*✧・゚:* 2018 *:・゚✧

29.12.2018 kl. 13:30

 

Ett nytt år närmar sig men innan vi vänder blad vill vi se tillbaka på året med bokklubben. I mer än tre år har vi läst och analyserat tillsammans och i år är inget undantag. Om vi försöker hitta något gemensamt bland böckerna vi valt att läsa år 2018 är många av dem skrivna av finlandssvenska författare, närmare bestämt 55 procent. De flesta är även debutanter. Över 70 procent av böckerna vi läst är skrivna av kvinnor.  

Nytt för i år är att vi gjort en del utöver att prata om böcker tillsammans. Till exempel släppte vi vårt filmprojekt Möte med Märta i våras och i höst hade vi öppen bokcirkel kring Ida Kronholms text Fruktbarhetens förtryck i Astras 100-års jubileumsantologi Denna framtid är vår på Bokkalaset i Ekenäs.

Det kommande året tänker vi satsa på att utveckla bokklubben och bloggen och förhoppningsvis kunna bjuda på massor av lästips och analyser. Tack till alla er som följer, läser och kommenterar. Här kommer några reflektioner över bokåret som gått. Gott nytt år! ༓・*˚⁺

 

Saga

År 2018 var för mig ett ganska dåligt läsår. Jag kände mig sällan läsinspirerad, hade dålig koncentrationsförmåga om kvällarna då jag skulle läsa och läste helt enkelt mycket färre skönlitterära böcker än jag brukar. Jag skyller på graduskrivandet och alla vetenskapliga artiklar och teoriböcker som måste prioriteras framom skönlitteraturen. Som tur är ska uppsatsen in första veckan i januari och efter det blir det förhoppningsvis mer tid för romaner igen.

Det som jag däremot har lyckats med i läsväg i år är att anamma ljudböcker och faktiskt gilla formatet. Ljudboksåret började med Malin Persson Giolitos Störst av Allt och Rupi Kaurs Milk & honey för att sedan fortsätta med bland annat Saara Turunens Sivuhenkilö och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen. Tyckte mycket om att lyssna på alla dessa böcker, fastän jag ibland kände att jag också gärna skulle se texten framför mig i utskrivet format. Av bokklubbsböckerna som vi läste och diskuterade tillsammans kommer jag bäst ihåg Ellen Strömbergs Jaga Vatten som jag älskade och Rafael Donners Människan är ett känsligt djur som provocerade mig och som jag inte kan säga att jag älskade. Ett litet liv var också en minst sagt minnesvärd läsupplevelse. Hoppas år 2019 bjuder på ännu mer läsupplevelser, men framförallt mer diskussioner om böcker, det vill säga fler bokklubbsträffar smaksatta av hetsiga samtal, snacks och vin. <3

Kaneli

För mig har 2018 läsmässigt inneburit färre böcker än året innan, med det har dels varit ett medvetet val. 2017 läste jag närmare 60 böcker, i en lästakt där kvantitet gick före kvalitet i alla fall vad kommer till den analys som hände i mig själv. Så i år har jag medvetet velat läsa färre men med större omsorg. I och med att jag även recenserat en hel del har det målet i alla fall infriats. Samtidigt har jag arbetat mycket med motsatsen: att komma ihåg att läsa kravlöst, lustfyllt, utan press på att leverera en analys.

Tre böcker jag läst under 2018 som jag vill lyfta upp här är Arabian Lauri, Mamma november och Bombträdgården. Ett nytt författarskap jag upptäckte var Linda Boström Knausgård vars böcker Helioskatastrofen och Välkommen till Amerika förvirrade och förtjusande (också förskräckte förresten!). Agneta Plejers Spådomen och Doften av en man följde i ljudboksformat med mig under början av sommaren, medan Maria Turtschaninoffs trilogi Krönikor från röda klostret hängde med mig genom sensommaren och en flytt fram till de första gula löven. Två bokklubbsböcker jag minns att vi diskuterade livligt var Elis Burraus Karismasamhället som vi hade mycket olika åsikter om och Ellen Strömbergs Jaga Vatten som hörde till den ovanliga kategori av böcker som enhälligt gillats av bokklubben.  

Specialomnämnanden kanske också bör ges till Ett litet liv som jag grät mig igenom och Sara Stridsbergs Darling River, som jag under vintern och våren skrev min gradu om och som jag därför umgicks så intensivt med. Den har ändå något jag fortfarande dras starkt till.

Malin

I år har jag läst färre böcker än jag brukar. Jag har påbörjat många men tappat intresset och koncentrationen efter bara ett tiotal sidor. Men jag tänker att det får vara så ibland – livet kommer i vägen och det här året har varit mitt kanske mest turbulenta år någonsin, i alla fall på ett emotionellt plan, och det speglas nog i min läsning. Det fanns helt enkelt inte tid att glömma bort mig i böcker när så mycket hände, speciellt under sommaren. Jag tänker på hur jag låg och läste Ett litet liv i trettio graders värme, helt vindstilla, och lyssnade på vågor, puttade iväg en myra från min arm. Hur boken följde med mig in i hösten, alldeles bucklig och rynkig och söndergråten när vi pratade om den och ingen riktigt kunde hitta orden vi ville hitta.

Annars har få böcker fastnat hos mig. Jag började läsa Call me by your name och minns att jag läste sidorna i skarpt kallt februariljus men jag kunde inte läsa den till slut, tänker hela tiden att jag ska ta upp den igen då jag orkar läsa om hjärtesorg. Jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen och kände mig besviken över hur platt och intetsägande den var i jämförelse med Allt jag inte minns. Jag lyssnade på Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek och minns knappt någonting från den, bara att jag lyssnade med ett öra och gick längs tågspåret när träden skiftade i gult. Jag lyssnade på Agnes Lidbecks Förlåten när jag hängde tvätt nere i källaren. Med vått hår som droppade ner på golvet och en stor klump i magen. Och jag läste Jaga vatten på flyget hem från Stockholm en sen aprilkväll och där någonstans över molnen tänkte jag att det här är en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Det är allt runt läsningen jag minns bäst, och jag tänker att det är ganska fint. Att jag kopplar ihop böckerna med händelser, med tider, att jag kommer att tänka på evighetssommar, darrande händer, fuktiga lakan och tårar när jag tänker på Ett litet liv.

Hanna

Också för mig har året 2018 handlat om lite färre böcker men desto större känslostormar både genom böcker och privat. Jag förknippar de starkaste läsupplevelserna med då jag vistats ute på landet eller rest, för det är oftast då jag verkligen planerar in välbehövd kvalitetslästid. En del böcker har också blivit kvar och spökat i mitt undermedvetna och jag kommer på mig själv med att tänka på dem om och om igen oberoende sammanhanget och fastän det gått flera månader. Bland dem kan nämnas de två alldeles olika Ett litet liv av Hanya Yanagihara (gråtfest och kärlekstörst) och Karismasamhället (inspiration och funderingar) av Elis Burrau. En minnesvärda sak från den här hösten var att läsa om Linn Ullmans underbara självbiografiska De oroliga. Jag läser gärna om böcker också bara en viss stämnings skull, och det är intressant att se hur ens livssituation och tiden i sig inverkar på läsupplevelsen. Började också äntligen närma mig Eeva Kilpis dikter och har ett par 'must read' romaner av henne som väntar.

En bok jag vill lyfta upp lite extra från året som gått är Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia. Läste den i Italien i somras och blev mycket mer investerad i den rätt så korta, men intensiva spontanfyndade romanen än jag någonsin hade kunnat förutspå. Boken utspelar sig i en liten italiensk semesterby där två medelålders par + ett litet barn semestrar tillsammans. Det är stekhett och kvalmigt och karaktärerna badar, vandrar, dricker bittra camparidrinkar och går så småningom varandra på nerverna. Det finns något så laddat och relaterbart med hela sammansättningen av människor, och deras interaktion. Händelseförloppet är ganska lugnt i sig, och allting går slentrianmässig framåt under de några veckorna semestern fortskrider medan känslorna bubblar under ytan. Oväntade sidospår och nya bekantskaper sätter ändå tillvaron upp och ner och jag uppskattar verkligen hur fint Duras lyckas hålla ihop hela paketet utan att sätta ord på och förklara alltför mycket. Berättelsen blev inte bara till en form av symbolisk parallell för min egen semesterresa utan också till en bok jag hädanefter förmodligen kommer läsa varje sommar och bli överraskande berörd av varje gång. Något fint att tänka på nu när det är som mörkast och kallast i slutet av december.

Jenna

Jag tycker det är intressant att läsa om alla andras läsår, för vi börjar alla på samma sätt. ”I år har jag läst mindre än tidigare”. Visst har vi alla på ett sätt eller annat haft mycket annat som tagit tid från läsningen, men tänker att det måste finnas något annat bakom det också? Kanske det har något med samhällsutvecklingen att göra. Istället för att ta fram en bok lyssnar vi på poddar, tittar på tv-serier och skrollar sociala medier i kollektivtrafiken. Att läsa en bok kräver ens fulla uppmärksamhet och idag har vi inte ”tid” med något som kräver att vi är fullt fokuserade. I stället multitaskar vi och då funkar inte boken. Förutom som ljudbok då. Kanske det är därför ljudboken varit årets grej?

Jag är inget undantag. I år har inte varit något speciellt bra läsår. Jag har påbörjat så många böcker men kanske avslutat en tiondel. Om jag inte fastnat direkt har boken lämnat på sängbordet och sedan långsamt flyttat in i bokhyllan. Fysiska böcker är de jag läst minst. De få jag läst har nästan enbart varit finlandssvenska och aktuella. Precis som alla andra lämnade Jaga vatten ett avtryck och kan ha varit en av de bästa böckerna jag läst på länge. Deckare och thrillers har varit det som jag gett min tid till. Antagligen för att de ofta är ganska lätta och inte kräver så mycket av en. Eva Frantz senaste var precis så lätt och tillfredställande som en deckare ska vara, men ändå inte för lätt. Efter att ha läst ett stort antal svenska deckare märks det att alla följer ganska liknande mönster, vilket gör att man med ett tränat öga kommer fram till lösningen ganska snabbt. Men där lyckas ändå Frantz hålla mig intresserad och lite överraskad. I ljudboksväg har det däremot blivit lite fler i år. Där också deckare. Antagligen just för att de är lätta att ha på ”i bakgrunden” utan att kräva allt för mycket koncentration. Jag har plöjt igenom samtliga Malin Persson Giolito och Carolina Neurath. Och förstås de nya utkomna deckarna av Denise Rudberg (Åtta steg bakom fick 4) och Lars Kepler (Lazarus fick också 4). Men den ljudbok som jag gillat bäst i år var inte en deckare utan Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Den har jag lyssnat på nu under julen och den funkade dels perfekt som ljudbok men var också välskriven och intressant. 

Till jul hade jag ändå önskat mig böcker, och tre blev årets skörd. Så nu ska jag ge alla en chans och hoppas att 2019 blir året då jag tar upp boken mer ofta igen. Fast för mig kommer 2019 antagligen bli ett kaosartat år så det kan hända att det stannar vid tanken, men några böcker ska jag hinna med! Fast kanske jag ska sluta ställa krav och känna mig dålig för att jag inte läser så mycket som jag vill, utan istället njuta av de få lässtunder som jag får till (rimmet oavsiktligt)? Kanske det får bli mitt motto för framtiden.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!