Alla har vi väl haft en fantastisk väninna, en l’amica geniale

10.12.2017 kl. 12:15

 

Sedan jag började läsa italienska har jag haft en enorm förkärlek för så gott som allt som kommer från Italien. Fick till och med en pastamaskin till födelsedagspresent i november, vilket väl bevisar att jag lyckats förmedla vidare min italofili till de jag umgås med. Ändå är det först nu som jag bekantat mig med den omtalade Neapel-serien av Elena Ferrante. Nå väl, bättre sent än aldrig tänker jag.

Första delen, Min fantastiska väninna (L’amica geniale) från 2011, utspelar sig i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel i södra Italien på 1950-talet och det är vänskapen mellan Lila och Elena ”Lenu” som står i fokus för berättelsen. Romanen börjar med en inblick i huvudkaraktärernas äldre dagar då Elena får ett telefonsamtal av Lilas son. Barndomsvännen har försvunnit, berättar sonen, och Elena är inte förvånad, snarare blir hon irriterad och då kommer minnena tillbaka. I den första delen av serien för läsaren följa med Lilas och Lenus vänskap från tidiga barndomsår till sena tonår.

 

Vänskapen mellan de två flickorna är ingen enkel affär och hela boken igenom tävlar de två med varandra, de väger hela sin tillvaro i den andras handlingar och tankar och speglar sig själv i den andras framgång och tillkortakommanden. Flickornas syn på varandra och på status och makt växlar mellan varven, men det är tydligt att de båda idoliserar och ser upp till varandra.

 

När jag läste boken tänkte jag mycket på mina egna barndomsvänner och hur vänskapsbanden då såg ut. Min första bästis var också en person som jag väldigt mycket såg upp till. Visserligen var hon ett par år äldre, vilket då var en stor grej, men jag minns att jag på samma sätt som Lenu tänker om Lila och vice versa alltid tyckte att det min bästis gjorde var lite bättre än det jag själv kunde åstadkomma. Senare gick våra vägar isär, vilket Lilas och Lenus inte gör i boken. Trots att de möter olika livsöden – Lenu fortsätter studera vidare och Lila gifter sig med kvarterets rich boy – fortsätter de umgås även om det inte längre är lika lätt som när de var yngre och på ett mer självklart sätt delade samma intressen.

 

Boken slutar med Lilas bröllop som på ett sätt blir en brytningspunkt för Lenu i och med att hon inser att hon inte längre känner sig hemma med barndomsvännerna och att hon strävar efter en helt annorlunda, mer akademisk, framtid än grannskapets andra ungdomar. Berättelsen genomsyrar ett starkt klass- och könsperspektiv, eller åtminstone en innehåller berättelsen en beskrivning av båda. En stark makthierarki präglar flickornas liv och deras framtidsdrömmar. Lenu får göra ett prov som avgör huruvida en är lämpad till att studera vidare, men Lilas föräldrar förbjuder dottern att göra detsamma, vilket blir en avgörande händelse i berättelsen. Det viktiga där Lila och Lenu växer upp är att trygga sin utkomst och vidareutbildning värdesätts inte lika högt som pengar. Ändå lyckas de båda påbörja en klassresa, men på helt olika sätt och med olika villkor.

 

Det finns rikligt med andra karaktärer i boken (boken inleds med ett långt personregister med namn, familjeband och yrkestitel), men de enda som på riktigt tillåts ta plats i berättelsen är Lila och Lenu, de andra är förbipasserande och tillför mest med en beskrivning av miljön och de omständigheter som Lila och Lenu växer upp i. Boken har beskrivits som en ”kvinnoroman” och som en beskrivning av ”systerskapet” och hur det är att vara kvinna. Jag undertecknar inte att romanen nödvändigtvis är en kvinnoroman bara för att den råkar handla om kvinnlig vänskap, men det starka systerskapet hittar jag nog också mellan och på raderna i boken. Det där med att se upp till sin bästa vän tror jag dessutom vem som helst kan identifiera sig med.

 

Jag råkade sammanställa en presentation om den italienska provinsen Campania, där Neapel är huvudstad, för min italienskakurs samtidigt som jag läste Min fantastiska väninna. När jag bildsökte öar som Capri och Ischia och Amalfikusten och läste mig in på Neapel och Vesuvius kände jag mig väldigt inne i Lilas och Lenus värld med Neapels trånga och smutsiga stadsgator, otaliga pizzahak och sommardagar vid havet. Boken lämnade ett starkt intryck hos mig och jag väntar på att börja med nästa del av serien. Jag önskar att jag kunde läsa den på originalspråket, men måste nog kämpa vidare med grammatiken innan det är möjligt.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:
jag längtar s åååå mycket efter att äntligen få ta tag i de här böckerna!! Kvinnors relationer i litteraturen är mitt hjärtebarn och stora kärlek, och jag är så glad att dessa böcker finns. Hoppas att de får hamna i litteraturvetenskapliga framtida händer och vara ett led i att uppvärdera kvinnors relationer även på ett teoretiskt plan. Sökandet efter väninneskapets hemliga (eller??) språk, fortsätter!
stormen10.12.17 kl. 15:06
Ja men eller hur! Och absolut ska kvinnors relationer ta plats i litteraturhistorien. Väntar så på att få läsa nästa del. :) /Saga
12.12.17 13:18

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!