Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

23.05.2019 kl. 11:15

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen.

 

Novellen som gav Larsson första pris heter Regnet slutar aldrig falla över fabrikerna i Łódź och handlar om två vänner som jobbar på ett universitet och om vänskapen som uppstår mellan dem. Jag-berättaren skapar ett narrativ om den andra personen som inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

– Jag är ganska intresserad av föreställningar som man har om andra människor eller platser. Det blev en del av novellen. Den andra personen kommer från Polen och det handlar också om hur människor i Finland ser Polen, alltså också om fördomar.

Larsson har släkt från Polen, men har ännu aldrig själv besökt landet. När hon började skriva texten på jullovet märkte hon ändå att det delvis var dit texten var på väg.

­– Jag brukar oftast göra så att jag bara börjar skriva något och sedan far texten dit den far, så texten förändrades mycket på vägen. Jag började märka att jag behandlade personen som är polsk jättestereotypt och jag blev irriterad på mig själv. Skrivandet ett sätt att konfrontera det och fundera på vad jag som skribent har som ansvar i hur jag talar eller skriver om andra människor.

Jag tror att det här är något som präglar vår generation, att vi är medvetna eller försöker framstå som det. Känner du att det är ett hinder i ditt skrivande att undvika att av misstag trampa på någons tår?

– Delvis. Jag försöker undvika att tänka så för det kan bli för begränsande. Jag kämpar annars också med att jag är självkritisk och när jag skriver försöker jag att inte tänka på att något är fel att skriva. Men en viss medvetenhet finns alltid där. Just därför vill man lite gå dit, det blir lockande att utforska sådant som man inte får säga.

Larsson är snart magister i litteraturvetenskap och har jobbat på olika förlag. Hon är vad en kunde kalla en skrivande person. 

– Det har varit skönt att ha det skönlitterära skrivandet som motvikt och inte vara så bunden av ramarna av hur en gradu eller uppsats ska se ut. Men det har också varit svårt att lämna de strikta ramarna.

 

Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. 

Känner du att det är svårt att som litteraturvetare, som tränas i att kritiskt granska och analysera texter, sedan skriva själv?

– Det svåraste för mig har varit att acceptera att texten inte är så bra som man vill och det kanske aldrig blir så. I och med att jag är van att kritiskt granska texter blir jag också medveten om vad jag gör själv, vilket gör skrivandet svårt. Jag har kämpat med att försöka koppla bort min inre kritiker.

Det som hjälper är att flödesskriva, säger hon. 

–  Jag har gått en skrivutbildning sedan hösten och det har hjälpt jättemycket i och med att man där snabbt måste visa det man skrivit. Det har varit sjukt svårt, men det har hjälpt. 

Utbildningen som hon går heter Skriftskolan och den leds av Hannele Mikaela Taivassalo och Johanna Holmström.

Larsson säger att det alltid funnits någon form av skrivande i hennes liv, men att skriva skönlitterärt har hon börjat med senare.

–  Tidigare har jag skrivit dagbok och essäer, men först nu börjat skriva mer skönlitterärt. Det som driver mig är någon slags nyfikenhet och att det det finns så mycket man kan göra i en skönlitterär text. Det lockar mig.

Många Arvid Mörne-vinnare dyker snabbt upp i förlagens kataloger som debuterande författare. Att skriva något längre hör ändå inte till Larsson plan just nu. 

– Att tänka på något större projekt känns svårt, då blir det genast krav. Det är lättare att tänka att jag ska skriva en bit i taget, kanske det blir en helhet någon gång.

Prissumman på 5 000 euro ska Larsson använda till en resa till Polen med sin syster.

Har du några skrivtips?

– Det är nog bara att skriva. Jag vet själv att jag kan ställa för höga krav på mig själv och då blir tröskeln att skriva lätt hög. Man hittar på undanflykter. Jag försöker själv hela tiden tysta den inre kritikern. Men med olika former av flödesskrivande kan man komma över det. 

Att ha en deadline fungerar också bra, säger hon.

– Jag editerar jättemycket efteråt. Jag försöker skriva först och editera sedan. Ibland känns det som att det aldrig blir färdigt. Det är självkritikerns eviga börda. Där måste man kanske bara ge upp och tänka att det är tillräckligt bra. 

Arvid Mörne-tävlingen ordnas av Svenska Folkskolans Vänner. Vartannat år gäller tävlingen lyrik och vartannat år noveller. Tävlingen är öppen för skribenter under 30 år.

 

Mathilda Larssons lästips:

♥ Annie Ernaux och hennes författarskap har inspirerat mig. Jag hittade henne då jag var på utbyte i Frankrike och vi hade en kurs om henne. Jag blev förvånad att jag tyckte så mycket om henne för oftast blir kurslitteraturen lite av ett tvång. Ernaux verk berörde mig starkt. Vissa av hennes böcker är översatta till svenska.

♥  Och hjärtat det var mitt av Sara Enholm Hielm tyckte jag också mycket om. Den rekommenderar jag för alla som skriver. Det känns uppmuntrande att hon lyfter fram så många av känslorna som kan finnas bakom en text.

♥  Just nu läser jag Hannele-Mikalea Taivassalos In transit som jag tyckt jättemycket om.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!