Detroits vildmarker

21.03.2019 kl. 12:32

 

Ibland vaknar vi av att en albatross flyger förbi i korridoren utanför. Den är på väg mot de stora sjöarna, den flyger över kanalerna som leder mot Atlanten. Om femhundra år har spåren efter oss sopats igen i de stora städerna, då har rovfåglarna intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue.

Citatet ovan är från Sara Stridsbergs novell American Hotel, ett lågmält och förvirrande triangeldrama som utspelar sig i ett nedgånget Detroit. Huvudpersonerna Carter, Vladimir och Jack kretsar kring varandra, förenas i kärleks- och familjerelationer, men tycks förbli ensamma och främmande, lika mycket för sig själva som för varandra.

Främlingskapet speglas i, eller kanske till och med beror på, att allt annat runt omkring dem förfaller. Det som var en blomstrande storstad står nu övergivet och ödelagt av dess ursprungliga invånare. För mig blir just ödsligheten incitamentet i min läsning av i novellen. Istället för att läsa den som ett triangeldrama, som en undersökning i mänskliga sociala och kulturella beteendenormer och deras gränser, vill jag se det som en berättelse om, eller studie i, människans ensamhet i världen. Det är en ensamhet som grundar sig i arttillhörighet, men framförallt är ett resultat av en situation där det mänskliga inte längre är dominerande.

Ifrågasättandet av människans förehavanden och dominans ligger i högsta grad i tiden. Artiklar om klimatförändringens obestridlighet delas i medieflödena gång på gång, juli 2018 blir den varmaste och torraste månaden som någonsin mätts och min personliga klimatångest når nya höjder. Det är då kanske föga oväntat att jag dras till novellens undergångsstämning. Trots att Detroits förfall visserligen inte berodde på miljöförstörelse, utan snarare handlade om teknologisk utveckling, kvarstår faktumet att människans verksamhet verkar definieras av ohållbarhet.

I American Hotel konkretiseras ohållbarheten genom att novellen utspelar sig i och beskriver en tid där förfallet redan är ett faktum. Carter berättar att ”Allt som fanns när jag var barn var plötsligt borta: människorna, trädgårdarna, livet på gatorna. Ibland kändes det som om min barndom bara var en dröm”. Karaktärerna verkar nästan transparenta, de rör sig som vålnader genom sin egna berättelse. ”Livet har blivit så naket, som ett skelett berövat sitt kött” beskriver Carter det som. Att novellen först publicerats i tidskriften Grantas nummer med tema Spöken verkar mer än logiskt. Det spöklika accentueras av att den övergivna staden ligger i bakgrunden som en ödslig kuliss, det urbana landskapet övertas successivt av växter och djur. ”Gränsen mellan natur och stad har upphört, (…) Kanske har sådana gränser aldrig funnits” konstaterar Carter.

Den traditionella humanismen, och kanske slutligen alla områden av västerländsk kultur, gör en fundamental distinktion mellan kultur och natur, de bildar motsatspar. Människan tillhör kulturen och staden, djuren ingår i kategorin natur. Men i American Hotel verkar dessa tendenser vara i upplösning. De kastar fortfarande sina skuggor över berättandet, men tycks tillhöra en tid som inte längre finns. På så sätt resonerar novellen snarare med posthumana teorier, som kritiserar antagandet att människan är något frånskilt alla andra arter och objekt. De posthumana teorierna ifrågasätter och kritiserar både människans säregenhet i jämförelse med andra arter och det mänskliga förnuftets överlägsenhet som en källa till sann kunskap. Att naturen gör intrång i staden behöver alltså inte vara otäckt, tvärtom. I en posthuman verklighet är ambitionen att de här gränserna luckras upp. Istället för att konstituera motsatser omdefinieras de som kategorier som ingår i varandra.

I genklang med posthumanism är det inte bara djuren och växterna i American Hotel som erövrar mark i det urbana landskapet. Också sättet att beskriva människorna förändras: ”en kvinna sitter i en upplyst studio och gråter, hennes ansikte är så deformerat att hon lika gärna kunde tillhöra en främmande art, en katt eller ett lodjur”, löparna på springbanan liknar rovdjur, är nästan ”omänskliga”, Vladimir ”har en reva på ryggen, som märket efter en klo” och hans bror Jack beskrivs som ”rik och snabb som en orm”. Det djuriska sipprar in i beskrivningarna av människorna och möjliggör en glidning mellan motsatskategorierna.

Samtidigt gör djurliknelserna de mänskliga karaktärerna främmande för läsaren, de blir kusliga på ett liknande sätt som naturens intrång i det urbana spontant uppfattas spöklikt. Karaktärernas handlingar verkar vara intuitiva reaktioner snarare än resultat av genomtänkta handlingsplaner. De har kvar förmågan att känna och tänka rationellt, men kopplingen mellan dessa, det som anses ha skilt människan från djuren, tycks ha upplösts. I världen som fanns tidigare tävlade Carter i löpning, nu gör hon det inte längre. Hon kan fortfarande och antyder att hon längtar efter det, men hon springer inte. Hon älskar inte heller Jack, tvärtom, ”Vi hade inte särskilt roligt (…) jag tyckte inte om att ligga med honom, det var kallt och stelt”, ändå får de ett barn ihop. Vladimir älskar hon däremot bottenlöst, men honom skjuter hon på hans egna befallning, en befallning han själv ångrar direkt efteråt. Karaktärerna verkar vara rotlösa och vilsna, inför sig själva, varandra och sin omgivning. 

Just alienationen och förvirringen stiger vid sidan av ohållbarheten fram som ett genomgående tema i novellen. Ett möjligt sätt att begripa det är genom Levi Bryants koncept vildmarksontologi (wilderness ontology)1. Med vildmark avses i vanlig mening naturlandskap som är orörda och avskilda från människan, men Bryant avser med sitt begrepp något annat. Han menar att den sortens intakta vildmarker varken i praktiken eller teorin finns eftersom människan i så bred omfattning påverkat ekosystemen, och natur och kultur är koncept som omöjligt går att skilja från varandra. Bryants vildmark är däremot filosofisk.  Den tar avstamp i tanken om att världen består av objekt (byggnader, växter, inredningsföremål, stenar, städer, hårspännen, kläder, djur och människor) som står i en jämlikhetsrelation sinsemellan. Objektens existens är oberoende människan(s förnimmelser eller begripliggörande), de verkar samtidigt, på samma och olika håll, beroende och oberoende av varandra och människan är inte frånskild dem utan ett objekt bland andra. I den filosofiska vildmarken som dessa objekt bildar är människans hegemoni lika bräcklig som i ett faktiskt vildmarkslandskap.  

I American Hotel åskådliggör det förfallna Detroit på ett gripbart sätt den här filosofiska vildmarken: arternas och objektens makthierarkier har nedmonterats, ”rovfåglarna [har] intagit flygplatserna och bilfabrikerna och rådjuren promenerar omkring ensamma på Michigan Avenue”, Carter beskriver hur ”Skyskrapan svajar lätt i vinden, det är som om världen kantrar, jag känner kontinentalplattorna röra sig under oss och den avlägsna pulsen från Atlantens vågor som drar månens silver till sig”. Rovfåglarna och rådjuren och skyskraporna och kontinentalplattorna och vågorna och månen existerar och agerar parallellt med Carter, Vladimir och Jack, vars tillvaro onekligen i den nya situationen kan kännas främmande, förvirrande och enslig.

I slutändan är människans alienation inför sig själv och sin kultur ett grundläggande mål för såväl vildmarksontologin som posthumanismen. Genom att uppleva mänskligheten som något främmande vidgas förståelsen för andra varelser, objekt och perspektiv. Att förnya och förändra sig själv och sitt förhållningssätt till omvärlden blir nödvändigt för överlevnaden. Vladimirs oförmåga till detta driver till slut fram en förlust av mening som får honom att bönfalla Carter att skjuta honom. Hur det går för de andra karaktärerna är upp till läsarens tolkning. Novellen avslutas där den började, med albatrosserna i skyskrapans korridorer.

Havsfåglarna flyger mot de stora grå sjöarna […] De flyger över Detroit Rivers mot Atlanten. Trädens rötter får asfalten att bukta, på vissa ställen har rötterna trängt igenom det grå. Som om naturen bara har väntat. Träden kommer att glömma oss, att vi varit här. En mikrosekund av evigheten. 

Jag väljer att se det som att Carter i alla fall nåtts av insikten att hon är en del av något större, en räcka i ett längre tidsbelopp, delaktig men samtidigt försvinnande liten, på en plats där kategorierna satts i rörelse.

 

Text och bild Kaneli Johansson



1 Bryant, Levi ”Wilderness Ontolgy” i Preternatural (red.) Jeffery, Celinda, Punctum Books, New York, 2011


Citaten ur American Hotel är från versionen publicerad av Novellix 2016


Texten publicerades ursprungligen i Kontur #3-4.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!