The Handmaid's Tale

Publicerad 08.09.2017 kl. 19:34

I juni slukade jag HBO-serien The Handmaid’s Tale som baserar sig på Margaret Atwoods bok med samma namn från 1985. Det var just en sådan historia som jag lätt kan fastna för: dystopisk, nästan på gränsen till absurd, men som innefattar små gnistor av hopp som gör det omöjligt att inte vilja veta hur det gick sedan och som gör att man frossar i sig avsnitt efter avsnitt och aldrig riktigt blir nöjd ändå. En beroendeframkallande berättelse helt enkelt.

I vanliga fall föredrar jag att läsa boken först, men nu blev det denna ordning i stället. Jag lyckades låna först för en knapp vecka sedan och sedan dess har jag sträckläst och bara gått omkring och väntat på när jag får läsa igen. Det har känt som om läslusten och ivern är tillbaka, och jag älskar det.

Nåja, slut med babblet och till saken. Boken utspelar sig i en framtid där kristna fundamentalister tagit över USA och som nu heter Gilead. I Gilead råder en form av förvrängd religiös ideologi, med en sträng könsmaktordning där kvinnor är underkuvade männen och bland annat inte får äga någonting eller läsa. Alla kvinnor och män har sina skilda uppgifter och alla fertila kvinnor är tjänarinnor, handmaids, som tvingas föda barn till fina familjer. Tjänarinnornas position målas fram som privilegierad, men i verkligheten är de statens sexslavar i ett samhälle där fertiliteten sjunkit och den låga nativiteten är ett allvarligt problem som den totalitära regimen valt att lösa på detta sätt. Till saken hör att det så klart är männen som gjort upp reglerna (och undantagen), att kontrollen av medborgarna är hård, det finns spioner, Eyes, att det inte går att fly och att hängning är ett vanligt straff för diverse snedsteg som kan vara allt från fel ordval till förbjuden kärlek.

Berättelsen förmedlas via Offred (tjänarinnornas gamla namn används inte, i stället kallas de efter sina kommendörers förnamn, i det här fallet Fred) en kvinna i sena 30-årsåldern som i sitt tidigare liv hade ett jobb, man och en dotter och nu är en av Gileads föderskor i röd klänning och ”vita vingar” som hatten som skymmer ansiktet kallas.  Det är via henne som läsaren får veta mer om vad som egentligen har hänt, om tiden innan Gilead, och hur livet som tjänarinna i Gilead är. Hennes liv går framåt i sakta mak och detaljer är därför viktiga. I det totalitära samhället råder allt som oftast tystnad och Offred försöker avgöra vem det går att lita på via små nyanser, outtalade ord och stämningar, precis som alla andra. Ingen går säker. Det är hon som beskriver alla andra karaktärer, med undantag från en kort del i boken där hennes vän Moira har ordet och det allra sista kapitlet som utspelar sig långt efter Gileads storhetstid vid en universitetsföreläsning i historia där händelserna analyseras. Offred beskriver hopplösheten, sorgen och saknaden efter hennes make Luke och dottern och tiden som varit. Hon beskriver också de små gnistorna hopp som framkommer, hon berättar om ett nätverk som vill göra revolt mot systemet, om förbjudna nattliga eskapader med husets kommendör, om en viss kärlek och lust som hon hittar med en annan förbjuden man.

Det är så klart omöjligt att inte jämföra boken med HBO-serien. De skiljer sig ganska mycket från varandra, både när det gäller själva händelserna i berättelsen, men också berättarstilen. I serien är det lättare att få fram vad de andra karaktärerna tycker och tänker, även om Offred också är berättaren i den. Stundvis önskar jag mer djup och vill förstå de andra karaktärerna bättre i boken. Även om berättargreppet fungerar och fängslar läsaren, vill jag veta mer. Det är kanske också en av styrkorna egentligen, att inte riktigt bli nöjd, att tvingas undra och komma fram till sina egna tolkningar och slutsatser. HBO-serien utspelar sig också närmare vår samtid, vilket romanen inte gör eftersom den är skriven för 30 år sedan. Jag köper båda versionerna, men det blir mer påtagligt och verkligt med tv-seriens tid eftersom den känns närmare och som om det kunde hända på riktigt, här och nu. I boken heter alla nya tekniska innovationer något med förledet ”compu”, från ordet computer, vilket däremot känns lite löjligt.

Atwoods berättande och språk är vackert trots de hemska händelserna, vansinnet och alla absurda inslag. Språket gör att jag dras med utan att ifrågasätta. Jag bara njuter av att föras framåt i berättelsen, trots allt misär och elände. Boken är också fylld med feministiska inslag och det känns roligt att jämföra dem med vår tids feminism, jag kan bara konstatera att inte mycket har hänt och att samma problem kvarstår, även om vissa beskrivningar och nyanser kanske hade varit annorlunda om boken skrevs i dag.

Jag märker nu när jag skriver detta att det är svårt att klä i ord vad det är som gör denna berättelse så bra. Jag kan endast konstatera att jag älskade både boken och tv-serien och väntar med iver på fortsättning nästa år så med avsnitt torde komma ut. Är också förundrad över att jag fick nys om boken först i samband med HBO-serien, Atwood känner jag sedan tidigare, men hade inte fattat att det finns en sådan här pärla i hennes bibliografi. Skulle ha älskat den redan tidigare, tänker jag, men är glad att jag fattade läsa den nu mitt i hajpen i alla fall. Det här är en bok som jag rekommenderar till alla. Den är en viktig läsning också i att förstå hur människor fungerar i totalitära förhållanden. Efter att jag läst är det svårt att inte dra paralleller till dagens värld och att det är viktigt att känna till mönstren för att inte själva en dag hamna i en situation som kan liknas vid en absurd dystopi.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

Maj 2018

Nu imorron: Att skriva feministiskt

April 2018

Bokens och rosens dag: boktips extravaganzaMöte med Märta Tikkanen

Mars 2018

Ruskeat tytöt Den unge Donners lidanden

Februari 2018

Århundradets bokklubb möter Märta TikkanenDet här läser vi just nu februari editionTonårskänslor, januarimörker och klassperspektivDen svavelgula himlen

Januari 2018

2017 års böcker Milk and honey

December 2017

Jullovsläsning ÅB editionAlla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica genialeNågon hatar oss igen

November 2017

Det vi läser just nu, november editionÅB presenterar: Guest star Matilda DerefalkÅB möter Märta Tikkanen

Oktober 2017

Tips inför bokmässanLivet & livet

September 2017

Millennials, generationsupplevelser och Nu imorronDet vi läser just nu, september editionÅrhundradets bokklubb tipsar om deckareBokklubbshösten är igångThe Handmaid's Tale

Augusti 2017

ÅB intervjuar: Déa Solin

Juli 2017

Ediths brev

Juni 2017

ÅB intervjuar: Quynh TranDet vi läser just nu

Maj 2017

Två systrarÅB intervjuar: Axel ÅhmanBokklubben och Bildhuggarens dotter

April 2017

Sju lästips bokens och rosens dag till äraBöckerna ser ju ut som de gör för att makten världen över har legat hos och fortfarande ligger främst hos män.Om vildsvin och världens undergång

Mars 2017

Klassiker som fungerar lika bra idag som dåBoksnack, rotsakschips och rödvinsbubbel i RödbergenPenseln, pennan och hjärtatLäs en bok och bli klokNu imorronFeminism är den radikala idén att kvinnor är människor