Milk and honey

I Århundradets bokklubb har vi hittills nästan uteslutande valt att läsa romaner och vi var därför sugna på att dyka ner i lite poesi. Därför blev januari månads böcker Adrian Pereras White monkey och Rupi Kaurs Milk and honey. 

Milk and honey är en poesisamling skriven år 2015 av den så kallade instagrampoeten Rupi Kaur. Det är hennes debutsamling och har blivit omåttligt hyllad runtom i världen och har sålt flera miljoner exemplar. Den har också utkommit på svenska med översättning av allas vår Sandra Beijer. 

Jag läste Milk and honey i höstas när jag gick en kurs om långdikten som genre och lässtrategi. Milk and honey skulle kanske inte vid första anblick kallas för en långdikt då det för det mesta ser ganska mycket ut som traditionell lyrik och långdikten är en mer experimenterande genre utan tydliga definitioner, men som vanligtvis är något sorts mellanting mellan olika genrer. Jag analyserade ändå Milk and honey ur ett långdiktsperspektiv och upptäckte att det finns många drag som gör att den kan klassas som långdikt. 

Milk and honey består av fyra delar –  the hurting, the loving, the breaking och the healing. Varje kapitel tjänar ett eget syfte och behandlar ett eget problem. Kapitlen kan läsas både som ensamstående verk och som en större helhet. Det samma gäller för de enskilda dikterna. Varje sida representerar en helhet i sig och går att läsa som separata dikter, men tillsammans bildar de en ännu mer betydelsefull helhet. 

Rupi Kaur tar upp svåra ämnen på drygt 200 sidor. I the hurting beskrivs bland annat diktjagets upplevelser av sexuella övergrepp. Tonen förändras i det andra kapitlet, the loving, och dikterna blir idealiserande kärleksdikter och för tankarna till tonårsförälskelsen med stort T. Hur uppslukande den är och hur världsomvälvande den känns för att i nästa kapitel, the breaking, påminna om hur hjärtekrossande förtvivlande ont det gör när den tar slut. I det sista kapitlet, the healing, binds hela samlingen ihop och diktjaget läker sig själv inifrån och ut genom att värdera sig själv och sakta bygga upp sig själv igen. Det här är kanske den delen som fungerar sämst på egen hand, då tyngden från de tidigare kapitlen ger mer mening till alla inspirationscitat som det sista kapitlet är fyllt med.

Kaur leker en del med olika former och blandar till exempel in listor och längre prosaliknande text mellan de traditionellt utformade dikterna. Det kryllar också av vackra illustrationer som samarbetar med texten och ger mervärde till den. Bildspråket är också mycket rikt och talande och texten är ofta filmisk och ger en stark narrativ känsla, det känns nästan mer som prosa än poesi ibland. 

Något jag tycker är extra intressant med Milk and honey är tanken om entydighet och flertydighet. Poesi betraktas traditionellt sett som något flertydigt och något som läsaren själv får stora friheter att tolka. Prosa däremot är mer entydigt och ger inte lika stora friheter när det kommer till tolkningen. I Milk and honey målar stora delar av texten upp tydliga bilder av händelser och känslor och det känns inte som att Kaurs mål är att texten ska vara hemlighetsfull och utmana läsaren, utan att i stället servera något igenkännbart och rättframt till läsaren som hen kan greppa och förstå. 

Jag tänker att det kanske är en orsak till varför Milk and honey har blivit så populär – att alla kan hitta något att känna igen sig i, varse sig det är förhållandet till kroppen, hjärtesorg, feminism, identitetssökande, eller kärlek. Det finns något som känns bekant. Det här är Milk and honeys styrka, men på samma gång dess svaghet, då vissa delar känns en aning naiva, barnsliga och för lätta att greppa. Det är fint att poesi kan slå igenom på det här sättet och att poesin hittar nya plattformar på sociala medier, men jag saknade något lite mer utmanande. 

I bokklubben hade vi väldigt olika åsikter om Milk and honey. Vissa hade haft mycket fina läsupplevelser, vare sig man lyssnat på den som ljudbok eller läst den i bokformat och vissa tyckte att det saknades djup i den. Den fick allt mellan 2,5 och 5 i betyg och det visar väl ännu en gång att läsning av litteratur och kanske framför allt poesi är en väldigt personlig och subjektiv upplevelse. Jag själv är väldigt kluven. Efter en första läsning tyckte jag att den övergripande känslan var fin. Jag kände mig lite som en tonåring igen och det är tydligt att Kaur har lagt ner, som hon själv säger det, en bit av sin själ i boken. Hade jag läst den som tonåring hade jag älskat den. Nu är jag inte det längre och trots många fina texter och vackra omfamnande stämningar känns många texter klichéartade och platta.

✢✢ Århundradets bokklubb gav Milk and honey 3,5 i betyg. ✢✢

 

Malin Öhman
03.01.2018 kl. 15:27

Jullovsläsning ÅB edition

Äntligen är det dags för många röda helgdagar i kalendern, hurra för ledig tid med glögg, pepparkakor och lugnt mys i soffan! Vad passar väl bättre än att lägga till böcker i den mixen? 

Vi här på Århundradets bokklubb önskar er alla en skön jul med lästips för låååånga juldagar eller för sistaminutenpåfyllning under julgranen:

Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead 

Boken handlar om livet som slav i 1800-talets USA där allt är till salu, även människor, och där människor kategoriseras enligt största nyttoeffekt. Läsaren får följa med Cora, slavtjej från en bomullsplantage i Georgia, som med hjälp av den underjordiska järnvägen försöker undvika sin förutbestämda lott i livet, det vill säga att tjäna vita rika familjer och behandlas som en andra klassens medborgare. Järnvägen utgör ett motstånd mot den rasistiska samhällsordningen (som nätverket som hjälpte slavar att fly till stater där slaveriet hade avskaffats som fanns på riktigt, fast här får järnvägen en bokstavlig betydelse) och boken skildrar Coras resa norrut längs med den. Boken innehåller grova våldsskildringar av hur människor kedjas fast, våldtas, sönderslås, bränns levande och är kanske därför inte den ultimata julmysboken, men en viktig och välskriven historia att ta till sig och lära sig av. Trots de rasistiska övergreppen, känns boken styrkeingivande i och med Coras integritet och styrka som kommer fram på många håll i berättelsen. Det här är en bok som kräver avreagering och diskussioner efteråt, det vill säga ypperligt diskussionsunderlag för jullovsumgänge!

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Julen är ju en tid för matlagning, ätande och mer ätande och ännu mer ätande. För den som älskar att gotta ner sig i matlagning, men även för den som känner sig lite tveksam till allt matrelaterat och tvivlar på sina matlagningskunskaper är Tio lektioner i matlagning den bästa jullovsläsningen. Den innehåller även recept som kan tillredas när tanken på julmat känns motbjudande. Minuspoäng får boken för att den innehåller så lite kritik mot köttkonsumtionen, eller egentligen att argumentationen för varför en ska "ha rätt att äta (eko)kött" haltar. Pluspoäng för intressanta poänger om matlagning, bland annat den om att matlagning egentligen kan ses som en kärlekshandling. Mera mat och kärlek åt alla säger vi på ÅB!

 

Pappan och havet av Tove Jansson

Jullov betyder mysiga lässtunder framför brasan medan det förhoppningsvis dalar ner snö utanför fönstret. Då är Tove Janssons muminböcker alldeles perfekta att dras in i. Stämningen är mysig och inbjudande och såklart spännande också. Något av det bästa med muminserien är ju att man aldrig blir för gammal för att läsa böckerna, och varje omläsning ger nya perspektiv. 

Good Night Stories for Rebel Girls

Den här är väl egentligen riktad till barn, men äh vad gör väl det? En riktigt snyggt illustrerad "sago"bok med berättelser om historiska kvinnor som gjort massa olika coola saker. Typ en barnversion av En annan historia. Perfekt att ge i present åt någon, och sen sno och läsa själv hehe. Finns dessutom på svenska och finska också! 

Själarnas ö av Johanna Holmström

Det är väl omöjligt att inte tipsa om Själarnas ö? Den bästa finlandssvenska boken som kommit i höst vill vi nästan påstå (åtminstone Jenna). Spännande, rörande, girpande och bara jätte jätte bra. Tvinga också gärna någon man i din närhet att läsa den. Boken har av någon konstigt anledning fått stämpeln som "kvinnolitteratur" men det är absolut en bok för alla!

Milk and Honey av Rupi Kaur 

Den här boken är faktist en av de böcker vi läser till nästa träff, men måste tipsa om den lite i förväg ändå. Kan verkligen förstå att den blivit så hypad i år, för det finns så mycket att relatera till i den. Vill inte spoila mera, men säger bara: LÄS DEN! 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara (2015) & En förlorad värld av Evelyn Waugh (1945)

Trots att dessa böcker har vitt skilda uppbyggnad och utspelar sig vid olika tidsepoker - Oxford på 20-talet och New York på 2000-talet - insåg jag att deras tematik rör sig vid väldigt liknande sfärer. Verken skildrar bl.a vänskap (extrafokus på manlig sådan!), kärlek, fragilitet, missbruk, tro, plågade själar och familjebands avgörande inverkan på ens liv. Alltsammans på ett väldigt gripande och medryckande sätt, perfekt läsning när man är i ett behov av lite egentid mellan varven. Hittade ”En förlorad värld” via en av mina absoluta favoritserier genom tiderna ”Brideshead Revisited” som baserar sig på samma verk med originaltitel. Har blivit så otroligt berörd av ”Ett litet liv” att jag måste återkomma när jag läst ut den och skriva mer om den i ett senare skede. Rekommenderar varmt båda två.
Århundradets bokklubb
23.12.2017 kl. 15:05

Alla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica geniale

 

Sedan jag började läsa italienska har jag haft en enorm förkärlek för så gott som allt som kommer från Italien. Fick till och med en pastamaskin till födelsedagspresent i november, vilket väl bevisar att jag lyckats förmedla vidare min italofili till de jag umgås med. Ändå är det först nu som jag bekantat mig med den omtalade Neapel-serien av Elena Ferrante. Nå väl, bättre sent än aldrig tänker jag.

Första delen, Min fantastiska väninna (L’amica geniale) från 2011, utspelar sig i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel i södra Italien på 1950-talet och det är vänskapen mellan Lila och Elena ”Lenu” som står i fokus för berättelsen. Romanen börjar med en inblick i huvudkaraktärernas äldre dagar då Elena får ett telefonsamtal av Lilas son. Barndomsvännen har försvunnit, berättar sonen, och Elena är inte förvånad, snarare blir hon irriterad och då kommer minnena tillbaka. I den första delen av serien för läsaren följa med Lilas och Lenus vänskap från tidiga barndomsår till sena tonår.

 

Vänskapen mellan de två flickorna är ingen enkel affär och hela boken igenom tävlar de två med varandra, de väger hela sin tillvaro i den andras handlingar och tankar och speglar sig själv i den andras framgång och tillkortakommanden. Flickornas syn på varandra och på status och makt växlar mellan varven, men det är tydligt att de båda idoliserar och ser upp till varandra.

 

När jag läste boken tänkte jag mycket på mina egna barndomsvänner och hur vänskapsbanden då såg ut. Min första bästis var också en person som jag väldigt mycket såg upp till. Visserligen var hon ett par år äldre, vilket då var en stor grej, men jag minns att jag på samma sätt som Lenu tänker om Lila och vice versa alltid tyckte att det min bästis gjorde var lite bättre än det jag själv kunde åstadkomma. Senare gick våra vägar isär, vilket Lilas och Lenus inte gör i boken. Trots att de möter olika livsöden – Lenu fortsätter studera vidare och Lila gifter sig med kvarterets rich boy – fortsätter de umgås även om det inte längre är lika lätt som när de var yngre och på ett mer självklart sätt delade samma intressen.

 

Boken slutar med Lilas bröllop som på ett sätt blir en brytningspunkt för Lenu i och med att hon inser att hon inte längre känner sig hemma med barndomsvännerna och att hon strävar efter en helt annorlunda, mer akademisk, framtid än grannskapets andra ungdomar. Berättelsen genomsyrar ett starkt klass- och könsperspektiv, eller åtminstone en innehåller berättelsen en beskrivning av båda. En stark makthierarki präglar flickornas liv och deras framtidsdrömmar. Lenu får göra ett prov som avgör huruvida en är lämpad till att studera vidare, men Lilas föräldrar förbjuder dottern att göra detsamma, vilket blir en avgörande händelse i berättelsen. Det viktiga där Lila och Lenu växer upp är att trygga sin utkomst och vidareutbildning värdesätts inte lika högt som pengar. Ändå lyckas de båda påbörja en klassresa, men på helt olika sätt och med olika villkor.

 

Det finns rikligt med andra karaktärer i boken (boken inleds med ett långt personregister med namn, familjeband och yrkestitel), men de enda som på riktigt tillåts ta plats i berättelsen är Lila och Lenu, de andra är förbipasserande och tillför mest med en beskrivning av miljön och de omständigheter som Lila och Lenu växer upp i. Boken har beskrivits som en ”kvinnoroman” och som en beskrivning av ”systerskapet” och hur det är att vara kvinna. Jag undertecknar inte att romanen nödvändigtvis är en kvinnoroman bara för att den råkar handla om kvinnlig vänskap, men det starka systerskapet hittar jag nog också mellan och på raderna i boken. Det där med att se upp till sin bästa vän tror jag dessutom vem som helst kan identifiera sig med.

 

Jag råkade sammanställa en presentation om den italienska provinsen Campania, där Neapel är huvudstad, för min italienskakurs samtidigt som jag läste Min fantastiska väninna. När jag bildsökte öar som Capri och Ischia och Amalfikusten och läste mig in på Neapel och Vesuvius kände jag mig väldigt inne i Lilas och Lenus värld med Neapels trånga och smutsiga stadsgator, otaliga pizzahak och sommardagar vid havet. Boken lämnade ett starkt intryck hos mig och jag väntar på att börja med nästa del av serien. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men måste nog kämpa vidare med grammatiken innan det är möjligt.

Saga Mannila
10.12.2017 kl. 12:15

Någon hatar oss igen

 

Medan november har hunnit byta till december har Saga och Kaneli bekantat sig med en helt ny litteraturgenre, nämligen chatprosan och läst Någon hatar oss igen av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Duon är kanske mest känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau, men nu har Schildts & Söderströms gett ut deras "ocensurerade" chatdiskussioner i bokform med grafik av Johan Isaksson. Just det där med ocensurerat material lät väldigt lockande, äntligen dags för smaskskvaller i Svenskfinland tänkte vi. Men det visade sig att boken egentligen handlar om något helt annat. För att fortsätta det som "kamrat Wingren och kamrat Ahlfors" påbörjade, att upphöja kvinnlig vänskap, får ni i bokens anda ta del av våra tankar i dialogformat, enjoy!

Kaneli: För mig handlar den här boken främst om tre saker: vänskap, feminism, teater/skapande. Kanske i den ordningen dessutom. Inte så att det skulle ha varit planerat (så klart inte, det är ju en chat..) utan så att det är de teman som blir mest framstående helt enkelt. Samtidigt behandlas de på ett väldigt vardagsnära plan, liksom införlivat i existensens alla vrår. Tycker det är fint och mycket relaterbart, tänkte mycket på dig Saga och våra andra vänner när jag läste, att vi skriver på samma sätt till varandra.

Saga: Den starka vänskapen Joanna och Sonja emellan är nog det jag också upplever som mest framstående i boken. Att Sonja och Joanna delar livets alla delar (nästan åtminstone) och stöder och peppar när allt inte är så lätt. Att man trots att kontakten sker från skärm till skärm i textform kan förstå hur stark vänskapen är och hur viktiga de här personerna är i varandras liv. Relaterbart till hundra procent. Dessutom älskar jag humorn och att den feministiska analysen syrar igenom så gott som alla tankar.

Kaneli: Ja, det första jag fastnade för var just hur mycket jag kände igen mig i hela upplägget. Tror att alla som tillhör någon form av "chatgeneratinon" gör det. Det är ju lite av en egen genre med regler och sturkturer och en humor som inte går att överföra till flytande prosa. Till exempel här kom jag att tänka på hur vi ibland brukar skriva till varandra fast vi sitter i samma rum. Typ när vi skriver gradun och tar paus för att länka arga feminisitiska artiklar till varandra. Eller Unicafes lunchmenyer för den delen. Och det är ju roligt på ett sätt som inte helt går att förklara.

Saga: Haha, men sällan avhandlar vi bisonvodka. Jag har druckit det en gång, var ingen höjdare. Ei jatkoon!

Kaneli: Fast vi avhandlar väl andra alkoholsorter nog, dessvärre ...

Saga: I boken är ju som du sade skapandet och konstnärskapet ett viktigt tema och jag tycker på något sätt att det här uppslaget sammanfattar de tankeprocesser en går igenom under en kreativ skapandeprocess. Och samtidigt finns där alla hjärnspöken och otillräcklighetkänslor: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Vem är jag ens? och så vidare, du vet. De första frågorna fick mig också att tänka på alla tiotusen stipendieansökningar vi någonsin skrivit (vilket Blaue Frau också har gjort så klart). 

Kaneli: Exakt!! och när det känns krisigt och oklart vad en ens håller på med är det ju befriande att få avreagera till en bästa kompis. Desto bättre om kompisen också är ens kollega. Tycker en av de bästa sakerna med den här boken är att den visar att det går att jobba ihop med sina vänner. Det finns så många idiotiska fördomar angående det här, folk tror att en arbetsrelation automatiskt kommer sabba vänskapen. Men folk pratar sällan om hur tacksamt och givande det kan vara!

Kaneli: Fast på tal om att jobba ihop med vänner, klart det kan vara en utmaning också. Ser upp till hur Joanna och Sonja ber varandra om ursäkt och förlåter. Gillar hur de avdramatiserar att säga förlåt, också för små grejer. Fast jag tror att vi är ganska bra på det vi med, alltså att ha överseende med att den andra har en crappy dag eller tyngre period och därför snäser och har sig?

Saga: Ja, det är nog så. Jag tycker också det finns mycket solidaritet och empati inuti chatdiskussionerna. Det där med att be om ursäkt och säga förlåt för små grejer kan vara svårt ibland tycker jag, men så viktigt så viktigt. 

Kaneli: ja verkligen!

Kaneli: När jag läste det här kom jag att tänka på när jag var 13 och Blaue Frau gästspelade på mitt högstadium. Minns inte vad föreställningen hette eller vad den handlade om, bara att jag var så imponerad efteråt av att det gick att göra teater på det här sättet. Föreställningen talade direkt till mig och jag behövde inte översätta genom något patriarkalt samhällsfilter för att få vara med på skämtet. Eller jag tänkte såklart inte i de termer eller begrepp då, tyckte bara föreställningen var megabra.

Saga: Med risk att det här kommer bli ett utdraget fangirl-inlägg, men jag kan inte annat än hålla med. Minns att jag också sett Blaue Frau i högstadiet för första gången och varit såld sedan dess. Senaste föreställningen Yo bro var så rolig att jag skrattade konstant, även om jag kan ha lite svårt med teater där publiken ska delta. Så viktigt att någon dekonstruerar patriarkatet på teaterscenen!

Kaneli: Ja jag köper det mesta som dekonstruerar patriarkatet! Men från feministisk emancipation till emotionell villrådighet: hade själv lite svårt för de långa passagerna där de diskuterade folk Sonja potentiellt var eller inte var intresserad av, tyckte de blev lite tjatiga i längden. Men har i och för sig dåligt tålamod med de diskussionerna i min egen chat också, ett sånt evigt fram- och tillbakaältande ... Fast det här uppslaget gillade jag, hahah det är liksom jag alla gånger jag blir förtjust. Får panik och vill att känslan ska gå över.

Saga: Jag tyckte också vissa partier där Sonjas kärleksliv var i fokus var lite tjatiga, men jag fastnade för den här ordväxlingen om kärlek. I synnerhet tyckte jag om slutet av uppslagets första sida där Joanna konstaterar att det inte går att koncentrera sig på annat när man är kär och att man ändå måste välja kärleken. Jag tolkar hela den här passagen som kamp om kontrollen som en måste släppa i en kärleksrelation. Att känslorna på nåt sätt vinner över förnuftet och alla strategier som en försöker bygga upp runt sina känslor. Att det en så helhetsmässig upplevelse och att det känns främmande i en värld som styrs av rationalitet och logik. Känner igen mig i både det som Sonja och Joanna säger, här igen mitt i prick.

Kaneli: Tycker det ändå inte är jättevanligt med intellektuella diskussioner om kärlek, det blir så lätt "romcommigt" istället. Hade väl önskat mig mera av den här typen av samtal i boken.

Kaneli: X sa förresten en gång det här om oss. Alltså inte att en av oss är elak och snuskig och den andra allt annat, utan att vi kanske är samma person egentligen. Det tror jag nog inte. Men det kanske är därför vi jobbar så bra ihop?

Saga: Hahahah eller så blir man som man umgås. Det här med elakhet är ju nog intressant, varför är det alltid så viktigt att definiera vem som är elak och vem som är snäll? Vi är väl alla hemska jävlar inombords, eller åtminstone ibland.

Kaneli: Ok nu spårar vi ut men jag tror nog att vissa människor är snällare än andra. Jag är till exempel ganska rättvis tror jag, men upplever ibland att jag kanske inte är speciellt snäll. Tror att vi två är säkert lika elaka inombords men du är bättre på att dölja det än jag, hehe.

Saga: Måste tillägga att jag tidigare aktivt jobbade på att vara en *snäll person* på riktigt. Eller mest av allt vill jag behaga och vara till lags (typisk tjejfälla).

Kaneli: bra att du slutat med det och nu aktivt embracear din elakhet, haha <3
 

Saga: Här kommer vi tillbaka till det där om att avdramatisera och be om förlåt för små saker, fast åt andra hållet alltså att man kommer ihåg att säga tack och att den andra är viktig. På något sätt fastnade jag för formuleringen "jag är en trasig vän nu", känner igen mig i det, men också i svaret "jo trasig men på väg".

Kaneli: absolut! här är en annan i samma stil som jag fastande för:

Kaneli: Det handlar ju om att avdramatisera sitt mående inom ramerna för vänskapen: att inte bara kunna säga tack och förlåt utan också att "nu mår jag skit och hoppas att du ska kunna ha överseende med det". Men att på det här sättet öppet prata om att må dåligt är också att avdramatisera det på ett bredare plan i samhället: genom att konstatera att vi mår dåligt ibland men inse att livet inte stannar upp för den sakens skull är också ett sätt att acceptera sig själv.

Saga: Precis. Och att acceptera att ingen kan vara en robot utan att alla har bättre och sämre perioder. På tal om det här så tipsar jag om podden Psyket där varje avsnitt börjar med ett intro där programledaren Emmy Rasper säger något i stil med: "alla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre". Diskussionen om psykisk hälsa framställs så sällan så här avdramatiserat i medier, det blir allt för ofta dramatiska historier om överlevare eller någon slags hjältedåd eller varnande exempel.

Saga: Jag har ännu inte bestämt mig om jag tycker om hur boken ser ut, eller tycker den visuella stämningen inne är ganska bra och estetiken i sig håller och stöder texten, men tycker pärmen avviker helt och på nåt sätt inte passar in. Jag vet heller inte om boken visuellt alls tilltalar mig. Det är en jobbig känsla att inte veta. Eller jag brukar vara ganska för eller emot, nu är jag någonstans mittemellan. Vissa uppslag tycker jag är fina, vissa har jag inga känslor för alls.

Kaneli: Inuti gillar jag nog de flesta uppslagen, tycker många av dem är helt supersnygga! Däremot har jag lite problem med just omslaget, det bryter som du säger med resten av estetiken. Jag hade nog valt en annan bild i stället.

Saga: Avslutningsvis kan vi väl konstatera att den här boken är läsvärd? Om inte annars, så ger den perspektiv på ens egna chattande, men också på *livet* i allmänhet. Och som du sa i början har boken en hög igenkänningsfaktor.

Kaneli: Ja! Hög igenkännings- och humorfaktor för folk som *rör sig i liknande kretsar* som Sonja och Joanna. Och säkert lärorikt och ögonöppnande för personer som kanske inte tänkt på det (emotionella) bakgrundsarbetet som krävs för konstnärligt skapande, eller fan bara för att kunna existera som kvinna i det här samhället. Tycker också det här är ett ypperligt exempel på hur det går att aktivt införliva ett jämställdhetsperspektiv i sin vardag. Tycker nästan vem som helst kan läsa den här boken och få ut något vettigt ur den, och roligt också för den delen!

Saga: Absolut! Det där med emotionellt bakgrundsarbete kan ju var och en ta till sig. Dessutom representerar boken ju en egen genre, chatprosan, vilket redan i sig är en orsak att läsa den i synnerhet om en är nyfiken och inte rädd att dyka in i ett nytt berättandegrepp. 

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.12.2017 kl. 16:04

Det vi läser just nu, november edition

Kaneli:

Samtal med vänner av Sally Rooney. Den här läste jag i och för sig ut redan, men vill ändå tipsa om den! Handlar om Frances som bor i Dublin och studerar litteratur, skriver poesi och hänger på releasefester med gratisvin och kulturpersonligheter. Och så handlar boken om hennes ex och bästa vän, Bobbi, som är vacker och smart och charmar alla hon möter. Av en slump träffar Frances och Bobbi paret Melissa och Nick, som de båda fascineras och attraheras av. Resultatet blir ett maktspel där ärlighet och lojalitet sätts på spel. 

Den här boken är ju väldigt hypad just nu, och en del av mig förstår inte helt varför. Det är ju bara en förhållanderoman? Men en annan del av mig förstår precis. Det här är en extremt välskriven bok, med tidlösa frågor om förhållandeformer väl förankrade i nuet. Min igenkänningsfaktor var hög, till karaktärerna, deras förhållanden sinsemellan och deras värld av litteraturreferenser, bakissöndagar, universitetsbibliotek, poesikvällar, samhällsanalyser. Väldigt mycket guilty pleasure läsning för någon som känner igen allt det, men ändå ingen guilt för den här boken behöver ingen skämmas för att läsa och gilla.   

Saga:

På väg hem från en helg i Köpenhamn läste jag slut Martina Moliis-Mellbergs prosalyriska roman som utspelar sig på de sju världshaven. Fastspänd i flygplanssitsen funderade jag vidare på bokens tematik: människor som inte lyckas fly sig själv och att hålla ihop trots att världen och man själv är trasig. Från flygplansfönstret syntes bara svart, men där under fanns ju också ett hav, vilket gjorde läsupplevelsen starkare. Prosalyrik är kanske något av det bästa att läsa under en kort resa.

Just nu läser jag mest intersektionella teorier och min knaggliga gradutext, men har också just börjat med ett läspaket om klimatförändringen som jag införskaffade under Helsingfors bokmässa. Först ut är Fack-Finlandianominerade och faktafullspäckade Hyvän sään aikana - mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken och därefter står Naomi Kleins This changes everything i tur.

 

Malin

Jag har smygstartat med januaris bokklubbsböcker, White monkey av Adrian Perera och Milk and honey av Rupi Kaur, redan nu, mest för att jag läser dem i samband med en kurs jag går, men också för att jag har haft sån lust att sluka dem sedan de damp ner i brevlådan. Vår policy är ju att inte diskutera böckerna innan bokklubbsträffen så jag säger inget om vad jag tycker. Det får ni veta i januari!

Jag läser båda böckerna i en kurs om den skandinaviska långdikten och jag ska skriva mitt kursarbete om Milk and honey, trots att den till utseendet inte ser ut som en långdikt. Tänker att det kan vara intressant att läsa något med långdikt som lässtrategi trots att det ser ut som mer traditionell lyrik (alltså tydligare indelning i dikter). Får se hur det går. Kursen är i alla fall en av de mer intressanta jag går den här hösten. Har äntligen blivit mer van vid att läsa poesi och långsamt börjar jag klara av att acceptera att man inte behöver förstå allt eller förklara allt utan i stället uppskatta något för vad det är. 

läser at

Jenna

Jag är inne i en så dålig läsperiod just nu. Känns som om jag varken har tid eller ork att läsa. Det är också en av anledningarna varför de flesta av våra bokklubbsböcker har blivit på hälft för mig den senaste tiden, tiden finns inte riktigt där (och netflix lockar era...). Förutom Livet och Den svavelgula himlen som jag ännu har på hälft, så är det här vad jag ska börja läsa nu. Har alltid gillat Dan Browns böcker och när jag såg att det kommit ut en ny just kring bokmässan var jag snabb med att plocka med den för mässpris (en måste ju passa på!).

Det som också gör att mitt bokläsande haltar lite nu (förutom nytt jobb och det omtalade livspusslet) är ljudböcker. Det är så mycket lättare att sätta på en ljudbok på bussen än att plocka fram en fysisk bok vilket gör att det är något som tagit över lite, men jag saknar verkligen att läsa fysiska böcker så jag måste bli bättre asap!

Århundradets bokklubb
22.11.2017 kl. 11:13

ÅB presenterar: Guest star Matilda Derefalk

När Århundradets bokklubb fortfarande saknade namn och endast var en liten bokklubbsbaby såg också medlemskonstellationen lite annorlunda ut. Nu presenterar vi en av våra gästande bokklubbsmedlemmar som efter en paus i Åbo nu är med och snackar böcker igen, nämligen eminenta Matilda.

 

 

Presentera dig per favore!

Matilda heter jag och gästar på bokklubben för tillfället. Jag var faktiskt med en sväng då bokklubben just kommit igång (under den dystra American Sniper -eran som vi inte talar om längre), men har haft en lång paus eftersom jag bott och studerat i Åbo. Förutom att jag pluggar psykologi så tycker jag om dans, feminism och läsning!

 

Varifrån kommer ditt intresse för litteratur?

Som yngre kände jag mig mest pressad till att jag borde läsa mer, det kändes som ett måste. Ibland kunde jag fastna för en bok som jag sträckläste i ett nafs, men för det mesta tog det länge för mig att komma igenom en bok. Nuförtiden har jag en mycket mer avslappnad inställning till litteratur och läser mest det jag har lust för, utan press eller tvång, vilket också gjort att jag njuter av det så himla mycket mer och som följd även läser mer :).

 

Hur skulle du beskriva dig som läsare?

Är egentligen en lat läsare, men vill så gärna läsa mer. Därför är det ju så himla bra med bokklubbar, speciellt i kombination med fint folk och lite skumpa ibland.

 

Vad läser du helst?

Läser mest romaner men skulle gärna testa mig på noveller och poesi litegrann. En bok jag nyligen läst och som jag gillade massor är Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Kan inte säga att jag direkt ogillar fantasy eller "chick-lit", men läser väldigt sällan böcker i dessa genrer.

 

Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?

Jag har svårt att identifiera en specifik smak jag haft eller har, jag ger gärna en chans till lite vad som helst. En förändring jag ändå märkt är att jag nuförtiden absolut kunde tänka mig läsa böcker riktade till personer yngre än mig. Speciellt berättelser om unga tonårstjejers uppväxt är ofta fina och rörande. 

 

Vilken är den mest creddiga bok i din bokhylla? Och den minst?

Jag äger väldigt få böcker, men den mest creddiga bok jag har är kanske Tolstojs Anna Karenina. Tycker faktiskt inte att jag äger någon väldigt ocreddig bok, men den minst creddiga bok jag läst måste vara Egoboost av bloggaren Isabella Löwengrip (skratta bara men en tonårsemo behöver lite extrapepp ibland!) 

 

Hur hittar du nya böcker att läsa?

Får så många bra tips av vänner, bokklubben (!) och min familj. Ibland går jag en sväng via bokaffärer eller bibliotek bara för att kolla vad som finns, och kan hända att en bok eller två slinker ner i väskan.

 

Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?

Sällan, men tycker inte det är så allvarligt om man tjuvkikar lite. 

 

Nämn 3 böcker som du ännu tänker läsa 2017!

1. Just nu är jag är av Isabelle Ståhl

2. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

3. Vända hem av Yaa Gyasi

Århundradets bokklubb
17.11.2017 kl. 11:00

ÅB möter Märta Tikkanen

"Ska vi försöka se arga ut nu? Eller inte arga... bestämda." - Märta Tikkanen

Exakt för en vecka sedan var det dags för något som vi i bokklubben planerat och sett fram emot en längre tid: vi skulle äntligen få träffa och intervjua den fantastiska författaren och feministiska förebilden Märta Tikkanen.

Vi satte oss ner i Märtas soffa och blev bjudna på kaffe och croissanter, medan ljudnivåer och kameravinklar skulle kontrolleras. Orsaken till att vi var bjudna hem till Märta denna onsdagseftermiddag var nämligen att vi i Århundradets bokklubb skulle göra en videointervju med Märta i uppdrag av förlaget Schildts & Söderströms.

Det blev en hel del snack om feminism, familjeliv, jobb, hur det är att vara på bokturné, brevväxling och hur man fortsätter skriva trots hård kritik och tidsbrist. Märta sa bland annat att hon alltid har skrivit och att det ofta handlat om en terapeutisk syssla, att hon via skrivandet bättre förstår sina egna tankar och handlingar.

Och självklart pratade vi också en hel del om böcker, bland annat om våra favoriter just nu och om Märtas. De redan klassikermärkta Århundradets kärlekssaga (som vår bokklubb ju är uppkallad efter!) och Män kan inte våldtas har vi läst och diskuterat med bokklubben och till nästa träff ska vi läsa något annat valfritt Tikkanen-verk. Stay tuned för mer Tikkanen-hajp här på bloggen, alltså!

Så här kan det se ut när ÅB jobbar på: Hanna koncentrerar sig på att få en perfekt kameravinkel, medan Jenna är mitt i att formulera nästa kniviga intervjufråga.

Märta visade oss också sin skrivhörna där hon än i dag som 83-åring sitter varje dag och skriver. De fysiska pappersbreven som hon skickat till olika vänner och kolleger i Norden har bytts ut mot e-post så det blir en hel del mejl att skriva också.

En skrivande person läser och en läsande person skriver. Det höll också Märta med om, vilket nog syns i hennes bokhylla som dignar av allt mellan himmel och jord. Lite oväntat tog hon fram Nabokovs Lolita när vi frågade om lästips. Karl Ove Knausgård tyckte hon också att vi skulle läsa. Kanske vi borde ta an oss Min Kamp-sviten ändå, fast Saga ställer sig mycket skeptisk till herremannens verk. Däremot kunde vi med fördel åtminstone läsa Linda Boström-Knausgård, som Märta också lyfte fram.

Slutresultatet av denna århundradets eftermiddag får ni se i början av 2018. Innan det lovar vi som sagt mera Märta Tikkanen-material här på bloggen.

PS. Om någon undrar var Malin hållit hus hela eftermiddagen hos Märta hittar vi svaret bakom kameran. Det är alltså hon som tagit alla bilder i det här inlägget.

Århundradets bokklubb
15.11.2017 kl. 16:41

Tips inför bokmässan

I morgon är det dags för bokmässa i Helsingfors och vi har valt ut våra favoriter ur programmet:

TORSDAG

Vad gör Finland när klimatförändringen förändrar allt? Saga väntar så mycket på att få läsa den viktiga boken Hyvän sään aikana - Mitä Suomi tekee kun ilmasto muuttaa kaiken? som tar fasta på hur Finland hittills har närmat sig klimatförändringen. Boken är skriven av den grävande journalisten Hanna Nikkanen och en arbetsgrupp bestående av 21 journalistikstuderande vid Tammerfors universitet. Projektet presenteras på torsdagen klockan 11-11.30 på Kullervoscenen.

Journalisten Julia Wiræus har bott i Delhi i flera år och nu är hon aktuell med boken De kallade henne Delhi Braveheart. Så här beskrivs boken inför evenemanget: "I hennes nya bok möter hon indiska kvinnor som alla försöker hitta fast mark när synen på kön, sexualitet och religion är i gungning." Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30. 

Posterstories fjärde nummer kommer äntligen ut till bokmässan! Glöm inte att plocka med dig novellaffischer till alla vänner och bekanta från Schildts & Söderströms monter (planschen är perfekt som present). På torsdag diskuterar dessutom Posterstories-teamet novellen som berättandeform på Tottiscenen klockan 18.30-19. Och ja, vi är ju lite jäviga här eftersom Saga och Kaneli också är med i Posterstories-teamet.

FREDAG

Mårran - vän eller fiende? Muminexperterna Helen Svensson, Elisabeth Nordgren och Outi Oja svarar på frågorna om vem mårran är och varför ska hon alltid vara ensam. Som de Tove fans vi är, och vi har väl alla haft en viss facination med mårran, är det här ett av de mer spännande samtalen! Klockan 14.00 på Tottiscenen. 

Blaue Fraus ocensurerade still gillar vi ju. På fredagen pratar då på bokmässan 15-15.30 på Edith Södergran-scenen. Såhär står det i mässprogrammet: "Någon hatar oss igen är en bok med ocensurerade samtal ur en Facebookchatt om feministisk kamp, ångest, barn, sex, förälskelse, pengar, teater, konflikter, systerskap och vänskap. Det är intensivt, rakt och roligt!"

Kritiken och dess villkor är ett ständigt aktuellt och alltid lika svårt ämne, speciellt i Svenskfinland. I höst tycks ämnet rent av ha varit i kris. Tatjana Brandt, Pia Ingström och Vilhelmina Öhman diskuterar ämnet klockan 18 på Edith Södergran-scenen.

Poesi och postinvandringslitteratur. På fredag kväll diskuterar Adrian Perera och Maïmouna Jagne-Soreau poesi och postinvandring i litteraturen på Tottiscenen 19.00-19.30. Adrian Pereras hyllade diktsamling White Monkey ligger högt på bokkubbens "to read"-lista och ämnet är ju onekligen intressant och aktuellt.

 

LÖRDAG

Jenna kommer inte bara att besöka bokmässan utan också sitta på scenen under lördagen. Anna Lindholm och Johanna Holmström har båda på något sätt tangerat kvinnors roll i historien i sina verk, och i ett samtal diskuteras kvinnors betydelse och vara eller icke vara i historien. På Tottiscenen 10.30. 

Koko Hubara står bakom bloggen, som sedan kom att växa sig till kollektivet och mediet Ruskeat Tytöt, som på de senaste året vuxit fram till en av de absolut mest framstående och progressiva finska insatserna för intersektionalitet, feminism och bredare kvalitetsjournalism samt plattform för multimedia - ”ruskealta tytöltä ruskeille tytöille” som Hubara själv menar. På bokmässan talar hon om sin hyllade bok med samma namn, intervjuad att gymnasieelever från Kallion lukio. Den bärande tematiken kretsar kring identitet, skönhet, etnicitet, kön-, och klassfrågor. På Kirjakallioscenen klockan 11.30-12.00.

Kaneli älskade Martina Moliis-Mellberg debut A och är mer än pepp på att ta sig an hennes nya verk 7 som utkommit i höst. I beskrivningen står det att diskussionen ska handla "om att försöka komma undan sig själv och sätta sitt hopp till en plats: havet. Går det att börja om? Går det att lämna sig själv?" I tider av livskriser låter det här ju minst sagt aktuellt och lovande. Klockan 15.30-16.00 på Tottiscenen.

Alldeles nyss bortgångna, fantastiska Birgitta Ulfsson. Hon var en riktig ”grand old lady” inom den svenskspråkiga teatern och har i långa samtal med författaren och journalisten Stig Hansén gett upphov till boken Med och mot min vilja, vars titel faktiskt baserar sig på en sanning. Hon ville aldrig ge ut sina memoarer men blev övertalad av Hansén då hon motvilligt läste igenom manuset han format ihop av alla pratstunder han spelat in med henne. Till minnet av en otrolig skådis och sprudlande stark kvinna kan man på lördag klockan 13 gå till Edith Södergran-scenen och lyssna på författaren som berättar om processen kring formatet ”samtalsbok” och öppenhjärtligt om Birgitta.

Näst sist ut på lördagskvällen klockan 19.00 får vi ännu ta del av något riktigt rafflande, nämligen ett samtal om erotik i litteraturen. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo (bokklubben är fangirls!) och dokumentaristen Viktor Granö diskuterar kring ämnet utgående från Lars Eric Krogius (1889–1965) livsverk Penthesilea. Diskussionen går av stapeln på Edith Södergran-scenen. En intressant twist i detta är att Krogius sista önskan var att romanen skulle publiceras postumt på Söderströms förlag, men det skedde inte förrän femtio år senare. På Förlagets nätsida står det så här om Krogius: han var en udda aristokrat som tidigt avbröt en ingenjörskarriär för att på heltid hänge sig åt livsnjutning och romanförfattande. Så härligt obskyrt och intressant, inte minst pga all mystik och "tabu" kring boken.

 

SÖNDAG

Merete Mazzarella är en ständig favorit. Hennes senaste bok Om livets mening har av en slump figurerat hos såväl bokklubbarna som hos flera av våra kompisar på senaste tiden. På söndagen klockan 11-11.30 pratar Merete om "Vad är ett gott liv?" på Edith Södergren-scenen. Vi vill alla veta svaret.

Ingen kan väl ha undgått Bim Eriksson och Ulla Donners fantastiska serieromaner och hur slående de porträtterar *dagens ungdom* och allt vad det innebär (kärlek, prestationsångest, viljan att bli sedd ...) På söndag klockan 14 på Edith Södergran-scenen möts de två grafikerna och serietecknarna och diskuterar kring teman som mental ohälsa, relationer och feminism. 

 

Bildkonstnären Ellen Thesleff (1869–1954) var en av de första expressionistiska målarna i Norden och en stor föregångare på sin tid, också bland de få kvinnor som fick erkännande inom branschen. Hon var förutom sin konst känd för att tänja på könsroller och ta plats, en modig och självsäker kosmopolit. En helt ny biografi har getts ut av konsthistorikern Hanna-Reetta Schreck, som berättar om Thesleffs bakgrund och otroliga resor omkring i Europa fyllt med starka känslor och karaktärer. Förra året tyckte jag (Hanna) att det var så skönt som kontrast till allt annat som varit att höra Sanna Tahvanainen tala om Coco Chanel på bokmässan som det allra sista programmet för söndagen. En drömmig beskrivning av en svunnen värld av detaljrikdeom att gotta sig i och glamourösa anekdoter som tog en långt bort från mässcentret i Böle. Hoppas lite på en liknande upplevelse 16.30 på söndagen på Minna Canth-scenen där samtalet äger rum.

Förra årets stora skatteparadisläcka Panamadokumenten slutar aldrig att facinera. Minna Knaus-Galán var en av de 400 grävande journalister som arbetade med Panamadokumenten. Ibland är verkligheten mer spännande än fiktion. I sin bok beskriver hon de thrilleraktiga turerna kring det internationella Pulitzer-belönade samarbetet. Knaus-Galán pratar om Projekt Panama på Edith Södergran-scenen klockan 17-17.30.

Århundradets bokklubb
25.10.2017 kl. 16:10

Livet & livet

Åj nu har det visst varit tyst här inne. Whoopsie så går det när det plötsligt är mitten av oktober och vardagen rullar på för fullt. Men även om bloggen fått eka tom har vi hunnit ses, både för att bokklubba, fira födelsedagar och smida än så länge hemliga planer.

På måndagen för ett par veckor sedan samlades vi hos Malin för att prata om månadens bokklubbsbok, det vill säga Livet av Åsa Moberg. Jättemycket pratade vi tyvärr inte om den, eftersom livet kommit emellan lite (pun intended), böcker hamnat på villovägar till Skövde (den anekdoten ska ni få höra en annan dag ...) och ingen därför hunnit läsa klart. Men det är okej, så går det ibland. I stället skålade vi för Jenna som fyllde år just den dagen, åt paj som Malin bakat och planerade stodåd bland annat. Det ska ni också få höra om så småningom.

Och kolla in här i början av nästa vecka, då tipsar vi om vad vi ser mest framemot på bokmässan i Helsingfors!!

Århundradets bokklubb
17.10.2017 kl. 21:46

Millennials, generationsupplevelser och Nu imorron

I onsdags var det dags för höstens första Nu imorron med temat "Generation Y och den förlorade vuxenheten". Ulla Donner som skrivit serieboken Spleenish (som vi uppmärksammat här på bloggen och som Kaneli och Jenna skrivit om på sina bloggar) och Johannes Ekholm vars bok Kärlek liksom nu utkommit också på svenska var kvällens samtalare och diskussionen leddes av Johanna Dikert.

Senast Århundradets bokklubb besökte Nu imorron recenserade vi evenemanget i sms-format och det tänkte vi passade kvällens tema lite för väl så vi gjorde om det. Enjoy och förlåt för att Gossip Girl på nåt sätt lyckadet kapa vårt fokus mot slutet :)


 

Kaneli, Saga och Hanna
23.09.2017 kl. 10:40

Det vi läser just nu, september edition

Saga: Novellix-noveller

Var i Stockholm i helgen och plockade bland annat med mig två Novellix-noveller från Papercut: Karolina Ramqvists Farväl till mitt kvinnofängelse och Maria Svelands Doggy Monday. Det korta formatet är perfekt i en period då jag egentligen borde satsa på graduskrivning och tentläsning, men vill läsa skönlitteratur också.   

Kaneli: Lolita av Vladimir Nabokov

Ända sedan jag i våras bestämde mig för att skriva min gradu om Darling River har jag tänkt att jag måste läsa Lolita i forskningssyfte, då Stridsbergs bok minst sagt refererar till Nabokovs. Har varit måttligt skeptiskt till boken och då det ju är en äldre man som har ett förhållande med en tolvåring (eh…), och ifrågasatt världen once again då sen dessutom hyllas som en av de bästa böcker någonsin, toppar alla världens ”10 böcker att läsa innan du dör ”-listor etc. Men. Den lär ju också vara en fantastiskt välskriven och spännande roman som blandar genrer, experimenterar och förbryllar läsaren, vilket jag spontant känner att jag ändå kunde gilla. Så ska ge boken en ärlig chans. Håll utkik efter mitt utlåtande på instagram senare i höst :)

Jenna: Harry Potter and the goblet of fire och Planera ditt drömbröllop med Johanna Kajson

Utöver bokklubbsboken så är det här de övriga jag läser just nu. Harry Potter lyssnar jag som ljudbok när jag åker till jobbet, när jag går mellan hem och dagis, när jag städar hemma, när jag ska sova och ibland också när jag jobbar. Perfekt att höra på lite hela tiden helt enkelt. Planera ditt drömbröllop är nu en bok som man kan läsa lite hur som helst, eftersom det inte är något skönlitterärt utan någon sorts guidebok hur du mest strukturerat planerar ditt bröllop. Köpte den mest på skoj eftersom jag faktist håller på och planerar bröllop (!!). Överraskande nog gav den faktist en hel del bra tips (och lite stress över att vi har så lite bestämt ännu..).

Hanna: Love Story av Erich Segal och Of Walking In Ice av Werner Herzog

Jag har inte hunnit läsa så mycket de senaste veckorna, men två tunna böcker har ändå hängt med i min väska nu under en tid som jag plockat fram sporadiskt och läst lite ur t.ex i spårvagnen. Love Story handlar om ett ungt par som lite av en slump (som de nu brukar gå!) blir förälskade i drömmig 70-tals universitetsmiljö, allt från parets kontraster i personlighet, värderingar och intressen till klasskillnader rivs upp och omkastas. Både finurligt rolig och väldigt tragisk utan att vara förutsägbar. Erich Segal skrev ursprungligen Love Story som ett manus för filmatiseringen som kom ut samma år, och omarbetade den sedan till den romanform jag nu läser. Den andra boken av den tyske filmregissören Werner Herzog beskriver en alldeles osannolik resa han själv gjorde när han fick höra att hans mentor Lotte Eisner var allvarligt sjuk. Med den obevekliga tanken om att han till fots skulle gå från München till Paris, där mentorn befann sig och då hinna träffa henne en sista gång före det var för sent, påbörjar han sitt livs tyngsta och kanske viktigaste resa. Otrolig att kunna känna en så stark kallelse och få en sådan insikt. Boken är konstruerad av anteckningar han gjorde längs med den tre veckor långa ”pilgrims”färden, vilket gör flera stycken nästan smärtsamt realistiska och därmed så läsvärda.

Malin: Nässlorna blomma av Harry Martinson. 

Efter att ha läst flera böcker av Moa Martinson och älskat dem (Kvinnor och äppelträd <3) känns det som att det är dags att läsa något skrivet av hennes man Harry Martinson. Jag gillar att läsa böcker som jag inte vet alltför mycket om på förhand och hittills verkar handlingen vara ganska dyster och bedrövlig rakt igenom. Har ändå inga starka åsikter om boken ännu, ska bli intressant att se om den kommer upp i samma nivå som Moas böcker. Stort plus för vackert omslag!

Århundradets bokklubb
21.09.2017 kl. 10:23

Århundradets bokklubb tipsar om deckare

Ibland går det trögt att läsa, till och med för litteraturstuderande. Eller kanske just specifikt för litteraturstuderande. Det är så mycket (högklassig) litteratur som ska konsumeras, diskuteras, analyseras. Det kan vara bland det roligaste som finns och då är det lätt att glömma bort att också hjärnan behöver vila ibland. I sommar har två av bokklubbens medlemmar haft lästorka, och av en slump (eller?) sökte sig båda två till deckarna.

Kaneli: Nu i somras har jag läste väldigt mycket akademisk litteratur, ibland rätt svårtytt och energikrävande. En kväll på landet när jag var klar med dagens arbete satte mig i trädgården för att återvända till min roman och den italienska renässanskonstnären den handlade om. Efter tio sidor insåg jag att jag inte förstått någonting alls, att orden bara simmade runt som fristående partiklar på sidorna, utan någon inbördes koppling. Det var som att hjärnan bara satte upp en spärr. Jag läser ganska sällan deckare, mest eftersom det alltid finns andra böcker jag är mera sugen på att läsa. Men nu i somras satt jag där på landet och insåg att det inte gick att läsa den bok jag var sugen på, att jag måste pausa hjärnan lite. Så istället plockade jag upp första bästa deckaren från min pappas bokhylla, och de tre följande dagarna umgicks jag nästan bara med Guido Brunetti som löste tre olika mord i Venedig.

Jag hade skrivit en lång analys om varför jag gör skillnad på deckare och annan litteratur, om vikten att minnas varför läsning är roligt, inta bara till för att analyseras sönder. Och om varför deckaromslagen nödvändigtvis måste vara så förbannat fula?? Men sen läste jag igenom det och tänkta att what a load of bullshit. Såhär är det: deckare är kul och ibland extremt bra litteratur och ibland främst underhållning och båda är okej och jag är onödigt skeptisk och snobbig och här kommer tips på tre deckare jag läst det senaste året och gillat:

Mina två spontana favoriter av Donna Leons deckare om Guido Brunetti är den första Death at La Fenice och A Nobel Radiance. Överlag gillar jag när brotten inte har en svartvitt skyldig/offer indelning utan får vara lite mångtydiga och visa på hur lätt det är att göra fel, hamna fel, begå brott. Deckare som har både psykologiskt och samhälleligt djup helt enkelt.

----

Malin: Vissa perioder försvinner all min lust att läsa böcker. Jag öppnar böckerna och bläddrar i dem men tröttnar eller tar inte till mig innehållet överhuvudtaget. Så har det varit i sommar. Jag har tänkt läsa en massa böcker som snällt står och väntar i bokhyllan men inga “svårt” eller vackert skrivna böcker där språket spelar huvudrollen har lockat mig eller fångat mitt intresse.

Jag har däremot varit en flitig ljudbokslyssnare. Och jag har dragits till deckargenren, vilket jag vanligtvis aldrig gör. Jag har nästan aldrig tidigare i mitt liv läst deckare utan har, som många andra, sett deckare som lite ful och pinsam litteratur som inte utmanar speciellt mycket. Jag har lyssnat på både en Stephen King bok, Jurtjyrkogården (gillade inte den) och HELA Fjällbackaserien av Camilla Läckberg och jag måste säga att jag verkligen njöt av den här boksommaren. Det var så lätt att ta till sig litteraturen då det var handlingen och berättandet som stod i centrum och inte kluriga formuleringar eller metaforer och djupgående analyser.

Det känns lite som att mina ögon har öppnats och jag har också insett hur viktigt det är att utmana sig ibland och läsa sådant man vanligtvis inte läser så att man inte fastnar i gamla läsvanor. Det är skönt, speciellt när huvudet är fullt med bekymmer eller ångest eller stress, att inte behöva anstränga sig så mycket i läsningen. 

Så kan vi alla sluta se ner på deckargenren nu?

Den bok jag gillade allra mest var Camilla Läckbergs nyaste deckare Häxan. Den kändes snäppet vassare än de andra i serien då hon också tagit in kritik mot främlingsfientlighet i berättelsen. Däremot är persongalleriet överdrivet stort och det blir stundvis svårt att hänga med i de olika tidsplanen och berättelserna. Men överlag var det en riktigt bra bok. 

Kaneli Johansson och Malin Öhman
13.09.2017 kl. 15:39

Bokklubbshösten är igång

Onsdag

Bokklubben har återvänt från sin sommardvala och fick till stånd första träffen sen maj (!) i måndags. Vi har varit utspridda hela sommaren och att styra ihop en träff har gått sådär, men till slut! Boken som vi skulle läsa under sommaren var Ett liv för lite av Kristofer Ahlström. Hälften av bokklubben hade inte ens kommit igenom boken (hehe) så det blev inte så mycket om just den boken. Däremot pratade vi istället om böcker vi läst i sommar, och gick igenom vad som hänt sen sist. Perus med andra ord. 

Nu är vi dock igång igen, och har till och med gjort upp en liten plan för att vi ska bli lite mera regelbundna i vårt bokklubbande. Bokat in träffar för två månader framåt, och bestämt böcker i förväg. Den som vi ska läser till nästa träff är Åsa Mobergs Livet. Väldigt väldigt spännande. 

Men för att inte bara kicka igång bokklubbshösten utan också bloggen, tänkte vi tillsammans passa på och svara på Hietanen & Henriksons läsa lista som de postade nu när första avsnittet av säsong två av deras podd kom ut idag (JEE!). 

 

1. Vår nästa bokklubbsbok Livet av Åsa Moberg, Själarnas ö av Johanna Holmström som verkar vara både viktig och välskriven, och så höstens finlandssvenska snackis Den svavelgula himlen av Kjell Westö som bokklubben ska tackla senare i höst. Och inte att förglömma den nyutkomna, men redan så hyllade White Monkey av Adrian Perera.

2. Projekt Ines (kommer älta den i all evighet men det är såå bra), We Should All Be Feminists såklart, lite i samma spår som den föregående men Bad Feminist av Roxane Gay, Expeditionen - min kärlekshistoria av Bea Uusma på grund av att den är den mest facinerande boken någonsin och till sist Meningen med hela skiten av Nina Åkestam som är århundradets bästa självhjälpsbok. 

3.  Är allt som oftast skrivna av kvinnor.

4. Tove Janssons Muminböcker på grund av sympatisk, snäll och trygg stämning, Harry Potter serien på grund av att helt egen värld att gå in i. Och förstås klassisk Jane Austen-romantik och Bodil Malmstens underbara dikter. Starkt, sårbart, vemodigt och vettigt men alltid invävt med humor och mycket k-ä-n-s-l-a.

5. Stay tuned till december då vi publicerar ett mastodont julklappsinlägg som hjälper dig på traven när du står mitt i julrushen och svettas.

6. Malin har läst Frida och Frida av Emma Juslin fem gånger och den är fortfarande lika tilltalande som första gången. Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga måste läsas minst en gång per år och alla som vi nämnde som tröstar kan en också läsa tusen gånger om. 

Jenna Vierinen
12.09.2017 kl. 08:21

The Handmaid's Tale

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Saga Mannila
08.09.2017 kl. 19:34

ÅB intervjuar: Déa Solin

 

Intervjuserien där vi diskuterar läsning och skrivande med personer som skriver och läser mycket fortsätter. Först ut är som sagt vinnartrion i årets Arvid Mörne-tävling.Här kan du läsa intervjuerna med de andra Arvid Mörne-vinnarna Quynh Tran och Axel Åhman.

 

Déa Solin, 21, vann första priset i Arvid Mörne-tävlingen i år, hon är uppvuxen i Jakobstad och studerar för andra året på skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola i Malmö. Hon bloggar också på ratata.

Bild: Déa Solin

Inspirationen till novellen som en tonårsfilm på netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg kom i stort sett från det egna livet.

– Jag minns inte helt hur skrivprocessen med just den novellen började. Jag ville skriva om den rastlöshet och mållöshet som man kan känna som ung. Karaktärerna gör egentligen inte så mycket, de festar, ligger runt, röker på. Jag har tagit mycket inspiration ur det egna livet, tillspetsat så klart. 

Solin har alltid skrivit mycket, men började skriva mer seriöst för cirka tio år sedan, säger hon. Mest skriver hon prosa, helst ungdomsromaner som handlar om tjejer i sena tonåren eller i sina tidiga 20-år.

– Det är ofta som tonårstjejers intressen inte tas på allvar och man ser ofta ner på tonårstjejers intressen och idoler som Twilight eller One Direction till exempel. Jag tycker man borde ta dem mer på allvar och det vill jag göra.

 

I övrigt gillar Solin också att bygga olika stämningar och atmosfärer i berättelsen. Idéerna till olika berättelser kommer mest från det egna liver och från upplevelser och känslor.

– Jag har märkt att jag återkommer till samma teman i mitt skrivande och att det jag skriver om ofta handlar om samma saker.

Solin inspireras också av litteratur i allmänhet. Hon läser helst böcker av unga kvinnliga författare och det är någonstans i den generationen eller kategorin som hon själv också vill placera sig i som författare.

– Just nu håller jag på att redigera en roman, en lesbisk ungdomsroman. Jag har också påbörjat ett annat romanprojekt. Förutom romanerna, skriver jag också poesi vid sidan av, men det är mest klotter för att snabbt få ner tankar i ord.

Som skrivtips säger Solin kort och gott att en helst bara ska skriva så mycket som möjligt.

– Det finns ju såklart också en del skrivtips som man kan Googla fram eller så kan en gå en skrivarkurs, men det viktigaste är bara att skriva.

 

Déas boktips:

– Amanda Svenssons böcker gillar jag starkt. Det är kul när de utspelar sig i Malmö där jag bor. Som sagt läser jag helst böcker av unga kvinnliga författare. Jag gillade bland annat Kapitulera Omedelbart eller Dö av Sanne Näsling. Patti Smiths Just Kids tyckte jag också om. Weetzie Bat av Francesa Lia Block är också en väldigt lyckad ungdomsroman.

På sommaren reser Solin en del och hoppas på att kunna läsa och skriva så mycket som möjligt.

– Det lär ju bli en hel del tid för sådant när jag sitter på flygplan och tåg.

Saga Mannila
01.08.2017 kl. 16:00

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!