"Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över"

21.02.2019 kl. 13:00

Kärlekens Antarktis har hyllats av recensenter och på flera håll lyfts fram som Sara Stridsbergs bästa bok hittills. Min läsupplevelse blev den raka motsatsen.

Det bör sägas rakt ut: jag tycker Stridsbergs verk hör till de intressantaste svenskspråkiga böckerna just nu. Men för mig är det något i Kärlekens Antarktis som slagit slint, eller helt enkelt gått för långt. Jag bollar läsupplevelsen med två vänner vars litterära omdöme jag litar på och hittar genklang i deras åsikter.

Boken inleds med att en kvinna blir strypt till döds av en man. Hon blir våldtagen, sedan styckad till bitar och placerad i olika vita kappsäckar längs vägkanten. Huvudet sänks ner i ett hål och underlivet blir utskrapat, föda till fluglarver. Den döda kvinnan berättar sin historia för läsaren, om drogmissbruk och prostitution, om sina två barn som blivit omhändertagna, eller frivilligt bortgivna. Om hennes lillebror som drunknade vid fyraårsåldern. Men framför allt: hon berättar om den sista bilresan ut till skogen, det onaturliga ljuset vid sjön, dödsögonblicket, och det som hände sen.

Han måste ha tagit fram kniven för nu flög små droppar av blod genom luften, mörka stänk i den mörka sanden, en del små som knappnålshuvuden. Snart låg jag utspridd i sju delar på stranden, snart hade han skrapat ut mitt underliv och dragit ut mina inälvor.

Stridsbergs böcker kretsar kring teman som galenskap och flickans och kvinnans villkor, inte sällan i förhållande till män som förövare. Kvinnokroppens materiella premisser gestaltas ofta genom sexualitet och sjukdom. Våld, misär och förfall återfinns på ett eller annat sätt i nästan alla hennes verk, men att det skett genom en feministisk ansats har inte verkat undgå publiken. Det har funnits ett sug i berättandet, något febrigt i språket som fått mig att vilja läsa vidare. Egentligen finns förutsättningarna för det här också i Kärlekens Antarktis, men min läsupplevelse fångar inte upp de motiven, den hakar upp sig på något annat. Mörkret i den här boken är så kompakt att alla dess andra potentiella teman försvinner in i dunklet.

Om händelserna berättades ur ett annat perspektiv skulle genren vara lätt att känna igen: någon, en helt vanlig människa är ute och rastar sin hund, hunden börjar skälla och dra mot en övergiven resväska. I väskan ligger uppstyckade kroppsdelar, polisen kallas in, området spärras av, kommissarien dricker kaffe i ett rum med bilder på väskans innehåll uppklistrat på väggarna, fler kroppsdelar hittas i andra väskor, obducenten undersöker dem, offret ska identifieras, förövaren hittas. Det är en historia vi är mer än bekanta med. Men i en intervju för Svenska Yle säger Stridsberg att hon velat göra det klart att ett kvinnomord inte är underhållning. ”Jag har (…) skrivit det här i någon sorts protest mot alla dessa kvinnokroppar som är en så viktig beståndsdel i vårt sätt att underhålla oss, i deckarlitteratur och tv och film. Jag hade en så stark känsla av att (...) om ni är så jävla intresserade av döda kvinnokroppar så varsågoda! Men då får ni följa med hela vägen in i skogen, då får ni stanna här, döden går inte över.”

I Kärlekens Antarktis gör den inte det, döden sträcker sig över bokens 313 sidor och djupt in under huden. För såklart att den här texten berör. Som läsare blir jag inte härdad, tvärtom, det blir mer obehagligt för varje ny beskrivning.

Hans händer drogs åt som ett rep om min hals, hans ansikte och bröst utan hårstrån trycktes mot mig. Jag kunde inte andas, det bubblade i lungorna när lungblåsorna brast, jag försökte hosta (…) Sedan såg jag mig själv, jag såg det grådaskiga skummet och bubblorna ur min mun, en blandning av jord och blod och gråa sönderslitna slemhinnor. Jag såg mig ligga där i leran, naken och vriden i en underlig ställning som fick mig att likna en plockad kyckling eller en docka som någon slängt ifrån sig när barndomen var över.

Texten trycker mot bröstet, gör mig illamående, men jag kan inte vända bort blicken på samma sätt som jag reflexmässigt gör i film och på tv när det blir för våldsamt. Jag kan inte blunda och vänta på att det går över, jag måste läsa mig igenom. Jag uppfattar det som att det varit Stridsbergs intention: att få oss att stirra våldet (mot kvinnor) i vitögonen, inte trivialisera det. Problemet är bara att hur mycket protest det här än är mot alla döda kvinnor underhållningsvåldet frossar i kvarstår våldet fortfarande i Kärlekens Antarktis.

I sitt sommarprat i juli 2018 pratar journalisten och författaren Katarina Wennstam om skillnaden i hur män dödar män och hur män dödar kvinnor. Hon berättar att statistiskt mördas fler män än kvinnor, men våldet kvinnor utsätts för tenderar att vara mer uttänkt, det kräver ofta närkontakt och riktar sig medvetet mot platser som ansikte och kön. När män utsätts för våldsgrepp förväntas allmänheten inte vara intresserad av de så kallade ”makabra detaljerna” kring mordet. Däremot är intresset för den mördade kvinnan(s kropp) stor: vad hade hon på sig, hur såg hon ut då hon hittades, vilken ställning låg kroppen i, i vilken vinkel gjordes potentiella snitt och så vidare. Wennstam menar att det i vårt samhälle finns en (sexuell) fixering vid döda kvinnokroppar och att allmänintresse ibland riskerar att förväxlas med nyfikenhet när uppgifter om uppmärksammade fall ska offentliggöras. Hon berättar att diskussionsforum på internet är fulla av mordintresserade privatpersoner som diskuterar olika fall och att det ständigt efterfrågas bilder på och detaljerade uppgifter om offrets tillstånd.

Sommarpratet dök upp i mina tankar när jag läste Kärlekens Antarktis, där läsaren inte besparas på detaljerna kring mordet. För den som tänder på döda kvinnokroppar tänker jag att det här vad Vladimir Nabokovs Lolita måste vara för en pedofil. Jag kan inte låta bli att fråga mig själv ifall en feministisk agenda rättfärdigar ett frosseri i den här typen av våld, eller om det ens är ändamålsenligt? Är det tvärtom inte lika motsägelsefullt som att kriga för världsfred? Jag är också trött på alla döda kvinnokroppar som ska fungera som katalysatorer för vår nöjesindustri. Därför föll inte Kärlekens Antarktis mig i smaken.


Text och bild: Kaneli Johansson

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!