Åtta tankar om "Ett system så magnifikt att det bländar"

02.05.2019 kl. 12:04

En grej jag gillar i våra diskussioner med bokklubben är att tankarna och åsikterna där får vara ganska ofärdiga. När vi pratar om böcker finns inget krav på sammanhängande analyser utan tvärtom får samtalen sken iväg lite, kännas röriga och famlande. ​Den här typen av halvklara trassliga tankar syns sällan utåt, i recensioner har man ju slipat till det (vilket av uppenbara orsaker där är något att sträva efter). Men jag tänkte ändå att det vore roligt att dela med sig av de där mer impulsiva och omedelbara tankarna.

Här kommer åtta stycken om Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar: 

- Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den.

- En lite avig triangel som utgångspunkt känns väldigt typisk Amanda Svensson. Hörnstenarna här är trillingarna Sebastian, Clara, Matilda. Uppvuxna i Lund, utplacerade på olika håll i världen. Sebastian bor i London och jobbar på ett neurologiskt forskningsinstitut så stort att ingen verkar helt på det klara med vad de egentligen håller på med. Clara har åkt till Påskön för att göra ett reportage om en grupp klimataktivister som väntar på jordens undergång. Matilda leker familj i Västerbotten med sin pojkvän Billy och hans dotter Siri. En tragedi har splittrat deras treenighet, om den nu någonsin funnits.

- Logiken och detaljrikedomen i boken liknar det system som är verkligheten: alla micro- och macroenheter som hänger ihop på sätt vi förstår och sätt vi inte gör det. Människors (mig själv inkluderad) behov att skapa begripliga (förenklade) versioner gör mig matt. Inte minst när det kommer till klimatfrågor.

- Påskön. När jag blir påmind om den platsen upptar den alltid ganska mycket av mina tankar. Längtar liksom dit, men samtidigt skrämmer tanken på dess avlägsenhet mig. Clara berättar att om man räknar i ljudets hastighet tar det sju dygn för ett skrik på Påskön att nå Sydamerikas kontinent. Får klaustrofobi av den tanken, samtidigt som den är helt hisnande. I alla sin mytomspunnenhet, overklighet, ologiskhet känns Påskön väldigt självklar i såväl den här boken som hela Amanda Svenssons litterära värld.

- Hur tätt förenade galenskap och dess motsats är, hur man inte alltid kan avgöra skillnaden. Att det är en genomgående tematik hos många av mina favoritförfattare.

- Matildas upplevelse av att vara det svarta fåret, ond på något sätt, utan att mena eller vilja det relaterade jag otroligt mycket med. Eller liksom relaterade till en oförmåga att vara trevlig i en viss slags sociala situationer på det där sättet som alla andra verkar klara av helt smärtfritt. 

- Det finns något tafatt i alla tre huvudpersoner som gör dem mycket älskvärda. På tal om karaktärerna (inte bara trilligarna utan också Sebastians kollegor och patienter, Claras gäng på Påskön, Billy och Siri): de är alla som från en knäpp barnbok, udda karikatyrer, inte alls trovärdiga men samtidigt älskar man (att hata) dem precis för dem de är. Skulle vilja samla alla på en fest och bara observera. Saknade dem och deras värld när jag läst slut boken, vilket jag verkligen inte känner med alla fiktiva karaktärer jag möter.

- Det här är en massiv bok, i jämförelse med Amanda Svenssons tidigare, relativt korta verk. Men trots att den är större (och då menar jag inte bara den materiella aspekten), så känner jag igen en ton jag älskat från de två senaste böckerna: det lekfulla, överdrivna. Varken handlingen, karaktärerna eller det system som binder ihop helheten känns särdeles verklighetstrogna, men istället för att vara ett misslyckande är den bristande trovärdigheten en tillgång: inte helt olikt magisk realism får man som läsare helt enkelt acceptera skeendeförloppen och se vad de leder till. Var helt uppe i varv när jag läst klart.


Har nån av er läst den? Vad hade ni för (ofärdiga) tankar om den? 

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!