Ellen Strömberg: Jag är inte Rakel

24.01.2019 kl. 11:30

 

Ingen mår väl sämre av att dela med sig? frågar sig Ellen Strömberg. På bloggen Blejk Fejt & Fab är hon van att berätta om sig själv och att bjuda in läsare i sin vardag, men när det kommer till skönlitteratur är det inte det självbiografiska som lockar. 

 

Ellen Strömberg är mitt uppe i att städa bort de sista spåren av julen när jag träffar henne en lördagsförmiddag i januari. Hon lirkar ner en färgsprakande ljusslinga mellan glansiga julgransbollar, flaggor och tomtar och pressar ner julgranen i en låda medan hon berättar om sitt år som författardebutant. 

– Jag trodde att jag att jag skulle vara mer beredd på uppmärksamheten och responsen, men jag har en mycket mer avslappnad attityd till bloggen. Jag har ingen prestationsångest alls när det kommer till det skrivandet, men när man skriver en bok kan man ju inte gömma sig bakom eller påstå att man inte har ansträngt sig. Nu har jag för en gångs skull verkligen gjort mitt bästa och då blir det ju väldigt jobbigt om det inte duger, säger Strömberg och trycker in en låda i ett skåp i hallen. 

 

 

Ellens hem är som man kan tänka sig om man har följt hennes blogg. Uppfriskande icke-avskalat: växter och tavlor i överflöd, ett rum med knallrosa väggar, en storblommig tapet i köket, teakmöbler och loppisfynd. Hemmet återspeglar hennes bloggpersonlighet ”Blejk, Fejt & Fab”: En nyfiken och öppen personlighet som inte ber om ursäkt, utan tar plats, är frispråkig och bjuder in. Det är nästan lite väl symboliskt att dörren står öppen när jag kommer hem till henne.

– Jag kan störa mig oerhört mycket på att man ibland förundras över att jag kan vika ut mig så på bloggen. Men jag är ju inte så endimensionell att hela mitt liv ryms i en blogg och det jag skriver är ju ett medvetet val, säger Strömberg och får en bekymrad rynka i pannan när hon fortsätter: 

– Vi värderar integritet lite för högt. Vad får man ut av att ha jättemycket integritet? 

Det är också öppenhet hon efterlyser som jurymedlem i Schildts & Söderströms debutanttävling Läs mig!

– Det är väl inte så att jag går omkring och saknar att läsa en finlandssvensk sexskildring men om man jämför med Sverige så känns det som att vi i Svenskfinland alltid är snäppet mer prudentliga. Jag tycker att folk skulle kunna slappna av lite mer.

 

"Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit."  

 

”En aning neurotisk, ett stort kontrollbehov och inte så rolig irl” är hur Strömberg beskriver sig själv. Den neurotiska sidan syns inte det minsta under vårt samtal, snarare avger Strömberg ett avslappnat lugn när hon sitter i en stor fåtölj med en tekopp i handen, omgiven av växter och, såklart, böcker i massor – som sig bör hemma hos en författare. För trots att Ellen Strömberg själv har svårt att identifiera sig som författare (”Man tror att det ska vara som att gå igenom en rökridå i ’Sikta mot stjärnorna’ och komma ut på andra sidan som författare, men så är det ju inte”) är det faktiskt det hon är. Hon debuterade med Jaga vatten våren 2018 och uppväxtskildringen där berättaren Rakel står i skuggan av vapendragaren Hanna har sedan dess florerat i dagstidningar, Instagrambilder och blogginlägg. Romanen handlar till stor del om kvinnlig vänskap och maktstrukturer mellan vänner, men det som ofta uppmärksammas är hur sex skildras i boken. 

 – Jag vet inte om det är så att unga har en annan syn på sex än jag hade när jag var tonåring men det förvånar mig faktiskt att man kan bli chockad av sexet i Jaga vatten då det i min mening inte finns en enda renodlad sexscen i boken. 

För Strömberg var det självklart att det skönlitterära skrivandet skulle skilja sig från bloggen, som hon har skrivit i femton år. Bloggen är en plats där hon, enligt sig själv, är väldigt öppen och hundra procent ärlig och hennes vassa och roliga texter har lockat till sig en trogen grupp följare.

– För att sluta skämmas över sina dåliga sidor eller misslyckanden måste man lyfta fram dem i ljuset.

 

 

Det är knappast ovanligt att läsa texter biografiskt i dag när det finns så mycket som lockar till det. Författaren är i högsta grad levande – de skriver autofiktion, leker med gränsen mellan fiktion och verklighet och instagrammar sin frukostgröt. Vi berörs mer av berättelser som är ”based on a true story” och googlar författares familjesituationer för att hitta samband – en kontext utanför romanens verklighet. Strömberg menar att det här är oundvikligt, men att en biografisk läsning har fler nackdelar än fördelar.

– Man låser sig som läsare och jag tror att det förminskar ens läsupplevelse. Men samtidigt är det ju väldigt svårt att helt koppla bort författaren från texten. 

I Jaga vatten menar Strömberg att miljöerna och känslorna är självbiografiska – resten är fiktion. 

– Jag är jätteimponerad av författare som kan skapa en helt ny värld. Jag förstår inte ens hur man gör det. Jag måste utgå från det jag har och det är de österbottniska miljöerna och sammanhangen och det jag känt och upplevt. Men det betyder inte att det som händer i Jaga vatten har hänt. 

Samtidigt som vi får mer insyn i människors liv och det fula och icke-Instagramvänliga finns det också de som tröttnat på autofiktion och verklighetslitteratur, synligt till exempel i fantasylitteraturens popularitet eller debatten om gränslöshet och utelämnandet av personer i författarens närhet och privata sfär.

– Det är mycket prestige kopplat till det här. Traditionellt har det setts som en typiskt kvinnlig grej att dela med sig, inte bara i litteratur såklart utan överlag ska man vara stoisk och hålla käften, vilket jag tycker är totalt bullshit. 

Ellen Strömbergs nya romanprojekt kretsar kring galenskap, sanningar och opålitliga berättare, men det självbiografiska får stanna i bloggsfären. 

– Jag tycker inte att man ska känna sig tvungen att vara en persona som författare och bjuda in till sitt liv, men är man okej med det så varför inte bjuda in? Det mår väl ingen sämre av?

 

 

Nu när det gått nästan ett år sen Jaga vatten kom ut och du kanske fått lite distans – hur har det varit att ge ut en bok?

– Det har varit roligt att se alla delar bakom bokutgivningen, till exempel marknadsföringen. Eftersom jag har ett visst kontrollbehov har det varit ganska jobbigt att släppa boken och bli van med tanken att folk får göra vad de vill med berättelsen och tolka den hur de vill. Att acceptera det  rimmar inte alls väl med min personlighet. 

Strömberg har bloggat aktivt om bland annat kroppspositivism men i Jaga vatten var hennes mål att beskriva kroppar så lite som möjligt och bara lyfta fram det mekaniska och funktionella i dem. 

Tror du att folk antog att Jaga vatten skulle handla om kroppsaktivism? 

– Jo, för oavsett vad man gör är man alltid först och främst sin kropp, och folk har alltid svårt att tro att man kan ha något annat intresse eller några andra sidor. Men jag tror inte på att skriva skönlitteratur med agendor. Jag läser hellre något som är bra än något som är politiskt.

Ellen Strömberg är i dag 31 år och hon är glad att hon inte debuterade tidigare, eftersom den psykiska påfrestningen är stor. 

– Folk tycker och tänker från höger och vänster och det hade åtminstone inte jag klarat av som tjugoåring. Och sen var det jag skrev när jag var yngre inte särskilt bra heller.

Att hitta sin egen röst som skribent är något som de flesta skrivande människor antagligen kämpar med i något skede. Strömberg minns hur hon under skrivutbildningen Litterärt skapande vid Åbo akademi med gråten i halsen frågade ”Vad ska man göra om man inte har en egen röst då?”. 

– Och då trodde jag att det var så – att jag inte hade någon röst. Så jag försökte härma andra, men det blir sällan bra på det sättet. 

Skrivandet har lärt Ellen Strömberg mycket, det viktigaste av allt kanske är empati. Hon menar att man genom att skriva tvingas föreställa sig andras världar och man öppnar sig för andras livssituationer. 

 

 

Hur går du till väga när du skriver? 

– Jag har inte någon tydlig plan för vad eller hur jag ska skriva men jag börjar vid något fenomen eller scen eller känsla som jag vill skriva och sen är det som att sätta en snöboll i rullning där det fastnar lite mer vartefter. Och så plötsligt har man en scen eller ett kapitel framför sig. Men en stor del av förarbetet gör jag genom att gå omkring i vardagen som en svamp och bara dra till mig alla intryck och fundera på hur olika färger och ljud och händelser kan beskrivas. 

Strömberg påpekar att skrivandet inte bara är något som händer automatiskt. För henne kommer inspirationen av att skriva och några tydliga rutiner finns egentligen inte. 

– Jag önskar att jag var en sån som stiger upp klockan sex på morgonen och skriver några timmar men jag misstänker att det aldrig kommer att hända. Men jag brukar sätta upp mål för varje vecka, typ att skriva ett kapitel. Och vissa veckor är målet att skriva fem. 

I det nya romanprojektet kommer kapitlen vara längre än i Jaga vatten

– Folk frågar ofta vad tanken bakom de korta styckena är och jag hade egentligen ingen speciell tanke bakom dem – jag orkade bara inte hålla koncentrationen uppe speciellt länge. Jag blir snabbt uttråkad och att skriva kort var ett sätt för mig att fortsätta skriva. 

Vilka är dina bästa skrivtips? Utöver ”skriv, skriv, skriv”?

– Skriv, skriv, skriv är nog det bästa men om det är taget så skulle jag nog tipsa om att gå en skrivutbildning. Jag tror att det i alla fall ger mål och ambition för skrivandet. För mig är det i alla fall lättare att skriva om jag har tydliga deadlines att hålla.

Strömberg lyfter också fram läsandet som ett lika bra skrivtips som att skriva. Hon påpekar också att man inte ska tänka för mycket och komplicera skrivandet i onödan, utan att försöka skriva det som kommer. 

– Jag tror inte att det finns något sätt som funkar för alla, något sorts recept för en perfekt roman – det funkar ju inte så. Men det bästa tipset är självklart bara att våga försöka. 

Ellen Strömbergs lästips

Eleanor Oliphant is completely fine av Gail Honeyman. Det var länge sedan jag blev så tonårigt uppslukad av en bok. 

Min katt Jugoslavien av Pajtim Statovci. Den går som pjäs på Kansallisteatteri just nu och är skriven av en finsk man med kosovoalbanska rötter. Tack och lov sa min bokcirkel att vi skulle läsa den för annars hade jag knappast läst den. Jag har inte hört någonting om den på svenskt håll, fast den finns i svensk översättning. 

Lincoln in the Bardo av George Saunders. Det var en av 2018:s bästa läsupplevelser. Helt sinnessjukt bra. 

 

Text & Foto: Malin Öhman

Delar av intervjun har publicerats i Hufvudstadsbladet 18.1.2019

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!