Sommardagbok: Malin

20.07.2019 kl. 09:00

 

18 juni, Bentasholm, verandan

Vi talar i mun på varandra i radio, om estetik och läsande. Rösterna strömmar ut ur den gamla radion med meterlång antenn som lutar mot flagnande färg på väggen. Det känns som en evighet sedan intervjun spelades in, som en parallell verklighet där jag har nytvättat hår, rena kläder och lavendelvatten i ansiktet, mitt helsingforsjag. Här känns avokadomackor och prosecco oändligt långt borta. Jag använder samma klänning varje dag, om jag överhuvudtaget har kläder på mig. Klänningen luktar svett och sött av intorkad solkräm. Här finns inga helkroppsspeglar. Jag ser bara min kropp ur mitt eget perspektiv. Böckerna jag läser kastar en skugga över kroppen. Över bristningar, fräknar, stickiga små hårstrån. Jag tar en selfie för att se hur jag ser ut. En rynka i pannan som inte längre slätas ut när jag slappnar av.

21 juni, Bentasholm

Efter fem dagar av bära sjövatten, elda brasa, somna i mjuka lakan, insovda under årtionden, har jag fortfarande inte slutat sträcka mig efter telefonen som en invand rörelse, tre klick på skärmen för att den ska lysa upp, för att jag sen ska minnas att jag stängt av mobildatan. Tänker på hur mycket tid som stjäls ifrån mig. Läsande kommer i andra hand när jag hela tiden har annat att göra, intryck och människor och meddelanden som vibrerar, ska vi ses i morgon? Vad har du för helgplaner? Här finns bara min kropp och böckerna jag läser. Torra fotsulor svettiga knäveck. Jag får ont i axlarna av att ligga på mage och läsa, får ont i armarna av att hålla boken framför ansiktet om jag ligger på rygg. Jag vandrar in och ut i böckerna, i de olika världarna. Ena timmen i Hangö, andra på Åland, tredje i Skåne. Läsandet bara är, hela tiden närvarande, inte en aktivitet i sig utan något som sker i förbifarten. Här får böckerna ta plats, och framför allt – tid. Jag tror att jag är snällare här, både mot mig själv och böckerna. Kanske till och med en bättre läsare. 

Dagens citat: Jag har aldrig blivit av med sådant som går att ersätta.

 

 

25 juni, Helsingfors

Ska träffa Kaneli i dag. Ska passa på att ta med mig Märtas bok hem. Ska läsa den när jag åker tillbaka, vill hellre att den ska färgas av saltvatten myggbett fräknar och fågelskrik än spårvagnsgnissel, uttorkat parkgräs, kaffekoppsklirr på café. Tänker att det kan kännas som att jag och Märta bor där i huset en vecka, att mina tankar kan bilda en dialog med hennes. Att jag skriver ner saker, kanske motstår jag lusten att visa världen vad jag läser och låter det vara min hemlighet, när jag försvinner för en stund. 

4 juli, Helsingfors, spårvagn 

Helsingfors älskling, du är fin på bild men du är för högljudd. Du är som den där vännen som inte är bekväm med tystnad och bara pratar och pratar trots att orden tagit slut för länge sedan. Ett konstant sorl i bakgrunden. Med dig är jag aldrig ensam. Alltid någons blick på mig, någon kyrkklocka, någons röster eller rop eller musik eller spårvagnar som vräker in i mina öron och stjäl all uppmärksamhet. Jag vill vara ensam. En vecka i stan och vi är redan ovänner. Jag kan inte läsa här. Poserar bara på en klippa i Lappviken med en nygräddad kanelbulle i magen och har läst bara ett par sidor på flera timmar.

Jag tror vi behöver en paus. 

12 juli, Bentasholm, bryggan

Visst, det finns ljud här också. Prassel i alhäcken. Strandskatorna har ungar och gillar att hänga på bryggan men jag tänker inte låta dem ockupera den en dag till. Jag går ner med en bok i ena handen, en sopkvast i andra, viftar med den ovanför huvudet. Det är min brygga i dag. Bokpärmen är hal av solkräm. Hela jag glänser. Måste komma ihåg att torka av pärmen innan jag ger boken vidare. 

Den handlar om häxprocesserna på Åland på 1600-talet. När vi låg på Tokoistranden och åt persikor och läste berättade Johanna att hon dejtat en kille som var ättling till häradshövding Psilander. Jag tar en klunk osockrad vinbärssaft som mamma skickat med mig hit. När jag var liten var den sötsliskig och lämnade läpparna alldeles klibbiga.

Knuffar ner en myra från foten. 

Jag brukar lyssna på ljudböcker. Som bakgrundsljud när jag diskar, duschar, lagar mat, hänger tvätt. Brukar vara tidseffektiv. Det känns främnande nu. Jag startar Lo Kauppis inläsning av Karin Smirnoffs Vi for upp med mor. Minns att jag tyckte om första delen i serien, att jag lyssnade på den i vintras när jag promenerade i snöstorm till yogastudion. Hennes röst känns välbekant och lugn, men jag hänger inte med i handlingen, måste spola tillbaka, lyssna igen, försöker koncentrera mig. Tystnad igen. En båtmotor långt borta. En gädda i vassen. Prassel i gräset.

15 juli, Bentasholm, verandan 

Märta gav sin son ett råd när han var förvirrad och ängslig. Han skulle åka ut på landet för sig själv en vecka och då skulle kan märka vad och vem han saknar. Hittills har jag bara saknat ett par saker och ett par personer. Det är väl ganska talande att det mesta i mitt liv är sådant jag inte saknar? Lite sorgligt kanske. Vad behöver jag egentligen mer än en brasa, lite mat och böcker? Jag har varit ensam i fem dagar nu. Jag måste åka upp till land i dag för att fylla på med vatten och ladda elektroniken. Klarar mig inte utan den, hatar den samtidigt. Skriver det mesta för hand, orkar inte med datorn och procenten som ihärdigt räknar ner i högra hörnet. Telefonen har fem procent kvar nu. Jag har ju knappt använt den?

15 juli, Bentasholm, gungan

Känner mig riktigt hurtigt Hälsingland-Flora Wiströmsk när jag skriver det här men det är något så belönande med att göra saker med händerna. Att bära tunga vattendunkar upp för stigen, att tvätta rent en brygga efter att fåglarna smutsat ner den, att släpa upp en tung korg med ved, att få smuts under naglarna. Får för mig att läsa högt en stund och rösten låter annorlunda – har nog inte använt den alls det senaste dygnet. Såg någon skriva att läsande är något man bör göra ensam och höll inte med, för jag trivs ofta med att ligga på någon klippa med en vän och läsa var sin bok och ibland pausa och läsa något stycke högt, men nu är jag inte längre så säker. Kanske är det så att läsande och skrivande kräver lite isolering för att helt kunna hänge sig åt texten, att låta sig slukas upp av den, inte avbrytas i en scen eller tanke eller känsla. 

 

 

18 juli, Bentasholm

I dag låg jag i båten och läste, det brukar jag göra när det blir för varmt på land och det är helt vindstilla runt huset. Då lägger jag mig i fören med hatt på huvudet och läser, glider oftast iväg en bit och måste ro lite emellanåt. Men i dag var det helt stilla också på sjön och jag låg i vassen, gömd för världen. Kändes som att jag var den enda som fanns just då.

Hör plötsligt en mansröst som ropar från hamnen. ”Hallå, ere najn i båtin?” Jag satte mig förvånat upp, var helt inne i mina egna tankar, halvvägs till Hangö. ”Jo ja ligger o läser”, svarade jag och viftade med boken ovanför huvudet. ”Jaha. Va läser to tå?” ”Flickan på udden heter an, en spänningsroman.” ”Jaha. He va na.” Jag nickar som svar, osäker vad exakt gubben gör i hamnen och om han faktiskt är intresserad av min bok eller bara småpratar. Märker att han lutar sig mot ett par gåstavar. Tänker att jag ska anstränga mig. ”Du e ut o går?" ”Joo e ska ju va na motion imillanåt… Jaa jaa men e va u bra najn va i båtin så itt an va ut o fääladist fö se sjölv." 

 

 

13 juli, Bentasholm, gungan

Märta skriver om sommar, om hur det varit sol nästan hela dagen och hur syrenen fortfarande har doftande blommor kvar och att blåklockorna inte slagit ut än. Här är det blåklockor överallt, lupinerna utblommade, sprätter iväg sina frön med ojämna mellanrum. Märtas brev är daterat med dagens datum, men för 32 år sedan. Tycker om att läsa om hennes liv, hur årstiderna avlöser varandra, livshändelser radas upp och vardagsproblem bleknar med bladvändningarna. Hon verkar mest rofylld på landet och längtar ständigt dit och efter sin egentid. Och här sitter jag en sommardag i juli, 30 år senare, och det kryper under huden vid blotta tanken på att träffa människor eller betala räkningar eller vara en fungerande produktiv person som sitter på en uteservering och äter en trött pestopasta med resten av alla rastlösa människor som trängs i stan på sommaren.

I gästboken läser jag hälsningar från 1950-talet. Mormors mor Signe. Sen mamma som skriver om olika midsomrar, mitt namn dyker upp om och om igen, som i förbifarten. Jag har gått tillbaka till samma brygga, samma upptrampade stig samma båt och åror som en gång var sammetslena, nu stickiga under händerna när jag ror över viken. 

14 juli, Bentasholm, gungan

I dag har jag legat i gungan och läst hela dagen. Läste ut Märtas bok. Hoppade till när det kändes som att något kröp på mitt baklår men det var bara en svettdroppe som rann ner från knävecket. Ha. Jag blir alltid lite vemodig när en bok är slut. Läser om de sista sidorna som för att dra ut på det. Inte många människor, eller författare heller för den delen, är bra på avslut. Vissa lägger för stor vikt vid det och det blir översentimentalt och utdraget, andra avslutar inte alls. Tycker mer om det sistnämnda, i alla fall när det gällar litteratur. I Märtas fall är slutet efter en andra läsning högst lämpligt. Hur avslutar man annars en bok om brevväxling som rymmer årtionden, om inte lite mitt i, innan allt blivit sagt, mitt i livet?

Men jag hatar avsked. Jag brukar behöva någon dag mellan böcker för att smälta det jag läst innan jag börjar på nästa. Nu har jag övat på att parallelläsa men är ganska dålig på det. Och tiden finns inte att ta avsked. Bara att öppna en ny bok. Löpande band. Längtar efter att läsa på mina villkor igen. 

Natten till 19 juli, Bentasholm

Det slår mig nu, att kvällen är mörkare nu än när jag kom hit. Snart är det här slut. Jag åker härifrån på onsdag. Inget mer ligga i båten i timmar och slumra till mellan kapitlen. Inte gå ner till bryggan och yoga innan frukosten eller sitta tyst och stirra på solnedgången och inte just göra någonting men ändå känna att jag gjort alldeles tillräckligt. Kan det inte bara vara så här nu. 

Mamma hälsade på mig i går kväll. Hon hade tagit med hunden. Han är långsammare än han brukar vara, lite gråare och blicken inte lika pigg. Han andas tungt när han ligger mellan oss. Vi sitter och läser i var sin stol med det sista kvällsljuset som belysning.

Mamma säger: Det här är hans sista sommar.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Århundradets bokklubb

Vi gillar böcker och att prata om dem. Här delar vi med oss av sådant som vi läser, vill läsa och har läst. Och allt möjligt annat roligt vi gör eller funderar på. 

 

För boktips, samarbeten och kärleksbrev: 

arhundradetsbokklubb@gmail.com

Följ @århundradetsbokklubb på Instagram för mer bokpepp!