Wreck your dreams

15.02.2017 kl. 15:18

Dödsdalsdansösen av Ylva Perera är en av tre böcker som det i höstas grundade Vilda förlag hittills gett ut. Det är två berättelser som löper parallellt. I ett vårvintrigt Åbo har vi kompisduon Miranda och Amanda. De läser filosofi, dricker vin mitt i veckan och stannar kvar på dansgolvet tills klubben stänger. Tillsammans är de orkestersystrar, med målet att levat livet fullt ut. De ska aldrig fastna i en trist vardag ifall möjligheten finns att göra den lite extraordinär.

Långt ifrån studielivet i Åbo befinner sig dansösen Marta Becket och Ed, som kallar sig kritiker och författare trots att skrivprocessen går trögt. De kör genom Nevadaöknen på 70-talet, under en tillflykt från New York och stadens förutsägbara konstnärstillvaro. I Death Valley Junction, en nedgången by mitt i sanden hittar de det övergivna Amargosa Opera House, som Marta förälskar sig i och och gör till sitt. Tillsammans restaurerar Ed och Marta byggnaden och sen uppträder Marta med sina dansnummer. Då och då till en liten publik, oftast endast för väggarna. I årtionden uppträder hon, regelbundet fem gånger i veckan, oavsett ifall någon finns där för att se det eller inte. Dansen ska få finnas för dansens skull. Konsten ska få finnas för konstens. 

Ökensanden och dansen når även Miranda och Amanda, som en tisdagskväll när de knyter kompisarmband och dricker rödvin ur tekoppar (sådant gör orkestersystrar) råkar se en dokumentär om Operahuset och Marta Becket. Marthas kompromisslöshet gentemot sin konst och existens berör något hos flickorna, får dem att vilja höja på ribban för sitt orkestersysterskap ytterligare. Därifrån börjar ett händelseförlopp vars resultat når längre än någon av de inblandade tänkt sig och som tvingar både läsaren och romankaraktärerna att tänka en gång till. Vad har man för ansvar gentemot sig själv och sina medmänniskor? Hur långt kan man gå för sina drömmar?

Det är speciellt de delar som utspelar sig i öknen som fångar mig. Som om jag nästan kunde andas in lite sand ifall jag tog ett riktigt djupt andetag. Karaktärerna i Death Valley känns tredimensionella. Det finns något outtalade hos dem, en viss motsägelsefullhet, som om ambitionen aldrig var att komma dem helt under huden. Framförallt Marta förblir avlägsen, hon värjer sig till och med för berättarens allvetande blick. Distansen väcker nyfikenhet, men den intressantare karaktären blir ändå Ed. Han är långt ifrån lika hängiven och kompromisslös som Marta i sitt skapande, och just därför har han en förmåga att föra en diskussion om det på ett sätt Marta anser vara onödig. Det är de här ofullständiga karaktärernas samtal om konsten, om skapandet och dess villkor, som blir den bärande kraften i kanske hela romanen.

Mirandas och Amandas orkestersysterskap blir för mig den svagare länken i berättelsen. Det är inte nödvändigtvis på grund av att de delarna inte skulle hålla måttet, det gör de nog, utan snarare eftersom de befinner sig alldeles för nära min egen (studie)tillvaro. Identifikationsfaktorn är ofta hög, men även påfrestande. I karaktärerna finns något förutsägbart, som om jag redan från början kände dem och deras problem. Effekten blir att det känns lite uttjatat. Istället väntar jag på få åka tillbaka ut i öknen, och på att i framtiden få läsa mera böcker av Ylva Perera.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!