenbarligen gjort. Men jag tror det är bra att han testar något nytt. Kanske lite spänning? 

 

★★ Århundradets bokklubb ger Den svavelgula himlen 3,5 av 5 i betyg. ★★

Malin Öhman och Jenna Vierinen
07.02.2018 kl. 12:30

Milk and honey

I Århundradets bokklubb har vi hittills nästan uteslutande valt att läsa romaner och vi var därför sugna på att dyka ner i lite poesi. Därför blev januari månads böcker Adrian Pereras White monkey och Rupi Kaurs Milk and honey. 

Milk and honey är en poesisamling skriven år 2015 av den så kallade instagrampoeten Rupi Kaur. Det är hennes debutsamling och har blivit omåttligt hyllad runtom i världen och har sålt flera miljoner exemplar. Den har också utkommit på svenska med översättning av allas vår Sandra Beijer. 

Jag läste Milk and honey i höstas när jag gick en kurs om långdikten som genre och lässtrategi. Milk and honey skulle kanske inte vid första anblick kallas för en långdikt då det för det mesta ser ganska mycket ut som traditionell lyrik och långdikten är en mer experimenterande genre utan tydliga definitioner, men som vanligtvis är något sorts mellanting mellan olika genrer. Jag analyserade ändå Milk and honey ur ett långdiktsperspektiv och upptäckte att det finns många drag som gör att den kan klassas som långdikt. 

Milk and honey består av fyra delar –  the hurting, the loving, the breaking och the healing. Varje kapitel tjänar ett eget syfte och behandlar ett eget problem. Kapitlen kan läsas både som ensamstående verk och som en större helhet. Det samma gäller för de enskilda dikterna. Varje sida representerar en helhet i sig och går att läsa som separata dikter, men tillsammans bildar de en ännu mer betydelsefull helhet. 

Rupi Kaur tar upp svåra ämnen på drygt 200 sidor. I the hurting beskrivs bland annat diktjagets upplevelser av sexuella övergrepp. Tonen förändras i det andra kapitlet, the loving, och dikterna blir idealiserande kärleksdikter och för tankarna till tonårsförälskelsen med stort T. Hur uppslukande den är och hur världsomvälvande den känns för att i nästa kapitel, the breaking, påminna om hur hjärtekrossande förtvivlande ont det gör när den tar slut. I det sista kapitlet, the healing, binds hela samlingen ihop och diktjaget läker sig själv inifrån och ut genom att värdera sig själv och sakta bygga upp sig själv igen. Det här är kanske den delen som fungerar sämst på egen hand, då tyngden från de tidigare kapitlen ger mer mening till alla inspirationscitat som det sista kapitlet är fyllt med.

Kaur leker en del med olika former och blandar till exempel in listor och längre prosaliknande text mellan de traditionellt utformade dikterna. Det kryllar också av vackra illustrationer som samarbetar med texten och ger mervärde till den. Bildspråket är också mycket rikt och talande och texten är ofta filmisk och ger en stark narrativ känsla, det känns nästan mer som prosa än poesi ibland. 

Något jag tycker är extra intressant med Milk and honey är tanken om entydighet och flertydighet. Poesi betraktas traditionellt sett som något flertydigt och något som läsaren själv får stora friheter att tolka. Prosa däremot är mer entydigt och ger inte lika stora friheter när det kommer till tolkningen. I Milk and honey målar stora delar av texten upp tydliga bilder av händelser och känslor och det känns inte som att Kaurs mål är att texten ska vara hemlighetsfull och utmana läsaren, utan att i stället servera något igenkännbart och rättframt till läsaren som hen kan greppa och förstå. 

Jag tänker att det kanske är en orsak till varför Milk and honey har blivit så populär – att alla kan hitta något att känna igen sig i, varse sig det är förhållandet till kroppen, hjärtesorg, feminism, identitetssökande, eller kärlek. Det finns något som känns bekant. Det här är Milk and honeys styrka, men på samma gång dess svaghet, då vissa delar känns en aning naiva, barnsliga och för lätta att greppa. Det är fint att poesi kan slå igenom på det här sättet och att poesin hittar nya plattformar på sociala medier, men jag saknade något lite mer utmanande. 

I bokklubben hade vi väldigt olika åsikter om Milk and honey. Vissa hade haft mycket fina läsupplevelser, vare sig man lyssnat på den som ljudbok eller läst den i bokformat och vissa tyckte att det saknades djup i den. Den fick allt mellan 2,5 och 5 i betyg och det visar väl ännu en gång att läsning av litteratur och kanske framför allt poesi är en väldigt personlig och subjektiv upplevelse. Jag själv är väldigt kluven. Efter en första läsning tyckte jag att den övergripande känslan var fin. Jag kände mig lite som en tonåring igen och det är tydligt att Kaur har lagt ner, som hon själv säger det, en bit av sin själ i boken. Hade jag läst den som tonåring hade jag älskat den. Nu är jag inte det längre och trots många fina texter och vackra omfamnande stämningar känns många texter klichéartade och platta.

✢✢ Århundradets bokklubb gav Milk and honey 3,5 i betyg. ✢✢

 

Malin Öhman
03.01.2018 kl. 15:27

Alla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica geniale

 

Sedan jag började läsa italienska har jag haft en enorm förkärlek för så gott som allt som kommer från Italien. Fick till och med en pastamaskin till födelsedagspresent i november, vilket väl bevisar att jag lyckats förmedla vidare min italofili till de jag umgås med. Ändå är det först nu som jag bekantat mig med den omtalade Neapel-serien av Elena Ferrante. Nå väl, bättre sent än aldrig tänker jag.

Första delen, Min fantastiska väninna (L’amica geniale) från 2011, utspelar sig i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel i södra Italien på 1950-talet och det är vänskapen mellan Lila och Elena ”Lenu” som står i fokus för berättelsen. Romanen börjar med en inblick i huvudkaraktärernas äldre dagar då Elena får ett telefonsamtal av Lilas son. Barndomsvännen har försvunnit, berättar sonen, och Elena är inte förvånad, snarare blir hon irriterad och då kommer minnena tillbaka. I den första delen av serien för läsaren följa med Lilas och Lenus vänskap från tidiga barndomsår till sena tonår.

 

Vänskapen mellan de två flickorna är ingen enkel affär och hela boken igenom tävlar de två med varandra, de väger hela sin tillvaro i den andras handlingar och tankar och speglar sig själv i den andras framgång och tillkortakommanden. Flickornas syn på varandra och på status och makt växlar mellan varven, men det är tydligt att de båda idoliserar och ser upp till varandra.

 

När jag läste boken tänkte jag mycket på mina egna barndomsvänner och hur vänskapsbanden då såg ut. Min första bästis var också en person som jag väldigt mycket såg upp till. Visserligen var hon ett par år äldre, vilket då var en stor grej, men jag minns att jag på samma sätt som Lenu tänker om Lila och vice versa alltid tyckte att det min bästis gjorde var lite bättre än det jag själv kunde åstadkomma. Senare gick våra vägar isär, vilket Lilas och Lenus inte gör i boken. Trots att de möter olika livsöden – Lenu fortsätter studera vidare och Lila gifter sig med kvarterets rich boy – fortsätter de umgås även om det inte längre är lika lätt som när de var yngre och på ett mer självklart sätt delade samma intressen.

 

Boken slutar med Lilas bröllop som på ett sätt blir en brytningspunkt för Lenu i och med att hon inser att hon inte längre känner sig hemma med barndomsvännerna och att hon strävar efter en helt annorlunda, mer akademisk, framtid än grannskapets andra ungdomar. Berättelsen genomsyrar ett starkt klass- och könsperspektiv, eller åtminstone en innehåller berättelsen en beskrivning av båda. En stark makthierarki präglar flickornas liv och deras framtidsdrömmar. Lenu får göra ett prov som avgör huruvida en är lämpad till att studera vidare, men Lilas föräldrar förbjuder dottern att göra detsamma, vilket blir en avgörande händelse i berättelsen. Det viktiga där Lila och Lenu växer upp är att trygga sin utkomst och vidareutbildning värdesätts inte lika högt som pengar. Ändå lyckas de båda påbörja en klassresa, men på helt olika sätt och med olika villkor.

 

Det finns rikligt med andra karaktärer i boken (boken inleds med ett långt personregister med namn, familjeband och yrkestitel), men de enda som på riktigt tillåts ta plats i berättelsen är Lila och Lenu, de andra är förbipasserande och tillför mest med en beskrivning av miljön och de omständigheter som Lila och Lenu växer upp i. Boken har beskrivits som en ”kvinnoroman” och som en beskrivning av ”systerskapet” och hur det är att vara kvinna. Jag undertecknar inte att romanen nödvändigtvis är en kvinnoroman bara för att den råkar handla om kvinnlig vänskap, men det starka systerskapet hittar jag nog också mellan och på raderna i boken. Det där med att se upp till sin bästa vän tror jag dessutom vem som helst kan identifiera sig med.

 

Jag råkade sammanställa en presentation om den italienska provinsen Campania, där Neapel är huvudstad, för min italienskakurs samtidigt som jag läste Min fantastiska väninna. När jag bildsökte öar som Capri och Ischia och Amalfikusten och läste mig in på Neapel och Vesuvius kände jag mig väldigt inne i Lilas och Lenus värld med Neapels trånga och smutsiga stadsgator, otaliga pizzahak och sommardagar vid havet. Boken lämnade ett starkt intryck hos mig och jag väntar på att börja med nästa del av serien. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men måste nog kämpa vidare med grammatiken innan det är möjligt.

Saga Mannila
10.12.2017 kl. 12:15

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!