ÅB recenserar centrumbiblioteket Ode

06.12.2018 kl. 12:16

Foto: Tuomas Uusheimo

I går öppnade äntligen centrumbiblioteket Ode i Helsingfors och vi i bokklubben ville så klart gärna gärna kolla vad stället har för potential. Hur lever byggnaden upp till titlar som "bokhimmel" och "Helsingfors nya vardagsrum"?

Så här tyckte biblioteksentusiasterna Kaneli och Saga:

K: När jag ska gå hemifrån vänder jag av gammal vana ner mot metron och spårvagnshållplatserna i Hagnäs, men sen tar det en stund för mig att avgöra vad som egentligen är smartaste vägen att ta sig till Ode. Trots att det nya biblioteket ligger väldigt centralt är det samtidigt lite avsides (i alla fall från de rutter jag är van att ta). En stund funderar jag på om det till och med vore smidigare att promenera genom fågelsången och Tölöviken, men väljer sen ändå att ta en spårvagn in till centrum. Från järnvägsstationen rör sig en strid ström folk förbi Sanomahuset mot Ode. Trots att biblioteket varit ett omtalat projekt och är det också lite lustigt att så många kommit genom duggregnet för att bekanta sig med byggnaden.

S: Ode sportar, som så många andra nybyggda byggnader (läs Kaisa-huset) med roterande dörrar. Varje gång jag går igenom en sådan tänker jag på att nu stiger jag in i en ny värld. Det må låta löjligt, men så är det. Jag har många i min näromgivning som hatar roterande dörrar på grund av att de är ineffektiva och långsamma. Farten var heller inte snabb under Odes öppning eftersom så många valt att tillbringa lunchrasten eller den lediga eftermiddagen just här. När jag väl kommit in i aulan är första intrycket att jag sett det här förut. Ode känns som en förlängning av Sanomahuset och Musikhuset, också inuti. Men det här ändrar då man tar rulltrappan upp till de andra våningarna. Ovanligt med rulltrappa på ett bibliotek! Trappan för mig tillbaka till ett jättestort Imax-biografkomplex i Amsterdam som också har rulltrappor.

K: Jag var lite distraherad av kaffeförsäljningen vid rulltrappans fot och om det potentiellt fanns gratis kaffe öppningsdagen till ära (det fanns det inte, men det verkade inte dra ner på mängden kunder) så det tog en stund för mig att helt andas in atmosfären. Den andra våningen som rulltrappan först tog oss till verkade också halvfärdig, med lågt i tak och kylig lysrörsbelysning. Jag sökte snarare den ljusa salen med det böljande taket, de höga fönstren och alla böcker. Som tur öppnade sig den från bilderna bekanta utsikten på tredje våningen. Trots att det också var packat med folk var stämningen här en helt annan, typ lugn och värdig, jag kände att namnet Ode passade det här utrymmet.

 

S: Ja, tredje våningen kändes rätt. Just så här ska det se ut, det är här som wow-arkitekturen syns och det är här som jag tänker mig att jag kommer att vilja spendera tid bland böcker. Sedan Helsingfors universitets Tankehörna öppnades har jag gillat allt som är byggt i ljust trä. Samma bastudoft som finns i Tankehörnan kom inte fram i Ode, men jag älskar de riktiga inomhusträden av arten bucida buceras på tredje våningen. Känns som ett genidrag. Shoutout till den som kom på det! Trappan med Otto Karvonens konstverk Omistuskirjoitus ligger ungefär mitt i byggnaden och jag tippar på att trapporna kommer att bli en favorit på Instagram inom kort, om de inte redan är det. Konstverket har ju fått kritik för att det också välkomnar kvinnohatare till biblioteket i och med att det stod “för misogyna” i den ofärdiga versionen. Ordet verkar ändå inte ha kommit med i den färdiga versioner. Populister är dock välkomna. Helsingin Sanomat hann också utse tredje våningen till platsen där “Helsingfors mest dramatiska selfieplats” finns, men själv är jag inte så imponerad av just det hörnet. Vill dock utforska våningen på nytt då det inte är så många som yrar runt i biblioteket. Odes andra våning verkade däremot inte som någon direkt wow-arkitektur. Jag tycker du summerade det bra Kaneli, med att jämföra det med unis Alexandria-byggnad.

 

Foto: Tuomas Uusheimo. 

K: Jag var inte heller jätteimponerad av “selfie-hörnan” men glasväggarna och träytorna gjorde verkligen att tredje våningen blev behaglig att vara i. Jag gillade också att de hade ett café mitt bland böckerna och genom det signalerade att det här inte är ett arbetsutrymme utan framförallt en mötesplats bland litteratur. Extra bonus för att de lyft fram ovanligt många böcker jag personligen gillat eller är intresserad av att läsa, med författare som till exempel Anni Kivimäki, Kerstin Thorvall och Rosa Liksom etc.  istället för typ Ilkka Remes bestsellers vilket är min stereotypa bild av vilka böcker som lyfts fram på bibliotek. Könsfördelningen bland tipsböckerna gynnade för övrigt i alla fall inga misogyna tankesätt då mer än hälften av författarna verkade kvinnor. Däremot var nog andra våningen, där det enligt förhandsinformationen ska finnas arbetsutrymmen för till exempel frilansare och studerande, i all fall en besvikelse för mig. Arbetsplatserna verkade ganska begränsade till antalet och det låga taket och dåliga belysningen inte det minsta inspirerande. Däremot gillade jag att där fanns bland annat symaskiner och liknande som vem som helst får låna. Ur ett hållbarhetsperspektiv borde ju biblioteksfilosofin med att låna i stället för att äga utökas till betydligt fler av livets delområden.

S: Själv var jag för splittrad i tankarna för att fokusera på vilka böcker som faktiskt finns i Ode. Det får jag utforska när nyhetens behag lagt sig, men håller med om att arbetsytorna på våning två var alldeles för få! Som graduskribent hade jag önskat att Ode åtminstone delvis skulle lösa bristen på arbetsbord i Kaisa-huset. Ode verkar ändå inte ha tillräckligt med plats för just tyst arbete, även om man kan boka ett arbetsrum för dagen. Om jag räknade rätt fanns typ bara fyra arbetsrum … Var dock imponerad av 3D-printrarna och gillar också tanken om att bibliotek lånar ut annat än böcker. Just precis sådana här former av cirkulär ekonomi borde vi bli bättre på, att låna, reparera och äga gemensamt i stället för att köpa nytt. Vet inte exakt vilka alla “förnödenheter” Ode har i sin samling, men kan bra tänka mig att typ verktyg kunde vara bra saker att låna (mvh. äger knappt en skruvmejsel). Tycker också om att det finns ljudstudior där man till exempel kan banda in ett podcast-avsnitt eller två. Andra våningen känns praktisk, men väldigt omysig och icke-Instagramvänlig. Kanske är det meningen, åtminstone kommer ingen att störa de som jobbar där genom att ta selfies. Gungstolarna var också ett kapitel för sig. Känns som att Ode har ALLT.

K: Ja, stämningen var ganska extra ALLT, samtidigt som en del av byggnaden ännu var halvfärdig (t ex fanns det gapande hål i fasaden och den stora toaletten i källaren hade bara en fungerande vattenkran för handtvätt…) vilket ökade på hysterin. Tänker mig att vi inte kommer få veta vilken Odes egentliga natur blir förrän hajpen lagt sig lite.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!