Att överleva är inte att leva

21.10.2018 kl. 10:51

Jag har läst två debutromaner på sistone: Heidi Hakalas Bara lite till och Sisko Savonlahtis Ehkä tänä kesänä kaikki muuttuu. Romanerna är väldigt olika, men berör delvis samma tematik så de får samsas om plats i det här inlägget.

Vill först bara säga att denna text inte är någon recension, mer en läsdagbok eller läsreflektion Båda böckerna har så hör igenkänningsfaktor att jag har svårt att skriva distanserat och vill det heller inte. Dessutom är ju bloggformatet fritt, så here we go.

Båda romanerna utspelar sig i Helsingfors (mest i Berghäll) och huvudpersonerna är i trettioårsåldern, jobbar med journalistik, och försöker reda ut hur de ska klara av att leva utan att gå under i dagens hektiska prestationssamhälle. Medan Hakalas bok fokuserar på utbrändhet och arbetslivets orimliga krav, diskuterar Savonlahti samhällets förväntningar genom att beskriva en osäker frilanstillvaro och en jakt efter ett lyckat parförhållande som jagpersonen i sina svagaste stunder hoppas ska reda ut alla hennes problem och göra henne till en hel och hälsosam person (vad det nu ens är).

Medan Sandra i Hakalas bok gör ett aktivt beslut att säga upp sig från jobbet som programvärd för ett aktualitetsprogram i radio som bränner ut henne, låter jagpersonen i Savonlahtis roman dagarna rulla vidare utan att själv lyckas styra upp sin vardag mot det håll som motsvarar hennes (och samhällets) definition av framgång och lycka. Jagpersonen är ständigt på jakt efter ett så kallat ”riktigt jobb”, men blir inte anställd. Hennes kompisar som har prestigefyllda jobb och klättrar vidare på karriärstegen vill däremot allra helst ta ledigt, resa bort och hoppa av ekorrhjulet.

En delorsak till att jag känner mig träffad är att de båda romanerna rör sig på ett för mig mycket välbekant område. Jag jobbar med journalistik, är någonstans mitt emellan en frilanstillvaro och en fast anställning och känner igen den arbetsverklighet som Hakala beskriver, hur det kan vara svårt att tas på allvar som ung tjej inom mediebranschen.  Jag känner också igen de otillräcklighetskänslor som både Hakala och Savonlahti beskriver. Att försöka vara lyckad på alla livets parametrar, samtidigt som man hela tiden kommer närmare bristningspunkten.

Jag känner igen mig med Hakalas romanfigur Sandra som försöker få livspusslet att gå ihop, att få den till synes perfekta bilden av hennes liv med ”drömjobb” och ”drömpojkvän” att motsvara den verklighet som hon lever och känner. Och att hon inser att hon inte alls lever sin dröm, utan snarare sin mardröm. Att hon blivit en människa som konstant försöker överleva i stället för att leva.

Jag känner också igen mig med Savonlahtis berättarröst, romanens jagperson, som hela tiden tänker att hon ska utveckla sig själv: bli mer allmänbildad, ta bättre hand om sin hälsa, skaffa sig ett betydelsefullt jobb som betalar bra. Hennes planer stoppas ändå alltid av ännu en till tvätt som ska tvättas, hushållspapper som ska köpas, en ny CV som ska skrivas, ytterligare en arbetsansökan som ska fyllas i. Boken innehåller en hel drös humor och trots att jagpersonen ibland saknar självdistans, är tonen i boken självironisk åtminstone då jagets mormor/farmor får ordet.

Savonlahti konstaterar i stället för att förklara och det känns skönt. Det känns som att Savonlahti är på min sida.

Mycket av boken går ut på att huvudkaraktären ältar sitt krossade hjärta. Hon saknar i min mening inte den förlorade kärleken, utan söker i stället någon slags känsla av att vara lyckad, då man lyckas hålla ihop ett parförhållande, kanske till och med bilda en familj. Det för mig tankarna till en nyligen publicerad kolumn i Helsingin Sanomat där skribenten menar att finländares vanligaste sociala enhet är ett parförhållande, det vill säga att man umgås mest med en partner och i par med andra par. Kanske är det så att vi definierar oss via våra romantiska relationer. Det känns sorgligt.

Savonlahti visar att livet inte blir som man tänkt sig, att man inte  alltid själv kan påverka den riktning som livet tar i och med att många avgörande val är i någon annans händer (blir man anställd, lämnad osv.). Vi är helt enkelt inte vår egen lyckas smed, vill hon säga, och jag håller med.

Därför stör jag mig på idén om att det är individens ansvar att bryta sig loss från ekorrhjulet och varva ner som i också finns i Bara lite till. Det är viktigt att hitta sina egna gränser och agera enligt dem, att lära sig säga stopp innan man ger efter för mycket och offrar sin hälsa. Och det tar Hakala upp på ett skickligt vis. Men i en arbetsmarknad som är byggd så att det alltid finns en ny ivrig duktig tjej som tar över om en duktig tjej kollapsar och arbetsbördan och kraven ökar i takt med att förmånerna minskar och lönerna sjunker är det inte bara individen som ska axla allt ansvar.

I båda romanerna är jaget ett ständigt pågående och aldrig färdigt utvecklingsprojekt som rullar på och som kräver ständig omsorg och hårt arbete. Utseendet, personligheten, karriären, hela livet ska ständigt bli bättre, gå vidare och helst matcha glansbilderna på sociala medier. Böckerna tog fram den frustration som jag ofta känner inför arbetslivet som känns helt orimligt. Samtidigt jagar jag ändå bekräftelse och får en kick varje gång jag utfört ännu en uppgift på min att-göra-lista.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!