Normal people

04.04.2019 kl. 12:00

 

Ofta när vi ska prata om böcker märks det att vi är en ganska homogen grupp läsare – våra åsikter skiljer sig oftast inte så drastiskt från varandra och vi utgår ifrån liknande referensramar. Därför är det mycket som vi inte behöver säga, mycket vi förstår utan att sätta ord på. Men Sally Rooneys Normal people, som ju handlar om unga personer som vi på många sätt kan känna igen oss i, utmanade oss att sätta ord på det där ganska oförklarliga i att vara ung i dag. Vi känner igen oss, men vad är det vi egentligen känner igen oss i? Vad är det i berättelsen om två ungdomar i Irland, i ett relationsdrama som sträcker sig mellan 2011 och 2015 som får oss att strecka under meningar, vika hundöro och stanna hemma och läsa i stället för att gå på fest? Det korta svaret: Normal people går att spegla sig i.

Vi pratade mycket om kommunikation och hur Connell och Marianne pratar i kors och missförstår varandra. Vi blev frustrerade av att läsa deras olika perspektiv och inse att de bara inte lyckas kommunicera sina tankar och känslor till den andra. De håller tillbaka, och antar ändå att den andra ska förstå vad de vill. Igenkänningen är, tyvärr, hög. Och jag tänker en, kanske naiv, tanke – tänk om alla bara skulle säga vad de kände? Om vi inte hade något att förlora? 

She thinks of the way she treated Jamie before he left, and rubs her face with her hands. Some milk-drinking culchie, Jamie called Connell once. It's true, she has seen Connell drink milk directly from the carton. He plays video games with aliens in them, he has opininons about football managers. He's wholesome like a big baby tooth. Probably never in his life has he thought about inflicting pain on someone for sexual purposes. He's a good person, he's a nice friend. So why does she go after him like this all the time, pressing him for something? Does she have to be her old desperate self around him always? 

Do you love him? Says Connell. 

Her hand pauses on the door of the fridge. 

Unlike you to take an interest in my feelings, Connell, she says.

Något som hela tiden är närvarande i Normal people är klassperspektivet och vi tycker om hur Rooney tar upp det på ett självklart sätt utan att det blir övertydligt. Connells mamma arbetar som städare hos Mariannes familj och trots det tänker varken Connell eller Marianne särskilt mycket på sina olika bakgrunder, eller ser det som något som skulle omöjliggöra en relation. För dem verkar det, i alla fall i början av romanen, inte spela någon roll. Däremot spelar en annan form av social hierarki roll – status och popularitet. Connell uppför sig som en riktigt idiot i början av berättelsen, inte alls i linje med (den oförtjänta) titeln som a good guy, då han undanhåller sitt förhållande med Marianne från deras klasskompisar för att hon inte ingår i den populära kretsen. Hon är annorlunda, och verkar, i Connells naiva ögon i alla fall, inte bry sig om att hon blir utstött. Genom berättelsen kastar Rooney omkull invanda maktförhållanden flera gånger. På universitetet är det till exempel inte längre Connell som går hem hos de populära utan här passar Marianne in hos de rika ungdomarna som vill ha stipendium för att visa att de kan, inte för att de behöver pengarna.

He reaches for her hand and she gives it to him without thinking. For a second he holds it, his thumb moving over her knuckles. Then he lifts her hand to his mouth and kisses it. She feels pleasurably crushed under the weight of his power over her, the vast ecstatic depth of her will to please him. That's nice, she says. He nods. She feels a low gratifying ache inside her body, in her pelvic bone, in her back. 

I'm just nervous, he says. I feel like it's pretty obvious I don't want you to leave. 

In a tiny voice she says: I don't find it obvious what you want. 

Både Connell och Marianne är på något sätt medvetna om sitt förvridna maktförhållande. Att de håller tillbaka känslorna är starkt kopplat till makt och rädslan att förlora den. Att vara sårbar och ge upp sin makt, att underkasta sig, måste väl vara bland det mest skrämmande man kan göra. Vi pratade också mycket om sex och dess koppling till makt och det är kanske här som våra upplevelser skiljde sig mest från varandra. Dras Marianne till våldsamt sex på grund av att  hon känner sexuell njutning av det, eller är det ett utlopp för hennes desperation och därför hon dras till destruktivitet? En kombination, antagligen.

Normal people fick oss att reflektera över relationer men också över vad det är att vara ung och normal i dag. Rooney fångar den där ständiga dragkampen mellan vad man vill och vad man borde, den egna blicken och de andras blick och hur svårt det är att bara få allt att fungera när man är, som The Guardians Sian Cain beskrev det: överutbildad, neurotisk och aningen för självmedveten.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

Vi publicerar nytt innehåll på torsdagar. 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!