Någon hatar oss igen

 

Medan november har hunnit byta till december har Saga och Kaneli bekantat sig med en helt ny litteraturgenre, nämligen chatprosan och läst Någon hatar oss igen av Joanna Wingren och Sonja Ahlfors. Duon är kanske mest känd från den feministiska teatergruppen Blaue Frau, men nu har Schildts & Söderströms gett ut deras "ocensurerade" chatdiskussioner i bokform med grafik av Johan Isaksson. Just det där med ocensurerat material lät väldigt lockande, äntligen dags för smaskskvaller i Svenskfinland tänkte vi. Men det visade sig att boken egentligen handlar om något helt annat. För att fortsätta det som "kamrat Wingren och kamrat Ahlfors" påbörjade, att upphöja kvinnlig vänskap, får ni i bokens anda ta del av våra tankar i dialogformat, enjoy!

Kaneli: För mig handlar den här boken främst om tre saker: vänskap, feminism, teater/skapande. Kanske i den ordningen dessutom. Inte så att det skulle ha varit planerat (så klart inte, det är ju en chat..) utan så att det är de teman som blir mest framstående helt enkelt. Samtidigt behandlas de på ett väldigt vardagsnära plan, liksom införlivat i existensens alla vrår. Tycker det är fint och mycket relaterbart, tänkte mycket på dig Saga och våra andra vänner när jag läste, att vi skriver på samma sätt till varandra.

Saga: Den starka vänskapen Joanna och Sonja emellan är nog det jag också upplever som mest framstående i boken. Att Sonja och Joanna delar livets alla delar (nästan åtminstone) och stöder och peppar när allt inte är så lätt. Att man trots att kontakten sker från skärm till skärm i textform kan förstå hur stark vänskapen är och hur viktiga de här personerna är i varandras liv. Relaterbart till hundra procent. Dessutom älskar jag humorn och att den feministiska analysen syrar igenom så gott som alla tankar.

Kaneli: Ja, det första jag fastnade för var just hur mycket jag kände igen mig i hela upplägget. Tror att alla som tillhör någon form av "chatgeneratinon" gör det. Det är ju lite av en egen genre med regler och sturkturer och en humor som inte går att överföra till flytande prosa. Till exempel här kom jag att tänka på hur vi ibland brukar skriva till varandra fast vi sitter i samma rum. Typ när vi skriver gradun och tar paus för att länka arga feminisitiska artiklar till varandra. Eller Unicafes lunchmenyer för den delen. Och det är ju roligt på ett sätt som inte helt går att förklara.

Saga: Haha, men sällan avhandlar vi bisonvodka. Jag har druckit det en gång, var ingen höjdare. Ei jatkoon!

Kaneli: Fast vi avhandlar väl andra alkoholsorter nog, dessvärre ...

Saga: I boken är ju som du sade skapandet och konstnärskapet ett viktigt tema och jag tycker på något sätt att det här uppslaget sammanfattar de tankeprocesser en går igenom under en kreativ skapandeprocess. Och samtidigt finns där alla hjärnspöken och otillräcklighetkänslor: Varför gör jag det här? Vem bryr sig? Vem är jag ens? och så vidare, du vet. De första frågorna fick mig också att tänka på alla tiotusen stipendieansökningar vi någonsin skrivit (vilket Blaue Frau också har gjort så klart). 

Kaneli: Exakt!! och när det känns krisigt och oklart vad en ens håller på med är det ju befriande att få avreagera till en bästa kompis. Desto bättre om kompisen också är ens kollega. Tycker en av de bästa sakerna med den här boken är att den visar att det går att jobba ihop med sina vänner. Det finns så många idiotiska fördomar angående det här, folk tror att en arbetsrelation automatiskt kommer sabba vänskapen. Men folk pratar sällan om hur tacksamt och givande det kan vara!

Kaneli: Fast på tal om att jobba ihop med vänner, klart det kan vara en utmaning också. Ser upp till hur Joanna och Sonja ber varandra om ursäkt och förlåter. Gillar hur de avdramatiserar att säga förlåt, också för små grejer. Fast jag tror att vi är ganska bra på det vi med, alltså att ha överseende med att den andra har en crappy dag eller tyngre period och därför snäser och har sig?

Saga: Ja, det är nog så. Jag tycker också det finns mycket solidaritet och empati inuti chatdiskussionerna. Det där med att be om ursäkt och säga förlåt för små grejer kan vara svårt ibland tycker jag, men så viktigt så viktigt. 

Kaneli: ja verkligen!

Kaneli: När jag läste det här kom jag att tänka på när jag var 13 och Blaue Frau gästspelade på mitt högstadium. Minns inte vad föreställningen hette eller vad den handlade om, bara att jag var så imponerad efteråt av att det gick att göra teater på det här sättet. Föreställningen talade direkt till mig och jag behövde inte översätta genom något patriarkalt samhällsfilter för att få vara med på skämtet. Eller jag tänkte såklart inte i de termer eller begrepp då, tyckte bara föreställningen var megabra.

Saga: Med risk att det här kommer bli ett utdraget fangirl-inlägg, men jag kan inte annat än hålla med. Minns att jag också sett Blaue Frau i högstadiet för första gången och varit såld sedan dess. Senaste föreställningen Yo bro var så rolig att jag skrattade konstant, även om jag kan ha lite svårt med teater där publiken ska delta. Så viktigt att någon dekonstruerar patriarkatet på teaterscenen!

Kaneli: Ja jag köper det mesta som dekonstruerar patriarkatet! Men från feministisk emancipation till emotionell villrådighet: hade själv lite svårt för de långa passagerna där de diskuterade folk Sonja potentiellt var eller inte var intresserad av, tyckte de blev lite tjatiga i längden. Men har i och för sig dåligt tålamod med de diskussionerna i min egen chat också, ett sånt evigt fram- och tillbakaältande ... Fast det här uppslaget gillade jag, hahah det är liksom jag alla gånger jag blir förtjust. Får panik och vill att känslan ska gå över.

Saga: Jag tyckte också vissa partier där Sonjas kärleksliv var i fokus var lite tjatiga, men jag fastnade för den här ordväxlingen om kärlek. I synnerhet tyckte jag om slutet av uppslagets första sida där Joanna konstaterar att det inte går att koncentrera sig på annat när man är kär och att man ändå måste välja kärleken. Jag tolkar hela den här passagen som kamp om kontrollen som en måste släppa i en kärleksrelation. Att känslorna på nåt sätt vinner över förnuftet och alla strategier som en försöker bygga upp runt sina känslor. Att det en så helhetsmässig upplevelse och att det känns främmande i en värld som styrs av rationalitet och logik. Känner igen mig i både det som Sonja och Joanna säger, här igen mitt i prick.

Kaneli: Tycker det ändå inte är jättevanligt med intellektuella diskussioner om kärlek, det blir så lätt "romcommigt" istället. Hade väl önskat mig mera av den här typen av samtal i boken.

Kaneli: X sa förresten en gång det här om oss. Alltså inte att en av oss är elak och snuskig och den andra allt annat, utan att vi kanske är samma person egentligen. Det tror jag nog inte. Men det kanske är därför vi jobbar så bra ihop?

Saga: Hahahah eller så blir man som man umgås. Det här med elakhet är ju nog intressant, varför är det alltid så viktigt att definiera vem som är elak och vem som är snäll? Vi är väl alla hemska jävlar inombords, eller åtminstone ibland.

Kaneli: Ok nu spårar vi ut men jag tror nog att vissa människor är snällare än andra. Jag är till exempel ganska rättvis tror jag, men upplever ibland att jag kanske inte är speciellt snäll. Tror att vi två är säkert lika elaka inombords men du är bättre på att dölja det än jag, hehe.

Saga: Måste tillägga att jag tidigare aktivt jobbade på att vara en *snäll person* på riktigt. Eller mest av allt vill jag behaga och vara till lags (typisk tjejfälla).

Kaneli: bra att du slutat med det och nu aktivt embracear din elakhet, haha <3
 

Saga: Här kommer vi tillbaka till det där om att avdramatisera och be om förlåt för små saker, fast åt andra hållet alltså att man kommer ihåg att säga tack och att den andra är viktig. På något sätt fastnade jag för formuleringen "jag är en trasig vän nu", känner igen mig i det, men också i svaret "jo trasig men på väg".

Kaneli: absolut! här är en annan i samma stil som jag fastande för:

Kaneli: Det handlar ju om att avdramatisera sitt mående inom ramerna för vänskapen: att inte bara kunna säga tack och förlåt utan också att "nu mår jag skit och hoppas att du ska kunna ha överseende med det". Men att på det här sättet öppet prata om att må dåligt är också att avdramatisera det på ett bredare plan i samhället: genom att konstatera att vi mår dåligt ibland men inse att livet inte stannar upp för den sakens skull är också ett sätt att acceptera sig själv.

Saga: Precis. Och att acceptera att ingen kan vara en robot utan att alla har bättre och sämre perioder. På tal om det här så tipsar jag om podden Psyket där varje avsnitt börjar med ett intro där programledaren Emmy Rasper säger något i stil med: "alla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre". Diskussionen om psykisk hälsa framställs så sällan så här avdramatiserat i medier, det blir allt för ofta dramatiska historier om överlevare eller någon slags hjältedåd eller varnande exempel.

Saga: Jag har ännu inte bestämt mig om jag tycker om hur boken ser ut, eller tycker den visuella stämningen inne är ganska bra och estetiken i sig håller och stöder texten, men tycker pärmen avviker helt och på nåt sätt inte passar in. Jag vet heller inte om boken visuellt alls tilltalar mig. Det är en jobbig känsla att inte veta. Eller jag brukar vara ganska för eller emot, nu är jag någonstans mittemellan. Vissa uppslag tycker jag är fina, vissa har jag inga känslor för alls.

Kaneli: Inuti gillar jag nog de flesta uppslagen, tycker många av dem är helt supersnygga! Däremot har jag lite problem med just omslaget, det bryter som du säger med resten av estetiken. Jag hade nog valt en annan bild i stället.

Saga: Avslutningsvis kan vi väl konstatera att den här boken är läsvärd? Om inte annars, så ger den perspektiv på ens egna chattande, men också på *livet* i allmänhet. Och som du sa i början har boken en hög igenkänningsfaktor.

Kaneli: Ja! Hög igenkännings- och humorfaktor för folk som *rör sig i liknande kretsar* som Sonja och Joanna. Och säkert lärorikt och ögonöppnande för personer som kanske inte tänkt på det (emotionella) bakgrundsarbetet som krävs för konstnärligt skapande, eller fan bara för att kunna existera som kvinna i det här samhället. Tycker också det här är ett ypperligt exempel på hur det går att aktivt införliva ett jämställdhetsperspektiv i sin vardag. Tycker nästan vem som helst kan läsa den här boken och få ut något vettigt ur den, och roligt också för den delen!

Saga: Absolut! Det där med emotionellt bakgrundsarbete kan ju var och en ta till sig. Dessutom representerar boken ju en egen genre, chatprosan, vilket redan i sig är en orsak att läsa den i synnerhet om en är nyfiken och inte rädd att dyka in i ett nytt berättandegrepp. 

Kaneli Johansson & Saga Mannila
07.12.2017 kl. 16:04

The Handmaid's Tale

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Saga Mannila
08.09.2017 kl. 19:34

Ediths brev

Mår ni bra där ute i sommaren? Århundradets bokklubb har varit på semester men börjar så småningom vakna ur sin sommardvala, så ni kan vänta er mera uppdateringar framöver. Boktips, intervjuer och anekdoter från våra träffar står i alla fall på agendan. Ifall ni som läser har önskemål för inlägg eller böcker ni gärna skulle se oss recensera är det bara att lämna en kommentar :)

Först ute är en bok jag läste på bryggan och i solstolen den första veckan i juli:

Ediths brev är en brevsamling (jepp, hörs ju på namnet) med de brev Edith Södergran skrev till Hagar Olsson (ifall du inte känner till de här kvinnorna från förr – googla! – du vill inte missa dem). Breven är i sin ursprungliga formulering (med stavfel och allt) och ibland med Hagars kommentarer för att förklara eller begripliggöra saker som läsaren inte kan veta, ibland bara hur Edith menade med det hon skrev. Resultatet blir en beskrivning av de två kvinnornas vänskap som löper parallellt med en pågående diskussion om litteraturen, kulturen och världspolitiken under deras samtid. Ni hör ju hur underbart det låter.

Jag läste boken väldigt snabbt, för visst var den underbar. Men medan jag rusade igenom breven fanns det också en hunger som aldrig riktigt stillades. Jag ville veta mera om Edith, mera om Hagar, mera om det de skrev om. Alltför ofta blev Hagars kommentarer bara som en skrapning på ytan, utan att någonsin få komma längre än det.

I juni läste jag Helena Sinervos biografi om Eeva-Liisa Manner, Runoilijan Talossa, och då ifrågasatte jag ofta Eeva-Liisa Manners tankar och känslor och till och med små detaljer som t ex vad hon åt till middag eller vilka kläder hon bar. Jag var hela tiden så medveten om att det inte var Manner själv utan Helena Sinervo som diktade fram hennes tankar. Det blev tillslut tungt att läsa, för att inte tala om kontraproduktivt då jag säkert gick miste om mycket väsentligt i min fokus på kritiken. Men medan jag läste Ediths brev önskade att någon skulle skriva en liknande bok om henne och Hagar. Jag tänkte ofta att jag inte alls skulle bry mig ifall allt var sant eller inte, bara att jag fick dyka längre in i deras värld.

Kaneli Johansson
31.07.2017 kl. 13:23

Två systrar

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg har jag väntat på att få läsa Åsne Seierstads reportagebok Två systrar redan ett bra tag. För ett par dagar sedan läste jag äntligen ut tegelstenen och här följer lite lösryckta sommarlovstankar om vad jag tyckte om den.

 

Boken handlar om två systrar, Ayan och Leila, och deras familj. År 2013 åker systrarna iväg från Norge till Raqqa i Syrien efter ihärdigt planerande och pengainsamlande för att som de beskriver det ”hjälpa IS och leva ett värdigt muslimskt liv”. Familjen som blir kvar i Norge, pappa Sadiq och mamma Sara och tre småbröder är chockade och så börjar kampen om att få hem systrarna. Det är pappan, Sadiq, som förstrött själv också åker iväg för att försöka leta reda på döttrarna via människosmugglare och turkiska taxichaufförer. Lillebrodern, Ismael, försöker å sin sida förstå varför systrarna valde att åka och följer med deras allt mer radikala och fundamentalistiska tankegångar via sms och Facebookmeddelanden.

Två systrar innehåller en hel drös bakgrundsinformation om hur Ayan och Leila växte upp, och tanken med boken är att försöka svara på frågan varför så många unga som vuxit upp i västländerna väljer att åka till Syrien för att kriga eller stöda IS och hur radikaliseringen går till. Boken innehåller också mycket information om kriget i Syrien och tidigare konflikter i Mellanöstern. Det blir stundvis ganska faktatungt, men främst för att det känns som jag inte lärt mig mycket om till exempel Iran-Irak-kriget i skolan. Många luckor fylls i och med den här boken, och bra så.

Boken belyser ett aktuellt och viktigt tema och Seierstad är en skicklig berättare som vanligt. Det finns flera spänningsmoment och av alla intervjuer med olika personer i Ayans och Leilas näromgivning: familjen, vännerna, bekanta, lärarna, moskéledarna, arbetskompisarna, skapas en förståelse i hur radikaliseringsprocessen kan se ut på individnivå.

Det bästa med boken är ändå diskussionerna som systrarna har med lillebrodern, Ismael. De är ofta skrivna i dialogform och baserar sig på de sporadiska sms-diskussioner som syskonen hade tillsammans. De kan tänkas symbolisera två olika åsikter som har svårt att mötas i mitten, vilket ganska väl beskriver diskussionsklimatet i Europa (och även på många andra håll i världen) just nu. Diskussioner ger också en inblick i frågan om varför en del väljer att åka och en del inte, trots att de växer upp i exakt samma familj med ungefär lika förutsättningar och framtidsutsikter.

Efter att ha läst färdigt Två systrar har jag predikat om boken till många vänner. Mina senaste offer verkade åtminstone ha fallit för mitt brandtal, eftersom jag senare fick frågor om hur man lättast får tag på boken. Den är relativt populär på stadsbiblioteken just nu, men absolut värd att vänta lite extra på i reservationskön!

Saga Mannila
29.05.2017 kl. 12:50

Bokklubben och Bildhuggarens dotter

För en vecka sen samlades bokklubben (minus Malin :( ) hos Jenna för att prata om Tove Janssons självbiografiska novellsamling Bildhuggarens dotter. Vår vana troget hade vi dukat upp snacks (chips, dipp, mango, morötter, RÖDVINSBUBBEL) att avnjuta. Innan vi kunde djupdyka in i boken måste vi dessutom inspektera alla nya trick som Agnes lärt sig (till exempel att gå!). Bedårande person.

I boken fäste vi oss mest i berättarperspektivet, alltså flickans blick på sin omvärld. Barnets synvinkel kombineras med de vuxnas handlingar och läsaren kan mellan raderna få ta del av bådas världar. Vi diskuterade även hur konstnärsföräldrarna skildras, speciellt med tanke på deras respektive kön. Pappan glorifieras som den stora konstnären vars arbetsro inte får störas, medan mammans illustrationsarbete är någon som måste skötas om nätterna, när dagens andra sysslor redan är avklarade. Det är en struktur vi sett tidigare, och vi drog direkt paralleller till exempel till Märta Tikkanen som fick skriva under nätterna, eftersom hon om dagarna måste ta hand om barnen och hemmet så att maken Henrik skulle ha tid för sitt skrivande. Problematiskt to say the least ...

Samtidigt konstaterade vi alla att det var skönt att under läsningen uttryckligen ha barnets perspektiv på det här, eftersom det också gav en liten andningspaus för läsarens samhällskritiska blick. Både barnet och läsaren ser det uppenbart orättvisa i den här strukturen, men just för stunden finns det ingenting att göra annat än konstatera att världen är såhär. Det är först när barnet vuxit upp och boken tagit slut som vi kan börja nedmontera de patriarkala samhällsstrukturerna, tills dess kan vi bara läsa vidare.

När vi tröttnat på det dumma patriarkatet och chipsen dessutom tagit slut (och vi gått och köpt mera …) satte vi oss i stället i soffan för att spela Under klockan, min all time favoritfrågesport. Ni kanske undrar vilken historisk händelse ägde rum vid hörnet av Alexandersgatan och Mikaelsgatan den 5 oktober 1951? Vi i bokklubben vet numera svaret.  

Kaneli Johansson
10.05.2017 kl. 12:00

Böckerna ser ju ut som de gör för att makten världen över har legat hos och fortfarande ligger främst hos män.

en annan historia

"Det här är ingen historiebok. Det är en bok med berättelser om människor vi bör minnas. Personer att referera till, citera och inspireras av. Det är dags att på bred front lyfta fram en annan historia. Flytta fokus. Korrigera och komplettera världsbilden. Just den här boken tar sin början för niotusen år sedan och sträcker sig fram till i dag, från Barumskvinnan till Mama Masika."

En annan historia handlar om kvinnor. Kvinnor i historien som inte slapp med i böckerna. Eller slapp och slapp. Det fanns bara tio tusen olika män som oavsett om det åstadkommit något så mycket mindre betydande än någon av dessa femtioen kvinnor som fick gå före. För så såg, och ser, fortarande vår historia ut. Den handlar om män. Och någon enstaka kvinna. 

en annan historia

Jag blir ömsom arg, ömsom euforisk när jag läser En annan historia. Arg för att det finns så himla många duktiga, starka, smarta, genialiska kvinnor som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Euforisk för att det just finns så himla många duktiga, starka, smarta och helt enkelt genialiska kvinnor i vår historia! Att det finns så många kvinnor som jag aldrig ens hört om, som egentligen borde ha fått hur många historielektioner som helst. Det här är en bok som kan läsas i ett svep, men också lite nu som då. Öppna en berättelse, läsa och lägga bort när inspirationen saknas eller andan bara faller på. Den är både smart och rolig, spännande och sorglig. 

En annan historia handlar om kvinnor i historien som inte glömts bort, men bara lämnats bort. Men inte längre. Nu har deras berättelser blivit berättade ordentligt. En gång för alla. Som Lina Thomsgård skriver i inledningen:

"Den dagen andra än män i lika stor utsträckning är presidenter, kejsare, statsministrar, diktatiorer och påvar kommer statistiken se annorlunda ut - och då kanske vi äntligen på allvar kan börja hävda att kön inte spelar någon roll. Historieskrivningen ger oss viktigt information om vem som har fått göra vad genom tiderna (till exempel vem som skrivit historia). Men det döljer samtidigt ungefär hälften av mänskligheten och hur deras liv sett ut […]". 

Detta måste det bli en ändring på, och jag tycker att den här boken är en bra början på det. Tack Lina Thomsgård och ni femtioen skribenter som skapat denna viktiga bok. Hoppas att ännu fler inser vilken skatt den är. 

Jenna Vierinen
19.04.2017 kl. 21:41

Klassiker som fungerar lika bra idag som då

Som litteraturstuderande har jag haft privilegiet att bli ”tvingad” att läsa en massa klassiker. Vissa av dem är dötrista (seriöst, det får en säga) att läsa idag, även om de i en litteraturhistorisk kontext kan vara hur värdefulla som helst. Men många klassiker är helt fantastiska! Att läsa klassiker behöver inte alls vara tungt och dammigt, det kan vara nöjesläsning i allra högsta grad.

Här nedan har jag listat lite olika klassiker jag läst de senaste åren och verkligen gillat.

Selma Lagerlöf – Trilogin Löwensöldska ringen (Löwensöldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) är orsaken till att det här inlägget blev till. Den här serien handlar om Karl-Arthur Ekenstedt och kvinnorna i hans liv basicly. Har bara läst de två sista, men den första lär vara en slags prequel till dem. Väldigt mycket kärlek, romanser och plot-twist, allt i en idyllisk miljö i 1920-talets svenska landsbyggt. Det bjuds på hallonsaft i trädgårdsbersån osv. Plus att båda titelhjältinnorna har såå mycket girlpower. Ville inte sluta läsa! Överlag lär väl Lagerlöf gå hem hos folk fortfarande? Har i alla fall kompisar som gillat Gösta Berlings saga! Finns i fin upplaga på adlibris, men även som gratis e-bok på litteraturbanken.

Hjalmar Söderberg – Den Allvarsamma leken. Den här är känd som en väldigt lättläst klassiker, om omöjlig kärlek i Stockholm i början av 1900-talet. Arvid och Lydia träffas när de är unga i ett sommarhus vid havet, och blir förälskade. Av olika orsaker kan de inte gifta sig och skils därför åt. När de tio år senare, båda gifta vid det här laget, möts igen flammar kärleken upp igen. Blev ju även filmatiserad i höstas.

Jane Austen – Stolthet och fördom. Jag antar nu helt fräckt att de flesta känner till historien tack vare filmatiseringar (obvi helst BBC:s mini-serie från 1995 då). Ifall ni inte har en aning om vad det handlar om tycker jag ni ska ta reda på, om inte annars så i allmänbildande syfte. Ifall ni redan kan historien kan jag rekommendera boken i allra högsta grad, den är som det brukar vara, mycket bättre än till och med den bästa filmatiseringen. Det tar en stund att komma in i det ålderdomliga språket, men håll ut, det är värt det. Ett bonustips här är att Stolthet och fördom finns på i originalspråk som gratis ljudbok på nätet! Lättast att söka på Pride and Prejudice i din podcastapp bara. 

 

Moa Martinson – Det mesta i och för sig, men tipsar särskilt om Mor gifter sig och Kvinnor och äppelträd eftersom det är de jag läst. Arbetarlitteratur från ett kvinnoperspektiv i början av 1900-talet. SÅ bra. Väldigt tragiskt och sorgligt, men även fyllt av hopp. Ifall ni läst hennes man Harry Martinson kan ni fråga er varför ni inte också läst hans frus böcker, som är minst lika bra.    

Margurite Duras – Älskaren. Det här är en liten pärla som tål att läsas och läsas om. Den handlar om en femtonårig flicka och hennes dubbelt så gamla älskare i Indokina under 1930-talet. Berättandet är drömmigt på ett för Duras typiskt sätt och ifall det känns svårt är mitt tips att istället för att bli stressad över att ”inte förstå” bara acceptera texten som den är och låta sig föras med av den. Lite som när en var liten och försökte lära sig simma: när en äntligen sluta sprattla runt i vattnet märke en plötsligt att en flöt. Extra poäng för det kanske finaste bokomslaget i hela min bokhylla. Värt att köpa boken bara för den skull.

Henrik Tikkanens – Brändövägen 8, Bävervägen 11 och Mariagatan 26. På internationella kvinnodagen tipsade Malin om Märta Tikkanen och i förläning på henne vill jag passa på att tipsa om hennes man Henrik Tikkanens böcker. Hans adress-svit är orsaken till att jag under ett par veckor förra året ganska ofta satt och skrattade för mig själv på spårvagnen och olika caféer i Helsingfors. Böckerna handlar om Henrik själv, om hans barndom, uppväxt och liv helt enkelt. Typiskt manligt navelskåderi, men rappt och roligt skrivet och med mycket självironi.

Andra klassiker som jag gillar är t ex The Great Gatsby, Bonjour Tristesse, Oskuldens tid, Häxringarna, Pennskaftet och Glaskupan.

Kaneli Johansson
28.03.2017 kl. 16:20

Boksnack, rotsakschips och rödvinsbubbel i Rödbergen

 

I onsdags träffades bokklubben (minus Hanna som var sjuk) i Malins och Olivers nya och fina hem och jag och Kaneli tog genast över kommandot i köket. Hon mixade marinad till oliverna och jag skalade och skar överdrivet många morötter.

Sedan kom Jenna med rödvinsbubbel (!) och efter en runda i lägenheten satt vi oss bekvämt i soffan i vardagsrummet framför ett soffbord fyllt med böcker, vin och snacks. Förstås hade vi också matchat dryck med bokpärm. Den här gången hade vi läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Till traditionen för Århundradets bokklubb hör att varje bokträff inleds med en liten runda där alla får säga något om boken, men före det brukar vi avhandla annat viktigt, denna gång spirit animals (kolla ditt personlighetsdjur här).

När vi äntligen började tala om boken var alla överens om att det var svårt att entydigt tycka om eller ogilla den.

Jenna: Jag var ganska skeptisk i början, men älskade den sedan! Styrkan i boken tycker jag ligger i att Lina Wolff är bra på att sätta ord på känslor. Historien är också skickligt uppbyggd i tre delar med ett manuskript som förenar handlingen.

De polyglotta älskarna innehåller tre sammanlänkade berättelser med tre olika berättarröster. Den första delen handlar om Ellinor som träffar litteraturkritikern Calisto, i andra delen möter vi författaren Max Lamas som skrivit ett manuskript med samma titel som boken och i den tredje delen följer vi med adelns förfall i Italien genom ättlingen Lucrezia. Manuskriptet är med i alla delar och därmed den gemensamma faktorn i alla tre historier.

Bland det första som vi behövde prata av oss var de olika karaktärerna som är lite udda och gåtfulla och deras relationer. Det är relationen mellan en man och en kvinna som tydligast står i fokus och karaktärerna är komplexa och drivs av mångtydiga begär. Klassbakgrund och kulturellt kapital syns också i karaktärsbeskrivningarna.

Malin: Ellinor beskrivs bland annat som en person som inte läser. Hur ser ens en sådan person ut?

Kaneli: Fast det är ju först i slutet vi får veta hur Ellinor ser ut, det reagerade jag på. Men hon beskrivs ju med attribut som brukar passa stereotypin på folk om inte läser. Hon pratar mycket om att hon gillar att slåss till exempel, att det är hennes sätt att få kontakt med människor. Jag tyckte det var svårt att gilla henne. Och Max Lamas som den andra delen handlar om är exakt som de kulturmän vi pratar om på en kurs jag går nu som handlar om Kulturmannen. Jag glömde stundvis att det var en kvinna som skrivit boken för alla karaktärer, särskilt Max är så vidriga. Vilken äcklig gubbe liksom.

Malin: Max är så vidrig, men på något sätt ändå trovärdig. Jag menar allt från hans linnekläder och sandaler till hans syn på kvinnor, allt i honom är vidrigt.

Saga: Men varför skulle inte en kvinna få skriva så? Jag tycker det är befriande att alla karaktärer är osympatiska och lite hemska.

Malin: Man ska liksom inte fastna för en karaktär, lite som i HBO-serien Girls.

Vi talade också en del om bokens flerspråkighet. Spanska och italienska meningar förekommer här och där och i den andra delen befinner sig Max ofta i World Trade Center-byggnaden som kan tänkas symbolisera ett internationellt sammanhang och sista delen utspelar sig i Italien.

Kaneli: Det råder också polyfoni i boken, det vill säga att förutom att det finns komplexitet är det också tydligt olika röster som talar.

Jenna: I boken fanns några svåra namn, till exempel Lucrezia. Hur ska det ens uttalas? Och sedan Calisto som Ellinor först tror att är samma som glassen Calippo.

Kaneli: Jag identifierade mig med Lucrezia och adelslivet helt klart.

Vi alla var överens om att Kaneli varit adelsperson i sitt tidigare liv, själv identifierar hon sig exempelvis med Lady Mary Crawley i tv-serien Downtown Abbey.

Slutligen var vi också överens om att boken inte var jämnbra. I början tyckte vi bland annat att boken var otrovärdig, till exempel då Ellinor bränner upp manuset och det inte finns en kopia av den någonstans. Men när man läst de andra delarna förstår man bättre varför manuset är så heligt och viktigt. Boken lämpar sig för djupare analyser för den har många nivåer och handlar på många olika sätt om klass, pengar, makt, begär och kärleksrelationer.

Det är definitivt en bok som bokklubben kan rekommendera och den fick 4 poäng av 5 möjliga av alla. Till näst ska vi läsa Bildhuggarens dotter av Tove Jansson.

Så här skrev Jenna på sin blogg om bokträffen och här är också Malins version.

Saga Mannila
24.03.2017 kl. 21:00

Läs en bok och bli klok

Jag gillar att lära mig nytt och få ihop fler av världens pusselbitar när jag läser och dras därför till icke-skönlitterära och faktabaserade böcker nu som då. Mest blir det biografier eller reportageböcker för det finns någonting otroligt fängslande i dokumentationer av verkliga platser och livsöden, tycker jag. Här kommer fem tips som jag tycker du också borde läsa:

Äta djur – Jonathan Safran Foer

Den här boken läste jag på gymnasiet då jag redan varit vegetarian i några år. Det var då vad Cowspiracy-dokumentären kanske är i dag, en referens som tas upp i de flesta diskussioner som handlar om varför vi alla borde vara veganer eller åtminstone problematisera vårt köttätande.

Boken är en djupdykning i matvanor, matkultur och matproduktion samtidigt som den beskriver författarens egna resa mot en växtbaserad kost. Lämpar sig till den som ännu behöver fler orsaker och argument för att minska sin köttkonsumtion och ger verktyg för att problematisera köttindustrin. Ger en bra bas att stå på gällande dessa frågor, helt enkelt.

Bildkälla: Albert Bonniers förlag
Bildkälla: Albert Bonniers förlag

De förklädda flickorna i Kabul – Jenny Nordberg

Det här är en bok som en inte kan sluta läsa. Reportage i sin bästa skrud: ett intressant och aktuellt ämne på många olika plan, informationstät men ändå lätt att läsa och har dessutom en feministisk approach.

Boken består av intervjuer med flickor och kvinnor i Afghanistan och belyser fenomenet bacha posh (dari för “klädd som en pojke”), som går ut på att flickor uppfostras och kläs som pojkar tills de uppnår tonåren och måste “bli flickor” igen. Det finns många skäl till att familjer väljer att klä en dotter som en pojke och låtsas att det är en son de har, men den i grunden handlar det om säkerhet och status i ett mansdominerat samhälle. Det som gör den här boken så bra är att den är välresearchad och att flickorna och kvinnorna står i centrum och för sin egen talan utan att bli utmålade som offer. I intervjuer har Nordberg, som är journalist, också betonat att fenomenet inte är unikt för Afghanistan, utan att det även är en del av den västerländska kvinnohistorien.

Jag har lärt mig himla mycket om Afghanistan tack vare den här boken, men också om kvinnokampen i allmänhet. En given bladvändare, läs läs läs bara läs den här!

Bildkälla: Albert Bonniers förlag

En av oss – Åsne Seierstad

Också denna bok är svår att ställa ifrån sig. Jag läste den på en natt för att jag måste. Ögonen svällde av tårar och näsan rann hela tiden samtidigt som huvudet fylldes av orostankar men också av förståelse. En helt fruktansvärd men samtidigt så himla bra bok.

Boken handlar om mannen bakom terrordåden i Norge år 2011, men också till stora delar om offren på Utøya. Vem var Anders Behring Breivik och vad ledde till att han sköt ihjäl 77 personer? Som titeln avslöjar, beskriver boken Breivik som “en av oss” och poängen är att förstå hur det egentligen kunde gå så fel och inse att vi måste sluta se på terrordåd som engångsföreteelser. En del fokus ligger också på ungdomarna på Utøya, vem de var, vad de hade de för drömmar och ambitioner och vad hände sedan?

Jag tycker bokens styrka ligger i detaljerade och de hjärtskärande beskrivningarna. Seierstad beskriver på ett sätt som berör djupt in i märgen och tecknar närporträtt av både terroristen och offren. I fjol kom Seierstad ut med en ny reportagebok som också behandlar radikalisering som på svenska heter Två systrar. You bet att jag reserverat den på bibban för länge sedan.

Bildkälla: Leopard förlag

Modeslavar – Tobias Andersson Åkerblom och Moa Kärnstrand

Kort och gott en bok om klädindustrin och snabbt mode som går till grunden av frågan om hur det är möjligt att våra kläder kostar så lite. Boken är faktatung, men uppbyggd i kapitel som baserar sig på intervjuer med olika personer inom klädbranschen, vilket gör läsupplevelsen behagligare. Mest är det fabriksarbetarna som får berätta sina historier, och storföretagens förklaringar ifrågasätts och deras representanter ställs mot väggen. Boken innehåller också en hel del historia och läsaren får bland annat lära sig om hur det gick till då det snabba modet etablerades och billighetskedjorna grundades i Sverige. Men de mest gripande och frustrerande berättelserna är ändå de som författarna har samlat i Bangladesh där rasande fabriksbyggnader skapat rubriker överallt i världen de senaste åren.

Det här en ypperlig bok som får en att på riktigt problematisera sina konsumtionsvanor och tänka en andra gång innan en köper en ny partytopp på H&M. Det mesta i boken är sådant som diskuterats i allmänheten redan länge, men de personliga berättelserna om hur vardagslivet för en fabriksarbetare ser ut och de konkreta exemplen på hur lite ansvar storföretagen egentligen tar när det kommer till att främja mänskliga rättigheter och i synnerhet miljön, gör att alla måste läsa denna bok. Även de som upplever sig vara medvetna konsumenter.

Tobias Andersson Åkerblom och Moa Kärnstrand är båda journalister och de har samlat ihop artiklar som de skrivit om modeindustrin här.

Bildkälla: Galago förlag.

Kunskapens frukt – Liv Strömqvist

En helt strålande seriebok om ”det kvinnliga könsorganet” och samhällets egentligen sjukt konstiga förhållande till det. Det är sällan jag läser serieböcker, men jag älskade denna. Mest kanske just för att den är så informationsrik och pedagogisk samtidigt som den är underhållande, absurd och knivskarp.

Jag tycker alla högstadieelever borde få denna bok precis som niondeklassisterna nu får Chimamanda Ngozi Adichies essä Vi borde alla vara feminister.

Andra bra icke-skönlitterära böcker som jag har i min bokhylla: Nina Björcks Under det rosa täcket, Bea Uusmas Expeditionen –min kärlekshistoria och Barbara Demicks Inget att avundas –vardagsliv i Nordkorea.

Saga Mannila
19.03.2017 kl. 18:27

Feminism är den radikala idén att kvinnor är människor

I dag är det internationella kvinnodagen och vi i Århundradets bokklubb vill uppmärksamma dagen med att lyfta fram feministisk litteratur. Det här må vara en dag som inte ska firas, men det är en dag som ska fira alla kämpar. De som har kämpat och de som kämpar, varje dag, i stort och smått för att göra den här världen mer jämställd. De som skriver. De som använder ordets makt för att ge orättvisor en röst.

I högstadiet uppfattade jag allt som handlade om feminism som otroligt svårt och krångligt. Det var svår litteratur som var skriven för 50-åriga tanter med tovade halsband och absolut inte för mig. Samtidigt var det precis då jag hade behövt läsa feministisk litteratur, som hade lärt mig om mitt värde som människa. Som hade stärkt mitt självförtroende och berättat för mig att det inte var okej att bli objektifierad eller skrattad åt för att jag klädde mig annorlunda (=inte jeans och t-skjorta), som hade berättat att jag skulle älska mina systrar, inte se snett på dem när de vågade vara högljudda. Som hade förklarat att det inte var okej att pojkarna i klassen kom undan med mer än flickorna. Att det inte var okej att jag som 11-åring blev tafsad på för första gången, och att det var fel av kuratorn att säga att det var pojkarnas sätt att visa att de tyckte om mig och att det var jag som borde försöka förstå dem. Stackars dem.

Jag hittade inte den här litteraturen. Det var ingen som pratade om den. Jag lånade Det andra könet från biblioteket efter att ha hört att det var den ultimata feministiska bibeln. Jag läste fem sidor och orkade inte längre. I gymnasiet lånade jag den åter igen. Jag hade bestämt mig för att jag helt enkelt bara varit för ung i högstadiet och jag kämpade mig igenom boken. I dag minns jag egentligen ingenting av den, för den var verkligen inte skriven på ett sätt som tilltalade mig då.

En bok jag däremot älskade var Rädd att flyga av Erica Jong. Jag minns att jag blev otroligt smickrad när min modersmålslärare valde ut den boken åt mig. Vanligtvis brukade vi få välja böcker själva men hon valde den här gången ut vilken bok vi skulle läsa och jag kände mig så cool när jag blev tilldelad den här superfeministiska boken från 70-talet. Inte skriven lika högtravande som deBeauvoir tack och lov. Det här var nog boken som öppnade mina ögon för feministisk litteratur.

Den här bokklubben är ju namngiven efter Märta Tikkanens mästervärk Århundradets kärlekssaga. Märta är för övrigt en stor idol för oss alla, Jenna har till exempel intervjuat henne här! Och i dag deltar Märta i ett litteratursamtal med Ebba Witt-Brattström, som vi också har läst i bokklubben. Vi läste Ebbas roman Århundradets kärlekskrig, som är en systerroman till Århundradets kärlekssaga, i somras och diskuterade den på en picknickfilt en solig julidag. Vill ni höra de här superkvinnorna diskutera sina verk, litteratur och sina tankar om kvinnodagen ska ni bege er till Nordisk kulturkontakt på Kajsaniemigatan 9 klockan 17. Evenemanget hittar ni här.

 

Det är Madeleine Forsén som ska intervjua Ebba och Märta, och så här skrev Madeleine på Boksikt:

Vi firar inte kvinnodagen. Vi önskar varandra ork att kämpa vidare. Vi tar det utrymme vi skulle behöva få varje dag för att, bland annat(!), synliggöra kulturmannen för att i förlängningen synas mer själv. 

 


Nu till saken. Feministiska litteraturtips kommer här! Listan är långt ifrån komplett, det finns hur många fantastiska böcker som helst som kunde platsa här. Tipsa gärna om era favoriter i kommentarsfältet!

 

Glaskupan av Sylvia Plath

Om en ung kvinnas identitetssökande. Måste läsa den här boken. NU. Har börjat läsa den säkert fem gånger men aldrig haft tid att komma in i stämningen. Är säker på att jag kommer att älska den.

Not that kind of girl av Lena Dunham

Lena Dunham är så cool att jag misstänker att jag bara skulle stirra storögt på henne om jag någonsin skulle få träffa henne. Hennes bok Not that kind of girl är som Girls i bokformat. En självbiografi som berör många kontroversiella ämnen. 

Under det rosa täcket av Nina Björk

MÅSTE läsa den här också. Gissar att det här är just den boken jag ville läsa i högstadiet men som ingen tipsade om. Boken utkom 1996 och blev snabbt kultförklarad. Så här har Björk själv skrivit om boken:

"Min bok är ett inlägg i den samtida feministiska debatten. Den har en önskan om en feminism som inte gör kvinnan till en utopi om ett bättre samhälle, som inte gör henne till en naturlig identitet – utan som istället kämpar för en frigörelse från fasta könsidentiteter."

Män kan inte våldtas av Märta Tikkanen

En bok som trots sina 40 år på nacken är lika aktuell nu som då. Medryckande, upprörande och ett stort fuck you till äckliga män som tror att de äger kvinnors kroppar. Go Märta!

Förra året på kvinnodagen skrev Kaneli en recension av boken på sin blogg, efter att vi läst den i bokklubben:

 

Bildhuggarens dotter av Tove Jansson 

I Bildhuggarens dotter ger Tove Jansson en inblick i sin egen barndom som var magisk och mystisk mitt i allt det vardagliga. Tove Jansson beskriver det bohemiska konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors där festerna pågår i dagar men också det betydligt lugnare sommarstället ute skärgården.

Underbara Tove. Alltid aktuell och alltid träffsäkra texter. 

Flickorna av Emma Cline

En coming of age berättelse om Evie som blir involverad i Charles Mansons familj på 60-talet. När vi läste den i bokklubben älskade vi den och den fick högst betyg av alla böcker vi läst hittills. LÄS DEN. Lova.

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran 

Det har aldrig varit lättare att vara kvinna. Vi har rösträtt och p-piller och vi har inte blivit brända som häxor sedan 1700-talet. Men det återstår några små frågor ...
Varför måste vi ta bort allt hår på kroppen? Varför är bh:n så obekväm? Och varför frågar alla när man ska skaffa barn?

Gillade boken mycket när jag läste den. Den var väldigt läsvänlig och rolig trots att ämnena den tar upp egentligen är ganska jobbiga. 

Bonjour tristesse av Francoise Sagan

Bonjour tristesse är en sommarlovsberättelse från Rivieran om en sjuttonårig flicka som tillsammans med sin livsnjutande fader drömmer bort den ena solgassande dagen efter den andra. Men när den loja livsstilen hotas av faderns plötsliga förälskelse finns det ingenting som stoppar Céciles raffinerade grymhet.

Denna dagen ett liv av Jens Andersen

En biografi över Astrid Lindgrens liv. Hon är nog en av mina största idoler. En fantastisk kvinna med ett fantastiskt liv. 

Ordination: Vardagsfeminism av Jennie Sjögren

Vardagsfeminism ordineras som bot till alla sjukligt duktiga, till alla er som upptäckt att Sverige har lång väg kvar till att vara ett jämställt land och till alla er som tröttnat på att inte tas på allvar.Kuren innehåller praktiskt jämställdhetsarbete som utförs morgon, middag och kväll för att motverka stress, orättvisor, hjärtesorg och skral kassa.

Jag känner att det här kanske är den bok jag själv har störst behov av att läsa just nu. Vardagsfeminism är något jag själv funderar otroligt mycket på. Jag och min sambo har bott tillsammans i snart fem år och det är fortfarande jag som är duktig och planerar mat och städning och tar på mig för mycket ansvar i stället för att dela på bördan. Tänker hela tiden att jag ska ändra på våra beteendemönster men för mig sitter det i ryggmärgen att vara en duktig flicka. Ska klicka hem boken direkt. 

För jag tänker så här. Ingen kan ensam förändra världen. Och förändring sker inte på en dag. Men en kan i alla fall börja med sig själv och sin omgivning. Säga till när någon blir felaktigt behandlad. Dela på hushållsarbetet med sin partner. Sluta svälja de där smått sexistiska kommentarerna på jobbet. Uppfostra ens barn lika oberoende av kön. Läsa feministisk litteratur. Lära sig. Då förändrar vi världen, ett steg i taget. Varje år blir kvinnodagen förhoppningsvis lite mindre nödvändig. 


 

Malin Öhman
08.03.2017 kl. 14:50

Wreck your dreams

Dödsdalsdansösen av Ylva Perera är en av tre böcker som det i höstas grundade Vilda förlag hittills gett ut. Det är två berättelser som löper parallellt. I ett vårvintrigt Åbo har vi kompisduon Miranda och Amanda. De läser filosofi, dricker vin mitt i veckan och stannar kvar på dansgolvet tills klubben stänger. Tillsammans är de orkestersystrar, med målet att levat livet fullt ut. De ska aldrig fastna i en trist vardag ifall möjligheten finns att göra den lite extraordinär.

Långt ifrån studielivet i Åbo befinner sig dansösen Marta Becket och Ed, som kallar sig kritiker och författare trots att skrivprocessen går trögt. De kör genom Nevadaöknen på 70-talet, under en tillflykt från New York och stadens förutsägbara konstnärstillvaro. I Death Valley Junction, en nedgången by mitt i sanden hittar de det övergivna Amargosa Opera House, som Marta förälskar sig i och och gör till sitt. Tillsammans restaurerar Ed och Marta byggnaden och sen uppträder Marta med sina dansnummer. Då och då till en liten publik, oftast endast för väggarna. I årtionden uppträder hon, regelbundet fem gånger i veckan, oavsett ifall någon finns där för att se det eller inte. Dansen ska få finnas för dansens skull. Konsten ska få finnas för konstens. 

Ökensanden och dansen når även Miranda och Amanda, som en tisdagskväll när de knyter kompisarmband och dricker rödvin ur tekoppar (sådant gör orkestersystrar) råkar se en dokumentär om Operahuset och Marta Becket. Marthas kompromisslöshet gentemot sin konst och existens berör något hos flickorna, får dem att vilja höja på ribban för sitt orkestersysterskap ytterligare. Därifrån börjar ett händelseförlopp vars resultat når längre än någon av de inblandade tänkt sig och som tvingar både läsaren och romankaraktärerna att tänka en gång till. Vad har man för ansvar gentemot sig själv och sina medmänniskor? Hur långt kan man gå för sina drömmar?

Det är speciellt de delar som utspelar sig i öknen som fångar mig. Som om jag nästan kunde andas in lite sand ifall jag tog ett riktigt djupt andetag. Karaktärerna i Death Valley känns tredimensionella. Det finns något outtalade hos dem, en viss motsägelsefullhet, som om ambitionen aldrig var att komma dem helt under huden. Framförallt Marta förblir avlägsen, hon värjer sig till och med för berättarens allvetande blick. Distansen väcker nyfikenhet, men den intressantare karaktären blir ändå Ed. Han är långt ifrån lika hängiven och kompromisslös som Marta i sitt skapande, och just därför har han en förmåga att föra en diskussion om det på ett sätt Marta anser vara onödig. Det är de här ofullständiga karaktärernas samtal om konsten, om skapandet och dess villkor, som blir den bärande kraften i kanske hela romanen.

Mirandas och Amandas orkestersysterskap blir för mig den svagare länken i berättelsen. Det är inte nödvändigtvis på grund av att de delarna inte skulle hålla måttet, det gör de nog, utan snarare eftersom de befinner sig alldeles för nära min egen (studie)tillvaro. Identifikationsfaktorn är ofta hög, men även påfrestande. I karaktärerna finns något förutsägbart, som om jag redan från början kände dem och deras problem. Effekten blir att det känns lite uttjatat. Istället väntar jag på få åka tillbaka ut i öknen, och på att i framtiden få läsa mera böcker av Ylva Perera.

Kaneli Johansson
15.02.2017 kl. 15:18

Jag visste inte om jag ville fånga den, tänk om den skulle förvandlas till någonting annat.

Vänd om min längtan av Ann-luise Bertell

Sista boken jag läste under 2016 var Ann-Luise Bertells Vänd om min längtan. Romanen har beskrivits som en amerikaroman och tilldelades Svenska Yles litteraturpris 2016. Vänd om min lägtan är en roman med scener ur Maria Alinas liv. Hennes far dog i förtid och hennes mor gifte om sig. Hennes storebror Harald kämpar i många och kommer till sist iväg till Canada och skickar sen pengar så att Maria kan komma efter. 

Den handlar om döden, längtan och plikten till familjen. Om att lämna kvar den man älskar mest av allt. Om livet på landsbygden och vad det gör med människorna. Den handlar om Marias misstag och hur hon ser tillbaka på sitt liv när det är påväg att ta slut. 

Vänd om min längtan av Ann-luise Bertell

Vänd om min längtan av Ann-luise Bertell

Boken är skriven ur två perspektiv och i början hade jag svårt att förstå kopplingen. Vet inte om det är meningen eller om det är jag som hade svårt att komma in i berättelsen. Men ju längre jag läste desto mer tog den tag i mig. Även om jag inte kunde relatera till livet på gården så var det något som kändes bekant. Moderskänslorna kanske. 

Man märker att Ann-luise Bertell tidigare mest sysslat med poesi. Språket är vackert och poesin finns där i bakgruden, även om den är en roman. Ju längre jag kommer i den desto smärtsammare blir det och även om jag hela tiden forsätter läsa för att jag vill veta hur det slutar är det lite tungt. Den är så himla sorglig och jag önskar egentligen att alla ska hitta varandra och leva lyckliga i alla sina dar, men så blir det inte. Och det är kanske just det som gör den så bra. 

I början var jag helst säker på att den här boken inte är min cup of tea men när jag läst sista orden har jag en känsla som jag inga bok gett mig på länge, känslan av att den lämnat ett avtryck i mig. Hjärtskärande och fin är den. Skulle vilja ge den en femma men det är något i början som skaver, så den får 4,5 av 5. 

Jenna Vierinen
07.02.2017 kl. 13:03

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!