Ruskeat tytöt

Publicerad 30.03.2018 kl. 15:00

 

Söndagar är mina bästa läsdagar. Jag försöker städa undan alla måsten så att jag har en ledig dag från allt och alla då jag får göra vad jag vill. I söndags ville jag läsa så då gjorde jag det. Jag slukade Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt och kände mig inspirerad och upprymd på samma gång efteråt.

Boken baserar sig delvis på de bloggtexter som Hubara skrivit i en blogg med samma namn, som nu vuxit till en hel sajt och ett medierum som i första hand riktar sig till bruna tjejer i Finland.

Boken är uppdelad i två delar som rubricerats som drömmar och mardrömmar och där i mellan skriver Hubara bland annat om hur det känns att hela tiden få frågan ”varifrån kommer du egentligen?”, om vad det innebär att vara en brun tjej i dagens Finland. Bokens underrubrik lyder ”tunne-esseitä”, känsloessäer, vilket stämmer väl överens med innehållet. Hubara skriver om det som skaver i henne och det som gläder henne. Tonen är personlig, men inte utlämnande utan ärlig från och med den första sidan.

Stundvis är boken också ett upprop, ett visst ”call for action” och hon vänder sig i första hand till de hon kallar för bruna tjejer. Jag hoppas ändå att boken når mycket fler än så. Hubara skriver också om att ”vitheten” måste se sig i spegeln för att förändring ska kunna ske, att Ruskeat tytöt är ett projekt som bara har börjat och som måste ros i hamn för att den strukturella rasismen i dagens Finlands ska kunna stävjas. Hon riktar också stark kritik till mediefältet och mediernas representationer som för ofta förbiser finländare som hon. Hon menar att de finländska medierna ännu har mycket att göra innan de på allvar lyckas tjäna hela sin publik och sina läsare.

Hubara tar upp begrepp som vithetsnormen, intersektionalitet, kolorism, rasism, kolonialism och förklarar dem på ett tydligt sätt utan att förenkla. Styrkan i essäsamlingen ligger i hur Hubara hela texten igenom explicit skriver ut den position som hon skriver ifrån. Hon diskuterar och stundvis också ifrågasätter sina privilegier och sitt tolkningsföreträde. Greppet är personligt och affektivt ibland är tonen till och med arg, vilket boken mår bra av tycker jag. Varför skulle det endast vara på Hubaras ansvar att vara helt igenom pedagogisk och lugn och ha tålamod och förklara än en gång hur strukturell rasism präglar dagens Finland?   

I en diskussion som jag hade med några journalistkollegor kritiserades Ruskeat tytöt-mediet för att det inte svarar på behovet av en mer jämlikhet och mångfald i mediernas representationer i och med att plattformens syfte i första hand är att skapa medier för en viss grupp av en viss grupp. Hubaras bok kan delvis tas in i samma kritik.  Jag håller själv inte med om den kritiken i och med att jag tycker att mediet och boken når fler än den så kallade ”inre kretsen” (som dessutom inte är helt okomplicerad att definiera). Dessutom är det på tiden att rasifierade unga som äldre har en möjlighet att skapa och konsumera innehåll som inte förbiser dem som andra medier gör i dag.

Om jag fick välja skulle alla högstadie- eller gymnasieelever få läsa boken och diskutera och analysera den efteråt. Finland behöver helt klart fler röster som Hubara.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 photo gruppkvadratsvartvit_zpsvif902cm.jpg

Prose before bros

Århundradets bokklubb består av ett gäng som gillar böcker, feminism och skrivande. Här kommer det dyka upp inlägg om sådant som vi läser, vill läsa och har läst.

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!

 photo malinny_zpsctfytb5q.jpg

 photo jenna3_zpsnlr8h1mj.jpg

 photo kanelikv1_zpsecsbkqt4.jpg

 photo saga2_zpsp7qdxsrf.jpg

 photo hanna1_zps7kx53lfh.jpg

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer