Boksnack, rotsakschips och rödvinsbubbel i Rödbergen

Publicerad 24.03.2017 kl. 21:00

 

I onsdags träffades bokklubben (minus Hanna som var sjuk) i Malins och Olivers nya och fina hem och jag och Kaneli tog genast över kommandot i köket. Hon mixade marinad till oliverna och jag skalade och skar överdrivet många morötter.

Sedan kom Jenna med rödvinsbubbel (!) och efter en runda i lägenheten satt vi oss bekvämt i soffan i vardagsrummet framför ett soffbord fyllt med böcker, vin och snacks. Förstås hade vi också matchat dryck med bokpärm. Den här gången hade vi läst Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Till traditionen för Århundradets bokklubb hör att varje bokträff inleds med en liten runda där alla får säga något om boken, men före det brukar vi avhandla annat viktigt, denna gång spirit animals (kolla ditt personlighetsdjur här).

När vi äntligen började tala om boken var alla överens om att det var svårt att entydigt tycka om eller ogilla den.

Jenna: Jag var ganska skeptisk i början, men älskade den sedan! Styrkan i boken tycker jag ligger i att Lina Wolff är bra på att sätta ord på känslor. Historien är också skickligt uppbyggd i tre delar med ett manuskript som förenar handlingen.

De polyglotta älskarna innehåller tre sammanlänkade berättelser med tre olika berättarröster. Den första delen handlar om Ellinor som träffar litteraturkritikern Calisto, i andra delen möter vi författaren Max Lamas som skrivit ett manuskript med samma titel som boken och i den tredje delen följer vi med adelns förfall i Italien genom ättlingen Lucrezia. Manuskriptet är med i alla delar och därmed den gemensamma faktorn i alla tre historier.

Bland det första som vi behövde prata av oss var de olika karaktärerna som är lite udda och gåtfulla och deras relationer. Det är relationen mellan en man och en kvinna som tydligast står i fokus och karaktärerna är komplexa och drivs av mångtydiga begär. Klassbakgrund och kulturellt kapital syns också i karaktärsbeskrivningarna.

Malin: Ellinor beskrivs bland annat som en person som inte läser. Hur ser ens en sådan person ut?

Kaneli: Fast det är ju först i slutet vi får veta hur Ellinor ser ut, det reagerade jag på. Men hon beskrivs ju med attribut som brukar passa stereotypin på folk om inte läser. Hon pratar mycket om att hon gillar att slåss till exempel, att det är hennes sätt att få kontakt med människor. Jag tyckte det var svårt att gilla henne. Och Max Lamas som den andra delen handlar om är exakt som de kulturmän vi pratar om på en kurs jag går nu som handlar om Kulturmannen. Jag glömde stundvis att det var en kvinna som skrivit boken för alla karaktärer, särskilt Max är så vidriga. Vilken äcklig gubbe liksom.

Malin: Max är så vidrig, men på något sätt ändå trovärdig. Jag menar allt från hans linnekläder och sandaler till hans syn på kvinnor, allt i honom är vidrigt.

Saga: Men varför skulle inte en kvinna få skriva så? Jag tycker det är befriande att alla karaktärer är osympatiska och lite hemska.

Malin: Man ska liksom inte fastna för en karaktär, lite som i HBO-serien Girls.

Vi talade också en del om bokens flerspråkighet. Spanska och italienska meningar förekommer här och där och i den andra delen befinner sig Max ofta i World Trade Center-byggnaden som kan tänkas symbolisera ett internationellt sammanhang och sista delen utspelar sig i Italien.

Kaneli: Det råder också polyfoni i boken, det vill säga att förutom att det finns komplexitet är det också tydligt olika röster som talar.

Jenna: I boken fanns några svåra namn, till exempel Lucrezia. Hur ska det ens uttalas? Och sedan Calisto som Ellinor först tror att är samma som glassen Calippo.

Kaneli: Jag identifierade mig med Lucrezia och adelslivet helt klart.

Vi alla var överens om att Kaneli varit adelsperson i sitt tidigare liv, själv identifierar hon sig exempelvis med Lady Mary Crawley i tv-serien Downtown Abbey.

Slutligen var vi också överens om att boken inte var jämnbra. I början tyckte vi bland annat att boken var otrovärdig, till exempel då Ellinor bränner upp manuset och det inte finns en kopia av den någonstans. Men när man läst de andra delarna förstår man bättre varför manuset är så heligt och viktigt. Boken lämpar sig för djupare analyser för den har många nivåer och handlar på många olika sätt om klass, pengar, makt, begär och kärleksrelationer.

Det är definitivt en bok som bokklubben kan rekommendera och den fick 4 poäng av 5 möjliga av alla. Till näst ska vi läsa Bildhuggarens dotter av Tove Jansson.

Så här skrev Jenna på sin blogg om bokträffen och här är också Malins version.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?
Älskar att läsa er blogg, då jag får massa boktips. Sitter inne på bibliotekets lånesida och klickar in böcker jag ska låna. Dock så hade den tyvärr inte De polygotta älskarna.
Daniela26.03.17 kl. 19:55
Vad kul att höra :) Det är också via bloggar som vi får många av våra läsningsidéer! /Saga
29.03.17 08:23