Brutal flickvänskap skildras i känslostram debut

26.06.2019 kl. 09:00

 

Yrsa Keysendal debuterar med en berättelse om skuld, vänskap och förlåtelse med drivande språk, strama känsloskildringar och en uppfriskande enkelhet i berättargreppet. Friläge skildrar på ett trovärdigt sätt den brutala råheten som bara kan utspela sig inom ett flickrums fyra väggar. Men det finns något i intrigen som skaver.

Vänskapen mellan två kvinnor är ett populärt motiv i litteraturen, kanske på grund av relationens mångdimensionalitet och utmaningen att porträttera den på ett sanningsenligt sätt. Det är ofta bara tysta överenskommelser som utgör grunden för den här typen av tvåsamhet och förbjudna känslor som avundsjuka kommer sällan upp till ytan. När det handlar om barns vänskap finns det ofta en viss osäkerhet i relationen – man kan vara nära och långt ifrån varandra på samma gång, bästa vänner i en stund för att sen ignorera varandra i nästa. Det här utforskar Yrsa Keysendal i sin debut Friläge.

Anna och Linda bor grannar och delar vägg, gårdsplan, lekar och hemligheter, men också den stundvis brutala råheten som barn besitter och som vuxna med åren lärt sig tygla. Det som till en början kan ses som en barnslig och oskyldig maktkamp ställer slutligen relationen på sin spets när gränserna för deras vänskap testats för många gånger och förbundet till slut blir omöjligt att reparera.

Dynamiken mellan Anna och Linda är syskonlik. Det finns närhet men samtidigt en obalans i deras relation. Det verkar till en början vara Anna som styr, relationen existerar på hennes villkor. Linda är den svaga som hon skäms lite för och måste stå ut med. I nästa sekund beskrivs Linda som vacker och är ett föremål för Annas avundsjuka. Annas berättarröst är barnsligt endimensionell men visar på det ambivalenta förhållandet till en bästa vän – pendlingen mellan avund och beundran. Det den ena har saknar den andra.

Efter barndomsskildringen ur Annas perspektiv möter vi i bokens andra del en vuxen Linda på semester med sin man. Hennes graviditet har rivit upp många gamla minnen och obearbetade känslor.

Keysendal skriver in en lågmäld men spännande intrig och jag blir hela tiden mer nyfiken på Linda, men författaren håller i tyglarna och visar inte mer än hon absolut måste. Dynamiken mellan Linda och hennes man Robin hade gärna fått utforskas mer. Jag uppfattar antydningar om ett beroendeförhållande där Linda lutar sig tillbaka i ett tillstånd utan självbestämmanderätt, men vad är det egentligen som driver hennes handlingar? Är hon mer än bara en kropp som flyter med strömmen och som får plats i andras händer?

Keysendals språk är anmärkningsvärt. Det finns ett driv och en skenbar enkelhet i texten och ett underliggande vemod som är närvarande genom berättelsen. Men jag har dubbla känslor inför dramatiken i bokens andra del där Lindas perspektiv står i centrum, men ändå beskrivs utifrån. Visst ligger det en poäng i att vi aldrig till hundra procent får se världen genom Lindas ögon och att hon alltid beskrivs utifrån eller via andra. Men det utomstående perspektivet skapar distans och förhindrar dramatiken att riktigt kännas.

Under tiden för de brutala händelserna i Lindas del har Anna lämnat sin lägenhet och sitt jobb och åker runt på motorvägar i Sverige. Händelserna under Lindas semester skapar svallvågor som till slut knuffar Anna över kanten. Hon irrar omkring i sin bil, förföljd av en röd Opel och försöker komma framåt, men som hon säger, "förflyttas alltid bakåt när jag färdas". Likt Opeln kan hon inte heller skaka av sig Linda och allt det osagda som ligger mellan dem. Keysendal skriver bäst under den här delen, när Anna besinningslöst och panikartat kör runt utan egentligt mål.

Återhållsamhet varvas med plötsliga liknelser och effektfulla formuleringar som spräcker hål på stämningen som nyss byggts upp. Keysendal skriver detaljrikt och använder många talande bilder. Jag kan nästan känna hur den i sockerlag dränkta frukten och ljumna sushin växer i munnen när Anna skyfflar i sig måltiden på en av sina pauser i det planlösa bilresandet. Detaljerna sitter. Men jag måste även peta in ett frågetecken i marginalen kring glorifierandet av bilkörningen. Sedan länge har den fått representera ett förlösande och dekadent flyktmedel, men ändå – tröttsamt att än en gång se hur bilkörning får ta plats i litteraturen utan att problematiseras.

Visst imponerar Friläge, men den stora potentialen och drivet i berättandet överskuggas av vissa brister. Här finns hemligheter och lösa trådar som håller mig nyfiken, men på de sista sidorna besvaras alltför många frågor. Det största problemet ser jag ändå i den överdrivna jakten på dramatisk effekt. Keysendal bäddar noga, men ofta för noga. Jag irriteras över att något som var menat som en vändpunkt var så uppenbar redan under bokens första del. Resultatet blir ett oavsiktligt antiklimax innan berättelsen slutligen dör ut.

Friläge är på många sätt en typisk debut. Det finns iver, nyfikenhet och en skarp syn på mänskliga relationer. Det korta formatet speglar vår tid, där episka tegelstensromaner inte lämpar sig för vårt begränsade uppmärksamhetsspann. Men jag undrar också vad som hänt om Keysendal låtit den lågmält klaustrofobiska och panikartade stämningen ta mer plats och insett att hon inte behöver hålla sig till en strikt dramatisk kurva för hålla läsaren engagerad. Friläge är verkligt intressant när Keysendal släpper på gasen och låter berättelsen sakta och okontrollerat rulla framåt.


Text och bild Malin Öhman

Recensionen har publicerats i Hufvudstadsbladet 16.6.2019.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!